Pacific Rim (2013) – bländande, spektakulärt, barockt, larvigt

USA 2013, producent, manus och regi: Guillermo del Toro, manus:  Travis Beacham, producent: Thomas Tull,  Jon Jashni

Alla fyra återstående Jaegers

Alla fyra återstående Jaegers: Crimson Typhoon, Gipsy Danger, Striker Eureka, Cherno Alpha

Handlingen.

Genom en portal på havets botten kravlar sig enorma monster (kallade kaiju) och förstör städer längs Stillahavskusterna. Då är det bästa sättet att försvara den mänskliga civilisationen enorma robotar. Inte stridsflyg, kärnvapen eller ens kanoner. Inte flottan. Nej, svaret på monsterhotet heter Jaegers. Enorma robotar som slår monstren i skallen. Frågor på det?

I Pacific Rim (bokstavligen ”stillahavskanten”) lär vi känna människorna som styr robotarna, och teamet bakom dem. Stacker Pentecost (en bister Idris Elba) är ledare för jaegerpiloterna och hans fosterdotter Mako (Rinko Kikuchi) får chansen att jobba som pilot tillsammans med veteranen Raleigh Becket (Charlie Hunnam). De excentriska forskarna Dr Gottlieb (Burn Gorman) och Dr Geiszler (Charlie Day) utför telepatiska experiment på bitar av kaijuhjärnor och börjar misstänka att vidundren inte bara är djur utan att anfallen faktiskt är koordinerade av någon form av civilisation.  Men allt hopp är inte ute! Med hjälp av robotarnas råstyrka kanske hotet kan hållas tillbaka tillräckligt länge för att ett jaegerteam ska hinna skicka en bomb ned genom portalen  och stänga ingången till vår värld från andra sidan?

Charlie Hunnam och Rinko Kikuchi är Jaegerpiloterna som snabbt tvingas lära sig styra en robot tillsammans

Charlie Hunnam och Rinko Kikuchi är Jaegerpiloterna som snabbt tvingas lära sig styra en robot tillsammans

Rymdskeppen och teknologin!

Storleken på olika monster visas upp i jämförelse med varandra

Storleken på monster från olika filmer visas upp i jämförelse med varandra

Nä nä,  tänker du, här finns det inga rymdskepp utan bara stora robotar och monster. Men då har du inte tänkt på att portalen på havets botten mynnar ut på en annan planet, och att kaijumonstren tekniskt sett är rymdmonster. Och stora robotar som åker till en annan planet är rymdskepp. I varje fall i min bok. Jaegerrobotarna i filmen är fyra till antalet: den steampunkiga ryska Cherno Alpha, den trearmade kinesiska Crimson Typhoon, den snabba och maskulina (det står faktiskt så) australiensiska Striker Eureka och så den äldsta, ”analoga” amerikanska Gipsy Danger. Det har funnits många fler robotar tidigare, men de har alla gått åt i kampen mot kaijuerna. Därför får vi aldrig stifta närmare bekantskap med Big Ben från Storbritannien eller Azure Defiant från Filippinerna.

En kaiju visar sig ha vingar, och bär med sig en Jaeger upp i skyn

En kaiju visar sig ha vingar, och bär med sig en Jaeger upp i skyn

Pretentionerna?

En hyllning till de japanska monsterfilmerna, t ex Godzilla, som hoppas få en ny generation intresserad av kaijugenren. Det är en kärleksfull hyllning utan att det blir en pastisch. ”Som Power Rangers för vuxna” var det någon som sa.

En kaiju hälsar på

En kaiju hälsar på. Notera människorna till höger

Specialeffekter och look;

Det första man lägger märke till är färgerna, som är mättade och härligt tillskruvade. Någon har lagt ned mycket jobb på att belysa alla scener med blått, gult eller rött ljus och sedan har någon annan lagt ned ännu mera jobb på att lägga snyggfilter på varje scen. Resultatet är bländande och spektakulärt, och scenerna liknar myllrande barocktavlor. Speciellt scenerna från kaijuplaneten är spejsade. Den färdiga filmen ser (för ovanlighetens skull) lika bra ut som illustrationerna på promotionmaterialet.

Produktionsdesign och koreografi är superbt svulstiga, som på en opera- eller teaterscen. Det är ingen som bara står och levererar repliker i Pacific Rim – folk poserar och deklamerar. Det är operett i exoskelett.

Monster och robotar ser verkligen 100 meter höga ut  Fightscenerna är gestaltade i den rätta enorma skalan, ett klassiskt problem för monsterfilmmakare. Skalan blev en black om foten för exempelvis Michael Bays filmteam som skulle gestalta jätterobotar i Transformers-filmerna för några år sedan. Transformers liknade rörliga plastfigurer i sina filmer, men Jaegers och kaijuer i Pacific Rim har en verklig tyngd och massa.

Charlie Day som Dr. Newton Geiszler

Charlie Day som Dr. Newton Geiszler

Luckor i manus,

Konceptet med Jaegerrobotarna går alltså ut på att man skickar ut en maskin som är nästan lika stor som monstren som den ska möta, och så pucklar de på varandra så skyskraporna flyger åt alla håll.  Slagsmålen sker med knytnävarna eller med svärd och andra tillhyggen. Som tankbåtar.  I huvudet på varje robot kopplar två piloter ihop sig via The Drift, en telepatisk länk som låter dem styra roboten gemensamt. Oklart exakt varför de måste vara ihoplänkade – det hade kanske varit mer naturligt om någon styrt vapnen och någon rörelserna? I och för sig, ännu mer naturligt hade det varit att helt enkelt skjuta monstren. Vissa jaegers har visserligen projektilvapen, som plasmakanoner eller missiler, men det skulle förstås fördärva en god historia om filmens människor nöjde sig med att bomba kaijuerna tillbaka till stenåldern.

Vän av ordning undrar också lite över de båda doktorernas experiment med tankeöverföring till monstren. Okej för att det går att ta reda på monstrens planer genom att koppla upp sig till en bit hjärna från ett vuxet djur. Men en ännu ofödd monsterbäbis hjärna? Är inte det lite otroligt att den skulle känna till alla planer redan som foster? Inte för att något av filmen i övrigt hänger ihop heller. Glöm mina invändningar, förresten.

Charlie Hunnam har kommit långt från Queer as folk

Charlie Hunnam spelar Raleigh Becket

Mest minnesvärda scen*

Då Striker Eureka och Gispy Danger försvarar Hong Kong mot två kaiju, varav en visar sig ha vingar och en annan är gravid. Holy moly! Och en fin sak är att man får se hur befolkningen tar skydd och evakueras innan, så när skyskraporna trillar så vet vi att inte alltför många människor stryker med. En film om enorma monster får akta sig för att inte bli en film om massaker efter massaker, och det lyckas Pacific Rim alldeles utmärkt med.

Grrrr!

Grrrr!

Domen:

Jag och många genrefans med mig älskar Guillermo del Toro (Hellboy, Pans Labyrint) och vi är också många som älskar originalhistorier, som inte är uppföljare eller reboots. Därför var det med bedrövelse vi tog del av publiksiffrorna från USA, som pekade på en flopp. Och kanske är Pacific Rim för mycket fantasy för en amerikansk publik, och den är definitivt inte så militärisk eller USA-patriotisk som G.I Joe eller Transformers. Känslan är mer internationell, med bara någon enstaka amerikan i huvudrollerna (Charlie Day och Ron Perlman). Men publiken i Europa och Asien verkar som tur är ta Pacific Rim till sina hjärtan och förhoppningsvis kan del Toro fortsätta freaka loss med historier som han själv tilltalas av.

För lossfreakad är den här filmen, på ett underbart vis. Helt over the top. Larvig och barock. Den har mer gemensamt med Independence Day och Hellboy än med de skitnödiga, pubertala och stela Transformers-filmerna, som den bara liknar på ytan. Actionscenerna är hundrafalt häftigare än det mesta i sci-fi-väg du sett tidigare och vissa scener är fullkomligt majestätiska. Fluffet mellan slagsmålen är visserligen just bara det, fluff. Men det är välgjort fluff.  Guillermo del Toro visar med Pacific Rim att han är en regissör på toppen av sin förmåga. Till synes utan att anstränga sig alltför mycket lyckas han ta en premiss som är ganska dum (robotar mot monster) och göra något underhållande och originellt av det.

Ron Perlman har en roll som hälare av kaijukroppsdelar
Ron Perlman har en roll som Hannibal Chau, hälare av kaijukroppsdelar

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

16 comments

  1. Bäste Henrik.

    Jag håller fullständigt med dig; ”Pacific Rim” är en perfekt popcornrulle i dessa sommartider. Kolossalt(ursäkta vitsen)roande och med ovanligt djup i storyn för att vara en sån här film.
    Meen – man ska inte tänka för mycket, då sjunker filmen som en sten.
    ”Pacific Rim” är allt Battleship och Transformers vill så gärna vara.

  2. Jag håller med om att forskarnas experimenterande med babykaijuns hjärna var lite långsökt, men jag tolkade det som att den var tillräckligt utvecklad för att ha blivit ”uppkopplad” till det kollektiva kaiju-medvetandet och därför hade någon slags undermedveten kännedom om allt som försiggick i kaiju-lägret.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s