Månad: september 2013

Beyond (2013) – supersnygg kortfilm om rymdfarande superkvinna

BEYOND kortfilm

BEYOND kortfilm

Så här på fredagseftermiddagen passar det bra att mysa med en begåvad kortfilmsregissör vid namn Raphael Rogers somhar gjort den vackra filmen Beyond som jag hittade på Vimeo. Filmen är gjord helt och hållet av Raphael med en Canon EOS C100. Han skriver själv om filmen i ett blogginlägg.

Det här handlar Beyond om:

Arya is the last remaining member of her family, a lineage with a unique genetic code that grants the ability to survive the folding of temporal and spatial boundaries… In short, she can teleport. Tasked with exploring new planets, she is in search of something that will explain who exactly she is and where she comes from.

BEYOND, sci fi short film from Raphael Rogers on Vimeo.

Regissör: Raphael Rogers
Producenter: Raphael Rogers, Bianca Malinowski
Skådespelare: Bianca Malinowski, Andrew Varenhorst, Raphael Rogers

Area 51 (2011) – monstermenageri slukar grävande journalister

USA 2011, regi: Jason Connery, producent: Courtney Solomon, manus: Kenny Yakkel

Rachel Miner vs alien

Rachel Miner vs alien

Handlingen.

I denna Syfy-pärla får ett gäng kända journalister med stora egon (bl a John Shea och Vanessa Branch) göra ett reportage inifrån den berömda militärbasen Area 51. Militären under ledning av Översten (Bruce Botleitner) vill helt enkelt få lite fin PR och samtidigt passa på att en gång för alla avliva myten om att amerikanska myndigheter förvarar resterna efter kraschade utomjordiska rymdskepp i Area 51. Det är bara ett problem: de nedersta våningarna av basen formligen kryllar av inlåsta aliens. Och samma kväll som journalisterna kommer, bestämmer sig de mest mordiska av dessa bestar att bryta sig ut och söka friheten. Area 51 förvandlas snart till ett skräckens hus och det är upp till några tappra soldater (bl a Rachel Miner och Jason London) att skjuta sig ut.

Pretentionerna?

Glimten i ögat finns med och de många genreklichéerna används med gott humör.

Världsbygget och rymdskeppen!

Area 51 är ett veritabelt zoo för rymdmonster. Somliga är mest märkliga humanoider, medan andra är stora köttätande monster som en kulsprutepistol knappast biter på.

Area 51

Area 51

Design och specialeffekter;

Så där murrigt och halvmediokert som bara en tv-film från Syfy-kanalen kan vara. Militärbasen är ett antal gråa korridorer och anonyma rum. Som en lagerlokal eller fabrik. Monstren är dock av hyfsad tv-produktionsklass, och även om de är tydligt datoranimerade och därför inte så skrämmande så är det i alla fall någon med fantasi och en smula monsterfeeling som formgivit dem.

Luckor i manus,

Varför lämnas Sgt Hannah ensam att försvara marknivån medan alla andra soldater irrar omkring nere i militärbasens källare?

AREA 51 -- Syfy Original Movie -- Pictured: (l-r) John Shea, Bruce Boxleitner -- Photo by: Syfy

AREA 51 — Syfy Original Movie — Pictured: (l-r) John Shea, Bruce Boxleitner — Photo by: Syfy

Domen:

Inte alls så skräckinjagande usel som en del av sina kanalkolleger eller The Asylums mockbusters. Area 51 har i alla fall ett glatt humör och en del fantasifulla monster. Att sedan storyn är en enda lång kopia av hundra andra filmer och att varje rollfigur bara är en kliché, är säkert något man kan förlåta om man är på rätt humör. En bagatell som kan lämpa sig för att käka lite popcorn till en seg söndagkväll.

Se istället-

Independence Day som också utspelas på Area 51.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Så lönsam är rymdfilmsboomen egentligen

The Avengers

The Avengers

Hollywood har blockbuster-feber. Budgetarna sväller för varje reboot och nylansering, eftersom den potentiella vinsten tycks ha ett samband med hur många dollarmiljoner som satsas på produktionen. Men riskerna ökar också i samma takt, speciellt som varje film får allt kortare tid på sig att tjäna in sina kostnader. Konventionell visdom brukar räkna på intäkterna första helgerna av biovisningen i USA, och därefter förkunnar branschpressen sin dom: flipp eller flopp? Men den internationella marknaden blir allt viktigare för de amerikanska filmbolagen, och världspubliken har något annorlunda smak än jänkarna. Guillermo del Toros robot- och monsterepos Pacific Rim åskådliggör trenden. Filmen fick utmärkta recensioner men bombade på USA:s biomarknad, och utsågs till sommarens överraskningsflopp av filmjournalister. ”Inte tillräckligt amerikansk-patriotisk” sade vissa analyser. Det stod snart klart att filmen aldrig skulle spela in sin 190 miljonersbudget på amerikansk bio, och då brukar loppet vanligtvis vara kört.  Men den internationella publiken, speciellt Kina och Japan, kände annorlunda. Vips har filmen spelat in modiga 407 miljoner dollar. Det är väl godkänt för en originalidé på en filmmarknad som lever främst på uppföljare.

Det är lätt att gå vilse bland miljonerna. För att en stor Hollywoodfilm ska kunna räknas vara en ekonomisk framgång måste den spela in lite drygt dubbelt sin egen budget, för att täcka marknadsförings- och distributionskostnader. För Pacific Rim krävdes det alltså att filmen drog in 190 miljoner gånger 2 för att gå jämnt upp, alltså det saftiga beloppet 380 miljoner. Det betyder att filmen i dagsläget ligger på plus, men bara med blygsamma 27 miljoner.

Det går på det här viset att räkna ut hur lönsam de senaste åren sci-fi-boom egentligen varit.  Jag har från arkivet här på Rymdfilm valt ut sexton storfilmer från de senaste två åren och rangordnat dem utifrån vilken vinst de gett efter att både produktions- och marknadsföringskostnaderna är avdragna.

