Månad: oktober 2013

9 punkter som Star Trek bör förändra efter JJ Abrams

20131007-232029.jpg

Besättningen från den rebootade filmserien Star Trek

(Innehåller milda spoilers för de två senaste Trekfilmerna.)
Nu när vi hunnit smälta Star Trek Into Darkness, och medan regissören JJ Abrams som bäst förebereder sig för att ta över Stjärnornas krig på Disney, är det dags för Star Trek att blicka framåt.  Man ska inte underskatta betydelsen som Abrams & Co haft för Star Trek. Då de tog över var franchisen i stort sett död för en bredare publik. Det hade inte gått någon framgångsrik tv-serie på nästan tio år, och den senaste bra filmen (First Contact 1996) var bara ett avlägset minne. I och med rebooten med Star Trek 2009 gjöts nytt liv i denna ärevördiga science fiction-institution. En ny generation vet plötsligt vilka Kirk och Spock är, och bryr sig om hur det går för dem. Vi fick två filmer med Abrams innan han hoppade av. Now what? Kommer Abrams’ homeboys (Damon Lindelof, Bryan Burk, Alex Kurtzman och Robert Orci) att stanna kvar på Trekskutan eller segla vidare med Star Wars? Förhoppningsvis blir det ingen total reboot igen.

Det finns mycket i de två senaste filmerna som är tillräckligt bra för att spara inför framtiden. Att börja om med nya skådespelare, precis då Chris Pine och Zachary Quinto hunnit arbeta in sina roller, verkar onödigt. Faktiskt tycker jag att de moderna Kirk och Spock är klockrena. Samma sak med produktionsdesignen – if it ain’t broken, don’t fix it. Men nu när Paramount ändå behöver välja en ny regissör kanske vi kan våga hoppas på lite nytänkande också? För gudarna ska veta att det kan behövas. Rymdfilm har lagt pannan i djupa veck och listar de viktigaste förändringarna som vi tycker att JJ Abrams efterträdare borde vinnlägga sig om då hen tar över ansvaret för Star Trek. Vi börjar på nionde platsen och räknar ned till det viktigaste:

9. Undvik klingonerna tills ni verkligen har en bra berättelse

Den här punkten tror jag att Abrams och hans vänner redan har fattat. Klingonerna må vara Star Treks allra mest älskade fiender, som har varit huvudantagonister i fem långfilmer redan. De är kult. Men det gör dem också nästan omöjliga att berätta några nya historier om, eftersom de lätt hamnar i parodins utmarker. För var det något som 80- och 90-talens klingoner inte var, så var det hotfulla. Snarare corny. De har numera också tappat den kalla kriget-vibe som gjorde dem till effektiva stand ins för ryssarna på 60-talet. Låt dem finnas kvar i periferin i framtiden, men visa inte mer av Kronos än vad vi fick se i Into Darkness. Spara dem till den dag det finns ett manus där deras krigar/hederskultur verkligen fyller en funktion

8. Ge oss fler huvudpersoner

Det var smart gjort att reboota originalbesättningen och ge oss yngre versioner av Kirk, Spock, Scotty, Chekov, Sulu och Uhura. Att arbeta in nya varumärken är tusen gånger svårare än att bygga på det som folk redan känner igen. Och hellre den riktige Spock än ytterligare ett anonymt derivat av originalkonceptet. Ska någon köra en beam me up, varför inte låta Scotty göra det, liksom? Men nu har man etablerat de nygamla karaktärerna i ett par filmer och en ny publik har vant sig vid Spocks formaliteter och Dr McCoys larviga metaforer. Hög tid att låta ett par helt nya fasta karaktärer arbeta sig in i Enterprises besättning. Vidga persongalleriet lite. Och kanske skippa någon av de anonymare kärnkaraktärerna, om de inte ger så många chanser till intressant karaktärsutveckling.

20131007-232527.jpg

Besättningen från USS Voyager (1995-2000)

7. Flyg mot okända horisonter

Det säger sig egentligen självt: To boldly go, where no one has gone before. Bara gör’t! Visa oss landskap och rymdvarelser vi faktiskt aldrig sett förut. Det var själva kärnan i originalets tv-serie, i 80-talets Next Generation och i 90-talets Voyager. Och vi fick ett fint litet smakprov med den röda planeten Nibiru i början av Into Darkness. Mer mystiska miljöer, och mindre romulaner, tack.

6. Introducera helt nya element i berättelsen

De är inte dumma, Lindelöf, Orci och Kurtzman. Genom att förlägga det rebootade universumet i en alternativ tidslinje kan de låta huvudpersonerna vara med om varianter på gamla berättelsetrådar. Men det kan lätt gå till överdrift, vilket skulle bevisas i Into Darkness. Khan är förstås den mest berömde skurken inom Star Trek, men behövde vi verkligen få se Spocks/Kirks död bildruta-för-bildruta och få höra Spock skrika Khaaaaaan? Vi vill inte att Trek ska bli en parodi på sig självt. Det finns mängder av hungriga manusförfattare som säkert kan komma med input om inspirationen tryter. Det är också viktigt att inte fastna i den höga insatsfällan, där Jorden riskerar att gå under varje kvart för att status quo i gruppen med huvudpersoner måste bevaras till varje pris. Om vi som publik känner oss osäkra på vem i ensemblen som ska överleva, behöver vi inte världsomfattande katastrofer för att hålla spänningen vid liv.

5. Var inte för vördnadsfull mot fansen

Trekkers är otacksamma jävlar, besatta av detaljer, krävande, lättstötta och konservativa. Efter rebooten svämmade kommentarsfälten över av förståsigpåare som alla visste exakt hur man borde ha räddat Star Trek istället. Men om vi ska vara ärliga, behöver Paramount inte vara särskilt oroliga för att pröva fansens tålamod för mycket. Det är knappast som om trekkers skulle låta bli att på bio om oavsett hur utflippad en ny trekfilm är. Nej, det är mainstreampubliken som måste övertygas, för det är de som står för de stora intäkterna. Fansen klarar sig.

20131007-232212.jpg

Besättningen från originalserien, på gamla dar

4. Bring Shatner back!

Om ni kunde ha med Leonard Nimoy i två filmer är det inte mer än rätt att ha en scen där unge Kirk får träffa gamle Kirk. Han förtjänar det, den gamle uven.

3. Kom loss från 1960-talets normer om kön, ras och sexuell läggning

En gång i tiden var Trek cutting edge. Den första kyssen mellan en svart kvinna och en vit man på tv var mellan Uhura och Kirk. På 60-talet var den rasblandade besättningen smått revolutionerande, och Gene Roddenberrys vision av människans utopiska framtid gjorde ett evigt avtryck i vår populärkulturella historia. Under 80- och 90-talen fortsatte de efterföljande serierna att flytta gränserna för vad det ”mänskliga” är, och ifrågasatte om man ens behöver vara en organisk varelse för att ha rättigheter. I Voyager var de kvinnliga karaktärerna de starka och intressanta, och seriens tre bästa figurer var en stenhård kvinna, en cyborg och ett fjolligt hologram. Sedan kom rebooten och plötsligt var vi tillbaka i 60-talets könsroller igen. Den enda kvinnan är åter Uhura, och hennes story utgörs av hennes roll som flickvän till Spock. Det är männen som utför alla hjältedåd medan de få kvinnorna får posera i underkläderna och skrika. Nej, allt var inte bättre i framtiden på 60-talet. Kom in i samtiden och ge oss tillbaka de starka kvinnorna, de oss etnicitetsdilemman för 10-talet och ge oss äntligen en karaktär som bryter mot sexualitets-eller könsidentitetsnormen. Om vi inte kan ha Star Trek för att lättsamt filosofera om livets stora frågor blir det i längden ganska meningslöst.

Tyvärr visas tjejer numera bara upp i underkläderna

Tyvärr visas tjejer numera bara upp i underkläderna

2.  The Borg

Det är synd och skam om dessa skrämmande och fascinerande skurkar från TNG inte också får en modernisering. De gör sig dessutom mycket bra på vita duken, och kan sätta igång många intressanta sidoberättelser om individualitet och det kollektivas bästa.

