Månad: juni 2013

Dark Skies (2013) – familj på gränsen till nervsammanbrott

USA 2013, manus och regi: Scott Stewart

Keri Russell bär Dark Skies på sina tyngda axlar

Keri Russell bär Dark Skies på sina smala axlar

Handlingen.

En familj med två barn (i en modern version av den förort som ET och Poltergeist utspelas i) har en tuff period. Pappa är arbetslös och mamma  (utmärkt gestaltad av Keri Russell) utarbetad. Storebror umgås mest med traktens ungdomsligister och håller sig undan. Lillebror pratar om den osynlige och otäcke Sandman som ska stjäla hans ögon. Och mystiska saker händer nattetid i familjens annars så välordnade hem. Foton försvinner, alarmet utlöses utan att någon inkräktare hittas, familjemedlemmar får minnesluckor och oförklarliga skador på kroppen. Sakta faller familjelivet samman, och de fyra medlemmarna får var och en på sitt vis ett nervöst sammanbrott. Sociala myndigheter kopplas in. Gradvis blir de kuriösa händelserna mer skrämmande och våldsamma, och mamman börjar inse att det förmodligen är aliens som hotar dem. Är det barnen besökarna vill åt?

Pretentionerna?

Lite som en mindre pretto version av Signs eller mer våldsam (och självklart sämre) version av Närkontakt av tredje graden.

Specialeffekter och look;

En hyllning till Suburbia, med alla de välkända elementen. Vi känner igen husen, familjen, grannarna, träden och till och med utomjordingarna. Habilt skildrat men inte särskilt nydananade.

Josh Hamilton är pappan som försvarar sin familj

Josh Hamilton är pappan som försvarar sin familj

Luckor i manus,

Alienexperten ger dubbla budskap. Å ena sidan kommer det inte att hjälpa att ta in på motell eller att flytta till en annan stad, för utomjordingar kan som bekant alltid hitta dig ändå. Men samtidigt rekommenderar han att familjen ska göra det så svårt som möjligt för utomjordingarna att ta dem, så kommer de att tröttna. Vad gör familjen? De stannar kvar i sitt vanliga hus och sover i sin vanliga säng. Vid närmare eftertanke är det ungefär samma sak som händer i samtliga sådana här filmer. Familjen stannar alltid kvar i sitt hemsökta hus, till varje pris.

Kadan Rockett spelar lillebror

Kadan Rockett spelar lillebror

Domen:

Filmskaparen Scott Stewart hemfaller åt den moderna övernaturliga thrillerns alla klichéer: videoövervakningsbilder,  familjemedlemmar som smyger ned i vardagsrummet på natten och blir skrämda av något bisarrt, barn som ser osynliga ”kompisar”, fåglar som flyger in i fönstren och mamman som springer och skriker och låser dörrar efter sig. Dark Skies är alltså en mycket ordinär skräckis av standardtyp 1A, och samtidigt mindre skrämmande än moderna förebilder som Paranormal Activity. Men till skillnad från den filmens amatörskådisar har Scott Stewart engagerat en fin liten ensemble som lyckas skänka psykologisk trovärdighet åt Dark Skies. Både föräldrarna (Keri Russell,  Josh Hamilton) och äldste sonen (Dakota Goyo) är faktiskt sevärda, och manuset ger dem ett visst utrymme att låta sina rollfigurer utvecklas och konfrontera varandra. Framför allt genom Keri Russells närvaro lyfter Dark Skies från banal klichéfest till en åtminstone bitvis hyfsad film om hur snabbt en familjs inre relationer kan brytas ned av extraordinära omständigheter i form av ett yttre hot. Men utomjordingarna är inte riktigt så skrämmande för oss i publiken som för familjen. Förvänta dig inga sömnlösa nätter, om du inte är lättskrämd.

Se även+

The Fourth Kind, Närkontakt av tredje graden, Super 8, E.T, Signs

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Köttätande alienbakterie attackerar månbas – trailer för Christian Slaters Stranded

Stranded (2013) poster

Stranded (2013) poster

Recension av Stranded (2013)

Här är en trailer för en rymdskräckfilm som passerat under min radar och som redan kommit ut på DVD i England och snart på bio i USA. Stranded heter den, och har Christian Slater i huvudrollen.

Filmen verkar klart inspirerad av klassiker som Alien och Event Horizon, men också av nyare thrillers som Pandorum och Apollo 18. I trailern ser vi hur en månbas efter ett meteoritnedslag infekteras av en köttätande bakterie, hur besättningen blir galen, och hur nån sorts monster låter lite monsteraktigt precis utanför bild. Mycket snabba klipp, skrikande och bankande i trailern?

Flipp eller flopp?

Recension av filmen Stranded (2013)

De 15 märkligaste ögonblicken från Star Treks filmhistoria

När Star Trek Into Darkness landade på svenska biografer för några veckor sedan var det en del som ansåg att JJ Abrams, Damon Lindelöf, Alex Kurtzman och de andra som rebootade sci-fi-serien samtidigt urvattnade ett fint gammal koncept och förvandlade det till vilken actionfranchise som helst. Somliga saknade den filosofiska, eftertänksamma och intellektuella Star Trek vi alltid blivit bjudna på i tidigare inkarnationer. Att JJ Abrams ersatt vetenskap och framsteg med slagsmål och explosioner. Dessa somliga har nog inte sett de elva första Star Trek-filmerna, eller så har tiden lagt en förlåtande slöja över all den cheesyness som faktiskt också finns där. För mig har Star Trek alltid varit blandningen mellan filosofi och larvighet, mellan stramhet och high camp. Det är halva charmen!

Rymdfilm presenterar därför stolt topplistan: De märkligaste ögonblicken från Star Treks filmhistoria. Pinsamma, fantasilösa, dumma eller skämmiga ögonblick från de första elva  filmerna. Spoliers för hela slanten!

Uhuras förföriska dans i Star Trek V

Uhuras förföriska dans i Star Trek V

Uhuras förföriska dans i Star Trek V The final frontier (video)

Into Darkness fick berättigad kritik för att Carol Marcus helt omotiverat får visa upp sig i bikini. Men det var värre förr. Lättklädda rymddamer har faktiskt alltid varit ett stort inslag i det tidiga Trek. Och även om det tonades ned under 80-talet så avslutades det årtiondet med en av trekhistoriens mest awkward ögonblick: då Uhura utför en förförisk strippdans för att locka upprorsmän i fördärvet. Och för att hämta ett exempel från TV-världen, så har vi Seven of Nines catsuits med högklackade skor från Voyager.

Kruge spelas av Christopher Lloyd

Kruge spelas av Christopher Lloyd

Christopher Lloyd stryper en ål i Star Trek III The Search for Spock

Det är så synd. Första halvtimmen av den tredje Trekfilmen är klassisk på alla vis. Det är en spännande historia med stora känslor, ett mysterium och en fräck stöld av USS Enterprise. Men då våra hjältar landar på Genesisplaneten pyser hela filmen ihop som en misslyckad sufflé. Vad som skulle föreställa en jungfruelig, mystisk värld som på något vis står övernaturligt i förbund med den vulcanpojke som visar sig vara unge Spock, reduceras av tafflig design och/eller budgetramar till några plastpalmer, kolsyrerök och så några gräsligt ohotande maskar som den likaledes ohotande klingonkaptenen Kruge nödvändigtvis ska brottas med. Kruge spelas av ”Doc” Brown från Tillbaka till framtiden. Eller är det Onkel Fester? Ett enormt nedköp jämfört med Ricardo Moltablans diaboliske Khan i filmen innan.

Cochrane och Troi dricker ikapp i First Contact

Cochrane och Troi dricker ikapp i First Contact

Troi och Cochrane dricker varandra under bordet i First Contact (1996)

Robert Gustafsson skulle vara grön av avund inför det överdrivna sluddrande och skålande som skådespelarna Marina Sirtis (som spelar Troi) och James Cromwell (som spelar warpmotorns uppfinnare Cochrane) hänger sig åt då Enterprise D reser tillbaka i tiden för att rädda mänskligheten från The Borg med hjälp av dryckeslekar. De till och mer vindar med ögonen.