Skyhögt över de övriga på listan tronar Joss Whedons The Avengers (2012) som gav Disney/Marvel intäkter på hisnande 1,5 miljarder dollar (1500 miljoner) och en vinst på drygt en miljard. Med en budget på 220 miljoner dollar motsvarar det ändå en avkastning på nästan sju gånger satsade pengar. Man förstår varför Joss Whedon numera har fria händer att utveckla Marvels filmuniversum. Tvåa på vinstlistan är Supermans reboot i Man of Steel (2013). Den gav inte lika stor avkastning som konkurrenterna i Avengers då den drog in 662 miljoner på 225 miljoners budget, men det är fortfarande respektabla 212 mijoner i vinst. På plats tre ligger lite överraskande Ridley Scotts Prometheus.  Jag skriver ”överraskad” eftersom filmen i bloggosfären beskrivits som en halv flopp. Men med drygt 400 miljoner i intäkter på en i sammanhangen billig budget på 130 miljoner, så har denna senaste utflykt i Alien-universum ändå gett sitt filmbolag 143 miljoner i ren vinst.

Ekonomiskt resultat för rymdfilmer 2012-2013

Ekonomiskt resultat för rymdfilmer 2012-2013

Ryktet säger att Hollywood har slut på idéer, och att det är därför de gör så många reboots och nyinspelningar av klassiker. Faktum är att det är dyrt att etablera nya varumärken, och det gäller inte bara filmbranschen. Hollywood har alltid föredragit återvinning framför nyproduktion. Någon räknade ut att det gjorts 254 filmer om Sherlock Holmes, varav den första spelades in år 1900. Men kikar man på min lista över sexton rymdfilmer från 2012 och 2013 så ser man att det ändå spelas in nya filmer baserade på originalidéer. Josh Tranks oerhört framgångsrika tonårsdrama Chronicle (2012) ligger faktiskt på min listas fjärdeplats eftersom den bara kostade 12 miljoner att spela in men lyckades skrapa ihop hela 126 miljoner. Inte illa för en debutregissör. Trank belönades omedelbart, och fick i uppdrag att reboota Fantastic Four. Och filmbolaget har nu tagit den värld han skapade i Chronicle och spelar in en uppföljare utan Tranks hjälp.  Fler vinstgivande originalidéer på listan är Tom Cruises Oblivion (46 miljoner vinst), skräckfilmen Dark Skies (16 miljoner) och Matt Damons Elysium (fortfarande på bio med hittills 2 miljoner vinst).

Oblivion - Tet

Oblivion – Tet

Men allt är inte guld och gröna skogar i rymdfilmsbranschen.  Det Disney vann på Avengers-gungorna har de förlorat på John Carter-karusellen. Denna förra årets allra största ekonomiska flopp var förra årets klart dyraste film att spela in (250 miljoner). Den gjorde sig tidigt ökända för en enormt dyr marknadsföringskampanj som också drog på sig kritik för att vara otydlig och spretig.  Enligt mitt dubbla-budgeten-sätt att räkna gick den 218 miljoner back. Men en Disneychef har anytt att det skulle kunna vara så mycket som svindlande 350 miljoner. Att Disney satsade så grandiost på en gammal bortglömd figur från början av 1900-talet är svårt att förstå så här i efterhand. Kanske gav de Pixar-regissören Andrew Stanton för fria händer? Disney står också för 2013 års största ekonomiska misslyckande, som dock inte är någon rymdfilm utan Johnny Depps The Lone Ranger, som har gått med ofattbara 250 miljoner dollar i förlust.  Andra floppar under året är Will Smiths After Earth (-17 miljoner) och komedin The Watch/Grannpatrullen (hela -68 miljoner pga en praktfullt dålig lansering).

Många bedömare menar att vi snart måste se slutet på budgetinflationen och blockbustermanin. Att filmer med 250 miljoner dollar i budget är en orimlig risk för filmstudior. Men så länge som påkostade uppföljare, som Star Trek Into Darkness (86 miljoner i vinst), fortsätter att ge tillbaka pengarna till sina investerare kommer filmbolagen vara villiga att ta risken att investera även i nya sci-fiidéer. För varje floppad John Carter kommer en hit som Pacific Rim, som i sin tur kan få ett oändligt antal uppföljare i framtiden. Jag känner till åtminstone 25 science fictionfilmer i rymdmiljö som är i produktion just nu eller ska filmas under nästa år. Och då har jag inte ens räknat in alla de nya Star Wars-filmerna, eller Avatar 2 och 3. Förmodligen kommer vi att få se rymdfilmsboomen fortsätta minst fem år till, innan den mattas av.

Ekonomiskt resultat för rymdfilmer 2012-2013: källa wikipedia, sammanställt med siffror aktuella september 2013.

Sphere (1998) – bland det undermedvetnas bläckfiskar

USA 1998, regi & producent: Barry Levinson, manus: Kurt Wimmer, Stephen Hauser, Paul Attanasio, baserat på Michael Crichtons roman

Sphere

Sphere

Handlingen.

Vi fortsätter nere i havsdjupen efter att ha farit ned där med The Abyss igår. Sphere är en nio år yngre film med tre storstjärnor (Dustin Hoffman, Sharon Stone och Samuel L Jackson) i huvudrollerna som några forskare som kallas in som expertteam då amerikanska flottan finner ett kraschat rymdskepp på Stilla Havets botten. Det visar sig att psykologen Norman (Hoffman) för många år sedan skrivit en rapport om hur man bör hantera första kontakten med en utomjordisk civilisation och rekommenderat att gruppen ska bestå av en psykolog, en astrofysiker, en marinbiolog och en matematiker. Att Norman bara fabulerat ihop sin rapport avslöjar han för sina nya kolleger först då de är på väg ned i en miniubåt. Väl nere på havets botten dröjer det inte länge förrän all kontakt med omvärlden skärs av (surprise, surprise) och våra smått förvirrade forskare får själva möta den märkliga sfäriska närvaro som ruvar inne i vraket. Varje fan av filmer om first contact vet att det vanligtvis går åt skogen för en isolerad besättning som ger sig ut för att studera ett rymdskeppsvrak. Sphere är inget undantag. Det verkar som om sfären hyser en utomjordisk intelligens, ”Jerry”, och hen är allt annat än vänligt sinnad. I övriga roller ser vi en ung Liev Schreiber, Queen Latifah och den alltid stabile Peter Coyote som flottkapten. Samt Huey Lewis, från Hewey Lewis & The News.

