Stardust (2007) – över gränsen in i Faerie

Yvaine och Tristan

Handlingen.

Vi mjukstartar efter semesteruppehållet med en film som råkar vara fantasy med en rymdtwist. Detta är regissören Matthew Vaughns filmatisering av Neil Gaimans roman Stardust, i vilken en inkarnerad stjärna vid namn Yvaine (Claire Danes) faller från himlen. Hon slår ned i närheten av Wall Village i 1800-talets England. I ett försök att spela tuff lovar den unge Tristan (Charlie Cox) att hämta en bit av stjärnan till sin fästmö, men då måste han våga sig över Muren. Den ligger precis utanför byn och avgränsar människornas värld från det magiska Faerie (”älvalandet” eller ”sagolandet”, men ingen egentlig bra översättning till svenska finns för det begreppet). På andra sidan väntar ett vilt fantasyland. Tristan möter Yvaine och ljuv kärlek uppstår medan de unga tu upplever en våldsam räcka äventyr, på flykt undan tre onda häxor (bl a Michelle Pfeiffer) som vill döda Yvaine för att uppnå evig ungdom.

Pretentionerna?

Matthew Vaughn (regissör till bl a Layer Cake och Kick-Ass) sägs att gått in för att åstadkomma en ”The Princess Bride med övertoner av Midnight Run”. Vaughn och manusförfattaren Jane Goldman arbetade om Gaimans roman och gjorde filmversionen betydligt lättsammare än originalet. Gaimans ständigt närvarande svärta antyds bara, och ersätts av en skruvad komedi. Fair enough…

Mormo, Empusa och Lamia

Specialeffekter och look;

En ganska gräll vision av sagolandet, utan den riktiga konstnärliga höjden i foto, scenografi eller produktionsdesign. Speciellt kostym och mask är standard-Hollywood från fantasymall 1A. Det är med andra ord snyggt utan att vara spektakulärt. Guldstjärna till det steampunkiga luftskeppet som Robert de Niro är transig kapten för.

Luckor i manus,

Inga nämnvärda. Det här är en film med substans.

Domen:

The Wall

Det är något oefterhärmligt engelskt med idén om en by som ligger på gränsen till Faerie, och där det finns ett hål i muren som skiljer världarna åt. Det puttenuttiga bylivet är bokstavligen granne med en mycket äldre, mystisk och farlig magisk värld. Häcken som skiljer Fylke från Gamla skogen är planterad i samma andra. Klädskåpet som leder till Narnias lyktskog likaså. Neil Gaiman vet hur man bygger vidare på gamla myter och ger dem en modern twist, och han populerar sitt sagoland med ett myller av inte alls så arkaiska karaktärer.

Men något av detta ursprungliga och brittiska går tyvärr förlorat i översättningen till Hollywoodspråk, och filmens sagovärld har lika mycket inspiration från Oz som från Faerie. Filmen är fortfarande spännande och rolig, på ett matinésätt. Men den ger inte upphov till särskilt mycket ståpäls eller ögonblick av plötslig transcendens. Fantasin och glädjen finns med, men inte poesin. Det är synd, eftersom Gaimans original har så mycket av den varan.

Se också+

The Princess Bride, en något vassare 80-talsfilm med samma känsla av äventyr.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter