Elysium (2013) – modern Robocop

Milda spoilers i den här recensionen. USA 2013, manus och regi: Neill Blomkamp, producenter tillsammans med regissören: Bill Block, Simon Kinberg

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures' ELYSIUM.

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.

Handlingen.

Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Där är livet för evigt hälsosamt, ljust och rynkfritt. Den hökaktiga försvarsministern Delacourt (Jodie Foster) gör allt för att försvara gränserna mot illegala invandrare, och tvekar inte att skjuta ned rymdskepp med flyktingar som försöker att ta sig in i Elysium för att ta del av dess avancerade medicinska teknologi. Hon tvekar inte heller över sin plan att ta makten över Elysium och skicka den galne legosoldaten Agent Kruger (Sharlto Copley, från District 9) för att döda dem som står i hennes väg. Men nere i slummen håller något på att hända. Fabriksarbetaren Max (spelad sammanbitet av Matt Damon) lever redan sedan tidigare ett liv på gränsen till misär och kriminalitet. En jobbolycka duschar honom i dödlig strålning. Max arbetsgivare avskedar honom med endast ett par dagar kvar att leva, och ger honom några värktabletter. Men den som blir ifråntagen ifrån allt kan bli desperat, och därmed farlig. Max och några gamla kumpaner bestämmer sig för att råna Elysium på dess största hemligheter. Därmed korsas Max vägar med minister Delacourts.

Elysium inifrån, i Neil Blomkamps film

Elysium inifrån, i Neill Blomkamps film

Rymdskeppet och teknologin!

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

En Standford Torus är en ringformad rymdstation

Rymdstationen Elysium är en ringformad ”Stanford Torus” där gravitation uppnås genom att hela konstruktionen snurrar. Det är en vetenskapligt korrekt modell för hur människor skulle kunna bo på en rymdstation som förekommer mycket inom science fictionlitteraturen och i datorspel. Invånarna på Elysium bor alltså på insidan av ringarna, med en artificiell atomosfär och solljus. Klimatet verkar vara subtropiskt, och de flesta bor i modernistiska, vita villor där ett ständigt cocktaildrickande, gymmande och poolplaskande pågår. Robotar betjänar medborgarna, upprätthåller ordningen och ger medicinsk behandling så fort som minsta imperfektion upptäcks av scannern. Livet är som en ljus men långtråkig dröm.

Nere på Jorden är det inte lika muntert. Där finns det också robotar, som fungerar som en fascistisk polisstyrka som håller invånarna i schack. Här är allt smutsigt, trasigt eller hembyggt. Till och med robotarna är smutsiga. Gangsters och legosoldater bygger ihop sina egna kroppar med maskindelar för att öka sin styrka och slagkraft. Och om de får chansen, skickar de desperata invånarna iväg skrotfärdiga gamla rymdskyttlar upp i skyn, för att försöka nå fram till himmelriket.

"Better life on Elysium" - del av reklamkampanj för att bo på Elysium

”Better life on Elysium” – del av reklamkampanj för att bo på Elysium

Pretentionerna?

Tung action med ett socialt budskap gör Elysium till en ganska ovanlig film, för att komma från Hollywood år 2013. Det brukar ju numera vara antingen det ena eller det andra. Neill Blomkamp lyckas bättre än de flesta samtida regissörer att måla upp en dystopisk och trovärdig framtid.

Specialeffekter och look;

Kontrasterna mellan den moderna, ljusa Elysium och den skitiga, myllrande Jorden är det som sätter sin prägel på filmen. Rymdstationen är trots sina parker en steril miljö som vi aldrig bjuds in till eller riktigt lär känna. Vi i publiken behåller de fattiga jordmänniskornas position och får endast se de rika invånarna och deras hem på avstånd. Som i en klinisk dröm. Det är ingen tvekan om att det är i slummen som Blomkamp känner sig mest inspirerad, och han gör sitt yttersta för att vi ska identifiera oss med de som bor där. Misären som skildras är dock inte lika djup som den i District 9, vars förhärskande stämning var äcklet. I den här framtidsvisionen är det snarare våld som präglar vardagen. Stackars Matt Damons Max åker på duktigt med stryk, får maskiner inopererade i skallbenet och tvingas käka starka mediciner då konvulsionerna blir för starka av strålsjukan. Berättelsen från Max’ perspektiv är mardrömslik. Förutom att han lånar från sin egen District 9 använder Neill Blomkamp en estetik som påminner om den framtid som syns i Alfonso Cuaróns poetiska, dystra Children of Men (2006). I båda filmer ser den framtida världen ut som en förfallen version av dagens. Om inte alltför många år från nu kommer vi alltså att sluta bry oss, sluta bygga upp och istället börja riva ned. De många likheterna med nutiden gör oss i publiken osäkra på om vi inte redan hamnat i den utförsbacken. I filmen Elysium lever befolkningen i en miljö som är täckt av 140 års smuts, repor och sprickor. Budskapet är övertydligt: det här är den framtid vi håller på att bygga, just nu.