1. Ta tillbaka Star Trek till tv-formatet

Ju mer jag tänker på det desto säkrare blir jag på att det är dags: det är inte en ny film vi behöver utan en ordentlig dramaserie med 45 minutersavsnitt. Kör the five year mission som nämns i Into Darkness. Gör det med den moderna tv-seriens rappa berättande och episka anslag. Gör det ihop med HBO, och ta in de bästa tv-författarna i branschen. Vi vill inte ha en tvåtimmarsfilm. Vi vill ha 172 avsnitt och sju säsonger.

Cloud Atlas (2012) – livet, universum och allting

Tyskland 2012, manus och regi: Lana Wachowski, Tom Tykwer, Andy Wachowski, producent: Grant Hill

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Jim Sturgess och Hugo Weaving i Cloud Atlas

Handlingen.

Ordet ”episk” överanvänds så att det knappast betyder något längre, men vad kan vara mer episkt än sex parallella handlingar som spänner över 500 år och avhandlar så väl evig kärlek som mänsklighetens undergång och återupprättelse? En ensemble av karaktärsskådespelare spelar de flesta rollerna. Tom Hanks , Halle Berry, Susan Sarandon, Ben Whishaw, Jim Sturgess, Hugo Weaving, Doona Bae, Jim Broadbent och Hugh Grant återkommer i nya skepnader, återfödda genom seklen och förbundna genom ödet. Det är sex mörka historier som de tre regissörerna Wachowski (från The Matrix) och Tywker målar upp. Människors  girighet och fåfänga får dem att mörda och bedra, medan de milda och de ödmjuka krossas i hänsynslöshetens väg. På 1800-talet ser vi en skrupelfri läkare (Hanks) förgifta sin patient (Sturgess) för att komma åt dennes värdefulla kista. I 70-talets San Francisco är energimagnater villiga att leka med hundratusentals människoliv och döda en journalist (Berry) för profitens skull. I nutidens Skottland låser en cynisk rik man (Grant) in sin jobbige men fullt friske bror (Broadbent) på ett hem för dementa. I framtidens Seoul föds till och med klonade människor (bl a Bae)  upp för att kasseras som uttjänt förbrukningsmateriel då de tjänat sitt syfte.

Men Cloud Atlas är i  högsta grad också en film om den mänskliga viljans okuvlighet, och i varje mörk saga tillåts ljuset lysa in för några ögonblick. Klonen Sonmi bryter sig ut från slaveriet, och Timothy Cavendish leder sina nyfunna dementa vänner i ett upplopp där de en gång för alla tar itu med den ondskefulla Nurse Noakes (Hugo Weaving i drag). I filmens sista äventyr kämpar Zachry och Meronym (Hanks och Berry) i det postapokalyptiska 2300-talet för att återstarta ett rymdobservatorium och kontakta ”the off-world colonies”.

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Sonmi 451 spelas av Doona Bae i Cloud Atlas

Pretentionerna?

Deprimerande ofta måste jag anstränga mig för att hitta några pretentioner i de filmer jag recenserar på Rymdfilm, men Cloud Atlas är (för att använda Roger Eberts ord) en av de mest ambitiösa filmer som någonsin gjorts. Den skildrar reinkarnation, hur livet, universum och allting sitter ihop, den eviga kärleken och ödets makt. Den är dessutom tre timmar lång. Så här finns det pretentioner så det förslår, och syftet är att berätta något om det mänskliga tillståndet.

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner

Världsbygget och rymdskeppen!

Sex separata kostymdramer med rätt periodkänsla: ett fartyg på Stilla havet på 1860-talet, Cambridge och Edinburgh 1936, San Francisco målat i delikat murriga färger 1976, ett modernt Storbritannien, och så de båda science fictionmiljöerna ”Neo Seoul” i Korea 2144 och den postapokalyptiska ”Big Island” anno 2321. Neo Seoul har mycket gemensamt med Los Angeles i Blade Runner, både till utseendet och kulturen. Det är här vi lär känna restaurangbiträdet Sonmi, som tillsammans med sina medsystrar utnyttjas hänsynslöst ända fram till kasseringsdags. Men då Sonmi bestämmer sig för att göra uppror, finns en motståndsrörelse som är villiga att riskera sina egna liv för hennes klonliga rättigheter. Neo Seoul är en teknologiskt avancerad civilisation, med ett ruttet hjärta. Steget kunde inte vara större till den värld som möter oss på Big Island på 2300-talet. Här lever folk i hyddor, omedvetna om människornas storhet bara några hundra år tidigare. Vanligt folk försörjer sig på jakt och fiske, medan degenererade band av vildar rider omkring i vildmarken och plundrar och ägnar sig åt kannibalism. Hit kommer Meronym, på ett vitt skepp. Hon tillhör the prescients, de sista överlevande människor som ännu inte tappat sin kunskap om teknologi, och som är medvetna om att Den stora katastrofen inträffat. Hon är på jakt efter den sista rymdbasen, för att försöka kontakta de kolonisatörer som lämnade Jorden för länge sedan. Hennes kontakt med de enkla människor som kan leda henne till rymdbasen sker genom den hårt prövade Zachry, som knappast vågar lita på henne. Zachry och hans grannar talar en sorts påhittad framtidsengelska, som är som ett barnspråk. Det ska förstås illustrera att allt vad bildning, kultur och kunskap heter har gått förlorat. Men det är också ganska irriterande att lyssna på.

De rymdskepp som förekommer i filmen är dels myndigheternas skepp i Neo Seoul, som liknar klingonska Birds of prey. Dels är det de kolonialistrymdskepp som Meronym söker efter, och som hon hoppas ska återvända och rädda oss från vår förstörda planet.

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Jim Sturgess och Doona Bae, och Jim är med datorns hjälp förändrad i utseendet för att se koreansk ut

Design och specialeffekter;

Cloud Atlas är privat finansierad med en budget på i sammanhangen blygsamma 102 miljoner dollar, och genom de tre regissörernas stora personliga engagemang har dessa miljoner verkligen använts väl. Det är genomgående utsökt fotograferat av Frank Griebe och John Toll.

Filmens gimmick är att samma skådespelare återkommer i olika roller, förvrängda med masker och datoranimerade ansiktsdelar. I många fall fungerar det riktigt fint, och Tom Hanks visar att man kommer långt med ett par groteska löständer och en rödsprängd lösnäsa. Hugo Weavings syster Noakes är också klockren. Men när hela den västerländska ensemblen ska spela koreaner i Seoul och får sneda ögon med datorns hjälp, står den tekniska gimmicken plötsligt i vägen för filmberättandet. Det hamnar snubblande nära blackface. Cloud Atlas hade tjänat som konstverk på att låta fler men mindre kända skådisar dela på rollerna. Jag vill inte se Hugh Grant som barbarhövding.

Filmens vackraste berättelse är den i Seoul, och det är också den del av Cloud Atlas som påminner mest om The Matrix i looken, med inslag av Blade Runner. Det är inte dåligt.

Mest minnesvärda scen*

Den ceremoni där klonerna tror att de ska få komma till paradiset, men där egentligen ett mycket grymt öde väntar dem.

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Halle Berry är tuff journalist i Cloud Atlas

Domen:

Det är svårt att beskriva hur låga förväntningar jag hade. Jag sa som Han Solo till mig själv då vi började titta: ”I have a bad feeling about this”. Tror det hängde samman med de absurt höga ambitionerna, kombinerat med rykten om att Tom Hanks skämdes för det färdiga resultatet.  Men till min lättnad kan jag konstatera att Cloud Atlas inte alls är en så pjåkig film ändå. Den kunde ha blivit ett splittrat, segt kaos, men är faktiskt rappt berättad med inslag av eftertanke och humor. Visserligen är den melodramatisk, sentimental och ganska rapsodisk, men inte alls den kalkon jag fruktade. Framför allt är den originell, och det kan ingen ta ifrån den, oavsett om den når upp till varje högt ställd ambition eller inte. Hade jag kunnat ändra något, skulle jag nog ha klippt bort ett par av berättelserna och givit lite mer utrymme för fördjupning i de som var kvar. Men det beror på att jag som tittare faktiskt blir engagerad i huvudpersonernas öde och vill veta mer om dem. Det är ju faktiskt det främsta kännetecknet hos varje gott drama.

Luckor i manus –

Det görs ju ganska stora ansträngningar för att varje skådespelare ska återkomma genom olika tidsepoker, i sin reinkarnerade form. Men jag kan inte riktigt se en sammanhållen linje i  vilket förhållande de har till varandra. Ibland är det Tom Hanks och Jim Sturgess, ibland är det Halle Berry och Tom Hanks. Det är olika konstellationer varje gång. Men om de nu inte är ”sig själv” genom alla reinkarnationerna, varför var det i så fall så viktigt att det var samma skådis?

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Masters of the universe (1987) – I have the power!

USA 1987, regi: Gary Goddard, producent: Edward R. Pressman, Yoram Globus, Menahem Golan manus: David Odell, musik: Bill Conti

He-Man (Dolph Lundgren) tillsammans med Teela (Chelsea Field) och The Sorceress of Grayskull ( Christina Pickles)

He-Man (Dolph Lundgren) tillsammans med Teela (Chelsea Field) och The Sorceress of Grayskull ( Christina Pickles) och Gwildor (Billy Barty)

Handlingen.

Har ni tänkt på hur många science fiction- och fantasyfilmer från andra hälften av 80-talet som går ut på att figurer från en fantasivärld hamnar i en amerikansk 80-talsstad, med påföljande kulturkrockar och dråpliga situationer? Det var som om Hollywood på 80-talet var förälskat i sin bild av Den vanliga amerikanen, gärna med lika stor käft som hjärta, och kanske trodde man inte tillräckligt på att publiken orkade med en hel långfilm som utspelas i en fantasivärld. Ibland blev det kul film på köpet, som i Star Trek IV (1986),  Flight of the navigator (1986), Terminator (1984) eller Gremlins (1984). Ibland blev det cyniskt, som i Predator 2 (1990). Och ibland blir det fullkomligt absurt, som i dagens film starring Dolph Lundgren som He-Man. Från planeten Eternia kommer He-Man med sina tre kumpaner Gwildor (Billy Barty i underbar Jim Henson-makeup), Man-at-arms (Jon Cypher) och Teela (Chelsea Field) och landar mitt i en amerikansk småstad. I rollerna som de truliga förortstonåringarna  Julie och Kevin ser vi en mycket ung Monica från Vänner (Courteney Cox) och Lt Tom Paris från Star Trek Voyager (Robert Duncan McNeill). He-Man och de andra har flytt undan den onde Skeletors (Frank Langella) stormtrupper, som snart följer efter in i Suburbia. En lika förvirrad som charmig jakt tar vid, där både en high school och en musikaffär sprängs i luften av lasertrålar och svärdshugg. Det är The Universal Key, en manick som amerikanerna tror är en ny, häftig japansk synth, som alla är ute efter. Med dess hjälp går det att öppna ett maskhål tillbaka till Eternia, och He-Man måste skynda sig innan Skeletor tar kol på The Sorceress of Grayskull. Men självklart hinner de besöka KFC på vägen.

Courteney Cox som Julie i Masters of the Universe

Courteney Cox som Julie i Masters of the Universe

Pretentionerna?

Renaste ondska mot puraste godhet, med den verkshöjd man kan förvänta sig av en film som bygger på en serie plastfigurer från Mattel.

Världsbygget och rymdskeppen!

Det finns faktiskt en backstory här, som alla vi som lusläste leksakskatalogen till jul känner till. He-Man och Skeletor har slagits mot varandra i evigheters evigheter, och den yttersta trofén är slottet Grayskull. Den som besitter det, blir The Master of the Universe. Nu har Skeletor lyckats erövra Grayskull och förbereder sig för att vid nymåne transformera sig från benrangel till gud, genom att döda häxan som i vanliga fall härskar där. Slottet förekommer mest i filmen i form av den stora tronsalen, som har en öppning ut mot universum genom vilken det kommer blixtar och andra ljuseffekter. Det är smått oklart vad ”the power of Grayskull” egentligen är, varför häxan måste dö vid nymåne och hur Skeletor egentligen lyckats ta över som härskare i Eternia.

De flesta transporter mellan olika planeter sker inte med skepp, utan med de maskhål som Gwildors manicker kan öppna. Men då Skeletor känner för ett besök på Jorden åker han på en svävande tron som trots allt kvalificerar som ett rymdskepp.

Legosoldaten Karg

Legosoldaten Karg

Design och specialeffekter;

Plast, plast och åter plast, och guldlamé. Inga datoranimerade effekter så långt ögat kan se, men desto fler blå 80-talsblixtar och en hel del cheesy green-screen-action. He-Man själv är mycket lik plastfiguren, det måste man ge Dolph. Men bäst är maskerna som lille Gwildor (Billy Barty) och den onde legosoldaten Karg bär. Och Kargs hår! Det är praktiska, roliga specialeffekter man aldrig ser idag på film.

Luckor i manus,

Det finns ingen egentlig handling, om vi tänker efter lite. He-Man är i Grayskull och slåss mot Skeletor, och hoppar utan anledning iväg till Jorden. Sen handlar halva filmen om att han försöker ta sig tillbaka. Då kommer Skeletor själv och hämtar tillbaka honom, och så slåss de i Grayskull igen. Slut.

Skeletor (Frank Langella)

Skeletor (Frank Langella)

Domen:

En töntig praktkalkon som vi inte bör döma för hårt utan ta till vårt hjärta i all dess knäpphet. Vi bör bejaka hur skådisarna struttar omkring och försöker göra spännande actionscener utan stöd av koreografi eller talang. Vi måste älska träaktigheten hos Dolph Lundgren, överspelet av Skeletor och de skrattretande ”legosoldaterna” som vare sig kan skjuta eller slåss. Och vi charmas till slut av hur snällt och gulligt hela spektaklet är, med de stackars förvirrade amerikanska ungdomarna som jagas skrikande fram och tillbaka genom sin lilla stad av en grupp som mest ser ut som karnevalsfigurer eller har rymt från en cirkus. Sådana här filmer görs helt enkelt inte längre.

Trivia: musiken är gjord av Bill Conti som skrev temamusiken till Dallas. Och manus skrevs av en man från The Henson Company som också skrev manus till Den mörka kristallen

Se även+

Flash Gordon (1980) som är ännu mera camp.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Falling Skies säsong 1-3 (tv-serie) – grabbigt motståndsdrama

USA 2011 (säsong 1), 2012 (säsong 2) och 2013 (säsong 3), skapad av Robert Rodat

Seriens patriark, presidenten  Tom Mason, med sina tre söner

Seriens patriark, presidenten Tom Mason, med sina tre söner Hal, Ben och Matt

Handlingen.

Efter tre säsonger av Falling Skies, och medan fjärde säsongen spelas in, är det läge för Rymdfilm att recensera detta utomjordiska motståndsdrama med inslag av grabbigt familjeäventyr, intergalaktisk maktkamp och body horror.  I centrum står historieprofessorn Tom Mason (spelad av Noah Wyle), familjefar för de tre pojkarna Hal (Drew Roy), Ben (Connor Jessup) och Matt (Maxim Knight). Han är pappan som försöker rädda sin familj och utvecklar oväntade ledaregenskaper på köpet.  Hans ovilja att leda kombinerat med en Manlig Kärvhet gör honom till en klassiskt amerikansk filmhjälte, som hämtad från en Westerfilm.

Falling Skies börjar har det bara gått några månader sedan de åttabenade Skitters invaderade Jorden tillsammans med sina stora mech-robotar. Det amerikanska samhället har kollapsat och i spillrorna kämpar små fickor av motståndskämpar för att överleva. Första säsongen kretsar  mycket kring hur Tom kommer i kontakt med milisen och börjar det desperata sökandet efter sin försvunne mellanson, Ben. Pojken är ett av många barn som kidnappats av Skitters och kontrolleras  som slavar med hjälp av biomekaniska, parasitliknande implantat. Tom lyckas rädda Ben och samlar fler och fler människor med hjärtat på rätta stället i kretsen kring sig, Där finns bland andra den ärrade översten Dan Weaver (Bill Patton), och milisledaren Pope (Colin Cunningham). Gradvis under säsong 1 och 2 etableras en växande värld kring motståndsrörelsen: de slår sig ned i sin fristad Charleston och bygger upp ett civilsamhälle med familjer och barn där. Därmed börjar också berättelsetrådarna att bli mer varierade än det rena militärdramat från säsong 1.  Tom skaffar dottern Alexis med Anne (Moon Bloodgood) men snart inser de att Alexis besitter mystiska krafter och växer onaturligt snabbt.  Tom blir snart den naturlige ledaren och i början av säsong 3 utses han till President av Nya Förenta Staterna. Förrädaren Karen (Jessy Schram) fungerar som seriens skurk, och står både för konkreta hot mot Charleston men förekommer också som en drömfigur som om nätterna försöker locka storebror Hal att överge sin flickvän och förråda de sina. Tredje säsongen fokuserar också mycket på samarbetet med en ny utomjordisk ras, The Volm, som ansluter sig till människorna och hjälper dem bekämpa invasionen.  Det visar sig också att utomjordingarna från första säsongen, Skitters, bara är slavar under de mystiska Overlords’ piska. Precis som barnen kontrolleras av implantat, kontrolleras Skitters. Kampen mellan Overlords och The Volm har pågått i många århundranden runt om i galaxen, och nu har den kampen kommit till Jorden. Utomjordingarna går gradvis från att vara en anonym massa till att bli individer med egna agendor. Till och med vissa Skitters gör uppror mot sina slavdrivare och tar människornas parti.  Detta orsakar förstås slitningar i motståndsrörelsen: går det alls att samarbeta med några utomjordingar utan att vara en förrädare? I slutet av säsong tre bjuder Falling Skies på en större och rikare sci-fi-värld än jag från början trodde att serien var kapabel att skildra.

Doug Jones spelar Cochise, en Volm på människornas sida

Doug Jones spelar Cochise, en Volm på människornas sida

Pretentionerna?

Precis som (den något mer framgångsrika) zombieserien The Walking Dead fokuseras här på den personliga aspekten av Jordens undergång, och hur människor  och samhälle kan överleva efter katastrofen. Men Falling Skies har en mer traditionell actionvinkel än Walking Dead, eller för den delen än nyare rymdserien Defiance. Den är en grabbig fantasi om hur den riktige karlakarlen kan slå sig fram i de tuffaste omständigheter och samtidigt lyckas vara en ömsint älskare, god far, demokratisk ledare och fin bromancevän. Dessutom argumenterar den ständigt för mänsklig exceptionalism: vi är unika i universum, eftersom vi har en kämpaglöd som ingen annan art har.

Utomjordingarnas fäste i Boston

Utomjordingarnas fäste i Boston

Världsbygget och rymdskeppen!

Mycket av tv-serien utspelas i ruinerna av de en gång så mäktiga amerikanska städerna. Invasionsstyrkans högkvarter finns i Boston, där Espheni/Overlords placerar ett moderskepp på fyra ben som tornar upp sig över staden och fungerar som energikälla för ett försvarsnät av laserstrålar. Människorna har förstås för länge sedan flytt från Boston och gömmer sig i skogen eller i spillrorna av mindre städer. Även fristaden Charleston visas i serien som en serie ruiner och kala rum. Det är en vare sig vacker eller graciös värld vi får se i Falling Skies.

Förödelsen orsakas så klart av utomjordingarna och deras överlägsna vapen. Totalt i de tre säsongerna stöter vi på tre separata alienraser:

  • Skitters, åttabenta monsterlika varelser som övervägande är fientliga. De attackerar med hjälp av stora, beväpnade robotar, och de kidnappar barn som de inympar med tankekontrollerande implantat i ryggen. Implantaten har ett sorts parasitliknande pseudoliv, och liknar självlysande tusenfotningar. Det visar sig dock att Skitters själva är slavar under tankekontrollen från…
  • Espheni, långa, grå och smått delfinlika superaliens som också kallas för Overlords. Det är egentligen de som invaderar Jorden, och Skitters är bara en besegrad ras från en annan planet, som de tvingar göra smutsjobbet åt dem. Espheni är inte vana att möta sådant motstånd som människorna bjuder på, och de erbjuder Tom och hans vänner att leva i fred så länge som de accepterar Espheni som sina herrar. Tom säger förstås nej, för annars vore ju serien över. Förutom tankekontrollen via tusenfotningarna kan Espheni också inplantera mycket läskiga små rymdmaskar i folks hjärnor, som får dem att avslöja vad de vet och bli allmänt galna och förstörda. Espheni slåss sedan många hundra år mot…
  • Volm, ödleliknande varelser som liknar drax från Enemy Mine. Volm är smått opålitliga, upptäcker våra mänskliga hjältar. De hjälper människorna med hjälp av sina hemliga strålkanoner och flotta av rymdskepp, men tycks ha en egen agenda och ser ner på sina allierade. Är de verkligen våra vänner, eller har vi bara en gemensam fiende?

Design och specialeffekter;

En konsekvent genomförd sliten look med en dämpad färgskala och kontrastrikt foto gör att serien känns modern och kanske till och med upplevs seriösare än den egentligen är. Jämfört med färgprakten i Defiance ser Falling Skies riktigt realistisk ut. Till detta bidrar utmärkt monsterdesign och mask, där Skittern Red Eye och Volmen Cochise (Doug Jones) sticker ut och verkligen fungerar som ickemänskliga huvudpersoner. Vi har kommit långt i specialeffekterna då en vanlig tv-serie kan producera så fina rymdvarelser. Espheni är mer anonyma, liksom mechrobotarna och de olika rymdskeppen. Många av de digitala effekterna är dessutom gjorda med lägre upplösning än fotot, vilket ger dem den där karaktäristiskt ”suddiga” looken som kännetecknar produktioner med snäva budgetramar. Eftersom Falling Skies koncentrerar sig så mycket på sina huvudpersoner är dock detta inget som stör helheten allt för mycket.

Overlords, också kallade fishheads

Kärt barn har många namn: Espheni, eller Overlords, också kallade fish heads

Domen:

Som så många andra genredramer tog det ett par säsonger för Falling Skies att hitta formen. Mina förväntningar i början sattes nog lite för högt, pga att Steven Spielberg var exekutiv producent och manusförfattaren Robert Rodat också skapat Saving Private Ryan. Men de första avsnitten malde liksom bara på i dyster krigsfilmstradition, fulla av plattityder om vikten av att kämpa som en man och hur Tom aldrig tänkte ge upp kampen för sina söner. Allt ackompanjerat av stridslarm och skymt av nattmörker och damm. Utomjordingarna var ansiktslösa standardmonster man sett så många gånger förut. Vips hade halva säsong 1 gått utan att lämna några djupare spår. För mig var det svårt att känna engagemanget.

Men sedan började storyn fördjupas, intrigerna blev mer komplexa, persongalleriet utvidgades och mysteriet med de många olika sorterna utomjordingar tätnade. Under säsong 2 och 3 etablerades en rikare och mindre gravallvarlig fantasivärld. Det är bara en känsla, men kanske gjordes första säsongen för en tänkt mainstreampublik som inte troddes klara av mer komplexa science fictionelement? Och enligt samma teori: från andra säsongen är det mer för rymdfilmsfansen? Det är visserligen fortfarande lite för grabbigt för min smak, och framför allt är det märkligt hur en actionserie från 2013 kan reproducera så traditionella könsroller. Det är männen som krigar medan kvinnorna föder barn och drabbas av förlossningspsykos. Men detta testosteronstinna och bredbenta blandas ut med inslag av den klassiska 80-talsserien V och med lagom doser kärlek, svek, skräck och känslosamhet. Det ska bli intressant att se om de kan fortsätta att fördjupa och expandera berättelsen i säsong 4 som sänds våren 2014.

RedEye är en skitter som blir människornas vän

Red Eye är en skitter som blir människornas vän

Se även+

Defiance (tv-serie 2013)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter