Månad: augusti 2013

Gone fishing! Vi ses i september

Bloggen har sommarlov ett par veckor medan jag är i San Francisco och Los Angeles. Rymdfilm kommer igång igen 5 september. /Henrik

Annonser

Solar Storm (2012) – bad hair day på väg in i solen

Kanada 2012, originaltitel ”Exploding Sun”, regi: Michael Robison, manus:  Jeff Schechter

Utmärkande för besättningen ombord på rymdfärjan är att de alla har en bad hair day

Utmärkande för besättningen ombord på rymdfärjan är att de alla har en bad hair day

Handlingen.

Det är en stor dag för mänskligheten, då den första privatfinansierade rymdfärden med passagerare ska köra ett varv runt månen. Ombord är ett antal filantroper, en lottovinnare och märkligt nog också den amerikanska presidentens hustru. När piloten ska lägga i extraväxeln går något snett. Våra vänner i rymdfärjan råkar åka rakt in i Solen och sätter igång en kedjereaktion som kan få Solen att explodera. Medan kedjereaktionen utlöser den ena katastrofen efter den andra nere på Jorden kämpar forskarna för att hitta ett sätt att stoppa kedjereaktionen.

Rymdskeppet!

Rymdskeppet i Solar Storm

Rymdskeppet i Solar Storm

En smäcker farkost som består av en avskalad passagerarkabin där piloten sitter i främsta sätet. Inte särskilt mycket mer. Skeppet kan starta och landa som ett flygplan, och har raketmotorer som ger tillräcklig fart för att komma ut i omloppsbana. Och så finns då den något vagt beskrivna  Scalar Drive som kan få skeppet att komma upp i 1% av ljushastigheten. Skeppet är dock något klantigt konstruerat, för då piloten kopplar in denna fabulösa framdrift låser sig joysticken i framåtläget, och uppenbarligen är det därmed kört för besättningen. Man skulle ha kunnat tro att de borde ha byggt in några säkringar, eller kanske en huvudströmbrytare, så att piloten kunde öppna en lucka, bryta strömmen och sen vänta på att de ska bli räddade. Men alla ger upp, då Scalar Drive hänger sig. Piloten rynkar på pannan, men sitter kvar i sin stol. Forskarna på Jorden tittar på varandra, och säger sen ”Det är kört”. Den sista halvtimmen som skeppet störtar in mot solen ägnas åt att varje besättningsmedlem får ta ett tårfyllt farväl av sina nära och kära på Jorden. Bra prioritering!

David James Elliott i Solar Storm

David James Elliott i Solar Storm

Pretentionerna?

I nästan tre timmar får vi i detalj följa ett stort antal huvudpersoners vedermödor medan Jorden går under och människorna måste försonas med sina gamla demoner och ta sig samman och samarbeta. Och yada yada.

Specialeffekter och look;

Högst ordinär TV-kvalitet. De tekniska miljöerna skulle kunna vara hämtade från vilken TV-serie som helst från de senaste 20 åren, med flyg- eller rymdtema. Lite blinkande skärmar, folk som står och stirrar på skärmarna och skriker in i sina headset. Det mest utmärkande draget hos människorna i Solar Storm är att de alla har en permanent bad hair day. Är det kanadensiskt hår som är så hemblekt, fluffigt och frissigt?

Luckor i manus,

Att det inte går att stänga av Scalar Drive. Att ett litet rymdskepp kan starta en kedjereaktion som får en stjärna att explodera. Att den amerikanska presidentens fru skulle åka med på en experimentell rymdfärd.

Domen:

Tre timmar är alldeles för långt utdraget för den här ganska tunna berättelsen. Det är  som om något TV-bolag betalat för en lång miniserie, och sedan fick filmskaparna fylla ut tiden bäst de kunde. Följden är att varje scen dras ut i det oändliga, och folk stirrar ödesmättat ut till vänster och säger samma saker tre gånger. Det är också på tok för mycket folk att hålla reda på, men ingen karaktär som man riktigt fäster sig vid. Detta trots att Solar Storm har fina skådisar som David James Elliott och Julia Ormond. Manus är helt enkelt för generiskt och regin för oinspirerad för att det här ska bli något annat än slöseri med tittarens tid. Här är en rolig recension av filmen av en som hatar den riktigt innerligt.

Bad Hair Day medan solen exploderar

Bad Hair Day medan solen exploderar

Se istället-

Armageddon eller Deep Impact. Eller varför inte 11 filmtips inför apokalypsen?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Förflytta, övertyga, förändra. (Eller: Hur dålig är egentligen Elysium?)

Concept art från Elysium: "Child looks up at Elysium from Earth"

Concept art från Elysium: ”Child looks up at Elysium from Earth”

Det görs mycket rymdfilm just nu, och om man ska vara ärlig passerar många filmer förbi utan att lämna så mycket spår efter sig. Men då och då kommer en story eller regissör som redan i förväg får hjärtat att slå lite fortare i mitt nördbröst. Förra året var det Ridley Scotts Prometheus som alla pratade om i förväg och hade en åsikt om då de sett den. Och i år är det Neill Blomkamps andra långfilm Elysium som vi sett mest fram emot. Det kommer sig förstås av att hans första långfilm, District 9, var en så stor framgång hos både fans och kritiker.

Nu har Elysium haft premiär och ligger etta på biotoppen i många länder, inklusive USA och Sverige. Men är den bra? Själv gillar jag filmen, men med vissa invändningar. (Här är min recension) Men den kanske inte alls är bra utan usel som vissa anser? Det övertydliga klasskampstemat polasierar. Men det är inte så enkelt att sci-fi-fans är för och kulturjournalister är emot. På Kritiker.se har filmen 3,8 i snittbetyg, med många fyror. Expressen anser att det är en skicklig samhällskritik och jämför med Blade Runner. Och Sydsvenskan kallar den för ”en av årets bästa bioupplevelser”.

Alla kritiker är inte lika imponerade.sci-fi-bloggen io9, skriver Annalee Newitz att ”Elysium is a movie with a lot of aspirations to greatness, but it fails miserably to live up to its promise.” I Helsingborgs Dagblad tycker Mats Kolmisoppi att upptakten är bra, men att alltför snabbt förvandlas berättelsen till typisk messiasaction där en vältränad Matt Damon med lidande blick ska få imperiet och världsordningen på fall. ”Fiaskot är ett faktum” blir domen från Mats och HD. Och i P1:s Kulturnytt sparar inte recensenten Jenny Teleman på svavlet då hon förkunnar sin besvikelse: ”Blomkamp har allt i handflatan för att göra riktig SF av detta. Poesin i de väldiga överdrifterna, moralen, politiken. Men någon – han själv eller nån grupp producenter eller finansiärer – skiter i alltihop, hela den noggrant preparerade scenen.” Teleman går så långt som att använda h-ordet: ”Jag hatar filmen för det här, för att den förråder sin suggestiva idé eller kanske bara för att den lyckades lura mig att den ville nånting”.

Att just science fiction kan locka fram så starka känslor hänger ihop med att vi ställer högre krav på den typen av filmer än exempelvis vanlig action eller drama. Vi förväntar oss av all film att den ska underhålla oss. Men av riktigt bra fantastiska berättelser (sci-fi och fantasy) kräver vi också att den ska förflytta, övertyga och förändra sin publik.

Filmen förflyttar publiken genom att visa att vi lämnat vår egen värld eller tid och befinner oss någon annanstans. Det är ofta något som åstadkoms med hjälp av den visuella produktionsdesignen: scenografi, kostym eller specialeffekter. Storyns grundpremiss, dess ”what if..”, måste också samspela med det visuella. Förflyttningen i fantasin är grunden för varje god fantastisk berättelse.

Men för att övertyga om att denna främmande värld är verklig, krävs något mer än bara en fest för ögat. Det är här som kallas världsbyggande. Här sållas agnarna (de bra) från vetet (de mediokra). En framtida dystopisk värld får inte se för blank och ny ut, för att ta ett exempel från Elysium. Vi måste tro på det samhälle som målas upp, in i minsta detalj. Det som övertygar är de många småsakerna: bakgrundshistorien, skådespelares accenter, att dialogen passar in i den påhittade miljön, hur vädret ser ut eller hur folk hälsar på varandra. Här kommer också ljuddesign in: rymdskeppet Nostromo i Alien skulle aldrig känts så verkligt och påtagligt om det inte var för alla de mystiska miljöljuden: knarrandet, knäppandena, pipen och mullret från ventilationen. Magin – eller djävulen – sitter i detaljerna.

Slutligen önskar vi att bra sci-fi ska förändra oss på något vis, precis som vi önskar att all god konst ska lämna ett bestående avtryck i våra själar. Med sci-fi eller fantasy är det dock ännu viktigare än med realistisk konst, eftersom så mycket kraft lagts ned på att först förflytta och sedan övertyga publiken. En skicklig filmskapare bjuder in oss i sin påhittade värld och lockar oss att sänka garden, åsidosätta vår misstro mot det orealistiska. Vi investerar till slut vårt engagemang. Då förväntar vi oss baske mig något mindblowing i utbyte. Vi vill ha en uppenbarelse, beröras, vill utvidga våra horisonter. Science fiction som inte åtminstone strävar efter att förändra sin publiks syn på verkligheten, om än aldrig så lite, är bara tom estetik. Vi som gillar sci-fi vill att den ska ha substans.

Kanske är det att förändra som Elysium inte riktigt lyckas med? I både HD:s och Kulturnytts recensioner anar man en besvikelse som kommer från att Neill Blomkamp lyckades med förflyttningen och övertygandet. Men upplösningen är smått banal, och därmed uteblir den förväntade förändringen. Våra själar förblir oberörda. Vi har investerat vårt engagemang, men får inte så stor utdelning. Blomkamp förmår inte riktigt leva upp till förväntningarna. Men jag personligen tycker alltså att det kan vara OK ändå, eftersom filmen så uppenbart lyckas så bra på de första punkterna.

Det är svårt att diskutera kvalitet på genrefilm utan att jämföra med andra filmer i genren. Den subjektiva upplevelsen låter sig inte riktigt prickas av i en checklista. Men om vi jämför Elysium med andra dystopiska framtidsskildringar blir det genast lite lättare. Den är inte riktigt lika bra som Children of men, t ex. Har inte ett lika originellt slut som District 9. Men är trovärdigare än The Hunger Games. I både HDs och Kulturnytts recensioner hade det varit en fin service till läsaren om recensenten givit något exempel på vad de själva tycker är ”Riktig SF”, för att använda ett uttryck från Kulturnytts recension.  Det hade varit spännande att få höra vilka filmer som i så fall är Riktig SF, och vad det var som gjorde just dem så bra.

U.F.O / Alien Uprising (2012) – lads och ladettes versus världen

Storbritannien 2012, manus, regi och producent: Dominic Burns.

I mitten står Sean Brosnan, son till Pierce

I mitten står Sean Brosnan, son till Pierce. Han har huvudrollen

Handlingen.

En grupp lads och ladettes i engelska Derby lever ett liv lite på kanten av tillvaron. Festar hårt på helgen, planerar halvhjärtat att lugna ner sig från gangsterlivet, och skaffa barn. De dansar till dubstep och hamnar i slagsmål på fyllan. Då de kvicknar till efter en vild helg har elektriciteten försvunnit och mobilnätet har slocknat. Stora ufon flyger in över England och samhällsfunktionerna brakar samman. I den anarki som utbryter försöker kompisgänget överleva så gott de kan. Andra människors våldsbenägenhet utgör ett större hot än rymdvarelserna i sitt moderskepp. Sedan kommer Jean-Claude van Damme en kvart på slutet.

Detta UFO liknar det från District 9

Detta UFO liknar det från District 9 korsat med moderskeppet från Närkontakt av tredje graden

Rymdskeppet!

Stort och runt, som en en sentida ättling till moderskeppet från Närkontakt av tredje graden och det från District 9. Vi kommer aldrig i närheten av det, men till finalen kommer mindre skepp ut och attackerar. De är inte särskilt fantasifulla: små skalbaggeliknande tefat med sladdriga tentakler som dinglar under. Knappast det stoff mardrömmar vävs av.

Pretentionerna?

Filmens skapare heter Dominic Burns och är en indieregissör. Han har berättat i intervjuer att han inspirerats av framgångarna för Gareth Edwards’ Monsters från 2010, en lågmäld indierymdfilm där samspelet mellan de buttra huvudpersonerna står i centrum och aliens fungerar mest som en effektfull fond. Dominic Burns säger själv att han vill göra en engelsk variant av Monsters: ett kostnadsmedvetet producerat actiondrama där vi får följa effekterna av en rymdinvasion på vanliga människors liv. Om Burns också eftersträvat den poetiska tonen från Monsters så är det inget som framträder överdrivet tydligt, om man ska vara lite snäll.

Omslaget till UFO / Alien Uprising är klart missledande

Omslaget till UFO / Alien Uprising är klart missledande

Specialeffekter och look;

Om du tittar på filmomslaget här bredvid ser du något som ser ut att vara en färgstark variant av Independence Day. Rymdskepp i massor och explosioner! Men så ser inte själva filmen ut. Till 95% är UFO en grå och brittiskt socialrealistisk dramafilm där det regnar konstant, alla är bleka, husen är grå och det spelas dubstep på repeat. De kvarvarande 5% är billigt utförda animationer och några ganska brutala slagsmål. Filmen har alltså en gritty look som fungerar hyfsat och faktiskt är konsekvent genomförd med viss yrkesskicklighet. Haken är att det inte är den film som man får intryck av genom att kolla på affischen. Om det är filmbolaget som försökt pimpa upp en grå lågbudgetrulle för videomarknaden, eller om regissör Burns fått storhetsvansinne, är svårt att avgöra.

Mest minnesvärda scen*

Det börjar bra: på en nattklubb i Derby där huvudpersonerna festar, fånar sig, raggar, super och hamnar i bråk. Här finns det en personkemi och fröet till en intressant story om lad/ladette vs aliens.

Det är också lite kul när ett par soldater får chansen att säga ”Get away from her, you bitch” och ”Welcome to earth”. Gotta love genremedvetenhet.

Domen:

På tok för ofokuserat. Det är som om regissören kan inte bestämma sig för om han vill göra ett socialpsykologiskt drama, en alienaction, en komedi eller en slasherskräckis. Så han gör alla fyra på en och samma gång, med kaos som resultat. Med en bättre ensemble hade det kanske kunnat bli något, men såväl huvudpersonen Sean Brosnan som hans kompanjoner är mediokra skådespelare som kompenserar bristen på substans med ökad röstvolym. De flesta repliker skriks fram. Det är synd på en bra premiss, och man hoppas att Dominic Burns med rätt producent och rätt budget kan komma göra något intressantare framöver.

Se istället-

Monsters, av Gareth Edwards för den poetiska versionen. Eller Attack the block, för en faktiskt spännande brittisk rymdinvasionsfilm.

Alien Uprising

Alien Uprising

Heter filmen ”UFO” eller ”Alien uprising”?

Uppenbarligen heter filmen ”Alien Uprising” på vissa marknader. Förmodligen för att ”UFO” är för generiskt, för tråkigt eller kanske upptaget av andra filmer. ”Alien Uprising” är dock en riktigt missvisande titel. Precis som omslaget till den versionen av filmen, som inte heller liknar vare sig film eller omslaget till ”UFO”.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Rymdskeppsdesignern från Oblivion och Tron började på Bugatti

David Simon med bubbleship från Oblivion, från SFX

David Simon med bubbleship från Oblivion, från SFX

Våra kolleger på brittiska SFX har nu gjort en kulturgärning och intervjuar mannen som designade rymdskeppen i Tron Legacy och Oblivion. Hans namn är David Simon, och han är konceptdesigner. Tidigare arbetade han som chefdesigner på Bugatti Automobiles. Det kan man se i linjerna på Oblivions ”Bubble ship”, eller hur? David har också arbetat som farkostdesigner för Captain America, en film med helt fantastiska bilar och flygplan från ett uppdiktat 1940-tal.

Men det var genom ett hobbyprojekt som David Simon halkade in i filmbranschen. Han illustrerade nämligen en bok med rymdskepp i:

In fact, it was the Oblivion director Joe Kosinski who got me into Hollywood. In 2008 he invited me by email to design vehicles for his then upcoming project Tron Legacy. He had seen my book Cosmic Motors, a personal collection of vehicle designs for some distant galaxy.

Hela intervjun och flera fina bilder hittar du på SFX: http://www.sfx.co.uk/2013/08/12/oblivion-fantastic-bubbleship-concept-art/

Mer om Oblivion på Rymdfilm: 

Oblivion

Alla hemligheter i Oblivion (spoilers)

 

 

Aliens vs Avatars (2011) – från teamet som inte var bra nog att få göra Alien Origin

USA 2011,  regi och klippning: Lewis Schoenbrunn, story: Keith Parker, Kenny White, Ted Chalmers, David S Sterling

Varning! Detta är en ”mockbuster” som inte har något alls med filmerna ”Alien” eller ”Avatar” att göra. Recenseras endast i avskräckande syfte.

