Men in black II (2002) – pungsparkar, spyor, snor och snoppskämt

USA 2002, manus: Robert Gordon och Barry Fanaro, producent: Walter F Parkes, regi: Barry Sonnenfeld

Will Smith och Tommy Lee Jones gör så gott de kan

Will Smith och Tommy Lee Jones gör så gott de kan

Handlingen.

Fem år efter den charmiga Men in black måste Agent J (Will Smith) ge sig ut och leta upp sin gamla kollega Agent K (Tommy Lee Jones) och övertyga denne om att komma tillbaka från pensionering och den frivilliga minnesförlust som han skaffade sig i slutet av förra filmen. En infernalisk rymddrottning (Laura Flynn Boyle)  hotar att förgöra Jorden tillsammans med sin tvehövdade och mycket korkade medhjälpare Scrad (Johnny Knoxville). Bara om K kan återfå sina förlorade minnen kan hon stoppas.

Rymdskeppet!

Serleenas skepp

Serleenas skepp

Serleena anländer till Jorden i ett litet tefat som ser ut som Philippe Starcks juicepress för Alessi. I en för MiB-filmerna typisk perspektivförskjutning tror vi först att skeppet är jättestort, ända tills en hund kommer fram och nosar på det. Trots sin miniatyrstorlek kan skeppet transportera flera stora aliens. Det där med att massan är konstant är inget man behöver bry sig om då man gör science fiction, uppenbarligen.

Det förekommer andra skepp i filmen, men den hetsiga slapstickkomedin gör att man aldrig får någon riktig uppfattning om hur de ser ut.

Johnny Knoxville och Laura Flynn Boyle

Johnny Knoxville och Laura Flynn Boyle

Pretentionerna?

Minimala. Det är som om regissören Barry Sonnenfeld inte riktigt fattade vad som gjorde den första filmen charmig, utan för uppföljaren riktade in sig på en målgrupp av 12-14-åringar.

Specialeffekter och look;

Mer i samma serietidningsstil som Men in black, fast med större budget. Man måste erkänna att vi bjuds på ett visuellt överdåd, och varje scen är maximalt spejsad: knasiga aliens, bisarr scenografi och fantasifulla manicker. Men eftersom det saknas en tydlig story övergår myllret efter ett tag i virrvarr och de väldesignade miljöerna passerar förbi som meningslösa tablåer.

De stora kanonerna hjälper

De stora kanonerna hjälper inte

Domen:

Det är manus som är den svaga länken i Men in black II. Snarare än en sammanhållen handling bjuds vi på en massa fristående sketcher, var och en avsedd att maximera antalet gags, dåliga vitsar och höhö-garv. Humorn ligger på en ovanligt omogen 13-årings nivå, med gott om pungsparkar, snor, spyor, snoppskämt och kvinnor som visar brösten. Eller mer som en 50-årig filmproducents bild av vad 13-åringar tycker är kul. Den första MiB var en absurd och kärleksfull hyllning till science fiction, som mycket byggde på J/Will Smiths storögda introduktion till alienvärlden på New Yorks bakgator. I MiB II saknas den upptäckarglädjen – filmens huvudpersoner verkar mest uttråkade och blasé inför alla fabulösa rymdvarelser.  Den är rymdfilmernas Den nakna pistolen: ingen logik, ingen dramatik – bara tårta i ansiktet och tut i flärpen. Märkligt nog ligger av manusförfattarna, Robert Gordon,  bakom den fina Galaxy Quest. Men MiB II har mer gemensamt med Spaceballs. Att den alls går att titta på är Will Smiths och Tommy Lee Jones förtjänst. De lyckas trots allt gå ur detta debacle med det mesta av sin skådespelarintegritet och stjärnstatus intakt.

Se istället-

Men in black, Galaxy quest

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s