Månad: oktober 2013

Gravity (2013) – årtiondets viktigaste rymdfilm

USA 2013, manus, regi och producent: Alfonso Cuarón, medproducent: Daniel Heyman, medmanusförfattare: Jonás Cuarón

GRAVITY George Clooney och Sandra Bullock

GRAVITY George Clooney och Sandra Bullock

Handlingen.

En olycka vid Hubbleteleskopet i omloppsbana kring Jorden försätter astronauterna Kowalski (George Clooney) och Stone (Sandra Bullock) i livsfara. Han är erfaren och trygg, hon en rookie med nerverna utanpå. Tillsammans slungas de bort från sitt rymdskepp. Syreförråden sjunker snabbt. Det blir en kamp mot klockan och för att övervinna den handlingsförlamande rädslan.

GRAVITY Sandra Bullock

GRAVITY Sandra Bullock

Pretentionerna?

En rå överlevnadsthriller som är samma andas barn som Ellen Ripleys överlevnadskamp i den första Alien. Gravity llustrerar obönhörligt den förra filmens slogan ”i rymden kan ingen höra dig skrika”. Men Alfonso Cuarón adderar en aldrig tidigare skådad hyperrealism, som nästan helt försätter publikens inbyggda skepticism ur spel. ”Är filmen verkligen inspelad i rymden?” är den vanligaste frågan Sandra Bullock får i intervjuer. Så äkta verkar det.

Olyckan är framme i Gravity

Olyckan är framme i Gravity

Världsbygget och rymdskeppen!

En film i NASA-skolan av science fiction, som till och med har fått astronauten Buzz Aldrins godkännande för sin realism. Den är också anmärkningsvärd eftersom vi får besöka flera olika rymdskepp och stationer.  Filmens astronauter reser i början i rymdfärjan Explorer (uppdiktad) och gör rymdpromenader vid Hubbleteleskopet för att reparera det. Det är ett rutinuppdrag, men förbipasserande rymdskrot förändrar allt på några sekunder. I sin kamp för överlevnad passerar astronauterna Internationella Rymdstationen ISS, ryska Souzkapseln och den kinesiska rymdstationen Tiangong. Ingen av dessa farkoster är särskilt glamourös, utan den som har sett Apollo 13 vet att det mer liknar lastbilar än USS Enterprise. Känslan av ångest inför människans utsatthet, i endast ett tunt litet metallskal som skydd mot vacuum och död, är påtaglig.

Gravity

Gravity

Design och specialeffekter;

Förmodligen har Gravity räddat de närmaste åren för 3D-biograferna, som desperat behövde en värdig efterträdare till den snart fem år gamla Avatar för att motivera de högre biljettpriserna. Gravity förtjänar att ses i 3D.  Den är magisk i 3D.  Bullock och Clooney tycks sväva i tyngdlöshet, och slungas handlöst mot sidan av sina farkoster  eller bara ut i mörkret. Jorden svävar som en blågrön pärla över alltsammans. Regissören har själv sagt att han aldrig kommer att göra just en rymdfilm igen, eftersom processen var så påfrestande. Först animerades hela filmen, scen för scen, utan skådespelare. Sedan placerades Sandra Bullock i en svart låda där hon fick genomföra en komplex koreografi för att matcha de redan animerade scenerna. Kameran som åkte både över och under henne för att simulera rotation satt monterad på en robotarm. Detta virtuosa men omständliga arbetssätt betalar dock av sig genom att Gravity bjuder på scen efter scen där vi i publiken drar efter andan och tänker: det där har jag baske mig aldrig sett förut. Ett filmiskt mästerstycke av sällsynt art.

Mest minnesvärda scen*

Den 15 minuter långa öppningsscenen utan ett enda synligt klipp – det är som att se världens vackraste rymddokumentär i HD, och sedan brakar helvetet löst.

GRAVITY Sandra Bullock

GRAVITY Sandra Bullock

Domen:

Modern science fiction lider av insatsinflation: fenomenet att så mycket står på spel i varje ögonblick att vi i publiken blir blasé medan storstäder slås i spillror och skyskrapor faller som dominobrickor. Ja, jag pratar om dig, Man of steel. I snart sagt varje modern blockbuster ligger mänsklighetens hela fortlevnad i vågskålen. I mitten på 90-talet var det en sensation då Roland Emmerich sprängde Vita huset i Independence Day. Numera händer sådant redan till förtexterna. Trenden mot allt storskaligare science fiction gör att vi tappat sinnet för proportioner.

Därför är Gravity ett så välkommet trendbrott, för den går nära inpå sina båda huvudrollsinnehavare och stannar där. Trots hisnande panoramabilder i utsökt 3D är det är i grunden en mycket intim film. I händerna på en stor filmskapare som Alfonso Cuarón behöver inte hela Jorden vara hotad för att upprätthålla spänningen. Det räcker att Sandra Bullock kämpar för sitt liv, på samma gång svettigt klaustrofobiskt instängd i sin rymddräkt och handlöst utslungad i oändligheten. Den pseudodokumentära realismen gör att vi snabbt får känslan av att allt står på spel för Dr Ryan Stone. De långa, långa tagningarna utan klipp blir plågsamt intensiva, och vi längtar efter att få titta bort, men den grymma skönhet och grace som svävar över scenerna som spelas upp framför kamerans oblinkande öga suger oss in och håller oss fast. Hypnotiserade.

I skrivande stund har Gravity blivit höstens succé och har snabbt spelat in över 300 miljoner dollar. Recensionerna är genomgående översvallande positiva, och människor som alltid sagt sig hata 3D och/eller rymdfilmer är plötsligt lyriska i sina omdömen. Den är något så ovanligt som en visuellt spektakulär specialeffektfilm, där effekterna helt och hållet används för att fördjupa dramatiken i berättelsen.

Men det är inte för att Gravity drar in pengar som den är så viktig för sin genre. Många rymdfilmer tjänar storkovan numera. Gravity visar vad rymdfilmsgenren egentligen förmår, med rätt manus och i rätt regissörs händer. Med risk för överord är Gravity en sant visionär sci-fi-film, den sort som bara kommer en gång vart tionde eller kanske tjugonde år. Curaón lyckas vara vetenskapligt korrekt utan att bli tråkig, och använder rymdens speciella, ogästvänliga och gravitationslösa miljö som sin storys viktigaste ingrediens. Sandra Bullocks isolering i detta intet blir både text och subtext i ett: hon är både metaforiskt och bokstavligt avskuren från omvärlden. Cuarón pekar här ut en riktning som genren kan ta, en ambitionsnivå som är inom räckhåll och en förnyelse som är nödvändig. Inte sedan Stanley Kubricks 2001 har ett rymddrama haft sådan potential att permanent förändra hela genren. Jag hoppas på många efterföljare

Se även: Andra filmer av Alfonso Cuarón+
Bäst är Children of Men från 2006, med Clive Owen. En av 00-talets bästa science fictionfilmer, helt klart.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Om rymdfilmen Gravity i P3

Sandra Bullock i Gravity

Sandra Bullock i Gravity

”Den som inte gillar rymdfilm har jobbiga år framför sig”.

Idag var jag med i P3-programmet PP3 och pratade om rymdfilmen Gravity av Alfonso Cuaron, som har premiär på fredag 25 oktober. Programledaren Linnea Wikblad börjar inslaget med att recensera filmen, och sedan pratar vi vidare om Gravity och om rymdfilmsgenren i stort.

Lyssna på programmet (19 min)

Space Truckers (1996) – Dennis Hopper och de kubiska grisarna

USA, Storbritannien, Irland 1996, manus och regi: Stuart Gordon

Dennis Hopper, Debi Mazar, Stephen Dorff

Dennis Hopper, Debi Mazar, Stephen Dorff

Handlingen.

I en gräll och plastig retroframtid som bara kunde ha visualiserats på 90-talet är Dennis Hopper John Canyon, en rymdchaffis som smugglar fyrkantiga grisar och sexleksaker i sitt gamla lastsrymdskepp. Han är i ständig opposition mot både myndigheter och rymdpirater, och hans rebelliska livsstil lockar till sig såväl en yngre fru, Cindy (Debi Mazar) och Mike, en rookie (Stephen Dorff) som vill lära sig allt om rymdsmugglarbranschen. De tre kumpanerna råkar dock hamna i vägen för det ondskefulla Bolaget, som med hjälp av en armé av cyborger vill ta över världen. Utan Canyons vetskap lastas deras rymdskepp fullt av mördarrobotar. Den mystiska lasten väcker också nyfikenheten hos rymdpirater under ledning av Charles Dance. Snart är halva galaxen ute efter våra rymdtruckers.

Pretentionerna?

Svårt att säga exakt vad kultfilmsmakaren Stuart Gordon hoppades uppnå. Till viss del gör han en klassisk rymdfilmsparodi i samma anda som Space Balls. Det är gott om gags som liksom puttrar förbi i bakgrunden. Men någonstans tror jag också att Gordon hoppades göra en modern och spännande satir – oklart vad exakt det är som ska satiriseras.

John Canyons rymdskepp ser ut som en lastbil

John Canyons rymdskepp ser ut som en lastbil

Världsbygget och rymdskeppen!

John Canyons rymdskepp får stilpoäng för sina extraljus och flames på förarhytten. Jepp, det är en långtradare i rymden av märket Pachyderm. Den hade inte alls sett malplacerad ut på Route 66.  John och öviga rymdtruckers har en lustigt nog utvecklat en subkultur som mycket liknar 1960-70-talens USA, komplett med truckerkepsar, färgglada overaller och oändliga fikaraster på sunkiga diners. Det är här Cindy jobbar med att servera kaffe till chaffisarna, och det är här unge Mike slår sig i slang med John. Vissa detaljer avslöjar dock att det här inte är några vanliga, jordiska lastbilschaufförer det handlar om.  John fraktar genmodifierade grisar i sitt lastutrymme, och de är helt kubiska för att vara lättare att stapla ovanpå varandra. Och vid ett barslagsmål går ett fönster sönder, varpå allt löst i lokalen sugs ut i tomma rymden utanför. Inklusive en otrevlig arbetsledare.

Resten av galaxen är ett mischmasch av miljöer: Bolagets högkvarter ser lite ut som vilken tronsal som helst från vilken rymdopera som helst. Rymdpiraterna ser ut som rymdpirater brukar se ut. Och mördarcyborgerna liknar cyloner en smula, bara anonymare.

Så här ser rymdtruckers ut

Så här ser rymdtruckers ut

Design och specialeffekter;

Filmen präglas av tiden då den producerades: 1996 gjordes gärna allt i datorn, men animationskonsten hade inte kommit så långt som filmskaparna själva intalade sig. De rikliga rymdscenerna  i Space Truckers förkroppsligar därför det värsta med 90-talsanimation: klumpigt, artificiellt och platt. Filmens praktiska effekter, som de kubiska grisarna och de rikliga blod- och gorescenerna, är mycket finare gjorda. I det groteska visar Stuart Gordon varför han blev en kultfilmsegissör med Re-Animator och From Beyond. Maskerna är top notch.

Tyvärr är scenografi och kostym inte lika högklassiga, och de grälla rosa och orange tonerna gör mig mest sugen på sockervadd.

Charles Dance som piratkung.

Charles Dance som piratkung.

Luckor i manus,

De gör så gott de kan för att simulera tyngdlöshet, men det verkar som om Gordon och skådisarna inte riktigt har klart för sig vad det innebär. Ena sekunden glider Mike och Cindy omkring och hånglar upp-och-ned, för att i nästa stå stadigt på golvet och dricka öl från ölburkar som inte är tyngdlösa.

Kubiska grisar

Kubiska grisar

Domen:

Det konstigaste med Space Truckers är inte dess flamsiga ytlighet eller kassa story, utan dess produktionsår. Den är ett sorts lamare derivat av 80-talsklassiker som The Ice Pirates (1984) eller Battle beyond the stars (1980).  Jag har verkligen en viss kärlek för dessa corny och överdramatiska rymdwesterns.  Men 1996 är på tok – minst tio år –  för sent för den här typen av film! Den refererar till och driver med många klassiker i sci-figenren, men känns inte som en del av en stolt rymdäventyrstradition utan mer som en senkommen ripoff av filmer som i sin tur var ripoffs och parodier på Star Wars. Och där i mitten av 90-talet tillförde den absolut inget nytt till en rymdäventyrsgenre som vid det laget var saligen insomnad. Jag kan tänka mig att Stuart Gordon inspirerades av Paul Verhoevens grälla och våldsamma sci-fi-äventyr, men har inte mycket att komma med jämfört med exempelvis Total Recall. Trots fyrkantiga grisar och Stephen Dorff i underkläderna får man en gnagande känsla av att Space Truckers är en film som har absolut ingenting att säga.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Upside Down (2012) – Romeo hänger från taket

Frankrike/Kanada 2013, manus & regi: Juan Diego Solanas, producent: Claude Léger m fl

Jim Sturgess och Kirsten Dunst är Romeo och Julia, förlåt Adam och Eden

Jim Sturgess och Kirsten Dunst är Romeo och Julia, förlåt Adam och Eden

Handlingen.

En romantisk fantasyfilm lätt förklädd till science fiction, med ett av senare års mer uppfinningsrika koncept: Två planeter ligger alldeles intill varandra, så att människorna på den fattiga Downside tittar upp och precis kan urskilja den rika planeten Upside med dess glittrande skyskrapor och snöklädda berg. Här möter vi våra moderna motsvarigheter till sagans eviga Romeo och Julia: Den rika flickan Eden (Kirsten Dunst) och den fattige pojken Adam (Jim Sturgess) som måste övervinna en lång rad hinder för att kunna vara tillsammans. Inte nog med att gravitationen drar dem åt olika håll. Samhället förbjuder dessutom kontakt över planetgränserna och då de springer från gränsvakterna ramlar Eden och slår i skallen och glömmer Adam helt. Nu är det upp till Adam att ta sig till Upside, leta upp Eden och få henne att minnas deras kärlek.

Adam letar upp Eden

Adam letar upp Eden

Pretentionerna?

Den romantiska kärleken övervinner allt och kan till och med omstörta hela samhället i grunden och upphäva naturlagar. Det är intressant att just Kirsten Dunst spelar huvudrollen. Hennes smått naiva, tillitsfulla och stjärnögda Eden är som är en upp-och-ned-vänd version av en annan av hennes nyligare roller, den deprimerade Justine från Melancholia. Båda filmer handlar ju om effekten på den enskilda människan då två himlakroppar snuddar vid varandra. Båda filmer har en drömsk air, men där Melancholia är delirium tremens är Upside Down ett sorts lyckorus.

Kontorslandskap i TransWorld-skyskrapan

Kontorslandskap i TransWorld-skyskrapan

Världsbygget!

Redan från början får vi det förklarat för oss av Adams berättarröst: materia på den ena planeten påverkas bara av graviationen från sin egen planet. Tyngden i materia kan uppvägas av samma tyngd av materia från den andra planeten, vilket gör att två lika tunga kroppar från de båda världarna blir helt tyngdlösa tillsammans. Och (märkligast kanske) om materia från två världar möts för länge, brinner objekten upp. Hängde ni med?

Effekten av denna påhittiga premiss är att människor från de olika världarna hamnar i taket hos varandra. Om Adam besöker Upside går han i deras tak och ser allt upp och ned. Om han inte använder tyngder med materia från Upside, riskerar han dessutom att trilla ned till sin egen planet igen och slå ihjäl sig.

Den enda byggnaden som sträcker sig mellan båda världar är en enorm skyskrapa som tillhör företaget TransWorld, som är en sorts variant på Tyrell (Blade Runner) eller Weyland/Yutani (Alien).  Den fungerar också som rymdhiss och gör rymdskepp onödiga. I skyskrapan jobbar tusentals människor från båda världar, och de möts på mitten i bisarra kontorslandskap där hälften av de anställa är på nedsidan och hälften på uppsidan. Då Adam tar anställning här, har han möten med chefen, som sitter i ”taket”.

Adam har dock en hemlighet. Som pojke lärde han sig hemligheten med de rosa bina, som flyger mellan världarna i jakt på pollen och honung. Deras honung är det enda som är samtidigt av båda världar, och alltså är alldeles tyngdlöst. Denna mirakelsubstans blir Adams ingång till TransWorld. För om man gör en hudkräm med tyngdlösa ingredienser, slätas omedelbart alla rynkor ut.

TransWorlds skyskrapa

TransWorlds skyskrapa

Design och specialeffekter;

Storartat arbete av såväl fotografen Pierre Gill som produktionsdesignern Alex McDowell. Den senare är mycket erfaren, och har tidigare arbetat med bland annat Minority Report, Watchmen, Man of Steel, In Time och Fight Club. Storyn har ju ett genomgående vertikalt tema, och bildkomposition och design gör det mesta av sina höga höjder och djupa avgrunder. Många scener är komponerade som tavlor eller tablåer med en sorts spegeleffekt i himlen. Bergen strävar mot molnen och möts av liknande berg i inverterade moln. Allt är belyst av solljus från sidan, som om det ständigt är gryning eller solnedgång, och inramas av ett romantiskt fluffigt dis. De båda världarna har distinkta utseenden: Upside är strikt modernistiskt med inslag av Art Deco, medan Downside påminner om bilder vi sett av det förfallna Detroit.

Scenerna är som tavlor

Scenerna är som tavlor

Luckor i manus,

En annan recensent skrev att den tunna storyn får oss att irritera oss mer på alla luckorna, och jag håller med. I grunden är det här en saga, men den gör stort nummer av att rationellt förklara den ovanliga dubbelvärlden. Vi får se diagram med pilar som förklarar hur dubbelgravitationen fungerar. Men det blir lite för komplext, inte minst då den bisarra effekten att materia och antimateria som möts brinner upp efter en stund. Varför, kan man undra? Det tillför inte berättelsen någonting. Istället får all den här informationen om hur fysikens lagar oss att tänka efter för mycket:

  • Om det är två planeter, så kan de inte snurra inbördes utan måste ligga stationärt i förhållande till varandra för att det ska funka att ha linbanor och byggnader som går emellan dem. Men vi ser ändå solen gå upp och ned, vilket skulle tyda på att båda planeter snurrar kring en gemensam axel på ungefär ett dygn, utan att röra sig en milimeter i förhållande till varandra. Hmm..
  • Hur stora är planeterna? Hela berättelsen utspelas på platser där det verkar vara ca 1 km mellan ytorna. Ändå är det inte särskilt mörkt, vilket det borde vara om solen endast kunde kika in i en sådan ”glipa” mellan de båda himlakropparna.
  • Om saker från den ena världen som rör den andra världen brinner upp vid kontakt, vilket material är då skyskrapan som går mellan världarna gjort av? Och linbanorna?
  • Varför är det så förbjudet med kontakt mellan befolkningarna? Det verkar som om Upside är ett strikt kapitalistiskt samhälle som suger ut resurserna från Downside. Klassiskt goda-fattiga och onda-rika. Men om de är fixerade med pengar, varför tar de inte bättre hand om Adam då han uppfinner en revolutionerande hudkräm medan han jobbar för dem? Det räcker att Adam blir påkommen medan han fikar i Upside, för att han ska bli fredlös och misshandlad och utstött. Vad begick han egentligen för brott då han fikade?
  • Om kontakt mellan befolkningarna är förbjuden, varför finns det så många byggnader där de enas tak är de andras golv? Varför inte ha skilda byggnader?
Jim Sturgess i Upside Down

Jim Sturgess i Upside Down

Domen:

Ett utmärkt exempel på hur man kan sikta mot stjärnorna men bara nå bergstopparna. Det råder ingen brist på fantasi i Upside Down, och hela konceptet är så avancerat och knasigt att det blir bedårande på något vis. Stundvis är det lite som Neil Gaimans Stardust. Skådisarna är utmärkta, med speciellt en fin kemi mellan Jim Sturgess hundvalpsögda Adam och dennes cyniske kollega Bob, spelad av Timothy Spall.

Men Upside Down tyngs ned av två stora problem. Det första är storyn är alltför förutsägbar och tunn, med inget mer än klichéer för de duktiga skådespelarna att hänga upp sina karaktärer på. Speciellt Kirsten Dunst får mycket lite att arbeta med, då hennes rollfigur är så traditionellt kvinnligt passiv att det är obegripligt hur någon kan skriva in en sådan roll i ett nyskrivet manus. Det finns så mycket intressantare sätt att skildra ung kärlek på, än det  mjäk som skildras i Upside Down.

Det andra problemet är tyvärr filmens intressanta premiss med den dubbla gravitationen. Det som gör filmen unik, gör den också svår att ta till sig. Bara en sådan sak att det är omöjligt att se ansiktsuttryck på någon som hänger ned från taket, gör att dessa scener blir bisarra snarare än fascinerande.  Jag tror att regissören Solanas eventuellt underskattade utmaningen i att filma sitt eget manus på ett för publiken begripligt vis. Istället för att betona sagoelementen försöker han visa att allt hänger ihop rationellt. De många och långa expositionsscenerna förvirrar snarare än reder ut. Det blir så mycket att hålla reda på, att man till sist knappt vet vad som är upp och vad som är ned. Till slut kollapsar Upside Down under sitt eget koncepts tyngd. Synd på en så originell idé!

Se istället-

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Extraterrestrial (2011) – spansk kärlekskomedi med UFO-twist

Spanien 2011, manus, regi och producent: Nacho Vigalondo

Julian Villagran och Michelle Jenner i Extraterrestrial

Julian Villagran och Michelle Jenner i Extraterrestrial

Handlingen.

En spansk romantisk komedi om svårigheterna för Julio och Julia att få ett one night stand att räcka längre samtidigt som en utomjordisk invasion orsakar samhällskollaps. Det blir inte lättare av att Julia är gift och dessutom har en kärlekskrank och tokig granne i hälarna.

Pretentionerna?

Tror att regissör Vigalondo gärna vill få till gnistan mellan Julia och Julio, mitt i det absurda. Han vill göra en Kärleksfilm. Allt hänger på att det faktiskt säger klick.

Mer än så här får vi knappast se

Mer än så här får vi knappast se

Världsbygget och rymdskeppen!

Filmen leker med den övergivna staden som skådeplats. Julio och Julia vaknar efter en festnatt och finner sig nästan ensamma i kvarteret. Det är (som alltid) effektivt, och vi är ju vana från diverse rymdinvasions- och zombiefilmer att det snart kommer något riktigt läskigt i en sådan situation. Nu är ju detta en romantisk komedi, så hotet infrias aldrig. Men våra huvudpersoner har förstås också sett på film och skrämmer upp varandra med vilda teorier om att det vandrar aliens bland dem. Själva rymdskeppet får vi bara se på avstånd. Julio sätter upp en kamera i gränden, så att de kan bevaka skeppet inifrån lägenheten. Men vi får aldrig se skeppet göra något mer. Det är mest en fancy utgångspunkt för det skruvade relationsdramat.

Design och specialeffekter;

Som romantisk komedi är och bör det vara en lågmäld film, där dramat mest utspelas i Julias helt ordinära lägenhet. Science ficition-elementen är som en fondtapet – något som sätter lite färg.

Den svartsjuke grannen Angel med Julia

Den svartsjuke grannen Angel med Julia

Domen:

En modern och rapp komedi, som levereras med nedtonat gravallvarlig min. För mig är de absurda elementen bäst: som då den svartsjuke grannen flippar ur och skickar mängder av tennisbollar in genom fönstret.  ”Julia och Julio knullar!!!!” har han skrivit på dem. Extraterrestrial hade tjänat på mer sådan Almodovarsk surrealism, för att hålla upp energin hela vägen in i mål. Förutom kärlekshistorien finns det flera småunderhållande sidospår, som den överspände flyktingledare som sänder nöd-TV men aldrig kan hålla sig till manus. Men det blir lite för mycket att hålla reda på till sist, och twisten på slutet är något av en besvikelse.

Se även+

Seeking a friend for the end of the world, en amerikansk motsvarighet med Keira Knightley (2012).
Monsters (2010) är mer poetisk och med mer svärta.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Lyssna på rymdens musik i P2

Jupiter är en planet som inspirerat musik

Jupiter är en planet som inspirerat musik

Veckans P2 Dokumentär har titeln DESTINATION: RYMDEN – En kosmisk musikresa tur och retur 

Lyssna på musikdokumentären här 

Författaren Jesper Tillberg sätter sig i sin rymdfarkost och reser ut i musikrymden med astronauter, kompositörer och musikälskare. Han har ett uppdrag, en kosmisk mission: Varför lockas musiker så av rymden?
Vad sökte egentligen Haydn, Bowie och Esbjörn Svenssons trio när de blickade ut i evigheten ovanför oss? Var det något mer än bara kompositioner om rymdäventyr och liv på mars? Och hur låter rymden? Hur tonsätts ett svart hål?

För och emot Star Trek Deep Space Nine (tv-serie 1993-1999)

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jadzia Dax (Terry Farrell) är en av de coolaste Trekkaraktärerna någonsin

Jag var inte så intresserad av Star Trek i mitten av 90-talet, efter att originalbesättningen pensionerats 1991 och kapten Picard från The Next Generation blev huvudpersonen i biofilmerna. Har alltid tyckt att Picard och Data är lite irriterande. Kirk och Spock gick inte att ersätta. Så när en kompis 1994 pratade om nya Star Trek med entusiasm, flammade inte intresset omedelbart upp i mitt bröst. ”Nej, inte Picard” sa kompisen. ”Det här är en helt ny tv-serie som heter Deep Space Nine, som är något helt annat. Mycket mörkare och intressantare. Det är längre berättelser, och karaktärerna utvecklas med tiden.” Bland de många DS9-fansen har serien än idag rykte om sig att vara den djupa och mörka Star Trek-serien. Den där avsnitten hänger ihop och bildar en längre story, och där inte allt är svart eller vitt utan såväl hjältar som skurkar ställs inför moraliska dilemman. En äkta DS9-fantast framhåller de långa berättelsetrådarna som löper över hela säsonger som en idealisk berättelseform för Star Trek. Fantasten hånar därför gärna efterföljande serien Voyager (1995-2001) som återgick till det gamla upplägget med ett avslutat äventyr per avsnitt. Eftersom korta äventyr är det samma som ytlighet, right? Och långa berättelser är det samma som kvalitetsdrama, right? Jag är inte helt övertygad.

Huvudpersonerna i Deep Space Nine

Huvudpersonerna i Deep Space Nine, kapten Sisko i mitten

Bäst: karaktärerna

Helt klart är i alla fall att DS9 förnyade Star Trek i ett läge då The Next Generation kändes gammalt och konceptet  ”kaptenen på Enterprise löser veckans problem”  började bli uttjatat. Det hade inte räckt att starta en ny tv-serie som utspelades ombord på ett annat rymdskepp.  Det var klokt av skaparna Rick Berman och Michael Piller att förlägga handlingen i sin nya serie till en fast rymdstation, Deep Space Nine, och placera denna station i utkanten av Federationen, på gränsen till fiendeland. På en sådan rymdstation bor många fler än på ett rymdskepp, vilket ökar variationsmöjligheterna avsnitt för avsnitt. Och eftersom det är en utpost får vi på köpet också en större mångfald av yrken, kulturer och livsöden än vad som kunde rymmas ombord på gamla USS Enterprise. Berman och Piller sådde många frön till berättelsetrådar i en bördig mylla av kulturkrockar, maktkamper, kärleksgnabb, krigshot, femtekolonnare och afterwork-häng på Quarks Bar. DS9 lyckades också med det som föregångarna misslyckats med: att visa upp sina huvudpersoners civila liv, vid sidan om Starfleet. Det gör att serien periodvis liknar en såpa, och det ger en lite rundare, varmare framtoning jämfört med The Next Generation.

Quark i Deep Space Nine

Quark i Deep Space Nine

Det bästa med DS9 är de centrala karaktärerna kring den smått överspände och känslostyrde kapten Sisko (Avery Brooks).  Det finns en fin personkemi mellan dem alla, och de får utvecklas och fördjupas under seriens sju säsonger. Det gäller både de ”goda” och de ”onda”. Här är de intressantaste:

  • Sisko (Avery Brooks) är DS9:s kapten, och den klart knasigaste av alla befälhavare under 50 års Trekhistoria. Han har en intensitet som gränsar till det maniska (något som skådespelaren Avery Brooks i allra högsta grad har i verkliga livet också). Han har en förkärlek för pompösa monologer och en intonation som i en Shakespeare-pastisch. Egentligen är det obegripligt hur Sisko kan ha fått befälet över rymdstationen, men han är helt klart underhållande att titta på.
  • Odo (René Auberjonois), stationens säkerhetschef, är en fnösktorr lagens väktare med mycket lite till övers för fifflare och skurkar. Men han är också en opportunist som överlevt många herrar och inte tvekar att tjäna Federationens fiender så de tar över Deep Space Nine.  Han är en hamnskiftare, vilket gör honom ensam och utsatt. Odo blir så småningom tillsammans med…
  • Lt Kira Nerys (Nana Visitor) som är Odos motsats i det att hon är passionerad och ideologisk. Hon är en bajoransk militär som efter Bajors frigörelse från Cardassia blir Siskos närmaste och en av stationens tongivande officerare. Odos och Kiras förhållande utvecklas långsamt och med mycket undertryckta känslor.
  • Dax (Terry Farrell) är en av Star Treks coolaste karaktärer någonsin. ”Hon” är en symbiont: en ung kvinnas kropp med en symbiotisk mask inopererad i bröstet, och det är den som är hennes ”själ”. Dax har haft många kroppar, både män och kvinnor, under flera hundra år. Sisko kallar henne genomgående för Old Man, för det var Dax då de lärde känna varandra. Terry Farrell spelar Dax avmätt, ironiskt och bestämt, ett kvinnoporträtt som inte låter sig bestämmas av några som helst könsroller eller normer.
  • Quark (Armin Shimerman) är en småfifflare, bedragare och allmänt shady figur som också äger stationens bar. Det är till Quark man kommer om man vill ha skvaller, vill intrigera mot någon, eller köpa något olagligt. Quark är ferengi, och hans jobbiga ferengifamilj står i centrum i många episoder. Från början är Quark mest osympatisk, men utvecklas över säsongerna till en av DS9:s viktigaste karaktärer. Dödsfiende med Odo, eller?
  • Gul Dukat (Marc Alaimo) är en cardassier som är seriens huvudskurk, och periodvis också diktator över Deep Space Nine. Han har många djupt osympatiska drag, och är hänsynslös som få. Men samtidigt kan man inte låta bli att känna viss sympati för honom då hans dotter tar avstånd ifrån honom eller då han hamnar i klorna på de ännu mer hänsynslösa The Dominion som kommer genom ett maskhål från gammakvadranten.
Maskhålet och rymdstationen

Maskhålet och rymdstationen

Sämst: de kulturella motsättningarna

De så berömda långa berättelsetrådarna tycker jag är seriens svaghet. Framför allt läggs det ned oändligt mycket tid på motsättningen mellan Bajor och Cardassia, men det är inte en engagerande konflikt utan känns uppstyltat och tillgjort. Bajor ska vara seriens idealvärld, ett folk med stoiskt temperament och andlig resning. Men bajoransk religion är plågsamt new ageig, pompös och tråkig. Ett typiskt Bajoravsnitt kan handla om en bajoransk överstepräst i långa kåpor, som har seanser där de kontaktar bajoranska gudar, och håller långa monologer om hur viktigt det är att hedra sitt folks traditioner. Snark! Tyvärr dras även kapten Sisko in i detta, då han genom en tillfällighet utses till profet för Bajors gudar, som bor i maskhålet bredvid stationen. Dessa gudar har en urgammal rivalitet med bajoranska demoner, och även denna story upptar många avsnitt av DS9. Snark igen.

Vad som däremot fungerar ganska bra, och som präglar säsong fyra och framåt,  är hotet från det maskhål som rymdstationen ligger placerad vid. Maskhålet leder till gammakvadranten, där ett ständigt expanderande imperium kallat The Dominon gör sig redo att invadera och besegra Federationen. Kriget mellan The Dominon och Federationen dominerar de sista säsongerna. Cardassierna lierar sig med The Dominion, och tar över Deep Space Nine och inför militärdiktatur. Federationens officerare flyr naturligtvis, men många huvudpersoner stannar kvar och försöker skapa sig en dräglig tillvaro under de nya herrarna. Vi bjuds på gott om drama och ett par rejäla rymdslag med hundratals skepp som en del av The Dominion War.  I delarna som avhandlar hotet från Dominion fungerar Deep Space Nine utmärkt, och lyckas också väva in de gamla bekanta romulanerna och klingonerna utan att det blir för krystat.

The Dominions ledargarnityr

The Dominions ledargarnityr

Det här ska du se

Jag tycker att man kan hoppa över de båda första säsongerna, med undantag för sista avsnittet i säsong 2, ”The Jem’Hadar”. Där introduceras krigarna från The Dominion för första gången, och det är här DS9 riktigt hettar till för första gången. Från och med säsong 3 introduceras rymdskeppet Defiant, som blir seriens motsvarighet till Enterprise. Förmodligen upplevdes DS9 som lite för statisk, och vips så skaffar Sisko ett eget rymdskepp som de kan åka på uppdrag i till gammakvadranten. I den utmärkta säsong 4 spelar Klingon en större roll, och vi får dessutom en fördjupad bild av Dominions samhälle där olika raser härskar över varandra i en strikt hierarki.  Säsong 5 fortsätter och fördjupar Dominionberättelsen, men vi bjuds också på ett helt bedårande tidsreseavsnitt där Sisko och de andra besöker USS Enterprise, 1960-talsversionen (”Trials and tribble-ations”). I säsong 6 har Dominion och Cardassia kontroll över Deep Space Nine, och ett stort krig utspelas i mitten av säsongen. I säsong 7 är det (tyvärr) ganska mycket intriger och bajoransk politik, men alla trådar knyts ihop på ett elegant sätt till slut.

The Dominion War

The Dominion War

Domen:

Inte riktigt den Stora Dramaserie som en del fans tycks betrakta den som, men med en intressant premiss som låter manusförfattarna spinna många separata trådar som tillsammans bildar en rik väv av berättelser om livet på rymdstationen. Sevärd främst för sitt detaljerade persongalleri av rollfigurer, som tillåts utvecklas med tiden.

Serien klarar Bechdeltestet med råge.

Läs också om min favoritserie Star Trek Voyager

Xtro (1983) – bisarr engelsk monsterfilm

Storbritannien 1983, manus, regi och musik: Harry Bromley Davenport, producent: Mark Forstater

Monstret i Xtro är förstås en variant på Alien

Monstret i Xtro är förstås en variant på Alien

Handlingen.

En genuint bisarr brittisk rysare från tidigt 80-tal som lånar friskt från det föregående decenniets många skräckfilm och blandar in element från E.T och Alien. Mixat med välartikulerade engelska b-skådisar med frissigt hår. Pojken Tony står i centrum. Hans pappa har enligt mamman lämnat familjen, men Tony drömmer på nätterna om hur aliens kidnappade honom. Och när pappan kommer tillbaka dröjer det inte många minuter innan vi förstår att det är något allvarligt fel på den mannen. Vi förstår att utomjordingarna har infekterat honom med sin alien-DNA och gjort ett monster av honom, och att han är tillbaka för att sprida smittan vidare till andra. Skräckeffekterna är mer äckliga och chockerande än spännande. Särskilt motbjudande är monstrens ovana att suga ut och pumpa in kroppsvätskor i sina offer, med några djupt störande scener som följd. Processen då en människa förvandlas till monster har självklart sexuella undertoner men anspelar även på graviditet, födelse och amning. Exakt vad som händer i filmen är lite oklart, men monsterpappan har i alla fall ha kommit för att hämta sin egen son. Och för att ta livet av så många människor som möjligt.

Xtros poster

Xtros poster

Pretentionerna?

Berättelsen är  bara ett derivat på Alien, men formmässigt har regissören Davenport trots allt vissa ambitioner. Somliga scener strävar efter att vara någon sorts surrealistisk art house-film. Som då Tonys leksaker överraskande blir besatta, och en clown, en G.I Joe i full människostorlek och en plaststridsvagn börjar förfölja husets invånare.

Världsbygget och rymdskeppen!

Rymdskeppet syns bara som ett starkt ljus. Monstret i dess olika faser syns desto tydligare, även om det för det mesta är mycket skuggigt då det är i bild. Tidsfärgen från ett regngrått England 1982 är stark. En känsla av hopplöshet lägger sig som en våt filt över Xtro.

Design och specialeffekter;

Blod och gore i överflöd, med en distinkt b-filmskänsla.

Luckor i manus,

Omöjligt att säga, eftersom själva filmberättandet är så otydligt att det är svårt att hänga med i svängarna. Många scener är ordlösa och utspelas på natten, så man ser inte riktigt vad som egentligen händer.

Födelsescenen i Xtro är rätt äcklig

Födelsescenen i Xtro är rätt äcklig

Mest minnesvärda scen*

Om målet är att chocka får Xtro högt betyg för scenen där en kvinna som blivit infekterad av utomjordingen föder fram en fullvuxen man som sedan börjar slicka i sig av blodet och slemmet. Inget att ha i bakgrunden på en romantisk dejt, precis.

Domen:

Inget för den med svaga nerver, men tyvärr heller inte särskilt effektivt som skräckfilm. Snarare en serie löst sammansatta scener med olika variationer på äckliga alienattacker. Som kultfilm för den specialintresserade har Xtro dock många kuriösa detaljer att roas av: apatiska engelsmän, levande leksaker, tokiga tanter, en ond clown, konstiga TV-program, hemskt dålig elektronisk filmmusik, hinkar med slem..

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Iron Giant (1999) – Jag är inget vapen!

USA 1999, regi: Brad Bird, producent: bl a Pete Townsend, manus: Tim McCanlies, baserat på romanen av Ted Hughes, musik: Michael Kamen

The Iron Giant

The Iron Giant

Handlingen.

Denna moderna klassiker var regissören Brad Birds första långfilm, och han gick senare vidare till Pixar där han regisserat bl a Ratatouille. Vi förflyttas till kalla krigets USA 1957, då hela landet känner skräck och paranoia inför Sovjets uppskjutande av Sputnik-satelliterna, som tycks bevisa att Sovjet redan behärskar rymden och planerar en invasion vilket ögonblick som helst. Militären är på helspänn. Om kvällarna visar den svartvita TVn  massor av science fiction-filmer om knasiga vetenskapsmän och robotar från rymden. Det fångar fantasin hos den ensamme nioårige Hogarth, som bor med sin mamma i den lilla staden Rockwell i Maine.  Men Hogarths liv ska snart ställas på ända då en utomjordisk jätterobot kraschlandar i skogen. Hogarth råkar rädda robotens liv genom att bryta strömmen till ett elkraftverk som hotar att elektrifiera Jätten, och därmed har han skaffat sig en trogen vän. ”Jag har en jätterobot!” ropar Hogarth. ”Jag är den lyckligaste pojken i USA!” Men att ha en kompis på 30 meter som äter stora mängder metall – som bilar och järnvägsräls – visar sig vara förknippat med vissa problem. Och det dröjer inte länge förrän militären kommer Hogarth och Järnjätten på spåren. Och militärens svar på hot vid den här tiden är att bomba dem med kärnvapen. Snart riskerar Järnjätten med sin blotta närvaro allas liv i lilla Rockwell.

Järnjätten möter Bambi

Järnjätten möter Bambi

Pretentionerna?

”I am not a gun” utbrister Jätten, och det är filmens centrala replik. För Jätten är visserligen snäll, men han har kraft att utplåna en hel armé. Hur långt räcker Jättens kärlek till Hogarth, då stridsflygplan attackerar med raketer?

Världsbygget och rymdskeppen!

Jätten landar i science fiction-genrens förlovade tid: det sena 50-talet. Han passar väl in i tidsandan, och är en sorts prototransformer. Hans hand kan lösgöra sig och gå på fingrarna, som en sorts metallhund. Och vid flera tillfällen visar sig hans olika kroppsdelar kunna överleva på egen hand. Jätten är också utrustad med olika energivapen av fruktansvärd styrka, och kan göra enorm skada utan ansträngning. Men han är på många sätt ett barn, precis som Hogarth, med en liten pojkes nyfikenhet och barnsliga humor. En oskyldig själ, i ett monsters kropp.

Design och specialeffekter;

En för 90-talet typisk blandning mellan tecknad film och datoranimation, men med det handtecknades känsla.  The Iron Giant är en högklassig tecknad långfilm, av en sort som inte görs längre. Det låg den i fatet då den skulle lanseras 1999, precis då de helt datoranimerade långfilmerna började slå igenom på allvar.

Dean McCoppin blir Jättens och Hogarths vän

Dean McCoppin blir Jättens och Hogarths vän

Mest minnesvärda scen*

I en genomgående dramatisk film är höjdpunkten då Jätten tror att Hogarth är död och hamnar i strid med militären. Allt verkar dömt att sluta i katastrof, då Hogarth återvänder och lyckas övertyga Jätten att deaktivera sina massförstörelsevapen.

Poster för Iron Giant

Poster för Iron Giant

Domen:

Jag rekommenderar varmt The Iron Giant för såväl vuxna rymdfilmsälskare som de lite yngre. Det är en varm och gripande film om vänskap, utan en Disneyfilms överdrivna gullighet och med en svärta som vi sällan ser i modern tecknad film. Bakgrunden med kärnvapenhot och kapprustning ger den fantasifulla robotberättelsen en ton av allvar, utan att för den skull slå över i det deprimerande. Att filmen floppade på bio  säger inget om filmens kvalitet, utan är bara ett bevis på att guld inte alltid regnar över de som mest förtjänar det. Men Järnjätten är en guldklimp bland rymdfilmer.

Röster: Vin Diesel (jätten), Harry Connick JR (Dean) och Jennifer Aniston (Hogarths mamma)

Fler barnfilmer:

Zathura, Wall-E, Flight of the navigator, Titan AE

 

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Återanvände Ridley Scott verkligen scenografi från Blade Runner till Legend?

Jag har alltid trott att de stora pelarna som är med i Blade Runner, i utomhusscenerna med Darryl Hannah, är de samma som förekommer i Darkness tronsal i fantasyeposet Legend. Och kanske trodde jag också att de var med i Space Jockeyrummet i Alien.

Men det är inte samma pelare inser jag nu. De är båda svulstiga och barocka, men de i Legend har blomrankor och de i Blade Runner har räfflor.

Övre bilden: Darkness tronrum i Legend, nedre bilden: Blade runner

Övre bilden: Darkness tronrum i Legend, nedre bilden: Blade runner

Och tittar man på screenshots från Alien och Spacejockeyrummet där inser man att där var det inte fråga om pelare alls. Minnet kan spela en spratt ibland.

Meg / Robert Picardo

Meg / Robert Picardo

Trivia: Häxan Meg i Legend spelas av Robert Picardo som bl a var The Doctor i Star Trek Voyager, och även spelat med i Stargate och Total Recall