Bloggen har sommarlov ett par veckor medan jag är i San Francisco och Los Angeles. Rymdfilm kommer igång igen 5 september. /Henrik
Månad: augusti 2013
Solar Storm (2012) – bad hair day på väg in i solen
Kanada 2012, originaltitel ”Exploding Sun”, regi: Michael Robison, manus: Jeff Schechter
Utmärkande för besättningen ombord på rymdfärjan är att de alla har en bad hair day
Handlingen.
Det är en stor dag för mänskligheten, då den första privatfinansierade rymdfärden med passagerare ska köra ett varv runt månen. Ombord är ett antal filantroper, en lottovinnare och märkligt nog också den amerikanska presidentens hustru. När piloten ska lägga i extraväxeln går något snett. Våra vänner i rymdfärjan råkar åka rakt in i Solen och sätter igång en kedjereaktion som kan få Solen att explodera. Medan kedjereaktionen utlöser den ena katastrofen efter den andra nere på Jorden kämpar forskarna för att hitta ett sätt att stoppa kedjereaktionen.
Rymdskeppet!
Rymdskeppet i Solar Storm
En smäcker farkost som består av en avskalad passagerarkabin där piloten sitter i främsta sätet. Inte särskilt mycket mer. Skeppet kan starta och landa som ett flygplan, och har raketmotorer som ger tillräcklig fart för att komma ut i omloppsbana. Och så finns då den något vagt beskrivna Scalar Drive som kan få skeppet att komma upp i 1% av ljushastigheten. Skeppet är dock något klantigt konstruerat, för då piloten kopplar in denna fabulösa framdrift låser sig joysticken i framåtläget, och uppenbarligen är det därmed kört för besättningen. Man skulle ha kunnat tro att de borde ha byggt in några säkringar, eller kanske en huvudströmbrytare, så att piloten kunde öppna en lucka, bryta strömmen och sen vänta på att de ska bli räddade. Men alla ger upp, då Scalar Drive hänger sig. Piloten rynkar på pannan, men sitter kvar i sin stol. Forskarna på Jorden tittar på varandra, och säger sen ”Det är kört”. Den sista halvtimmen som skeppet störtar in mot solen ägnas åt att varje besättningsmedlem får ta ett tårfyllt farväl av sina nära och kära på Jorden. Bra prioritering!
David James Elliott i Solar Storm
Pretentionerna?
I nästan tre timmar får vi i detalj följa ett stort antal huvudpersoners vedermödor medan Jorden går under och människorna måste försonas med sina gamla demoner och ta sig samman och samarbeta. Och yada yada.
Specialeffekter och look;
Högst ordinär TV-kvalitet. De tekniska miljöerna skulle kunna vara hämtade från vilken TV-serie som helst från de senaste 20 åren, med flyg- eller rymdtema. Lite blinkande skärmar, folk som står och stirrar på skärmarna och skriker in i sina headset. Det mest utmärkande draget hos människorna i Solar Storm är att de alla har en permanent bad hair day. Är det kanadensiskt hår som är så hemblekt, fluffigt och frissigt?
Luckor i manus,
Att det inte går att stänga av Scalar Drive. Att ett litet rymdskepp kan starta en kedjereaktion som får en stjärna att explodera. Att den amerikanska presidentens fru skulle åka med på en experimentell rymdfärd.
Domen:
Tre timmar är alldeles för långt utdraget för den här ganska tunna berättelsen. Det är som om något TV-bolag betalat för en lång miniserie, och sedan fick filmskaparna fylla ut tiden bäst de kunde. Följden är att varje scen dras ut i det oändliga, och folk stirrar ödesmättat ut till vänster och säger samma saker tre gånger. Det är också på tok för mycket folk att hålla reda på, men ingen karaktär som man riktigt fäster sig vid. Detta trots att Solar Storm har fina skådisar som David James Elliott och Julia Ormond. Manus är helt enkelt för generiskt och regin för oinspirerad för att det här ska bli något annat än slöseri med tittarens tid. Här är en rolig recension av filmen av en som hatar den riktigt innerligt.
Bad Hair Day medan solen exploderar
Se istället-
Armageddon eller Deep Impact. Eller varför inte 11 filmtips inför apokalypsen?
Bloggtips: Därför liknar Hollywoodfilmer varandra
Varför liknar Batman, Bond och The Hunger Games varandra så mycket? Bloggen Svepskäl reder ut begreppen i det här superintressanta inlägget om myten i den moderna filmen.
Förflytta, övertyga, förändra. (Eller: Hur dålig är egentligen Elysium?)
Concept art från Elysium: ”Child looks up at Elysium from Earth”
Det görs mycket rymdfilm just nu, och om man ska vara ärlig passerar många filmer förbi utan att lämna så mycket spår efter sig. Men då och då kommer en story eller regissör som redan i förväg får hjärtat att slå lite fortare i mitt nördbröst. Förra året var det Ridley Scotts Prometheus som alla pratade om i förväg och hade en åsikt om då de sett den. Och i år är det Neill Blomkamps andra långfilm Elysium som vi sett mest fram emot. Det kommer sig förstås av att hans första långfilm, District 9, var en så stor framgång hos både fans och kritiker.
Nu har Elysium haft premiär och ligger etta på biotoppen i många länder, inklusive USA och Sverige. Men är den bra? Själv gillar jag filmen, men med vissa invändningar. (Här är min recension) Men den kanske inte alls är bra utan usel som vissa anser? Det övertydliga klasskampstemat polasierar. Men det är inte så enkelt att sci-fi-fans är för och kulturjournalister är emot. På Kritiker.se har filmen 3,8 i snittbetyg, med många fyror. Expressen anser att det är en skicklig samhällskritik och jämför med Blade Runner. Och Sydsvenskan kallar den för ”en av årets bästa bioupplevelser”.
Alla kritiker är inte lika imponerade. På sci-fi-bloggen io9, skriver Annalee Newitz att ”Elysium is a movie with a lot of aspirations to greatness, but it fails miserably to live up to its promise.” I Helsingborgs Dagblad tycker Mats Kolmisoppi att upptakten är bra, men att alltför snabbt förvandlas berättelsen till typisk messiasaction där en vältränad Matt Damon med lidande blick ska få imperiet och världsordningen på fall. ”Fiaskot är ett faktum” blir domen från Mats och HD. Och i P1:s Kulturnytt sparar inte recensenten Jenny Teleman på svavlet då hon förkunnar sin besvikelse: ”Blomkamp har allt i handflatan för att göra riktig SF av detta. Poesin i de väldiga överdrifterna, moralen, politiken. Men någon – han själv eller nån grupp producenter eller finansiärer – skiter i alltihop, hela den noggrant preparerade scenen.” Teleman går så långt som att använda h-ordet: ”Jag hatar filmen för det här, för att den förråder sin suggestiva idé eller kanske bara för att den lyckades lura mig att den ville nånting”.
Att just science fiction kan locka fram så starka känslor hänger ihop med att vi ställer högre krav på den typen av filmer än exempelvis vanlig action eller drama. Vi förväntar oss av all film att den ska underhålla oss. Men av riktigt bra fantastiska berättelser (sci-fi och fantasy) kräver vi också att den ska förflytta, övertyga och förändra sin publik.
Filmen förflyttar publiken genom att visa att vi lämnat vår egen värld eller tid och befinner oss någon annanstans. Det är ofta något som åstadkoms med hjälp av den visuella produktionsdesignen: scenografi, kostym eller specialeffekter. Storyns grundpremiss, dess ”what if..”, måste också samspela med det visuella. Förflyttningen i fantasin är grunden för varje god fantastisk berättelse.
Men för att övertyga om att denna främmande värld är verklig, krävs något mer än bara en fest för ögat. Det är här som kallas världsbyggande. Här sållas agnarna (de bra) från vetet (de mediokra). En framtida dystopisk värld får inte se för blank och ny ut, för att ta ett exempel från Elysium. Vi måste tro på det samhälle som målas upp, in i minsta detalj. Det som övertygar är de många småsakerna: bakgrundshistorien, skådespelares accenter, att dialogen passar in i den påhittade miljön, hur vädret ser ut eller hur folk hälsar på varandra. Här kommer också ljuddesign in: rymdskeppet Nostromo i Alien skulle aldrig känts så verkligt och påtagligt om det inte var för alla de mystiska miljöljuden: knarrandet, knäppandena, pipen och mullret från ventilationen. Magin – eller djävulen – sitter i detaljerna.
Slutligen önskar vi att bra sci-fi ska förändra oss på något vis, precis som vi önskar att all god konst ska lämna ett bestående avtryck i våra själar. Med sci-fi eller fantasy är det dock ännu viktigare än med realistisk konst, eftersom så mycket kraft lagts ned på att först förflytta och sedan övertyga publiken. En skicklig filmskapare bjuder in oss i sin påhittade värld och lockar oss att sänka garden, åsidosätta vår misstro mot det orealistiska. Vi investerar till slut vårt engagemang. Då förväntar vi oss baske mig något mindblowing i utbyte. Vi vill ha en uppenbarelse, beröras, vill utvidga våra horisonter. Science fiction som inte åtminstone strävar efter att förändra sin publiks syn på verkligheten, om än aldrig så lite, är bara tom estetik. Vi som gillar sci-fi vill att den ska ha substans.
Kanske är det att förändra som Elysium inte riktigt lyckas med? I både HD:s och Kulturnytts recensioner anar man en besvikelse som kommer från att Neill Blomkamp lyckades med förflyttningen och övertygandet. Men upplösningen är smått banal, och därmed uteblir den förväntade förändringen. Våra själar förblir oberörda. Vi har investerat vårt engagemang, men får inte så stor utdelning. Blomkamp förmår inte riktigt leva upp till förväntningarna. Men jag personligen tycker alltså att det kan vara OK ändå, eftersom filmen så uppenbart lyckas så bra på de första punkterna.
Det är svårt att diskutera kvalitet på genrefilm utan att jämföra med andra filmer i genren. Den subjektiva upplevelsen låter sig inte riktigt prickas av i en checklista. Men om vi jämför Elysium med andra dystopiska framtidsskildringar blir det genast lite lättare. Den är inte riktigt lika bra som Children of men, t ex. Har inte ett lika originellt slut som District 9. Men är trovärdigare än The Hunger Games. I både HDs och Kulturnytts recensioner hade det varit en fin service till läsaren om recensenten givit något exempel på vad de själva tycker är ”Riktig SF”, för att använda ett uttryck från Kulturnytts recension. Det hade varit spännande att få höra vilka filmer som i så fall är Riktig SF, och vad det var som gjorde just dem så bra.
U.F.O / Alien Uprising (2012) – lads och ladettes versus världen
Storbritannien 2012, manus, regi och producent: Dominic Burns.
I mitten står Sean Brosnan, son till Pierce. Han har huvudrollen
Handlingen.
En grupp lads och ladettes i engelska Derby lever ett liv lite på kanten av tillvaron. Festar hårt på helgen, planerar halvhjärtat att lugna ner sig från gangsterlivet, och skaffa barn. De dansar till dubstep och hamnar i slagsmål på fyllan. Då de kvicknar till efter en vild helg har elektriciteten försvunnit och mobilnätet har slocknat. Stora ufon flyger in över England och samhällsfunktionerna brakar samman. I den anarki som utbryter försöker kompisgänget överleva så gott de kan. Andra människors våldsbenägenhet utgör ett större hot än rymdvarelserna i sitt moderskepp. Sedan kommer Jean-Claude van Damme en kvart på slutet.
Detta UFO liknar det från District 9 korsat med moderskeppet från Närkontakt av tredje graden
Rymdskeppet!
Stort och runt, som en en sentida ättling till moderskeppet från Närkontakt av tredje graden och det från District 9. Vi kommer aldrig i närheten av det, men till finalen kommer mindre skepp ut och attackerar. De är inte särskilt fantasifulla: små skalbaggeliknande tefat med sladdriga tentakler som dinglar under. Knappast det stoff mardrömmar vävs av.
Pretentionerna?
Filmens skapare heter Dominic Burns och är en indieregissör. Han har berättat i intervjuer att han inspirerats av framgångarna för Gareth Edwards’ Monsters från 2010, en lågmäld indierymdfilm där samspelet mellan de buttra huvudpersonerna står i centrum och aliens fungerar mest som en effektfull fond. Dominic Burns säger själv att han vill göra en engelsk variant av Monsters: ett kostnadsmedvetet producerat actiondrama där vi får följa effekterna av en rymdinvasion på vanliga människors liv. Om Burns också eftersträvat den poetiska tonen från Monsters så är det inget som framträder överdrivet tydligt, om man ska vara lite snäll.
Omslaget till UFO / Alien Uprising är klart missledande
Specialeffekter och look;
Om du tittar på filmomslaget här bredvid ser du något som ser ut att vara en färgstark variant av Independence Day. Rymdskepp i massor och explosioner! Men så ser inte själva filmen ut. Till 95% är UFO en grå och brittiskt socialrealistisk dramafilm där det regnar konstant, alla är bleka, husen är grå och det spelas dubstep på repeat. De kvarvarande 5% är billigt utförda animationer och några ganska brutala slagsmål. Filmen har alltså en gritty look som fungerar hyfsat och faktiskt är konsekvent genomförd med viss yrkesskicklighet. Haken är att det inte är den film som man får intryck av genom att kolla på affischen. Om det är filmbolaget som försökt pimpa upp en grå lågbudgetrulle för videomarknaden, eller om regissör Burns fått storhetsvansinne, är svårt att avgöra.
Mest minnesvärda scen*
Det börjar bra: på en nattklubb i Derby där huvudpersonerna festar, fånar sig, raggar, super och hamnar i bråk. Här finns det en personkemi och fröet till en intressant story om lad/ladette vs aliens.
Det är också lite kul när ett par soldater får chansen att säga ”Get away from her, you bitch” och ”Welcome to earth”. Gotta love genremedvetenhet.
Domen:
På tok för ofokuserat. Det är som om regissören kan inte bestämma sig för om han vill göra ett socialpsykologiskt drama, en alienaction, en komedi eller en slasherskräckis. Så han gör alla fyra på en och samma gång, med kaos som resultat. Med en bättre ensemble hade det kanske kunnat bli något, men såväl huvudpersonen Sean Brosnan som hans kompanjoner är mediokra skådespelare som kompenserar bristen på substans med ökad röstvolym. De flesta repliker skriks fram. Det är synd på en bra premiss, och man hoppas att Dominic Burns med rätt producent och rätt budget kan komma göra något intressantare framöver.
Se istället-
Monsters, av Gareth Edwards för den poetiska versionen. Eller Attack the block, för en faktiskt spännande brittisk rymdinvasionsfilm.
Alien Uprising
Heter filmen ”UFO” eller ”Alien uprising”?
Uppenbarligen heter filmen ”Alien Uprising” på vissa marknader. Förmodligen för att ”UFO” är för generiskt, för tråkigt eller kanske upptaget av andra filmer. ”Alien Uprising” är dock en riktigt missvisande titel. Precis som omslaget till den versionen av filmen, som inte heller liknar vare sig film eller omslaget till ”UFO”.
Rymdskeppsdesignern från Oblivion och Tron började på Bugatti
David Simon med bubbleship från Oblivion, från SFX
Våra kolleger på brittiska SFX har nu gjort en kulturgärning och intervjuar mannen som designade rymdskeppen i Tron Legacy och Oblivion. Hans namn är David Simon, och han är konceptdesigner. Tidigare arbetade han som chefdesigner på Bugatti Automobiles. Det kan man se i linjerna på Oblivions ”Bubble ship”, eller hur? David har också arbetat som farkostdesigner för Captain America, en film med helt fantastiska bilar och flygplan från ett uppdiktat 1940-tal.
Men det var genom ett hobbyprojekt som David Simon halkade in i filmbranschen. Han illustrerade nämligen en bok med rymdskepp i:
In fact, it was the Oblivion director Joe Kosinski who got me into Hollywood. In 2008 he invited me by email to design vehicles for his then upcoming project Tron Legacy. He had seen my book Cosmic Motors, a personal collection of vehicle designs for some distant galaxy.
Hela intervjun och flera fina bilder hittar du på SFX: http://www.sfx.co.uk/2013/08/12/oblivion-fantastic-bubbleship-concept-art/
Mer om Oblivion på Rymdfilm:
Alla hemligheter i Oblivion (spoilers)
Aliens vs Avatars (2011) – från teamet som inte var bra nog att få göra Alien Origin
USA 2011, regi och klippning: Lewis Schoenbrunn, story: Keith Parker, Kenny White, Ted Chalmers, David S Sterling
Varning! Detta är en ”mockbuster” som inte har något alls med filmerna ”Alien” eller ”Avatar” att göra. Recenseras endast i avskräckande syfte.
Monstret i Aliens vs Avatars
Mockbuster-sommaren fortsätter.
Cheesus! I ädelmod tog jag tidigare i somras på mig den otacksamma uppgiften att titta på mockbusters, så att du ska slippa bli lurad i videobutiken. Jag började med den osannolikt usla Alien Origin från mockbusterbolaget The Asylum. Jag trodde faktiskt inte att det kunde bli mycket sämre än så. Jag var naiv.
Tjejerna blir varma, och beslutar sig för att dricka lite vin ur glas de hade med sig i ryggsäcken
Handlingen.
Fem överåriga ungdomar (eller är de fyra? vem orkar räkna?) är ute och campar i skogen. Tjejerna blir varma och tar av sig behån och dricker rödvin från champagneglas. Killarna vill få till det med tjejerna, men en av dem är en douche och den andre är en nörd (!) Ett rymdmonster dyker upp och jagar tjejerna fram och tillbaka, men inte särskilt snabbt eftersom det är otillgänglig terräng och det är svårt att springa i monsterkostym. Monstret kan imitera utseendet på dem han dödar, så ibland ser han ut som en av ungdomarna. Uppe bland molnen sitter en blå rymdvarelse i ett flygande tefat och väntar på rätt tillfälle att låta sin robot Robotar attackera rymdmonstret på marken. Då hon tar sig ned på marken ser hon dock ut som en vanlig människa, förmodligen för att spara på makeupbudgeten. Robotar och monstret gör upp i en inte alls särskilt episk slutstrid.
”Avatarens” pixliga stol är ganska bisarr
Rymdskeppet!
Ett flygande tefat, med inspiration från 1950-talets sci-fi. I det sitter en blåmålad kvinna på en stol som ser ut att vara gjord av pixlar.
Specialeffekter och look;
Robotar är en robot, inte robotar
Uppenbarligen ett amatörjobb, av någon som kanske utgett sig för att vara bra på monstermaskering och kostym, men som helt saknar känsla för vad som är coolt, skrämmande eller ens kul. Vi som kollat på realityserien FaceOff (Syfy) vet ju att det går att göra mycket fina masker med små resurser, om man bara är en eldsjäl med lite konstnärlig känsla. Ingen sådan eldsjäl har tyvärr varit i närheten av detta projekt. Det enda med lite potentiall designmässigt är roboten Robotar, men den är knappt med i bild.
Vad är motsatsen till ett hedersomnämnande? Ett sådant går i alla fall till de konstiga datoranimerade blodeffekterna, som används då monstret biter eller klöser människorna. Då är det någon helt talanglös person som suttit och i efterhand animerat in något lilaskimrande som eventuellt ska se ut som blod och inälvor. Att datoranimeringarna är av så låg kvalitet är häpnadsväckande med tanke på att filmen är så sen som från 2011.
Strid mellan ”alien” och ”avatar”
Domen:
Jag förstår inte att den här filmen fick distribution i Sverige. Varför finns den alls med i onlinevideobutiker och kostar pengar att titta på? Det är oförlåtligt att presentera denna smörja som om det ens var en kul b-film att käka popcorn till med polarna på fredagskvällen. Det är en s-film. S står för skit.
Det är inte lågbudgetkänslan som är problemet. Du som följt den här bloggen vet att jag gillar amatörfilmer och att jag ofta skriver om rymdfilmer gjorda av hobbyfilmare som har lite pengar men desto mer fantasi. Problemet med Aliens vs Avatars är heller inte att den är så cheesy. Ge mig en camp gammal monsterfilm, vilken dag som helst.
Nej, problemet är att Aliens vs Avatars tycks sakna all kärlek till genren, filmmediet, skådespelarna och publiken. Det är en film som hatar sin publik, inspelad med minimal arbetsinsats, utan all finess och till synes bara för att casha in några dollars på att science fictiongenren är het just nu. The Asylum skulle inte ha tagit i den med tång. Se den inte. Du vill inte uppmuntra den typen av verksamhet.
Se istället billiga indierymdfilmer av regissörer som åtminstone älskar sci-fi:
Elysium (2013) – modern Robocop
Milda spoilers i den här recensionen. USA 2013, manus och regi: Neill Blomkamp, producenter tillsammans med regissören: Bill Block, Simon Kinberg
Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.
Handlingen.
Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Där är livet för evigt hälsosamt, ljust och rynkfritt. Den hökaktiga försvarsministern Delacourt (Jodie Foster) gör allt för att försvara gränserna mot illegala invandrare, och tvekar inte att skjuta ned rymdskepp med flyktingar som försöker att ta sig in i Elysium för att ta del av dess avancerade medicinska teknologi. Hon tvekar inte heller över sin plan att ta makten över Elysium och skicka den galne legosoldaten Agent Kruger (Sharlto Copley, från District 9) för att döda dem som står i hennes väg. Men nere i slummen håller något på att hända. Fabriksarbetaren Max (spelad sammanbitet av Matt Damon) lever redan sedan tidigare ett liv på gränsen till misär och kriminalitet. En jobbolycka duschar honom i dödlig strålning. Max arbetsgivare avskedar honom med endast ett par dagar kvar att leva, och ger honom några värktabletter. Men den som blir ifråntagen ifrån allt kan bli desperat, och därmed farlig. Max och några gamla kumpaner bestämmer sig för att råna Elysium på dess största hemligheter. Därmed korsas Max vägar med minister Delacourts.
Elysium inifrån, i Neill Blomkamps film
Rymdskeppet och teknologin!
En Standford Torus är en ringformad rymdstation
Rymdstationen Elysium är en ringformad ”Stanford Torus” där gravitation uppnås genom att hela konstruktionen snurrar. Det är en vetenskapligt korrekt modell för hur människor skulle kunna bo på en rymdstation som förekommer mycket inom science fictionlitteraturen och i datorspel. Invånarna på Elysium bor alltså på insidan av ringarna, med en artificiell atomosfär och solljus. Klimatet verkar vara subtropiskt, och de flesta bor i modernistiska, vita villor där ett ständigt cocktaildrickande, gymmande och poolplaskande pågår. Robotar betjänar medborgarna, upprätthåller ordningen och ger medicinsk behandling så fort som minsta imperfektion upptäcks av scannern. Livet är som en ljus men långtråkig dröm.
Nere på Jorden är det inte lika muntert. Där finns det också robotar, som fungerar som en fascistisk polisstyrka som håller invånarna i schack. Här är allt smutsigt, trasigt eller hembyggt. Till och med robotarna är smutsiga. Gangsters och legosoldater bygger ihop sina egna kroppar med maskindelar för att öka sin styrka och slagkraft. Och om de får chansen, skickar de desperata invånarna iväg skrotfärdiga gamla rymdskyttlar upp i skyn, för att försöka nå fram till himmelriket.
”Better life on Elysium” – del av reklamkampanj för att bo på Elysium
Pretentionerna?
Tung action med ett socialt budskap gör Elysium till en ganska ovanlig film, för att komma från Hollywood år 2013. Det brukar ju numera vara antingen det ena eller det andra. Neill Blomkamp lyckas bättre än de flesta samtida regissörer att måla upp en dystopisk och trovärdig framtid.
Specialeffekter och look;
Kontrasterna mellan den moderna, ljusa Elysium och den skitiga, myllrande Jorden är det som sätter sin prägel på filmen. Rymdstationen är trots sina parker en steril miljö som vi aldrig bjuds in till eller riktigt lär känna. Vi i publiken behåller de fattiga jordmänniskornas position och får endast se de rika invånarna och deras hem på avstånd. Som i en klinisk dröm. Det är ingen tvekan om att det är i slummen som Blomkamp känner sig mest inspirerad, och han gör sitt yttersta för att vi ska identifiera oss med de som bor där. Misären som skildras är dock inte lika djup som den i District 9, vars förhärskande stämning var äcklet. I den här framtidsvisionen är det snarare våld som präglar vardagen. Stackars Matt Damons Max åker på duktigt med stryk, får maskiner inopererade i skallbenet och tvingas käka starka mediciner då konvulsionerna blir för starka av strålsjukan. Berättelsen från Max’ perspektiv är mardrömslik. Förutom att han lånar från sin egen District 9 använder Neill Blomkamp en estetik som påminner om den framtid som syns i Alfonso Cuaróns poetiska, dystra Children of Men (2006). I båda filmer ser den framtida världen ut som en förfallen version av dagens. Om inte alltför många år från nu kommer vi alltså att sluta bry oss, sluta bygga upp och istället börja riva ned. De många likheterna med nutiden gör oss i publiken osäkra på om vi inte redan hamnat i den utförsbacken. I filmen Elysium lever befolkningen i en miljö som är täckt av 140 års smuts, repor och sprickor. Budskapet är övertydligt: det här är den framtid vi håller på att bygga, just nu.
Mest minnesvärda scen*
Youtube. Max som förgäves försöker förklara för en robot varför han råkat i trubbel igen. Roboten dömer honom till förlängd villkorlig dom och man förstår att de flesta jordbor har en eller annan dom och att det alltid finns någon brottsrubricering som kan användas emot dem. Alla är skyldiga, tills motsatsen är bevisad. ”Would you like to talk to a human?” frågar roboten. Men Max inser att det inte är någon idé. Klassisk scen!
Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures’ Elysium.
Domen:
I sina bästa stunder påminner Elysium om en modern Robocop med drag av Total Recall. Blomkamp frossar också i våld på samma vis som Paul Verhoeven gjorde, men han gör det utan att lägga till föregångarens grälla satir. Han har också avgjort mindre humor än sin holländske kollega. Kanske har framtiden blivit ännu lite svartare sedan Verhoevens storhetsdagar, eller så är det regissörens sydafrikanska bakgrund som ger honom ett mer pessimistiskt perspektiv. Allvaret är i och för sig inget dåligt. Matt Damon gör sin Max till en dead man walking, en desperado med bara några timmar på sig att ställa allt till rätta. Vi ser i hans ögon att han vet att han är dödsdömd, och det ger en känsla av brådska till berättelsen. Max är heller ingen övermänsklig machohjälte som i varje ögonblick vet exakt vad han ska göra. Han levererar inga oneliners. Istället blir han tillbakaslagen, lurad och tillfångatagen, gång på gång. Men han ger sig inte.
Elysium är bara Neill Blomkamps andra film, och han är bara 33 år gammal. Det är kanske därför inte så konstigt om hans repertoar stundtals känns lite begränsad. Här och var i filmen anar man gränserna för hans nuvarande gestaltningsförmåga. Speciellt moralen blir svartvit, som i en saga. Det är de Snälla mot de Elaka, och de Elaka är så elaka att de blir karikatyrer. Jodie Foster har som alltid en stor närvaro, men får inte spela ut så mycket av sitt stora register som skådespelare, utan projicerar personan Ond Politiker på ett effektivt, men stelt sätt. Kvinnor spelar en biroll i Blomkamps värld. Alice Braga, som spelar barndomsvännen Frey, får inte särskilt mycket att göra annat än att vrida sina händer och be den manliga hjälten om hjälp. Och hon är ändå läkare. Eftersom det är en dystopi så kan man alltid hävda att allt pekar på att kvinnor kommer att förtryckas även i framtiden. Men det skulle förstås gå att göra ett starkt kvinnoporträtt även i en sådan miljö. Filmen hade tjänat på fler multidimensionella porträtt än Max.
Mot slutet av filmen läggs plötsligt berättelsetrådarna prydligt till rätta för att kunna erbjuda någon sorts lyckligt slut. Det blir som en vakendröm, där allt ställs på ända. Hur ska det tolkas? Ville Hollywood ha något ljust som balanserade svärtan i berättelsen om Max öde? Eller är hela sagan en fantasi i huvudet på pojken som i början av filmen ligger och drömmer om att en gång kunna ta sin flickvän upp till Elysium?
