Starcrash (1978) – klassisk kalkon med David Hasselhoff

Italien 1978 (originalets titel Scontri stellari oltre la terza dimensione), regi: Luigi Cozzi. Hela den här filmen finns på Youtube.

Greve Zarth Arn i all sin prakt

Handlingen.

David Hasselhoff är prins Simon och Caroline Munro spelar smugglaren Stella

– What in the universe is that?!

Rymdsmugglaren Stella (Caroline Munroe) borde vara en av science fictiongenrens legender, och jag tycker att hon är lite orättvist bortglömd. Hon är expert på att spärra upp ögonen och schmizea, klä sig i bikini (i rymden!) och bli tillfångatagen och sedan räddad på olika planeter. Stella och hennes kumpan Akton får i uppdrag av den Galaktiske Kejsaren (Christopher Plummer) att rädda dennes son, prins Simon (en ung David Hasselhoff) från den onde greve Zarth Arns klor. De måste också stoppa grevens hemliga vapen, The Doom Machine, innan det är för sent.

Starcrash är alltså en bitvis vansinnigt rolig italiensk kalkonfilm som lånar 75% av storyn från Star Wars (som kom året innan) och 25% från gamla Barbarella. Det finns så mycket härligt stoff här: David Hasselhoff fäktas med lasersvärd. Christopher Plummer är urtjusigt stoisk som Kejsaren. Greve Zarth Arn ser ut som en tjock greve Dracula. Det vimlar av dåligt animerade robotar och ännu sämre skådisar. Konstigaste karaktären är en mansgrisig robotpolis med Texasdialekt. Stella byter kläder i varje scen, men det har en tendens att bli mindre och mindre kläder för varje byte. Till slut är det amazoner (vad annars!) som fångar Stella, så då är hela bildrutan full av kvinnor i bikini. Senare blir Stella djupfryst.

Det kejserliga flaggskeppet

Rymdskeppen!

Stellas skepp

För att vara en italiensk kalkonfilm så är det helt okej rymdskeppsminiatyrer. Den som formgett dem har förstås lånat mycket från Star Wars, men byggt mer på höjden så att kameraåkningarna över skeppen blir snygga. Men animeringen är mer än lovligt platt, liksom bluescreen, klippning och koreografi. Allt rymdskeppen gör är att åka från vänster till höger i bild. Ett stort rymdslag mellan två flottor fungerar som filmens grand finale, med väääldigt cheesy laserstrålar (som låter piiiow! piiiow!) och likaledes cheesy explosioner medan skeppen åker från höger till vänster. Guldstjärna för att de försöker i alla fall. Bäst är Kejsarens stora, överdådiga flaggskepp.

Stella blir tillfångatagen av amazoner

Pretentionerna?

Det värsta är att Luigi Cozzi förmodligen försökte göra en spännande space opera. Fail.

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Specialeffekter och look;

Underbart camp art direction med regnbågsfärgad världsrymd, knasiga rymdhjälmar och dramatiska slängkappor. För att inte tala om Stellas alla rymdbikinis. Genomgående gammeldags, taffligt utförda specialeffekter.

Mest minnesvärda scen*

Egentligen tröttnar man nog efter ca 20 minuter, men jag rekommenderar att du åtminstone kollar på de första scenerna. Du får en känsla av den usla timingen på alla repliker och Caroline Munroes smått surrealistiska spelstil, som om hon inte fattar någonting alls av vad som pågår omkring henne. Här är hela filmen från Youtube

Många scener är mycket komiska, bara genom skådisarnas uppsyn

Domen:

Alltså, egentligen fanns det ingen ursäkt ens 1978 för att göra en så här töntig och sexistisk smörja och försöka lansera det som den nya Star Wars. Det hedrar 70-talspubliken att de inte gick på det. Men Starcrash har en oavsiktlig charm som förlänat den en välförtjänt kultstatus bland konnässörer. Det håller självklart inte för 1,5 timme, men i sina bästa stunder är den så corny att man tänker att det måste vara en modern och hipp parodi på dålig 70-talsfilm. Som om huvudpersonerna i Portlandia skulle göra en fanfilm. Det blir så dåligt att min hjärna tolkar det som en referens till kalkonfilmer. Greve Zarth Arn är episk. Den sista halvtimmen är dock mest bilder på explosioner till ljudet av laserstrålar och stönandet från soldater som blir skjutna. Om du inte orkar kolla så långt, kan jag avslöja att Stella får sin prins till slut.