Mest minnesvärda scen*

Youtube. Max som förgäves försöker förklara för en robot varför han råkat i trubbel igen. Roboten dömer honom till förlängd villkorlig dom och man förstår att de flesta jordbor har en eller annan dom och att det alltid finns någon brottsrubricering som kan användas emot dem. Alla är skyldiga, tills motsatsen är bevisad. ”Would you like to talk to a human?” frågar roboten. Men Max inser att det inte är någon idé. Klassisk scen!

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures' Elysium.

Jodie Foster spelar Secretary Delacourt i TriStar Pictures’ Elysium.

Domen:

I sina bästa stunder påminner Elysium om en modern Robocop med drag av Total Recall. Blomkamp frossar också i våld på samma vis som Paul Verhoeven gjorde, men han gör det utan att lägga till föregångarens grälla satir. Han har också avgjort mindre humor än sin holländske kollega. Kanske har framtiden blivit ännu lite svartare sedan Verhoevens storhetsdagar, eller så är det regissörens sydafrikanska bakgrund som ger honom ett mer pessimistiskt perspektiv. Allvaret är i och för sig inget dåligt. Matt Damon gör sin Max till en dead man walking, en desperado med bara några timmar på sig att ställa allt till rätta. Vi ser i hans ögon att han vet att han är dödsdömd, och det ger en känsla av brådska till berättelsen. Max är heller ingen övermänsklig machohjälte som i varje ögonblick vet exakt vad han ska göra. Han levererar inga oneliners. Istället blir han tillbakaslagen, lurad och tillfångatagen, gång på gång. Men han ger sig inte.

Elysium är bara Neill Blomkamps andra film, och han är bara 33 år gammal. Det är kanske därför inte så konstigt om hans repertoar stundtals känns lite begränsad. Här och var i filmen anar man gränserna för hans nuvarande gestaltningsförmåga. Speciellt moralen blir svartvit, som i en saga. Det är de Snälla mot de Elaka, och de Elaka är så elaka att de blir karikatyrer. Jodie Foster har som alltid en stor närvaro, men får inte spela ut så mycket av sitt stora register som skådespelare, utan projicerar personan Ond Politiker på ett effektivt, men stelt sätt. Kvinnor spelar en biroll i Blomkamps värld. Alice Braga, som spelar barndomsvännen Frey, får inte särskilt mycket att göra annat än att vrida sina händer och be den manliga hjälten om hjälp. Och hon är ändå läkare. Eftersom det är en dystopi så kan man alltid hävda att allt pekar på att kvinnor kommer att förtryckas även i framtiden. Men det skulle förstås gå att göra ett starkt kvinnoporträtt även i en sådan miljö. Filmen hade tjänat på fler multidimensionella porträtt än Max.

Mot slutet av filmen läggs plötsligt berättelsetrådarna prydligt till rätta för att kunna erbjuda någon sorts lyckligt slut. Det blir som en vakendröm, där allt ställs på ända. Hur ska det tolkas? Ville Hollywood ha något ljust som balanserade svärtan i berättelsen om Max öde? Eller är hela sagan en fantasi i huvudet på pojken som i början av filmen ligger och drömmer om att en gång kunna ta sin flickvän upp till Elysium?

Neill Blomkamp är ändå något så ovanligt som en auteur som valt att verka inom science fiction. Han har efter bara två långfilmer redan en egen, tydlig vision, ett speciellt formspråk och inte minst sitt sociala patos med en stark svärta. Filmindustrin har ännu inte filat ned de vassa hörnen på hans filmkonst, Dessutom är han duktig på action och använder sin nya, större budget optimalt. Elysium infriar de flesta förväntningarna efter District 9. Om du är det minsta intresserad av science fiction är det här en film du ska se.

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Alice Braga och Sharlto Copley i Elysium

Luckor i manus,

OBS!
Spoilers för både Elysium och District 9 här nedanför

Det här är en historia med en resetknapp på slutet, och om det påverkar ditt slutbetyg för filmen beror lite på hur man ställer sig till den typen av berättelser. Det finns alltså en klassisk quest här, av typen ”släng Ringen i Domedagsberget så blir allting bra”. Sådana sagor funkar bäst då det är ett hot som ska elimineras så att status quo kan bevaras (som i Sagan om Ringen). Den variant vi ser i Elysium, att den sociala ordningen ska kastas över ända med hjälp av en enskild händelse som befriar alla i ett slag (som i Total Recall eller Häxan och Lejonet) blir lite väl sagoaktigt naiv då man applicerar den på moderna miljöer. Inte för att det är ett helt ovanligt berättargrepp inom science fictiongenren, men det beror på vad man har för smak.

Slutet på District 9 är tvetydigare, eftersom vi inte kan vara säkra på att räkpappan och hans son klarar sig, trots att Wikus offrar livet för dem. Det spelar heller inte så stor roll, eftersom den egentliga berättelsen i District 9 handlar om Wikus återupprättelse som en moralisk person och uppvaknande från sitt rasistiska tänkande. Oavsett om hans räkkompisar klarar sig, dör han försonad. Därför är Max öde i Elysium mindre intressant. Han var ju alltid en good guy.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

21 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s