Neill Blomkamp är ändå något så ovanligt som en auteur som valt att verka inom science fiction. Han har efter bara två långfilmer redan en egen, tydlig vision, ett speciellt formspråk och inte minst sitt sociala patos med en stark svärta. Filmindustrin har ännu inte filat ned de vassa hörnen på hans filmkonst, Dessutom är han duktig på action och använder sin nya, större budget optimalt. Elysium infriar de flesta förväntningarna efter District 9. Om du är det minsta intresserad av science fiction är det här en film du ska se.
Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium
Luckor i manus,
OBS!
Spoilers för både Elysium och District 9 här nedanför
Det här är en historia med en resetknapp på slutet, och om det påverkar ditt slutbetyg för filmen beror lite på hur man ställer sig till den typen av berättelser. Det finns alltså en klassisk quest här, av typen ”släng Ringen i Domedagsberget så blir allting bra”. Sådana sagor funkar bäst då det är ett hot som ska elimineras så att status quo kan bevaras (som i Sagan om Ringen). Den variant vi ser i Elysium, att den sociala ordningen ska kastas över ända med hjälp av en enskild händelse som befriar alla i ett slag (som i Total Recall eller Häxan och Lejonet) blir lite väl sagoaktigt naiv då man applicerar den på moderna miljöer. Inte för att det är ett helt ovanligt berättargrepp inom science fictiongenren, men det beror på vad man har för smak.
Slutet på District 9 är tvetydigare, eftersom vi inte kan vara säkra på att räkpappan och hans son klarar sig, trots att Wikus offrar livet för dem. Det spelar heller inte så stor roll, eftersom den egentliga berättelsen i District 9 handlar om Wikus återupprättelse som en moralisk person och uppvaknande från sitt rasistiska tänkande. Oavsett om hans räkkompisar klarar sig, dör han försonad. Därför är Max öde i Elysium mindre intressant. Han var ju alltid en good guy.
Pacific Rim (2013) – bländande, spektakulärt, barockt, larvigt
USA 2013, producent, manus och regi: Guillermo del Toro, manus: Travis Beacham, producent: Thomas Tull, Jon Jashni
Alla fyra återstående Jaegers: Crimson Typhoon, Gipsy Danger, Striker Eureka, Cherno Alpha
Handlingen.
Genom en portal på havets botten kravlar sig enorma monster (kallade kaiju) och förstör städer längs Stillahavskusterna. Då är det bästa sättet att försvara den mänskliga civilisationen enorma robotar. Inte stridsflyg, kärnvapen eller ens kanoner. Inte flottan. Nej, svaret på monsterhotet heter Jaegers. Enorma robotar som slår monstren i skallen. Frågor på det?
I Pacific Rim (bokstavligen ”stillahavskanten”) lär vi känna människorna som styr robotarna, och teamet bakom dem. Stacker Pentecost (en bister Idris Elba) är ledare för jaegerpiloterna och hans fosterdotter Mako (Rinko Kikuchi) får chansen att jobba som pilot tillsammans med veteranen Raleigh Becket (Charlie Hunnam). De excentriska forskarna Dr Gottlieb (Burn Gorman) och Dr Geiszler (Charlie Day) utför telepatiska experiment på bitar av kaijuhjärnor och börjar misstänka att vidundren inte bara är djur utan att anfallen faktiskt är koordinerade av någon form av civilisation. Men allt hopp är inte ute! Med hjälp av robotarnas råstyrka kanske hotet kan hållas tillbaka tillräckligt länge för att ett jaegerteam ska hinna skicka en bomb ned genom portalen och stänga ingången till vår värld från andra sidan?
Charlie Hunnam och Rinko Kikuchi är Jaegerpiloterna som snabbt tvingas lära sig styra en robot tillsammans
Rymdskeppen och teknologin!
Storleken på monster från olika filmer visas upp i jämförelse med varandra
Nä nä, tänker du, här finns det inga rymdskepp utan bara stora robotar och monster. Men då har du inte tänkt på att portalen på havets botten mynnar ut på en annan planet, och att kaijumonstren tekniskt sett är rymdmonster. Och stora robotar som åker till en annan planet är rymdskepp. I varje fall i min bok. Jaegerrobotarna i filmen är fyra till antalet: den steampunkiga ryska Cherno Alpha, den trearmade kinesiska Crimson Typhoon, den snabba och maskulina (det står faktiskt så) australiensiska Striker Eureka och så den äldsta, ”analoga” amerikanska Gipsy Danger. Det har funnits många fler robotar tidigare, men de har alla gått åt i kampen mot kaijuerna. Därför får vi aldrig stifta närmare bekantskap med Big Ben från Storbritannien eller Azure Defiant från Filippinerna.
En kaiju visar sig ha vingar, och bär med sig en Jaeger upp i skyn
Pretentionerna?
En hyllning till de japanska monsterfilmerna, t ex Godzilla, som hoppas få en ny generation intresserad av kaijugenren. Det är en kärleksfull hyllning utan att det blir en pastisch. ”Som Power Rangers för vuxna” var det någon som sa.
En kaiju hälsar på. Notera människorna till höger
Specialeffekter och look;
Det första man lägger märke till är färgerna, som är mättade och härligt tillskruvade. Någon har lagt ned mycket jobb på att belysa alla scener med blått, gult eller rött ljus och sedan har någon annan lagt ned ännu mera jobb på att lägga snyggfilter på varje scen. Resultatet är bländande och spektakulärt, och scenerna liknar myllrande barocktavlor. Speciellt scenerna från kaijuplaneten är spejsade. Den färdiga filmen ser (för ovanlighetens skull) lika bra ut som illustrationerna på promotionmaterialet.
Produktionsdesign och koreografi är superbt svulstiga, som på en opera- eller teaterscen. Det är ingen som bara står och levererar repliker i Pacific Rim – folk poserar och deklamerar. Det är operett i exoskelett.
Monster och robotar ser verkligen 100 meter höga ut Fightscenerna är gestaltade i den rätta enorma skalan, ett klassiskt problem för monsterfilmmakare. Skalan blev en black om foten för exempelvis Michael Bays filmteam som skulle gestalta jätterobotar i Transformers-filmerna för några år sedan. Transformers liknade rörliga plastfigurer i sina filmer, men Jaegers och kaijuer i Pacific Rim har en verklig tyngd och massa.
Charlie Day som Dr. Newton Geiszler
Luckor i manus,
Konceptet med Jaegerrobotarna går alltså ut på att man skickar ut en maskin som är nästan lika stor som monstren som den ska möta, och så pucklar de på varandra så skyskraporna flyger åt alla håll. Slagsmålen sker med knytnävarna eller med svärd och andra tillhyggen. Som tankbåtar. I huvudet på varje robot kopplar två piloter ihop sig via The Drift, en telepatisk länk som låter dem styra roboten gemensamt. Oklart exakt varför de måste vara ihoplänkade – det hade kanske varit mer naturligt om någon styrt vapnen och någon rörelserna? I och för sig, ännu mer naturligt hade det varit att helt enkelt skjuta monstren. Vissa jaegers har visserligen projektilvapen, som plasmakanoner eller missiler, men det skulle förstås fördärva en god historia om filmens människor nöjde sig med att bomba kaijuerna tillbaka till stenåldern.
Vän av ordning undrar också lite över de båda doktorernas experiment med tankeöverföring till monstren. Okej för att det går att ta reda på monstrens planer genom att koppla upp sig till en bit hjärna från ett vuxet djur. Men en ännu ofödd monsterbäbis hjärna? Är inte det lite otroligt att den skulle känna till alla planer redan som foster? Inte för att något av filmen i övrigt hänger ihop heller. Glöm mina invändningar, förresten.
Charlie Hunnam spelar Raleigh Becket
Mest minnesvärda scen*
Då Striker Eureka och Gispy Danger försvarar Hong Kong mot två kaiju, varav en visar sig ha vingar och en annan är gravid. Holy moly! Och en fin sak är att man får se hur befolkningen tar skydd och evakueras innan, så när skyskraporna trillar så vet vi att inte alltför många människor stryker med. En film om enorma monster får akta sig för att inte bli en film om massaker efter massaker, och det lyckas Pacific Rim alldeles utmärkt med.
Grrrr!
Domen:
Jag och många genrefans med mig älskar Guillermo del Toro (Hellboy, Pans Labyrint) och vi är också många som älskar originalhistorier, som inte är uppföljare eller reboots. Därför var det med bedrövelse vi tog del av publiksiffrorna från USA, som pekade på en flopp. Och kanske är Pacific Rim för mycket fantasy för en amerikansk publik, och den är definitivt inte så militärisk eller USA-patriotisk som G.I Joe eller Transformers. Känslan är mer internationell, med bara någon enstaka amerikan i huvudrollerna (Charlie Day och Ron Perlman). Men publiken i Europa och Asien verkar som tur är ta Pacific Rim till sina hjärtan och förhoppningsvis kan del Toro fortsätta freaka loss med historier som han själv tilltalas av.
För lossfreakad är den här filmen, på ett underbart vis. Helt over the top. Larvig och barock. Den har mer gemensamt med Independence Day och Hellboy än med de skitnödiga, pubertala och stela Transformers-filmerna, som den bara liknar på ytan. Actionscenerna är hundrafalt häftigare än det mesta i sci-fi-väg du sett tidigare och vissa scener är fullkomligt majestätiska. Fluffet mellan slagsmålen är visserligen just bara det, fluff. Men det är välgjort fluff. Guillermo del Toro visar med Pacific Rim att han är en regissör på toppen av sin förmåga. Till synes utan att anstränga sig alltför mycket lyckas han ta en premiss som är ganska dum (robotar mot monster) och göra något underhållande och originellt av det.
- Ron Perlman har en roll som Hannibal Chau, hälare av kaijukroppsdelar
Rymdfilm 