Monstret i Aliens vs Avatars

Monstret i Aliens vs Avatars

Mockbuster-sommaren fortsätter.

Cheesus! I ädelmod tog jag tidigare i somras på mig den otacksamma uppgiften att titta på mockbusters, så att du ska slippa bli lurad i videobutiken. Jag började med den osannolikt usla Alien Origin från mockbusterbolaget The Asylum. Jag trodde faktiskt inte att det kunde bli  mycket sämre än så. Jag var naiv.

Tjejerna blir varma, och beslutar sig för att dricka lite vin ur glas de hade med sig i ryggsäcken

Tjejerna blir varma, och beslutar sig för att dricka lite vin ur glas de hade med sig i ryggsäcken

Handlingen.

Fem överåriga ungdomar (eller är de fyra? vem orkar räkna?) är ute och campar i skogen. Tjejerna blir varma och tar av sig behån och dricker rödvin från champagneglas. Killarna vill få till det med tjejerna, men en av dem är en douche och den andre är en nörd (!) Ett rymdmonster dyker upp och jagar tjejerna fram och tillbaka, men inte särskilt snabbt eftersom det är otillgänglig terräng och det är svårt att springa i monsterkostym. Monstret kan imitera utseendet på dem han dödar, så ibland ser han ut som en av ungdomarna. Uppe bland molnen sitter en blå rymdvarelse i ett flygande tefat och väntar på rätt tillfälle att låta sin robot Robotar attackera rymdmonstret på marken. Då hon tar sig ned på marken ser hon dock ut som en vanlig människa, förmodligen för att spara på makeupbudgeten. Robotar och monstret gör upp i en inte alls särskilt episk slutstrid.

"Avatarens" pixliga stol är ganska bisarr

”Avatarens” pixliga stol är ganska bisarr

Rymdskeppet!

Ett flygande tefat, med inspiration från 1950-talets sci-fi.  I det sitter en blåmålad kvinna på en stol som ser ut att vara gjord av pixlar.

Specialeffekter och look;

Robotar är en robot, inte robotar

Robotar är en robot, inte robotar

Uppenbarligen ett amatörjobb, av någon som kanske utgett sig för att vara bra på monstermaskering och kostym, men som helt saknar känsla för vad som är coolt, skrämmande eller ens kul. Vi som kollat på realityserien FaceOff (Syfy) vet ju att det går att göra mycket fina masker med små resurser, om man bara är en eldsjäl med lite konstnärlig känsla. Ingen sådan eldsjäl har tyvärr varit i närheten av detta projekt. Det enda med lite potentiall designmässigt är roboten Robotar, men den är knappt med i bild.

Vad är motsatsen till ett hedersomnämnande? Ett sådant går i alla fall till de konstiga datoranimerade blodeffekterna, som används då monstret biter eller klöser människorna. Då är det någon helt talanglös person som suttit och i efterhand animerat in något lilaskimrande som eventuellt ska se ut som blod och inälvor. Att datoranimeringarna är av så låg kvalitet är häpnadsväckande med tanke på att filmen är så sen som från 2011.

Strid mellan "alien" och "avatar"

Strid mellan ”alien” och ”avatar”

Domen:

Jag förstår inte att den här filmen fick distribution i Sverige. Varför finns den alls med i onlinevideobutiker och kostar pengar att titta på? Det är oförlåtligt att presentera denna smörja som om det ens var en kul b-film att käka popcorn till med polarna på fredagskvällen. Det är en s-film. S står för skit.

Det är inte lågbudgetkänslan som är problemet. Du som följt den här bloggen vet att jag gillar amatörfilmer och att jag ofta skriver om rymdfilmer gjorda av hobbyfilmare som har lite pengar men desto mer fantasi. Problemet med Aliens vs Avatars är heller inte att den är så cheesy. Ge mig en camp gammal monsterfilm, vilken dag som helst.

Nej, problemet är att Aliens vs Avatars tycks sakna all kärlek till genren, filmmediet, skådespelarna och publiken. Det är en film som hatar sin publik, inspelad med minimal arbetsinsats, utan all finess och till synes bara för att casha in några dollars på att science fictiongenren är het just nu. The Asylum skulle inte ha tagit i den med tång. Se den inte. Du vill inte uppmuntra den typen av verksamhet.

Se istället billiga indierymdfilmer av regissörer som åtminstone  älskar sci-fi:

R’ha, Love, Monsters, Hunter Prey

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter