USA 2013, manus och regi: Scott Stewart
Keri Russell bär Dark Skies på sina smala axlar
Handlingen.
En familj med två barn (i en modern version av den förort som ET och Poltergeist utspelas i) har en tuff period. Pappa är arbetslös och mamma (utmärkt gestaltad av Keri Russell) utarbetad. Storebror umgås mest med traktens ungdomsligister och håller sig undan. Lillebror pratar om den osynlige och otäcke Sandman som ska stjäla hans ögon. Och mystiska saker händer nattetid i familjens annars så välordnade hem. Foton försvinner, alarmet utlöses utan att någon inkräktare hittas, familjemedlemmar får minnesluckor och oförklarliga skador på kroppen. Sakta faller familjelivet samman, och de fyra medlemmarna får var och en på sitt vis ett nervöst sammanbrott. Sociala myndigheter kopplas in. Gradvis blir de kuriösa händelserna mer skrämmande och våldsamma, och mamman börjar inse att det förmodligen är aliens som hotar dem. Är det barnen besökarna vill åt?
Pretentionerna?
Lite som en mindre pretto version av Signs eller mer våldsam (och självklart sämre) version av Närkontakt av tredje graden.
Specialeffekter och look;
En hyllning till Suburbia, med alla de välkända elementen. Vi känner igen husen, familjen, grannarna, träden och till och med utomjordingarna. Habilt skildrat men inte särskilt nydananade.
Josh Hamilton är pappan som försvarar sin familj
Luckor i manus,
Alienexperten ger dubbla budskap. Å ena sidan kommer det inte att hjälpa att ta in på motell eller att flytta till en annan stad, för utomjordingar kan som bekant alltid hitta dig ändå. Men samtidigt rekommenderar han att familjen ska göra det så svårt som möjligt för utomjordingarna att ta dem, så kommer de att tröttna. Vad gör familjen? De stannar kvar i sitt vanliga hus och sover i sin vanliga säng. Vid närmare eftertanke är det ungefär samma sak som händer i samtliga sådana här filmer. Familjen stannar alltid kvar i sitt hemsökta hus, till varje pris.
Kadan Rockett spelar lillebror
Domen:
Filmskaparen Scott Stewart hemfaller åt den moderna övernaturliga thrillerns alla klichéer: videoövervakningsbilder, familjemedlemmar som smyger ned i vardagsrummet på natten och blir skrämda av något bisarrt, barn som ser osynliga ”kompisar”, fåglar som flyger in i fönstren och mamman som springer och skriker och låser dörrar efter sig. Dark Skies är alltså en mycket ordinär skräckis av standardtyp 1A, och samtidigt mindre skrämmande än moderna förebilder som Paranormal Activity. Men till skillnad från den filmens amatörskådisar har Scott Stewart engagerat en fin liten ensemble som lyckas skänka psykologisk trovärdighet åt Dark Skies. Både föräldrarna (Keri Russell, Josh Hamilton) och äldste sonen (Dakota Goyo) är faktiskt sevärda, och manuset ger dem ett visst utrymme att låta sina rollfigurer utvecklas och konfrontera varandra. Framför allt genom Keri Russells närvaro lyfter Dark Skies från banal klichéfest till en åtminstone bitvis hyfsad film om hur snabbt en familjs inre relationer kan brytas ned av extraordinära omständigheter i form av ett yttre hot. Men utomjordingarna är inte riktigt så skrämmande för oss i publiken som för familjen. Förvänta dig inga sömnlösa nätter, om du inte är lättskrämd.
Se även+
The Fourth Kind, Närkontakt av tredje graden, Super 8, E.T, Signs
Rymdfilm 
4 kommentarer