Enterprise i sitt segelskeppsversion

Enterprise i sitt segelskeppsversion

Hela besättningen leker maskerad i Star Trek Generations (1994)

En av de återkommande teman från 90-talets olika TV-serier som jag tycker minst om är holodäcken, alltså de rekreationsutrymmen som finns ombord på varje rymdskepp och som kan projicera vilka omgivningar och scenarios som helst för att besättningen ska kunna simulera händelseförlopp eller få en stunds förströelse. Men mest verkar de vilja klä upp sig i kostymer och låtsas att de är någon helt annanstans, ofta med helt katastrofala följder eftersom säkerhetsprotokollen har en tendens att gå sönder så att man verkligen kan dö av holografiska kulor eller något annat osannolikt. Till saken hör att man som publik måste vara införstådd i vad det här med holodäck är, för att det ska vara begripligt. 1994 års film Generations har många problem, och det är symptomatiskt för en film som inte riktigt vet vad den vill vara, att den inleder med en bisarr scen där hela besättningen är uppklädda i 1700-talskläder och uppför en liten scen från någon pjäs. Det förklaras aldrig, och för den biopublik som eventuellt inte var helt insatt i Star Trek måste det ha förvirrat något enormt. För mig är det ett slöseri med tid i en långfilm som desperat behöver lite tempo och nerv.

Spock tar itu med en "punkare" på bussen i San Francisco

Spock tar itu med en ”punkare” på bussen i San Francisco

Spock tar itu med punken, i Star Trek IV The Voyage Home (1986)

Halva charmen med den fjärde filmen är ju hur våra framtidshjältar clashar med det amerikanska 1980-talet. Men allt är inte så pricksäkert skildrat av filmskaparna. På bussen sitter en överårig ”punkare” och lyssnar på en liten kassettbandspelare med ett dåligt punkband som sjunger ”I hate you”. Eftersom ungdomar som spelar hög musik så uppenbart är ett hatobjekt i alla tidsepoker, tar Spock itu med problemet på sitt eget vis. Och alla på bussen applåderar. Just här blev originalbesättningen riktiga gubbar, och fjärmade sig förmodligen från en yngre generation fans. Inte för att någon skulle identifiera sig med hittepåpunkarn. Utan för att den figuren så uppenbart är skapad av någon som inte vet något alls om var ungdomskulturen befann sig 1986.

HMS_Pinafore

HMS_Pinafore

Data och Picard sjunger HMS Pinafore i Star Trek Insurrection (1998)

I filmen som med sin fesljummenhet mer än någon annan förkroppsligar ordet MEH bjuds vi på en lång och utdragen jaktscen där Picard (Patrick Stewart) och Worf (Michael Dorn) jagar Data (Brent Spiner) som snott ett rymdskepp efter att ha blivit galen. För att försöka återanknyta till sin utflippade android så börjar Picard sjunga strofer från Gilbert & Sullivans gamla HMS Pinafore. Och ta mig tusan om inte Data reagerar på det, och snart sjunger de båda två i kör samtidigt som de skjuter på varandra. Kan det bli mer corny? Obegripligt?

Data blir tokig, i Star Trek Generations

Data blir tokig, i Star Trek Generations

Data blir tokig i Star Trek Generations (1994)

Eftersom Data är en android känner han ingenting, men i Generations får något ljushuvud idén att koppla in ett känslochip i hans elektronhjärna. Well, that didn’t work out. Datas kasperteater med ”Mr Tricorder” kan vara en av scifi-historiens allra mest irriterande scener.

Riker leker med sin joystick i Star Trek Insurrection (1998)

Länge har Trekfilmerna fått kritik för att huvudpersonerna inte direkt gör någonting, annat än står stilla och tittar på datorskärmar. Så när Riker ska få sin Stora Scen i Insurrection, vill det ju till att han faktiskt gör något, annat än sitter i kaptensstolen. Voila: en joystick från valfritt TV-spel kommer upp ur en panel, och sedan får Riker med vilda grimaser styra Enterprise med den. Det är svårt att beskriva hur lamt det faktiskt är.

Sulu och Chekov fastnar i en ”snöstorm” i Star Trek The Final Frontier (1989)

Inledningen på den femte filmen ska vara mysig och rolig, men hänger inte ihop med resten av filmen alls och påminner mest om ett bortglömt avsnitt av en bortglömd sitcom med William Shatner. Vi får bland höra hela gänget sjung ”Row row row your boat” och se dem grilla marshmallows. Mest bisarrt är det då Chekov och Sulu går vilse (trots att de har sin kommunikationsutrustning och tricorder med sig) och vägrar erkänna det då Uhura hör av sig. Istället för att be om att bli uppstrålade låtsas de vara fast i en snöstorm, genom att blåsa in i mikrofonen på sin tricorder.

Övergreppet är bara spekulativt

Övergreppet är bara spekulativt

Troi utsätts för ett mentalt övergrepp i Star Trek Nemesis (2002)

Faktiskt det mest creepy ögonblicket i alla tolv filmer. Troi och Riker gifter sig i Nemesis, och följaktligen delar de säng. En ganska omotiverad men i varje fall fint upplyst sexscen mellan de äkta makarna förvandlas dock till något för publiken mycket mer obehagligt då skurken Shinzon och hans monsteraktiga vicekung hälsar på genom tankeöverföring och utför en mental våldtäkt på Troi. Det känns bara spekulativt och läskigt. Det hjälper inte att Troi får sin hämnd mot slutet av filmen.

Spock Prime dyker lägligt upp i Star Trek 2009

Spock Prime dyker lägligt upp i Star Trek 2009

Spock strandsätter Kirk på en öde planet i Star Trek (2009)

Spock blir sur på Kirk i rebootfilmen och strandsätter honom utan proviant på en öde isplanet. Varför inte bara spärra in honom? Kirk blir först jagad av två stora monster, men räddad av gamle Spock Prime, som bara råkar befinna sig i en grotta alldeles i närheten av Kirks nedslagsplats. Märk väl – det är ingen öde ö, utan en helt öde planet. Är det en tillfällighet, eller rentav ett stort manushål?

Pungspark i Star Trek VI

Pungspark i Star Trek VI

Kirk sparkar en utomjording på knäna i Star Trek The undiscovered country (1991)

Inget som en liten pungspark för att lätta upp stämningen. I Klingonfängelset slåss Kirk mot en utomjording som har pungen på knäna. Det är hela poängen med scenen. Suck.

Remanerna skjuter, och Federationen skjuter tillbaka. Länge.

Remanerna skjuter, och Federationen skjuter tillbaka. Länge.

Våld löser alla problem i Star Trek Nemesis (2002)

Om man tycker att Into Darkness har ovanligt många våldsscener så glömmer man (eller låtsas glömma) alla slagsmål och shootouts i Nemesis. Inte sedan Stjärnornas krig har man sett så många laserpistoler avfyras till ingen nytta. Riker har ett utdraget slagsmål med den remanske vicekungen, och på slutet försöker Shinzon strypa Picard. Det ska förmodligen vara spännande, men är mest enerverande. Vad hände med skurkar som nöjer sig med att citera Shakespeare?

Ilia tappar byxorna

Ilia tappar byxorna

Ilia tappar byxorna i Star Trek The Motion Picture (1979)

Den första filmen lider av ett långsamt tempo, brist på humor och självdistans samt en överväldigande känsla av att det knappast händer någonting. Då maskincivilisationen kidnappar besättningskvinnan Ilia och ersätter henne med en robot händer dock något distinkt och anmärkningsvärt: hon blir av med byxorna. Innan kidnappningen: uniform. Efter kidnappningen: knappt en tråd på kroppen. Märkligt det där.

Khan

Khan

Alla märkliga, härliga scener med Khan i Star Trek The Wrath of Khan (1982)

Det är svårt att hitta något egentligt fel på denna andra Trekfilm, eftersom den hör till 80-talets bästa rymdfilmer. Den har humor, allvar och en camp skurk. Khan är egentligen en märklig och potentiellt patetisk figur, en karikatyr som hämtad från den värsta pulproman du kan tänka dig. Han är barnslig, grandios, grym och alldeles.. alldeles underbar. Stor guldstjärna i himlen till Ricardo Montalban för att han ingjuter så mycket psykotisk energi i sin genetiskt modifierade superskurk. Video med Khans sista galna flin och sista ord (Youtube).

Fantastic Four Rise of the Silver Surfer (2007) – personlighetsbefriad surfare

USA 2007, regi: Tim Story, manus: Don Payne, Mark Frost, producenter: Avi Arad, Don Eichinger, Ralph Winter

Chris Evans är Human Torch, som stöter på Silver Surfer

Chris Evans är Human Torch, som stöter på Silver Surfer

Handlingen.

Reed Richards och Susan Storm försöker gifta sig, mitt bland alla paparazzi. De överväger att upplösa Fantastic Four och leva ett vanligt Svenssonliv. Men deras planer får läggas på is då en destruktiv kosmisk kraft närmar sig Jorden och skickar ut sin härold Silversurfaren som förtrupp. Först måste Surfaren fångas in, sedan måste Fantastic Four slåss mot Dr Doom för att ta tillbaka surfbrädan, och till sist måste den onda kosmiska kraften stoppas innan Jorden går under.

Rymdskeppet!

Silversurfarens surfbräda är ju ett slags rymdskepp, om än av den mer minimalistiska sorten. Brädan ger honom hans krafter, men fungerar också som hans transportmedel, och den kan röra sig med överljushastighet. Brädan hör  till en av superhjältevärldens mer fascinerande rekvisita, men man kan tyvärr inte säga att den kommer riktigt till sin rätt i den här filmen.

Pretentionerna?

Ett hot av bokstavligen kosmiska proportioner: planetätaren Galactus (som aldrig nämns vid namn eller tar fysisk form) och dennes halvgud till sändebud. Kunde ha blivit hur maffigt som helst.

Den onda kosmiska kraften som äter planeter

Den onda kosmiska kraften som äter planeter

Specialeffekter och look;

Fortsätter på den redan inslagna banan från Fantastic Four (2005), vilket innebär att allt ser  plastigt, välkammat och artificiellt ut. Speciellt Surfaren själv är uttryckslös. Den onda kosmiska kraften, som i serierna ju är en humanoid/gud som heter Galactus, manifesteras i filmen endast som ett rymdmoln av enorma proportioner. Det gör att vi får ett par fina scener där molnet sträcker sig mot Jorden, men samtidigt blir det ganska vagt och lamt med en planetätare som mest liknar en tropisk orkan i rymden. Filmen hade tjänat på att ha en inkarnerad Galactus.

Chris Evans och Michael Chiklis

Chris Evans och Michael Chiklis byter krafter med varandra

Domen:

Faktiskt ännu lamare än den första filmen, mycket för att undergångstemat med den kosmiska demonen som äter hela planeter skär sig  mot den pladdriga och lättsamma såpoperadialog som utspelas mellan hjältarna i Fantastic Four. Hotet från rymden förblir  vagt ända fram till sista tjugo minuterna av filmen. Då kommer äntligen det kosmiska molnet fram, Fantastic Four måste slåss mot Doctor Doom, Susans liv är i fara och Silversurfaren måste välja sida. Men allt detta händer under knappa 15 minuter alldeles mot slutet, och upptakten dit är alltför händelsefattig. Det globala hotet, Susans eventuella död, superhjältegruppens upplösning – allt slarvas bort. Silversurfaren själv, som ju ska ”rise” enligt titeln, förblir helt personlighetsbefriad genom hela filmen. Regissören Tim Story lyckas inte för ett ögonblick klargöra varför Fantastic Four skulle vara relevanta för en modern publik. En av 00-talets  minst angelägna superhjältefilmer, och den känns lång trots att den klockar in på bara drygt 1 timme 30 minuter.

Se istället-

The Avengers (2012)  har allt som Fantastic Four saknar. Vi hoppas på rebooten av FF som enligt uppgift ska synkas med övriga Marvelfilmer och kommer 2015.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Alla hemligheter i Oblivion (2013)

Varning för stora spoilers i den här texten!!

Om du ännu inte sett Oblivion hänvisar vi till den spoilerfria recensionen av Oblivion. Alltså: läs inte vidare om du inte vill få alla hemligheter i filmen Oblivion förklarade för dig. Posten innehåller också spoilers för Moon (2009), Matrix (1999) och flera andra filmer.

Läs vidare på egen risk!

Jack (Tom Cruise) sitter och blickar ut över de torn han är mekaniker för

Jack (Tom Cruise) sitter och blickar ut över de torn han är mekaniker för

Joseph Kosinski har förmodligen filat på sin historia ett tag, och anstränger sig för att överraska oss. Han lägger ut falska ledtrådar som ska få oss att tro att vi fattat vad filmen handlar om. Men här är den egentliga berättelsen, som jag tolkar den.

Vad handlar filmen egentligen om?

Kosinski låter Jacks voiceover berätta en bedräglig historia. Jack tror att han vet så mycket. Han tror han vet att Jorden invaderats av onda rymdvarelser som ödelagt planeten, men att människorna till slut vann och startade en ny koloni på Saturnus måne Titan. Att det finns några rymdvarelser kvar som attackerar människornas robotar, men från rymdstationen Tet organiseras ett antal tekniker som fungerar som mänsklighetens eftertrupper. Jack och Vic drömmer om då de får lämna sitt uppdrag och resa med de andra via Tet till Titan. Men Jack vet egentligen ingenting, och ljuger omedvetet för oss i publiken.

Vad Jack upptäcker (och Vic förmodligen har anat hela tiden) är att de båda inte alls arbetar för Jordens bästa. De torn som samlar upp vatten och som det är deras uppdrag att hålla igång är i själva verket helvetesmaskiner som håller på att tömma planeten på den sista fuktigheten. Deras chef Sally, vars stela leende dyker upp på monitorn varje morgon, jobbar inte för människorna. Sally existerar förmodligen inte ens, annat än som en simulering. Rymdstationen Tet, dit Jack och Vic har planerat att resa då deras uppdrag tar slut, är inte människornas sista bas på Jorden. Nej, allt i Jacks och Vics liv är en lögn. I synnerhet deras eget äktenskap.

Drönarna ska döda så många människor som möjligt

Drönarna ska döda så många människor som möjligt

Tet är egentligen basen för den främmande maskincivilisation som sprängt Månen och besegrat Jordens befolkning. Jack och Vic är kloner, speciellt framavlade som arbetare av utomjordingarna. Klonerna föds upp på Tet, där det finns stora rum med tusentals examplar av ”Jack” och ”Vic”. Alla sätts de i arbete nere på planetens karga yta, matade med en fejkad bakgrundshistoria och ett fejkat äktenskap som ska göra dem till ett effektivt team. De hålls i schack av simuleringen ”Sally” som skrämmer dem från att röra sig utanför sitt tilldelade område genom falska strålningsvärden i omkringliggande sektorer. Men i själva verket får Jack inte flyga över gränsen till grannsektorn för att den innehåller ytterligare en klonad Jack och ett torn med ytterligare en klonad Vic. De aggressiva drönarrobotarna som Jack reparerar har egentligen som uppdrag att döda så många människor som möjligt. Vi anar redan från början att det är något skumt med dem, eftersom de ständigt verkar ha lust till att skjuta Jack också.

Beech (Morgan Freeman, left) gives orders to Kara (Zoe Bell, center) and Sykes (Nikolaj Koster-Waldau) in “Oblivion,” an original and groundbreaking cinematic event from the visionary director of “TRON: Legacy”and producers of “Rise of the Planet of the Apes." (Courtesy Universal Pictures/MCT)

Scavengers: Morgan Freeman spelar Beech, Zoe Bell spelar Kara och Nikolaj Coster-Waldau spelar Jaime..förlåt Sykes.

Vilka är The Scavengers?

Oblivion lägger avsiktligt ut rökridåer kring The Scavengers, som Jack i början av filmen hävdar är de rymdvarelser som invaderat Jorden och som nu gömmer sig i mörka hålor och attackerar bakifrån. I en inledande scen där Jack trillar ned i ett underjordiskt rum, så visas The Scavengers bara till hälften, men de porträtteras som djurlika i rörelserna och i skuggorna tycks tentakler växa fram. I efterhand är det meningen att vi ska förstå att det bara var Jacks uppskrämda fantasi som fyllde i det han inte kunde se. För The Scavengers är en sorts underjordisk motståndrörelse, och de är helt och hållet mänskliga. Det är här vi träffar på Nikolaj Coster-Waldau och Morgan Freeman. De är faktiskt de allra sista människorna som existerar, och de för en hopplös kamp mot maskincivilisationen från Tet. Det sägs aldrig rent ut i filmen, men det finns alltså inga organiska rymdvarelser med i filmen, utan invasionsstyrkan tycks vara helt artificiell till sin natur.

Öppningen är också en tetraeder

Tet i Oblivion. Öppningen är också en tetraeder

Vem är kvinnan Julia, som Jack hittar?

Hon är en astronaut, som är en ur originalbesättningen på rymdfärjan Odyssey som skickades till Titan nära Saturnus många år tidigare. Julia känner igen klonen Jack, eftersom förlagan till honom också var besättningsman på Odyssey. Det var rymdfärjan som hittade Tet, och Jack och Vic blev tillfångatagna medan resten av besättningen skickades iväg i kryosömn. I filmen får vi aldrig en riktigt bra förklaring till varför Odyssey kraschlandar just när den gör det. Scavengers verkar få den att krascha, men varför de skulle vilja göra det fattade åtminstone inte jag. Om Jacks original blev tillfångatagen av Tets aliens och resten av besättningen har sovit sedan dess blir det en smula oförklarligt hur någon på Jorden kan ha vetat vad som hände för så många år sedan. Julias ankomst väcker i alla fall slumrande minnen till liv hos Jack, och hans klonade kropp tycks minnas vem hans DNA en gång har varit.

Likheter med andra filmer

moon1

Sam Rockwell i Moon

Moon (2009) är förmodligen den film som mest liknar Oblivion, i det att båda filmer skildrar den hänsynslöshet med vilken kloner kommer att utnyttjas i framtiden. Sam i Moon (Sam Rockwell) tror ju själv att han är en riktig man, som är på uppdrag på Månen och kommer att få komma hem till flickvännen igen. Men egentligen är han en klon med begränsad livslängd och kommer snart att avlivas och ersättas av en likadan. Men något går fel, och han får precis som Oblivions Jack syn på sin egen dubbelgångare. Men sedan skiljer sig filmerna åt. Oblivion är  en Hollywoodberättelse vars logik stipulerar att det i science fiction måste finnas en hjälte, som offrar sig och återställer status quo. Alltså måste det finnas en fru, Julia, som återförenas med Jack och som också hinner skaffa barn med honom innan han offrar sitt liv för att spränga Tet och återställa balansen i världen (och ge mänskligheten en andra chans på kuppen). Det är förmodligen just den typen av hjältemod som kan locka en stjärna som Tom Cruise att ta rollen. Men Moon är en indiefilm, och kan kosta på sig att vara mer pessimistisk. Sam på Månen har nämligen ingen flickvän som väntar. Alltsammans är falska minnen, och det finns inget hopp för Sam. Däremot finns det vänskap, eftersom de olika versionerna av Sam börjar samarbeta för att skicka ett meddelande till Jorden om arbetsförhållandena för kloner på Månen. De redan döende klonerna har inte mycket att förlora, men mycket att vinna för sina bröder. Så även om Tom Cruises film är glättigare och mindre mörk, är parallellerna ändå tydliga.

Borgdrottningen är det bästa tillskottet till Star Trekuniversum på tio år

Borgdrottningen är det bästa tillskottet till Star Trekuniversum på tio år

Star Trek First Contact (1996) och övriga berättelser om maskinrasen The Borg är den andra uppenbara inspirationskällan till Oblivion. Utan att ha alltför mycket fantasi kan man föreställa sig att Tet är en Borgkub och att Jorden helt enkelt blivit assimilerad vid första kontakt. Speciellt scenerna ombord på Tet, mot slutet av filmen, refererar på ett ganska elegant sätt till liknande scener från exempelvis Star Trek Voyager då kapten Janeway & Co tar sin in i The Borgs allra heligaste, där borgdrottningen väntar på dem. Likheterna är många: båda har en kvinnlig frontfigur (drottningen/Sally), en geometriskt format och helt automatiserad rymdbas som rör sig från värld till värld och ersätter originalcivilisationen med sina egna och med drönare. I borgkubens/Tets inre finns en inre kammare där den kollektiva maskinintelligensen manifesterar sig i form av en Gudslik varelse med allsmäktighetsanspråk. Dessutom har vi likheter med gamla Star Trek The Motion Picture, där en enorm farkost utskickad från en maskincivilisation hotar Jorden eftersom de betraktar USA:s rymdfarkost Voyager som en sorts gud.  Jag antar att Kosinski är fullt medveten om likheterna, och att man skulle kunna betrakta Oblivion som en jobbansökan. Regijobbet för nya Trekfilmer är ju ledigt nu, när JJ Abrams gått vidare. Kanske hoppas Kosinski på att få göra en film om The Borg?

Morpheus i The Matrix

Morpheus i The Matrix

The Matrix (1999) och Dark City (1998) är två konspirationsthrillerssom förmodligen också inspirerat Kosinski. Matrix är ju förmodligen de senaste femton årens mest inflytelserika och ikoniska science fictionfilm, och Neos långsamma upptäckt att inte allt är vad det verkar vara ekar på många vis genom Oblivion. Inte minst har The Scavengers tydligt släktskap med Morpheus och de andra från Zion i Matrix. Allt från attityden till kläderna hänger liksom ihop. Morgan Freeman gör till och med sin bästa Laurence Fishburneimitation. Också Jacks story, som Den utvalde som ska återställa balansen i världen, gör att han liknar Neo. Dark City är inte lika känd som Matrix, men påminner mycket om den, med ett adderat rymdinvasionstema. I Dark City kontrolleras samhället av en ras onda utomjordingar, och allas liv är egentligen en charad. Känns det igen?

2001 A Space Odyssey (1968) har förstås också en del likheter med Oblivion. Det uppdrag som rymdfärjan Odyssey (notera namnet) skickas på till Saturnus  för att undersöka tecken på intelligent liv, påminner om den resa som Discovery gör i 2001. Båda filmer tar upp samspelet mellan de bräckliga men uppfinningsrika människorna och de kyliga, ytterst farliga maskinerna. Båda filmer skildrar mötet med en  mycket mer avancerad civilisation som en religiös upplevelse av transcendens. Men om monolitens aliens är hyfsat välvilliga i Kubricks film, så är Kosinskis motsvarigheter mer aggressiva och påminner i sitt vattenstjälande om moderskeppens aliens  i Independence Day.

Planet of the Apes (1968) visar hur Charlton Heston upptäcker att aporna kunnat ta över eftersom människorna sprängt sig till evigheten. I Oblivion försvarade sig människorna mot invasionen med kärnvapen. I båda filmer ser vi ett ödelagt Manhattan.

Robocop (1987) skildrar också en avprogrammerad människa som gör revolt mot sina instruktioner, mot alla odds. I Verhoevens klassiker är det en död polis som återupplivas som en cyborg, men vars känsla för rättvisa och medmänsklighet till slut kommer upp till ytan. I Oblivion är ju Jack en klon, som inte har egna minnen alls egentligen. Men vars känsla för rättvisa och medmänsklighet till slut kommer upp till ytan. (Det är också den enda konflikten inom Jack, vilket gör Tom Cruises karaktär tråkig i jämförelse med Robocop.)

Tips från Albin Wesley:

Luckor i manus:

  • Varför har Tet ingen fjärrstyrning på sina kloner? Varken svävarfarkosten eller Jack och hans utrustning verkar gå att kontrollera då väl Jack valt att gå över till andra sidan.
  • Hur kan Scavengers veta vad som hände på Odyssey för så många år sedan? Jack har ju varit en klon sedan dess, och Julia har precis kraschlandat.
  • Varför dödas Vic då Sally förstår att de inte längre är ett effektivt team? Varför sparas Jacks liv?
  • Vad gör filmens Jack unik? Han måste ha ungefär samma minnen som resten av klonerna, men det är han som hämtat all memorabilia från New York och sparat i en stuga. Är det för att det är något speciellt med honom, eller är det bara en slump att han råkar vara i närheten av Manhattan och att det bara råkar vara där hans fru kraschlandar?

Läs också: Den spoilerfria recensionen av Oblivion