Ice Pirates (1984) – pirater, åsnor och rymdherpes i Star Wars-parodi

THE ICE PIRATES, (stående fr v-t-h): Ron Perlman, Robert Urich, Michael D. Roberts, (front): Anjelica Huston, 1984, (c)MGM

USA 1984, manus och regi: Stewart Rafill, producent: John Foreman

Handlingen.

Det är fullt möjligt att jag blivit så avtrubbad av alla rymdfilmer jag har sett senaste ett och ett halvt åren, så att jag börjar tycka att vad som helst är roligt. Men i varje fall gillar jag äventyrskomedin Ice Pirates mer än de flesta andra Star Wars-kopior som kom ut de där åren i slutet av 70-talet och början av 80-talet. Storyn ger sig nästan själv: Ett gäng rymdpirater (bl a Robert Urich, Ron Perlman och Anjelica Huston) rånar de onda tempelriddarna på vatten, en bristvara i framtidens universum. De råkar på en rebellisk prinsessa och slår sig i slang med henne för att återfinna den försvunne kungen, som enligt ryktet hittat en planet med gott om vatten. Storyn är mycket episodisk, och inkluderar att piraterna genomgår en fejkad kastrationsprocess och blir slavar i tempelriddarnas huvudstad, en Mad Max-liknande utflykt till piratplaneten, ett talande huvud med en armé av barbarkvinnor, ett Alien-liknande rymdherpesmonster som dyker upp i den grillade kycklingen, en blackface-robothallick, ett antal minigrisar, en brejkdansande robot med svärd.. ja, festen tar aldrig slut!

Skeppsdesignen kan välvilligt beskrivas som generisk

Rymdskeppet!

Det här är ju en parodi, och ingen har följaktligen lagt särskilt mycket omtanke eller pengar på rymdskeppsdesignen, eller för den delen på hur skeppen rör sig. Nästan hela filmen utspelas åtminstone ombord på olika rymdskepp, som alla ser generiska ut på utsidan och är murrigt filmade. Interiörer och effekter som warpdrift är också lånade från föregångare i genren.

Pretentionerna?

Man måste ändå ta hatten av för idén att göra en klart uttalad parodi på Star Wars, snarare än en ren blåkopia. Det gör att vi ler igenkännande åt alla de element som snotts från föregångaren, snarare än retar oss på att de inte kommit något eget. Ice Pirates har mer gemensamt med 1987 års Spaceballs, än med tidigare Star Wars-kopior som Battle Beyond the Stars (1980).

Finalen utspelas under en tidsresa som gör att alla åldras supersnabbt – och får enormt mycket hår

Specialeffekter och look;

Rymdherpes

En salig blandning av praktiska (icke-digitala) effekter, gjorda med mycket fantasi och gott humör. Robotar av många olika slag vimlar det av, och de tappar titt som tätt huvudet, armarna eller exploderar. Vi får också träffa på den fruktansvärda rymdherpesen, som är ett litet alienmonster av plast som dyker upp och skrämmer slag på huvudpersonerna (oklart varför de blir så rädda). Jag gillar kostym och mask genomgående i hela Ice Pirates. Det är någon med känsla för det som är camp, udda och kul som fått gå loss då de designat Anjelica Hustons galna piratoutfits, eller de enorma lösskägg och peruker som används då håret och skägget växer ut på piraterna då de kastas framåt i tiden under filmens final.

Mest minnesvärda scener*

Jag kan inte välja bara en! Därför får ni fem scener:

Prinsessan och piraten Jason får äntligen till det, och börjar hångla i hennes hytt på rymdskeppet. Då börjar det plötsligt ösregna, och de befinner sig på ett stormande hav
De jagas i warpfart av ett annat skepp, och kommer in i en tidsstorm som gör att alla åldras medan striden pågår. En bisarr och faktiskt ganska orginell idé, genomförd som fars
Jason och Roscoe tillfångatas och ska omprogrammeras till kastrerade slavar med vita peruker. På ett löpande band får de håret klippt och skägget rakat- och så kommer det enorma tänder som ska demaskulinisera dem
En hallickrobot med tydligt ”blackface” och afroamerikansk dialekt, som dyker upp under en kaotisk flyktscen. Att man ändå inte reagerar starkade på den än man gör, är helt Michael D Roberts (Roscoe) förtjänst, eftersom hans rollfigur projicerar någon sorts ”svart och stolt” på rätt sätt genom hela filmen.
Prinsessan jagar sin pappa, och blir tillfångatagen av en armé av amazoner med enhörningar, vars ledare är en ett mekaniskt huvud

Domen:

Mary Crosby, Robert Urich i Ice Pirates

Listan kan verkligen göras lång på töntiga efterföljare till Star Wars, som släpptes under en tioårsperiod från 1977 och framåt. De flesta av dem går inte att titta på idag med någon behållning. Men så har vi några filmer, där såväl Ice Pirates som Flash Gordon ingår, som istället förvandlats till kultfilmer som är sevärda för att de är så corny. Framför allt är det detaljerna som gör Ice Pirates. Roboten som är klädd som ett franskt hembiträde. Åsnefölen och minigrisarna som medföljer på piraternas skepp. De många utomjordingarna i alla former och färger. Tempelriddarna själva, som är klädda i ringbrynjor, och ser ut att vara hämtade rakt från Monty Python eller Ivanhoe… Vad finns det man inte kan älska i den här filmen?