Samuel L Jackson i Sphere

Samuel L Jackson i Sphere

Pretentionerna?

Michael Crichton gillar ju att ställa lagom svåra moraliska frågor, som risken med högteknologin i The Andromeda Strain, eller genmanipulation i Jurassic Park. Här är det människans psyke som sätts under luppen. Hur hanterar vi svår press, och om vi begåvas med mentala krafter utöver de vanliga, hur skulle vi förvalta den gåvan?

Världsbygget och rymdskeppen!

Sfären själv är ett gyllene, svävande klot med den typ av halvflytande yta som bara förekommer i science fictionfilmer från 1990-talet. Tänk en krusigare version av det som är i mitten på en Stargate.  ”Ser ut som kvicksilver, eller hur?” säger Peter Coyote, men egentligen inte. Det ser ut som en datoranimation från 1998.

Det kraschade skeppet känns välbekant till formen, ett faktum som hör till de mysterier som huvudpersonerna funderar över. Det är visserligen enormt stort, men dörrar och trappor har en mänsklig skala. Och stjärtfenan som sticker upp från korallrevet på ett pampigt vis ser ut som en uppumpad version av stjärten från ett trafikflygplan.

Ett plus i kanten får filmen för realistisk interaktionsdesign på de datorsystem som är med. Hollywood på 90-talet gjorde sig ökänt för att det alltid var fantasioperativsystem med 3D-effekt som användaren ”flög” igenom. I Sphere kör människornas utbåtar och baser vettigt nog Windows 98. Det kraschade skeppet har stora pekskärmar med ett avskalat och riktigt användbart UI, kombinerat med en 3D-projektion då det är relevant. Och sfären i sig är ett gränssnitt så avancerat att det inte längre går att identifiera som ett UI.

Ett annat plus i kanten är att vi får se ett par korta rymdscener med warpeffekt och en genomflygning av hästhuvudnebulosan.

SPHERE, Liev Schreiber, Sharon Stone

SPHERE, Liev Schreiber, Sharon Stone

Design och specialeffekter;

Precis som i The Abyss utspelas filmen till största delen i det begränsade utrymme som utgör basen på botten av havet. Men jämfört med en rostiga Deep Core från den filmen är basen i Sphere en rymlig, blankpolerad och stämningsfullt upplyst lyxresort som forskarna kan njuta av. Produktionsdesign är gjord av ett riktigt proffs, Norman Reynolds, som också gjorde Rymdimperiet slår tillbaka, Jedins Återkomst och Mission Impossible.  Men en undervattensbas är en ganska steril miljö vars stora filmiska potential framför allt ligger i hur regissören använder den tighta miljön för att skapa spänning och klaustrofobi . Jag tycker inte att Spheres regissör Barry Levinson tar till vara de vackra miljöer han har till sitt förfogande.

Mest minnesvärda scen*

En spännande och förskräcklig scen då Sharon Stone i dykardräkt bärgar liket av en besättningsmedlem som krossats totalt av en bläckfisk. Bläckfisken kommer närmare och närmare på radarn, och Sharon halkar på de stora bläckfiskägg som regnar ned mot botten. Spooky! Men vi får aldrig se själva bläckfisken. Var den för dyr att skapa?

Domen:

Jag gillar faktiskt Sphere, som klarar sig långt på karisman hos trion Hoffman-Stone-Jackson och en hyfsad twist på temat ”Forskarteam möter utomjordisk intelligens och sitt eget öde”.  Jag gillar hemligheten med det kraschade rymdskeppet, ”Jerry” och hela produktionsdesignen. Det finns också något sympatiskt i att hjältarna i Crichtons berättelser är forskare, inte militärer.

Men Sphere har också en del svaga punkter. Berättelsens raison d’etre är hur vårt undermedvetna kan manifesteras i omedvetna handlingar och hur stress kan få tankarna hos den mest upplysta person att bli mycket mörka. Men då nästan alla faror i filmen är externa (frätande maneter, läckor, jättebläckfiskar) medan huvudpersonerna på sin höjd smågrälar med varandra, förblir denna psykologiska inre kamp –  själva temat – ogestaltad. Sphere är ett exempel på varför berättarregeln Show, don’t tell är så viktig. Hade huvudpersonerna pratat mindre om att de höll på att bli galna, och istället betett sig som om de höll på att bli galna, hade filmen funkat mycket bättre som helhet. (Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men den halvpajiga Event Horizon från året innan funkar faktiskt bättre ur den aspekten. Där blir alla heltokiga.)

Dustin Hoffman i Sphere

Dustin Hoffman i Sphere

Luckor i manus (spoilervarning),

Mindre snack hade också tillåtit filmen att undvika de många frågetecken som nu uppkommer mot slutet. Vi får veta så mycket om hur sfären hamnat i havet, och forskarna lyckas också lista ut vad det är som orsakar alla olyckor och attacker. Detta presenteras pedagogiskt för publiken i några rejäla expositionsscener. Men frågan ”varför” lämnas helt obesvarad. Varför allt våld? Varför orsakar sfären denna effekt? Om allt som sker kommer från människorna, har sfären en egen agenda eller är den bara en maskin? Det görs en stor grej av att ingen kan ha vetat om sfärens existens i framtiden, och huvudpersonerna gör stora ansträngningar för att ingen heller ska få veta – men det förklaras inte varför det är så viktigt. Det är också en smula tillskruvat att de tre vännerna plötsligt vet hur de ska kunna kontrollera sina krafter, då de helt uppenbart haft noll kontroll fram till det ögonblicket.

Se även fler filmer om första kontakten+

Europa Report, Alien, Prometheus, Andromeda Strain, The Abyss, Närkontakt av tredje graden, Event Horizon

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Abyss (1989) – äventyr på randen av avgrunden

USA 1989, manus & regi James Cameron: producent: Gale Anne Hurd, Van Ling

Rymdisarna kommer i form av vatten och efterliknar människorna

Rymdisarna kommer i form av vatten och efterliknar människorna de möter

Handlingen.

I vad som sägs vara en av de mest strapatsrika filminspelningarna någonsin lånar James Cameron teman från såväl sin egen Aliens (1986) som HG Wells In the abyss och Stanley Kubricks 2001 Ett rymdäventyr. Han kryddar det med egna besattheter, som skräcken för drunkning och utforskandet av havsdjupen. En amerikansk atomubåt träffar på en mystisk farkost och sjunker på stort djup. Räddningsuppdraget går till den civlia borrplattformen Deep Core som opererar från havets botten och har miniubåtar som kan gå ned i Marianergraven.  Deep Cores besättning är ett excentriskt och disparat knegargäng, dominerat av plattformens konstruktör Dr Lindsey Brigman (Mary Elizabeth Mastrantonio) och dess kapten, tillika Lindseys exman, Bud Brigman (Ed Harris). Bland arbetarna finns bl a konspirationsteoretikern Hippy med sin tama vita råtta, den countryälskande One Night (Kimberly Scott) och den buttre men lojale Vietmanveteranen Cat (Leo Burmeister). Gemensamt för alla oljeborrare är att de hyser en djup misstro för militärer, så när marinsoldater kommer ombord och börjar domdera för att få i gång räddningsaktionen tas det inte emot väl. Stämningen på Deep Core blir snabbt allt värre då soldaternas befäl Lt Coffey (Michael Biehn) visar symptom på paranoia orsakad av dykningen.

En undervattensstad upptäcks på botten av Marianergraven

En undervattensstad upptäcks på botten av Marianergraven

Berättelsen och hela filmen tar en oväntad vändning då Lindsey under ett uppdrag träffar på en självlysande, halvt genomskinlig minifarkost, helt klart av utomjordiskt ursprung. Sedan kommer ett större skepp, och båda försvinner ned i Marianergravens djup. Det dröjer inte länge förrän själva Deep Core också får påhälsning. I en berömd scen med för 80-talet banbrytande datoranimationer kommer en varelse av vatten in i  Deep Core. och söker kontakt med människorna ombord. Lindsey och hennes kompisar reagerar i bästa Närkontakt av tredje graden-stil och blir fascinerade och rörda. Men de allt mer psykotiska soldaterna tolkar utomjordingarna som ryssar och börjar förbereda sig att spränga en atombomb som de hämtat från den förlista ubåten.

Pretentionerna?

Michael Biehn (Aliens, Terminator 2) spelar här ett psykotiskt marinbefäl

Michael Biehn (Aliens, Terminator 2) spelar här ett psykotiskt marinbefäl

James Cameron fann sig i mitten på 80-talet i ett läge där framgångarna med Terminator och Aliens gjorde att filmbolaget lät honom göra lite som han ville. Han valde alltså att göra en film om utomjordingar på havsbotten, eftersom det var en idé han hade haft sedan han var 16 år gammal. Det kan ofta bli överlastat då regissörer realiserar gamla drömprojekt, och det stämmer även på The Abyss. Den är i sin specialversion nära tre timmar lång, och är liksom flera filmer ihoptryckta till en: en Aliens-liknande klaustrofobisk thriller med antimilitaristiskt tema, en storögd first-contact-saga a la Close Encounters, ett inlägg i fredsdebatten, en ”hård” science fiction om framtidens teknik för djuphavsutforskning, en kompisfilm, en kärleksfilm.  James Cameron har uppenbarligen ett smått maniskt drag, då han försökte få in allt detta i sitt drömprojekt och samtidigt (enligt samstämmiga rapporter) drev sina skådespelare från vettet med ett omänskligt inspelningsschema. Det kan också vara genialiskt, för skådisarna verkar stundtals äkta stressade där nere i sina dykardräkter.

Världsbygget och rymdskeppen!

Skådeplats för större delen av filmen är den på havsbotten placerade oljeborrplattformen Deep Core, ett ubåtsliknande habitat som också har likheter med rymdbasen i Aliens och Nostromo från Alien. Den del av stationen som man minns är the moon pool, den dammliknande vattenslussen som fungerar som in- och utfart för sonder och utbåtar. Det är ner hit som Dr Lindsey kommer i en miniubåt i början av filmen, med soldaterna ombord. Det dröjer inte länge förrän en våldsam storm kapar all kommunikation med ytan, och under resten av filmen är besättningen isolerad från omvärlden på 2 kilometers djup. Det säger sig självt att det lätt blir en klaustrofobisk stämning i en sådan ihopträngd miljö, och det redan innan det kommer soldater som konspirerar för att spränga en bomb. Eller för den delen utomjordingar i självlysande färger.

En rymdvarelse från The Abyss

En rymdvarelse från The Abyss

Deep Cores besättning är dock av det mindre ömtåliga slaget, och halva nöjet med filmen är att se den energi med vilken detta rätt truliga gäng av undervattensgeeks tar itu med alla de uppgifter som slängs i deras väg. Inte nog med att de genomför en expedition till den sjunkna ubåten. När stormen får en boj att krascha och hota att döda dem alla och slå ut syreförrådet, ger de sig oförväget ut och räddar ett reservförråd i närheten och försätter Deep Core i operationsdugligt skick igen. Då soldaterna hotar dem till livet gör de inte bara uppror, utan skickar iväg sonder efter bomben och sätter till sist sitt eget liv på spel för att hindra att utomjordingarna skadas av explosionen. Våra hjältar ger helt enkelt aldrig upp, och ensemblen av skådespelare lyckas förmedla en verklig känsla av samhörighet och pinonjäranda. Vi får känslan av att de lika gärna kunde vara astronauter som var stationerade på en främmande planet. En djuphavsgrav har ungefär lika människofientliga livsbetingelser som yttre rymden, och döljer lika många hemligheter. Då Bud och de andra först träffar på utomjordingarna påpekar också någon, att det egentligen inte är konstigt att varelser som bemästrat interstellär rymdfart väljer att dölja sig i havet snarare än på land.

Själva utomjordingarna (och deras skepp) blinkar och lyser i neonfärg. De har manetliknande, halvgenomskinliga kroppar med en bevingad kroppsform som påminner om en rockas. Det minsta skeppet vi får se har en smått fallisk form, medan en större variant ser ut som en snäcka. På Marianergravens absoluta botten glittrar moderskeppet, stort som en stad.

Design och specialeffekter;

James Cameron visar här upp (i form av en vattenvarelse) för första gången den datoranimerade vätskeeffekt som senare skulle bli världsberömd i Terminator 2. Det är faktiskt mest den scenen som jag mindes efteråt, men av nästan tre timmars speltid är rymdvarelserna med i kanske en halvtimme. Mest fokuseras det på miljöerna i och omkring Deep Core. Framför är allt de miniubåtar som människorna susar omkring i häftiga, tillsammans med alla deras andra tekniska leksaker. Jag upptäcke då jag tittar på filmen igen många unika detaljer som hade fallit mig ur minnet: en tsunamivåg som hotar all världens kuster, en 2001-liknande utflippad ljusshow till rymdfärd och en båt som lyfts upp av det enorma moderskeppet.

Så vitt jag vet har aldrig filmen släppts i högupplöst bluray-format, men ryktet säger att det kan ske under 2014. Specialeffekterna förtjänar det.

En av miniubåtarna i The Abyss

En av miniubåtarna i The Abyss

Luckor i manus,

Mycket av spänningen bygger på att farorna med att operera på stort djup framställs på ett hyfsat realistiskt vis. Vi ombeds att tro på att besättningen verkligen befinner sig på havets botten. Därför skär det sig lite då Deep Core börjar halka ned över kanten på Marianergraven och hamnar på sniskan. Vi får se hur folk drunknar på några ögonblick. Men sen klipps det till rummet med the moon pool, som alltså rimligen är stället där vattnet forsar in, och dess vattenyta är inte bara utan så mycket som en krusning, den är heller inte horisontell jämfört med havsbotten. Alla som sett ett vattenpass inser att det är en omöjlig scen enligt fysikens lagar. Det är flera scener där det tas lite friheter med fysiken och kroppens begränsningar. Bud får andas en speciell andningsvätska för att kunna gå ned djupare i ett dyk, men hans dykardräkt har inga problem att klara över 4000 meters djup trots att en av miniubåtarna krossats av trycket redan sekunderna efter att den föll över kanten. Bud och Cat kan simma utan dykardräkt på havets botten, i nära nollgradigt vatten. Och Lindsey drunknar men vaknar upp igen då Bud gör hjärtmassage och ger henne örfilar. Då hela besättningen kommer upp till ytan på slutet reflekterar Lindsey att de alla borde ha dött eftersom de inte tryckutjämnat. ”Utomjordingarna måste ha gjort något med oss.”

Mest minnesvärda scen*

Hippys råtta är en smart detalj som utnyttjar det faktum att man som publik alltid vill att det ska gå bra för hunden/katten/råttan. Denna råtta får också vara med om flera äventyr: dels blir den försöksråtta (pun intended) för marinsoldaternas andningsvätska, och både Hippy och vi i publiken lider med djuret då det sänks ned i vattnet och drabbas av panik då det tror att det ska drunkna. Och sedan hamnar råttan på drift i en plastpåse då Deep Core håller på att ramla över kanten till Marianergraven. Squeek!

Ed Harris, Mary Elizabeth Mastrantonio och  Todd Graff i The Abyss

Ed Harris, Mary Elizabeth Mastrantonio och Todd Graff i The Abyss

Domen:

Som en vänligare men samtidigt mer ofokuserad version av Aliens, och trots att det var hans drömprojekt inte en av Camerons bästa filmer. The Abyss har ibland kritiserats för att den fokuserar mer på teknologin än på människorna, men det håller jag inte riktigt med om. Filmen bärs upp av sina skådespelare och speciellt då personkemin mellan Ed Harris och Mary Elizabeth Mastrantonio. De lyckas fylla sina rollfigurer med mänsklig värme och humor, mitt upp i allt elände som drabbar dem och deras vänner.  Och även om övriga besättningsmedlemmar är mer endimensionella, utstrålar hela gänget något sympatiskt och överraskande mjukt. The Abyss är ingen hård actionfilm, utan mer en saga. Det är skönt att se.

Men däremot lider filmen av en brist på styrsel i handlingen och det blir så många sidotrådar och dödsfarliga äventyr att man undrar lite om Cameron inte riktigt vet hur han ska avsluta sin berättelse. Eller kunde bestämma sig för om han ville göra ett drama, en saga eller en actionfilm. Storyn med utomjordingarna hade varit tillräckligt intressant för att fylla en hel långfilm, men hamnar på ett märkligt vis i bakgrunden och påverkar egentligen inte den övriga handlingen särskilt mycket. Istället för en sammanhållen tretimmarsfilm får vi ett flera parallella historier som binds samman av storståtliga undervattensscenerier. Det är visserligen sevärt nästan hela vägen, men mot slutet blir det allt för sentimentalt för min smak. För trots att filmen inleds med det olycksbådande citatet om Avgrunden som stirrar tillbaka på dig (Nietzsche) så går våra hjältar märkligt opåverkade ur de många nära-döden-upplevelser de precis haft.

Havet återkommer över åren som ett ständigt tema hos Cameron: i hans verkliga forskarintresse för vraket av Titanic, filmen Titanic, här i The Abyss och som producent för 2011 års halvkassa dykarthriller Sanctum.  Enligt uppgift återvänder Cameron till havet i den kommande Avatar 2, som utspelas under vattnet på planeten Pandora. Jag är spänd på vad han kommer att visa oss för visioner denna gång.

Se även+

Någon av de andra rymdvattenfilmerna Leviathan, Sphere eller Cocoon.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Liev på Mars i ny trailer

The Last Days on Mars med Liev Schreiber

The Last Days on Mars med Liev Schreiber

The Last Days on Mars är en ny rymdthriller i samma realistiska skola som sommarens Europa Report, som den verkar ha både story och look gemensam med. Det är en astronautfilm. Vi får i trailern se en expedition till Mars som går åt helsike enligt välkänt recept:  astronauter undersöker omgivningen och tar med sig något tillbaka ombord. Liev Schreiber har huvudrollen.

Jag bör varna för att trailern avslöjar väldigt mycket av filmens handling. Men å andra sidan är det mesta som visas så pass förutsägbart att det ändå förmodligen inte kommer att vara så mycket överraskningar då vi väl ser filmen. Men den ser snygg ut.

Evil Aliens (2005) – magstark men inte så kul splatterkomedi

Storbritannien 2005, manus, regi och producent: Jake West

Evil Aliens

Evil Aliens

Handlingen.

En magstark splatterkomedi av allra lägsta sorten där ett gäng lantisar och losers råkar på mordiska aliens på den walesiska landsbygden. Blod är bara en av alla kroppsvätskor som sprutar, och det huggs av fler kroppsdelar på 1 timme och 30 minuter än jag tror jag sett i en och samma film tidigare.

Pretentionerna?

Att vara rolig och samtidigt framkalla så mycket äckel som möjligt hos publiken. Möjligen genom att kombinera dessa båda.

Världsbygget och rymdskeppen!

Alltså, ”världsbygge” är ett väldigt stort ord för en skamlös lågbudgetproduktion som den här. Det är några monsterartade aliens som utför experiment i sitt inälvsprydda tefat. Ja, det var typ det.

Design och specialeffekter;

”Design” är också ett lite för stort ord. Rymdskeppet är datoranimerat av någon som gjorde det hellre än bra. Mask, kostym och scenografi är högst mediokra. Filmens skapare Jake West satsar uppenbarligen på de de mer kroppsnära effekterna: hinkar med teaterblod, köttslamsor och fejktarmar.

Evil Aliens

Evil Aliens

Mest minnesvärda scen*

Jag vet inte om jag ska välja ”nörden” som klämmer en finne, eller någon av alla de mjukpornografiska liggascenerna.

Domen:

Jag är ingen splatter/gore-konnässör, men kanske behöver man vara det för att uppskatta filmen. Att Evil Aliens är ett frosseri i dålig smak behöver inte nödvändigtvis vara något dåligt. Något i den här stilen gjorde sig allas vår Peter Jackson ett namn på innan han blev världsstjärna, men han gjorde det med mer finess och verkligt kul humor än Jake West förmår. Jag föredrar visserligen en medvetet dålig skräckfilm framför ofrivilligt dåliga alster som Alien Origin. Men redan efter 20 minuter har jag fått mer än nog av de pubertala gagsen och de sprutande kroppsöppningarna. Framför allt blir jag avtänd av filmens oheliga mix av kärleks/sexscener och gore, men jag antar att det är ett medvetet grepp för att öka exploitationfaktorn ytterligare och skrämma veklingar som jag. 1 timme och 30 minuter av Evil Aliens känns i alla fall oändligt långa.

Se istället-

Den charmiga Grabbers, som utspelas på irländska landsbygden och åtminstone har ett hjärta.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Outlander (2008) – Beowulf möter Predator

USA 2008, regi och manus: Howard McCain, producent: Chris Roberts och John Schimmel

Moorwen heter det avskyvärda monster som följer med ett kraschande rymdskepp och sprider förödelse i Norge

Moorwen heter det avskyvärda monster som följer med ett kraschande rymdskepp och sprider förödelse i Norge

Handlingen.

Berättelsen om Beowulf är uråldrig, en saga från folkvandringstidens Skandinavien där en ung främling blir hjälten som försvarar den åldrande vikingakungens gård mot ett ohyggligt vidunder som kommer om natten och stjäl såväl hästar som män. I Outlander får berättelsen en modern twist: tänk om monstret kom från en annan planet? Och tänk om den unge främlingen var en utomjordisk krigare som jagade monstret? Outlander flyttar handlingen från 500-talets Sverige till 700-talets Norge, och Beowulf är omdöpt till Kainan (spelad av Jim Caviezel). Hans  rymdskepp kraschar i en fjord efter att ha attackerats av en Moorwen, ett drakliknande monster. Kainan kommer från en utomjordisk civilisation som hänsynslöst skövlade den planet där Moorwenvarelserna levde i fred. Detta monster har alltså en personlig grudge mot människosläktet, och det kommer inte att ge sig förrän det orsakat död och förödelse i alla byar i området. Kainan kämpar för att vinna kung Hrothgars (John Hurt) och de övriga vikingarnas förtroende, och övertyga dem om att de står under hot av en riktig drake. Men kommer de att kunna finna ett sätt att ta död på monstret, innan det dödar dem?

Kainan är en utomjordisk krigare som blir accepterad av vikingarna

Kainan är en utomjordisk krigare som blir accepterad av vikingarna

Pretentionerna?

Science fiction som tussas ihop med en till synes inkompatibel genre är ju en gammal klassiker, som exempelvis i fesljumma Cowboys & Aliens från härom året. Men Outlander har dock snäppet mer substans än att bara vara Vikings vs Aliens. Den är större delen av tiden hyfsad vikingaaction, där de utomjordiska inslagen balanseras mot ramberättelsen från Beowulf.

Moorwen-planeten ödeläggs av människornas expansionslust

Moorwen-planeten ödeläggs av människornas expansionslust

Världsbygget och rymdskeppen!

Farväl till fru och barn i Outlander

Farväl till fru och barn i Outlander

Kainans rymdcivilisation dyker upp i ett par flashbackscener, där vi bland annat får se hur dessa rymdmänniskor med våld koloniserar Moorwenplaneten och terraformar den för att passa mänskligt liv bättre. Det är en högteknologisk men inte särskilt elegant kultur, inte helt olik vad man skulle kunna tänka sig att vi jordbor skulle kunna bli i framtiden. Sinsemellan talar man på ett germanskt språk, inte olikt isländska eller holländska i uttalet. I scener med Kainans familj ser vi en modernistisk boendemiljö, och de rymdskepp som skymtar förbi är ganska kantiga och har en brutalistisk industrilook över sig. Kainans eget kraschade rymdskepp är verkligen kraschat, och till skillnad från i många andra rymdfilmer finns det ingen magisk knapp som återaktiverar skeppet och gör dess teknologi brukbar igen. Kainan lyckas rädda en nödsignal och några metallföremål som går att smida om till vapen, det är allt. På så vis undgår manusförfattarna att förlita sig på den deux ex machina som alienteknologi riskerar att bli. Kainans enda chans att överleva är att samarbeta med vikingarna.

Jack Huston och John Hurt som nuvarande och kommande vikingakung

Jack Huston och John Hurt som nuvarande och kommande vikingakung

Design och specialeffekter;

Filmen kostade runt 40 miljoner dollar att göra, och det är väl använda pengar: det mesta har förmodligen lagts på monstret och på rymdscenerna jag nämnde nyss. Teamet som gjort produktionsdesign och art direction har bland annat jobbat med Saw-filmerna och nya Mortal Instruments.  Moorwenmonstret och dess småttingar visas först upp i sin fulla prakt i slutet av filmen, och har tydliga drag från både xenomorphdrottningen i Aliens, Rancor i Jedins Återkomst  och klassiska drakar. Det är lagom stortandat, om än lite anonymt.

Tydligaste influensen till Outlanders look är dock Peter Jacksons version av Rohan i The Lord of the Rings. Vikingar = eorlingar, i allt från frisyrer och vapen till husens utformning och till och med den musik som ackompanjerar. Det är en väl gestaltad fantasyversion av vikingavärlden som känns välbekant och inte så pinsam som vissa vikingaskildringar kan bli.

Wulfric (JACK HUSTON) and Kainan (JIM CAVIEZEL) in OUTLANDER

Wulfric (JACK HUSTON) och Kainan (JIM CAVIEZEL) i OUTLANDER

Domen:

Outlander får klart godkänt som popcornunderhållning, och är både en bättre monsterfilm än Alien vs Predator (2004) och en bättre variant på Beowulftemat än den animerade Beowulf (2007). Jag kan visserligen förstå att den sjönk som en sten kommersiellt (enligt uppgift spelade den bara in 20% av sin budget). Den vill ju vara lite för många saker samtidigt: monsterfilm, vikingaäventyr och dytopisk framtidsskildring. Första halvan av filmen, innan monstret kommer fram, är bäst. Då är den i sina bästa stunder en sorts Predator (1987) i fjordmiljö. Men tyvärr lider Moorwen, trots sina stora tänder, lite av brist på personlighet, och det är ganska talande att vikingarna själva länge tror att det är en björn de jagar. Vilddjur som vilddjur. Det är synd, eftersom monstret Grendel i original-Beowulf i allra högsta grad har personlighet. Om bara monstret (och kanske manus också) varit liiite intelligentare hade Outlander lyft från det ordinära till det minnesvärda.

Men då jag ser vilka filmer som regissören och producenterna varit inblandade i annars (Saw II och III, Underworld Rise of the Lycans, Wing Commander) så förstår jag att Outlander förmodligen kunde ha blivit mycket sämre än den faktiskt blev.

Se även+

Predator med Arnold Schwarzenegger för liknande (men bättre) smygande mot en okänd fiende. The Relic för ett liknande monster. Och självklart Avatar, eftersom detta naturligtvis är Pocahontas en gång till. Fast kanske är det Pocahontas som är Beowulf. Eller hur var det nu..?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Premiär för Syfys Defiance på TV6

Recension av första säsongen av Defiance

Defiance visas fredag 21.00

Defiance visas fredag 21.00

Nu i helgen har TV6 visat premiäravsnittet av amerikanska Syfys TV-serie Defiance. Det är en brett upplagd rymdserie med ett myller av karaktärer. Första säsongen har 13 avsnitt som visas fredagar kl 21.00 på TV6. Serien har redan fått en andra säsong som kommer att visas i USA på Syfy våren 2014.

Läs mer: Rymdfilm har sett första säsongen av Defiance

After Earth (2013) – KBT, Will Smith, en jätteörn och några griskultingar

USA 2013, regi: M Night Shyamalan, manus: Will Smith, Gary Whitta, M Night Shyamalan, producenter bl a Jada Pinkett Smith och Caleeb Pinkett.

Jaden Smith i After Earth

Jaden Smith i After Earth

Handlingen.

Det är förhållandet mellan en tuff far och en osäker son som står helt i centrum i denna allra mest ifrågasatta och hånade av de stora rymdfilmerna i år. Will Smith är generalen Cypher Raige som räddat mänskligheten från alienrasen S’krell, till synes genom att hålla sina känslor i schack och hugga med samurajsvärd i slow motion. Han tonårsson Kitai spelas av Smiths riktige son Jaden, och filmen lever på deras kemi. I ett missriktat försök till bonding tar generalen med sonen på ett militäruppdrag, som naturligtvis går åt skogen.  Deras rymdskepp kraschar på den förvildade Jorden. En ursa, ett rymdmonster som kan känna människors skräck, rymmer från vraket, och generalen blir så svårt skadad att han är helt inkapaciterad. Det är upp till Kitai att rädda dem båda. Pappa Cypher håller många och långa brandtal om metoder till självhjälp och mindfulness, så man undrar om Kitai är hans son eller hans terapipatient. Med hjälp av en hel massa av denna amatör-KBT tar sig pojken till slut samman.  Men kan han bemästra sin fruktan tillräckligt för att undkomma rymdmonstret?

Det vore inte en äkta Shyamalan-film om det inte förekom en hel del corny detaljer, som en snäll, dataanimerad jätteörn som hjälper Kitai som tack för att denne räddat fågelns ungar från en stor, dataanimerad tiger. What’s up med snälla jätteörnar och M Night? Vi minns ju alla (med fruktansvärd avsmak) slutet på The Lady in the water, eller hur? En annan märklig egenhet är att man hittat på en egen framtidsaccent som alla skådisar försöker så gott de kan med, lite som hittepåspråket i A Clockwork Orange.

Pretentionerna?

Jag tror nog att Will Smith (som skrivit originalstoryn) och M Night verkligen försöker säga något om att växa med uppgiften och hur svårt det är med förhållandet mellan en far och hans son. I varje fall är de flesta scener nedtyngda av Viktiga Budskap och varje rörelse skådespelarna gör blir till en pregnant pose. Viktigheten understryks genom närbilder på Jaden Smiths ansikte medan Will Smith predikar saker som ”Danger is real, fear is a choice” över kommunikationsradion.

Konceptskiss till skeppet som kraschar i After Earth. Naturformerna är tydliga

Konceptskiss till skeppet som kraschar i After Earth. Naturformerna är tydliga

Världsbygge och rymdskepp!

Bakgrundsstoryn till filmen är omfattande, och det finns förmodligen mycket mer skrivet än det som kom med i den färdiga filmen. Människan har lämnat den ödelagda Jorden bakom sig och startat på ny kula i en futuristsk värld där rymdfart är vardag och planeten Nova Prime är centrum för den nya civilisationen. Då filmen utspelas har det gått 1000 år sedan arkskeppen lämnade vår planet. General Raige är chef för militärstyrkan The Rangers, som vi förstår är allt som står mellan människorna och deras fiender S’krell. Så vitt vi kan se är samhället någon form av militärdiktatur, och det verkar som en ganska stel och trist miljö för en pojke som Kitai att växa upp i. Det är också lite av berättelsens poäng.

Arkitekturen, vapnen och rymdskeppen i After Earths framtida värld är mycket inspirerade av djurriket. Det rymdskepp som kraschar på Jorden har formen av en rocka. Allt är smäckert och rundat och insidan av skeppet liknar ett vitnat skelett. Den bur som ursamonstret sitter fast i har en asymmetrisk och organisk form, som ett uppförstorat frö från någon växt. Det asymmetriska återkommer även i Kitais avancerade skyddsdräkt/kroppsstrumpa, som både mäter hans puls och blodtryck, byter färg då han blir rädd och har små vingar som fälls ut om han kastar sig ut från ett stup.

Design och specialeffekter;

Animerad tiger

Animerad tiger

Jag är ganska förtjust i hur rymdskepp och övrig människoteknologi ser ut i filmen, men det är mer ett bevis på att man anlitat skickliga konceptkonstnärer än att design och berättelse kommer ihop och bildar en harmonisk helhet. Det finns också en del ologiska designval, som verkar mest ha tillkommit för att det ska se lite coolt ut. Kitais dräkt som ändrar färg är ett exempel, ett annat är den discoinspirerade nödsignalen med blinkande neonljus.

Allvarligare för helhetsintrycket är att filmen förlitar sig på tok för mycket på datoranimerade djur. Det är apor, grisar, fågelungar, en örn, tigrar, och så ursamonstret. De känns tydligt konstgjorda, speciellt i rörelserna. Filmfotografen Peter Suschitzky har i efterhand gått ut och beklagat att man bara hade råd att göra lågupplösta effekter, och då man ser filmen i HD-kvalitet är det en märkbar kvalitetsskillnad mellan det fotograferade och det animerade. Men eftersom inte heller grunddesignen riktigt håller måttet skulle förmodligen effekten på slutresultatet av högupplösta animationer ha varit marginell.

Will och Jaden i After Earth

Will och Jaden i After Earth

Luckor i manus,

Inte riktigt den pinsamma soppa vi var rädda för, men nog är det gott om märkliga hål i den här historien. Här är ett urval  – varning för spoilers:

  1. Ursamonstret kan känna mänsklig rädsla, och därför har Will och Jaden en metod som kallas för ghosting, där de förtränger alla känslor och blir osynliga för ursan. Det måste rimligen betyda att den är både döv, blind och saknar luktsinne, vilket får mig att undra hur den alls tar sig fram? Den springer, hoppar och klättrar nämligen som en bergsget, men den kan alltså inte se Kitai som står rakt framför den så länge han inte är rädd för den. Men den kan se allt annat i omgivningen, eller? Ett sådant monster skulle vara så handikappat av sin brist på intryck att det skulle bli helt paralyserat.
  2. ”Allt på Jorden har utvecklats för att döda människor” säger Will Smith med sin mässande röst och det får vän av ordning att undra hur djurlivet hunnit med det på tusen år från idag. Varför finns det jätteörnar och jätteapor på Jorden om tusen år, när det tar hundratusentals år för nya arter att utvecklas? Och med tanke på att varken örnarna, aporna, grisarna eller några av de andra djuren egentligen attackerar Kitai, så verkar det där med blodtörsten inte heller stämma så väl. Det enda riktigt farliga djuret är tigern, och den är med i ett par minuter på mitten av filmen. Där har vi också ett av After Earths större problem: det händer inte särskilt mycket farligt.
  3. Dödskalla zoner! Kitai får stränga order om att ta sig till ”hotspots” i skogen varje natt, eftersom resten av Jorden kyls ned väldigt snabbt och blir dödligt farlig att vistas i. Och det går snabbt, mässar Will Smith. Men Kitai rör sig genom frodiga redwood- och ormbunkeskogar, som inte visar minsta tecken på frostskador. Och djuren verkar inte ta någon som helst notis om att det blir dödskallt på natten. Precis som med de Farliga Djuren, så målas kylan upp som ett hot som sedan aldrig realiseras.

Domen:

After Earth vilar på en sund grund. Bakgrundshistorien är möjligen generisk, men ändå genomarbetad. Människor med talang har formgivit en hyfsat trovärdig värld och hyfsade skådisar populerar den. Fotot och designen kommer stundtals samman och bildar en poetisk helhet. Vi har två huvudpersoner med äkta personkemi som har en konflikt mellan sig och dessutom ett gemensamt uppdrag (att ta sig från Jorden). Genom att lösa sina konflikter och klara av uppdraget utvecklas huvudpersonerna.

Men ändå fungerar inte filmen. Den kommer inte ens i närheten av att fungera. Dess största black om foten är dess gravallvar, som ofta blir parodiskt. Will Smiths charm går förlorad då han spelar generalen med stenansikte och robotröst. Jaden Smith är ständigt i närbilld, men förmår inte bära upp ett sådant ansvar utan grimaserar och snörvlar på det mest enerverande sätt. Och trots att M Night Shyamalan så uppenbart har ambitioner av att vara en regissör med något att säga, så verkar han inte ha en susning av hur kan ska få den här berättelsen att bli annat än en massa poserande i vackra naturmiljöer till Smiths överspända berättarröst som tjatar om att man inte får tappa sugen. M Night står ju också för manuset, baserat på Will Smiths originalhistoria, så han får faktiskt skylla sig själv då storyn efter en lovande start tappar styrfart och nerv tills dess att man sitter och väntar otåligt på den slutstrid med ursamonstret som man fattar ska komma. På vägen dit händer det allt för lite, och slutet hastas igenom allt för fort. När Kitai  till sist står och håller upp nödsignalen som en mobiltelefon med dålig mottagning, så är det för länge sedan för sent för After Earth att skicka efter hjälp.

Se istället-

Varför inte Tom Cruises Oblivion från i våras, eller Signs av M Night Shyamalan själv, på den tiden han inte bara gjorde dåliga filmer?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter