USA 1987, regi: Gary Goddard, producent: Edward R. Pressman, Yoram Globus, Menahem Golan manus: David Odell, musik: Bill Conti
He-Man (Dolph Lundgren) tillsammans med Teela (Chelsea Field) och The Sorceress of Grayskull ( Christina Pickles) och Gwildor (Billy Barty)
Handlingen.
Har ni tänkt på hur många science fiction- och fantasyfilmer från andra hälften av 80-talet som går ut på att figurer från en fantasivärld hamnar i en amerikansk 80-talsstad, med påföljande kulturkrockar och dråpliga situationer? Det var som om Hollywood på 80-talet var förälskat i sin bild av Den vanliga amerikanen, gärna med lika stor käft som hjärta, och kanske trodde man inte tillräckligt på att publiken orkade med en hel långfilm som utspelas i en fantasivärld. Ibland blev det kul film på köpet, som i Star Trek IV (1986), Flight of the navigator (1986), Terminator (1984) eller Gremlins (1984). Ibland blev det cyniskt, som i Predator 2 (1990). Och ibland blir det fullkomligt absurt, som i dagens film starring Dolph Lundgren som He-Man. Från planeten Eternia kommer He-Man med sina tre kumpaner Gwildor (Billy Barty i underbar Jim Henson-makeup), Man-at-arms (Jon Cypher) och Teela (Chelsea Field) och landar mitt i en amerikansk småstad. I rollerna som de truliga förortstonåringarna Julie och Kevin ser vi en mycket ung Monica från Vänner (Courteney Cox) och Lt Tom Paris från Star Trek Voyager (Robert Duncan McNeill). He-Man och de andra har flytt undan den onde Skeletors (Frank Langella) stormtrupper, som snart följer efter in i Suburbia. En lika förvirrad som charmig jakt tar vid, där både en high school och en musikaffär sprängs i luften av lasertrålar och svärdshugg. Det är The Universal Key, en manick som amerikanerna tror är en ny, häftig japansk synth, som alla är ute efter. Med dess hjälp går det att öppna ett maskhål tillbaka till Eternia, och He-Man måste skynda sig innan Skeletor tar kol på The Sorceress of Grayskull. Men självklart hinner de besöka KFC på vägen.
Courteney Cox som Julie i Masters of the Universe
Pretentionerna?
Renaste ondska mot puraste godhet, med den verkshöjd man kan förvänta sig av en film som bygger på en serie plastfigurer från Mattel.
Världsbygget och rymdskeppen!
Det finns faktiskt en backstory här, som alla vi som lusläste leksakskatalogen till jul känner till. He-Man och Skeletor har slagits mot varandra i evigheters evigheter, och den yttersta trofén är slottet Grayskull. Den som besitter det, blir The Master of the Universe. Nu har Skeletor lyckats erövra Grayskull och förbereder sig för att vid nymåne transformera sig från benrangel till gud, genom att döda häxan som i vanliga fall härskar där. Slottet förekommer mest i filmen i form av den stora tronsalen, som har en öppning ut mot universum genom vilken det kommer blixtar och andra ljuseffekter. Det är smått oklart vad ”the power of Grayskull” egentligen är, varför häxan måste dö vid nymåne och hur Skeletor egentligen lyckats ta över som härskare i Eternia.
De flesta transporter mellan olika planeter sker inte med skepp, utan med de maskhål som Gwildors manicker kan öppna. Men då Skeletor känner för ett besök på Jorden åker han på en svävande tron som trots allt kvalificerar som ett rymdskepp.
Legosoldaten Karg
Design och specialeffekter;
Plast, plast och åter plast, och guldlamé. Inga datoranimerade effekter så långt ögat kan se, men desto fler blå 80-talsblixtar och en hel del cheesy green-screen-action. He-Man själv är mycket lik plastfiguren, det måste man ge Dolph. Men bäst är maskerna som lille Gwildor (Billy Barty) och den onde legosoldaten Karg bär. Och Kargs hår! Det är praktiska, roliga specialeffekter man aldrig ser idag på film.
Luckor i manus,
Det finns ingen egentlig handling, om vi tänker efter lite. He-Man är i Grayskull och slåss mot Skeletor, och hoppar utan anledning iväg till Jorden. Sen handlar halva filmen om att han försöker ta sig tillbaka. Då kommer Skeletor själv och hämtar tillbaka honom, och så slåss de i Grayskull igen. Slut.
Skeletor (Frank Langella)
Domen:
En töntig praktkalkon som vi inte bör döma för hårt utan ta till vårt hjärta i all dess knäpphet. Vi bör bejaka hur skådisarna struttar omkring och försöker göra spännande actionscener utan stöd av koreografi eller talang. Vi måste älska träaktigheten hos Dolph Lundgren, överspelet av Skeletor och de skrattretande ”legosoldaterna” som vare sig kan skjuta eller slåss. Och vi charmas till slut av hur snällt och gulligt hela spektaklet är, med de stackars förvirrade amerikanska ungdomarna som jagas skrikande fram och tillbaka genom sin lilla stad av en grupp som mest ser ut som karnevalsfigurer eller har rymt från en cirkus. Sådana här filmer görs helt enkelt inte längre.
Trivia: musiken är gjord av Bill Conti som skrev temamusiken till Dallas. Och manus skrevs av en man från The Henson Company som också skrev manus till Den mörka kristallen
Se även+
Flash Gordon (1980) som är ännu mera camp.
Rymdfilm 
3 kommentarer