Manborg (2011) – nördig 16-bitars rymdvampyrextravaganza

Kanada 2011, manus, regi och producenter: Steven Kostanski och Jeremy Gillespie

Matthew Kennedy är Manborg

Matthew Kennedy är Manborg

Handlingen.

En total indiefilm vars totalbudget låg på c:a 1000 kanadensiska dollar. Rymdnazistvampyrerna attackerar Jorden och Greve Draculon (Adam Brooks) blir alltings härskare. Men en soldat (Matthew Kennedy) som vågat stå emot Draculon räddas till livet efter att ha blivit skjuten och får återuppstå som den smått förvirrade Manborg. Till hälften man. Till hälften cyborg. Han tillfångatas snart av Draculons närmaste man, The Baron (Jeremy Gillespie), och spärras in i Mega-Death-City. Där tvingas Manborg utkämpa strider mot monster på en arena och blir kompis med de andra gladiatorerna: kampsportsexperten #1 Man (Ludwig Lee) och syskonen Mina (Meredith Sweeney) och Justice (Conor Sweeney). Ska Manborg bli mindre förvirrad och inse vilken oerhörd eldkraft han besitter? Ska Mina lyckas stå emot baronens amorösa inviter? Och kommer Justice att acceptera förbudet mot discodans?

Pretentionerna?

Ren och skär underhållning, och ett hobbyprojekt byggt på kärlek till gamla TV-spel från 16-bitarseran och till science fiction- och skräckgenrerna.

Justice, Mina, #1 Man

Justice, Mina, #1 Man

Världsbygget och designen,

Baronen

Baronen

Jag har aldrig sett något liknande. Det är som en liveactionversion av något gammal Streetfighterspel, men med en charmigt retrofuturistisk 80-talsestetik som aldrig skulle ha förekommit i ett riktigt spel från tiden. Allt ser avslappnat lo-fi ut, med tecknade miljöer, lågupplösta handanimationer och stop-motion-monster som man inte riktigt kan avgöra om de bara ser ut att vara gjorda av modellera eller om någon gjort dem i datorn så att de ska se ut som om de var hämtade från den läskigaste Pingufilm du aldrig sett.  Hela filmen har en härligt handgjord känsla, som om någon suttit och handritat en massa miljöer och sen klippt ihop dem i ett gammaldags bildcollage. Mycket charmigt som omväxling till den sterila och något könlösa look som moderna rymdfilmer (billiga som dyra) lider av.

Mest minnesvärda scen*

Då den skrämmande och bisarra Baronen vankar av och an och försöker uppbåda mod att uppvakta Mina (som han bara känner som Fånge Nr 7) men inte vill att hans tyranniske härskare ska se att han struttar omkring med en blombukett.

Domen:

Jag har sett så många hemgjorda indieproduktioner vid det här laget att jag vet  hur svårt det är att skapa en hyfsat underhållande b-film, även om den mest ska tilltala en genreintresserad festivalpublik. Jag har sett ett antal indierymdkomedier där filmens hela attraktionskraft hängs upp på splattervåld, sex eller rent och skärt äckel. Men det dröjer inte många minuter in i Manborg för att man ska inse att detta är något annorlunda. Här finns en geekig glimt i ögat som saknas i många andra projek. Humorn är inte så förtvivlat grabbig utan mer nördig och till och med lite snäll. Filmens bärande idé (en liveversion av ett tv-spel) genomförs konsekvent och med visuell flair.  Dessutom är det rappt klippt och utan några transportsträckor då filmen bara är drygt en timme lång. För dig som gillar gamla tv-spel och uppskattar DIY-projekt är Manborg gefundenes fressen.

DIY-rymdfilm

DIY-rymdfilm

Se också+

Android från 1982, om en något förvirrad men ändå mordisk robot på en rymdstation.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s