Månad: december 2013

Topp 50 mordiska filmrobotar, del 1 (plats 50-25)

Topp 50 mordiska robotar, del 2 (plats 24-1)

I en tid då automatiserad övervakning och dödliga drönare ständigt är på nyhetsagendan, är det inte konstigt om man funderar lite kring vart utvecklingen är på väg. Redan en snabb blick på science fiction ger oss svaret: artificiella intelligenser (AI) kommer att försöka döda, alternativt härska över, oss i samma ögonblick de blir självmedvetna. Att ge robotar automoni och dessutom sätta vapen i deras metalliska händer är en väg till apokalyps och katastrof. Under nästa år handlar en av de mest hajpade filmerna om just detta scenario: i filmen Transcendence laddar en briljant forskare upp hela sitt medvetande till en superdator och förvandlas omedelbart till en ond gud. Personligen är jag helt emot en utveckling där en tyrannisk AI förtrycker mänskligheten och onda robotar dödar urskiljningslöst. Om den utvecklingen går för långt är jag dock beredd att ompröva min inställning och utropa I, for one, welcome our new robot overlords!

Här är Rymdfilms lista på de 50 mest mordiska artificiella intelligenserna och robotarna från film och TV. Vi börjar med plats 50-25, där vi kanske inte finner de allra mest kända, men inte desto mindre viktiga för sina respektive filmer.

Cain från RoboCop 2

Cain från RoboCop 2

50 CainRoboCop 2 (1990)

Den religiöse fanatikern Cain stjäl RoboCops cyborgdelar och skapar sin egen robotkropp, som är en vederstyggelse både till handling och utseende. Typiskt nog anställs han som RoboCops ersättare av OCP. Redan på första uppdraget ballar han ur.

49 SkynetTerminator (1984)

Militärt datornätverk och AI som uppnår självmedvetande 1997 och sätter igång att utrota människorna med atombomber. Och  skickar cyborger tillbaka i tiden för att döda moståndsmannen John Connor. Hamnar långt ned på listan pga vagt gestaltad genom alla Terminatorfilmer.

Adam och Benson brottar ned Hector

Adam och Benson brottar ned Hector

48 HectorSaturn 3 (1980)

Tankestyrd robot som övertar sin forne herres psykopatiska sinnelag och utropar sig själv till tyrann över forskningsstationen Saturn 3. Bär gärna ett avskuret människoansikte som mask för att bli mer attraktiv för Farrah Fawcett.

47 KillbotsChopping mall (1986)

Säkerhetsrobotar i en amerikansk galleria som förvandlas till mordmaskiner då blixten slår ned i deras huvuddator. Jepp, det är en b-skräckis.

Clu 2

Clu 2

46 CLU 2Tron Legacy (2010)

Clu är programmet som styr spelvärlden där hjältarna fångats och liknar en ung version av sin skapare, Flynn (Jeff Bridges). Som filmens antagonist vill Clu döda Flynn och frigöra sig från sina bojor för att ta över datorsystemen i den verkliga världen.

45 JoshuaDemon Seed (1977)

I den här filmatiseringen av en Dean Koontz-roman är Joshua en robotrullstol som tas över av den kraftfulla AI:n Proteus, och hotar den handikappade Julie Christie med övergrepp.

MechaGodzilla vs Godzilla

MechaGodzilla vs Godzilla

44 MechagodzillaGodzilla vs Mechagodzilla (1974)

En superrobot skapad av den utomjordiska rasen The Simians specifikt för att slåss med den riktige Godzilla. Kännetecknas av sina pansarplåtar och en laserstråle som kommer ut genom munnen.

43 BoxLogan’s Run (1976)

Logan och hans vänner lever i de sista dagarna av civilisationen, där en superdator tvingar ungdomar att genomgå en bisarr ritual som leder till döden. På rymmen undan sitt öde träffar Logan på den galna roboten Box, som istället för att samla mat till människorna fryser ned alla flyktingar den träffar på.

Megamaid

Megamaid

42 MegamaidSpaceballs (1987)

En av de mest skrämmande jätterobotar som filmhistorien skapat: den planetslukande Megamaid, vars enorma robotdammsugare utsläcker hela civilisationer. Direkt från Mel Brooks’ sjuka sinne.

41 B.R.A.I.N9 (2009)

Skurken i den stämningsfulla animerade långfilmen 9. Ursprungligen en fabriksstor tillverkningsmaskin som gjorde robotar under världskriget, men som på klassiskt megalomaniskt AI-manér bestämde sig för att utplåna allt liv istället. Blir under hand allt mer monstruös, och kan till och med flytta sig själv fysiskt.

Autopiloten vill bestämma själv, över den först så sömnige kaptenen

Auto

40 AutoWall-E (2008)

Från början var den autopiloten på rymdskeppet Axiom, men numera säger den åt kaptenen vad denne ska göra. En klassisk mild diktator som härskar över människorna med förespegling att den gör det för deras eget bästa. Liknar fysiskt HAL 9000, med en illröd lampa som enda ”öga”.

39 GunslingerWestworld (1973)

En android skapad för att underhålla i en temapark med Westerntema, men något går snett och denne revolverman laddar riktiga kulor i puffran och ger sig på gästerna. Spelad av Yul Brynner.

Robot Zathura

Robot Zathura

38 The RobotZathura (2005)

En av snyggingarna på denna lista, och definitivt en av de ilsknare robotar vi sett. Den ser som sitt enda uppdrag att ta kol på de båda bröderna som råkar vända verkligheten upp och ner med spelet Zathura.

Screamers sågar av både det ena och det andra

Screamers

37 Screamers/ClawsScreamers (1995)

I Pihlip K Dicks novell Second Variety är Claws bokstavligen mordmaskiner, drönare av idel sågblad, metalltänder och vassa spikar. De har tagits fram av FN (!) för att automatiserat döda så många sovjetiska soldater som möjligt. Men då sovjeterna tar slut ger de sig så klart på sina egna skapare också. Och de utvecklas helt autonomt till replikanter, som antar skepnader som liknar människor. I filmatiseringen från 1995 kallas de Screamers.

36 Iden Star Trek Voyager (Flesh and blood I + II) (2000)

En frihetsledare för upproriska hologram, som leder en revolution mot sina organiska plågoandar och ger sig på jakt efter blod genom galaxen. Voyagers doktor (som också är ett hologram) dras in i den moraliskt tvetydiga frihetskampen. Spelad av Jeff Yagher.

Alpha 60

Alpha 60

35 Alpha 60Alphaville (1965)

I Jean-Luc Godards framtidsvision styrs staden Alphaville av superdatorn Alpha 60, likt Big Brother i 1984. Datorn stiftar lagar mot fritt tänkande och individualistiska koncept som kärlek, poesi och känslor. Den som visar några som helst tecken på känslor avrättas på fläcken. Tuffa bandage!

34 Metal SonicSonic (1993-)

Racerigelkottens onda alter ego, som i sina bosstrider rusar efter Sonic the hedgehog och skjuter laserstrålar för att steka honom. Run, Sonic, run!

Fembots

Fembots

33 FembotsAustin Powers (1997)

Detta är inte androider, utan gynoider. De ser ut som teddydolls från 1960-talet och har sänts ut för att förföra och förinta Austin Powers. I deras byst göms kulsprutor. Senare sjöng Robyn om fembots, men förmodligen var det inte den här sorten hon menade.

32 Bomb 20Dark Star (1974)

En självmedveten och åtminstone hyfsat intelligent atombomb på hipsterrymdskeppet Dark Star. Besättningen försöker med hjälp av filosofi övertyga bomben om att inte spränga dem alla i luften. Men att döda ligger liksom i dess natur…

Guy Shepherd

Guy Shepherd

31 Guy ShepherdThe World’s End (2013)

Spelad av Pierce Brosnan. Guy är den arrogante och mästrande ledaren för de själsdödande robotar som i hemlighet tagit över staden. Bara suputen Gary (Simon Pegg) och hans mates kan stå emot.

30 MegatronTransformers (2007)

Ledaren för Decepticons, den onda styrka av utomjordiska robotar som konspirerar för att härska över Jorden. Hänsynslös och pompös.

V'ger

V’ger

29 V-gerStar Trek The Motion Picture (1979)

En mystisk maskincivilisation som smält samman med NASAs rymdsond Voyager, och bildat en ny typ av varelse, oändligt mäktig och dödlig. Varelsen tar form av ett vidsträckt moln i rymden, som obönhörligt rör sig mot Jorden och utplånar allt i sin väg.

Cylon

Cylon

28 CylonBattlestar Galactica (1978)

Vi väljer originalmodellen från 70-talet alla gånger. De mänskliga kolonisternas ärkefiender, en gång slavar, men nu i revolt mot sina forna herrar och inställda på deras undergång.

27 MotherAlien (1979)

Den andra mordiska maskinen från Ridley Scotts mästerverk. Det är skeppsdatorn Mother, som tar fysisk form av ett litet rum fyllt av blinkande lampor och en grön monitor, som ger kaptenen order om att besättningen är undgänglig och kan offras. Denna maskins motiv förblir dunkla, men det råder inget tvivel om att denna dator helt saknar skrupler, och dessutom står över kaptenen i rang.

26 General GriveousStar Wars III Revenge of the Sith (2005)

En av få onda robotar i Star Wars. Har dåliga luftrör, en bulgarisk accent och fyra armar som han använder för att svinga ljussablar med. Är nästan oförstörbar, och tvekar inte att krascha sitt eget flaggskepp för att döda Jediriddare. Det närmaste en minnesvärd skurk som de fyra nyare Star Wars-filmerna erbjuder.

Dockmakaren JF Sebastian i Blade Runner, råkar ut för replikanterna

Dockmakaren JF Sebastian i Blade Runner, råkar ut för replikanterna

25 Pris StrattonBlade Runner ( 1982)

Vacker, bisarr och svekfull. Även om Pris (Daryl Hannah) inte är ledare för replikanterna, så spelar hon en avgörande och på många sätt obehaglig roll. Det är hon som spelar kvinna i nöd, och med sin naiva charm förför JF Sebastian så att han släpper in replikanterna i sitt hus. Och därmed dömer han sig själv. En kyss från Pris är en dödsmärkning.

Topplistan fortsätter…

Topp 50 mordiska robotar, del 2 (plats 24-1) I nästa inlägg fortsätter vi nedräkningen av de 50 mest mordiska robotarna, med plats 24-1 på listan. Då kommer vi in på de verkliga tungviktarna i mordiska robotbranschen. De psykotiska och storhetsvansinniga androidernas hemmaplan.

Topp 50 mordiska robotar, del 2 (plats 24-1)

Annonser

Coneheads (1993) – verkligen, verkligen irriterande utomjordingar

USA 2013, regi: Steve Barron, producent: Lorne Michaels, manus: Dan Aykroyd m fl.

Beldar och Prymaat med dottern Connie. Alla med efternamnet Conehead

Beldar och Prymaat med dottern Connie. Alla med efternamnet Conehead

Handlingen.

Från den utomjordiska Coneheadcivilistationen kommer det mycket speciella men på det hela taget harmlösa äkta paret Beldar (Dan Aykroyd) och Prymaat (Jane Curtin) Conehead och slår sig ned på Jorden. De försöker förgäves smälta in i det amerikanska samhället, men trots att de envist hävdar att de är från Frankrike, lyckas de bisarra, huggtandsförsedda och tvålätande rymdvarelserna aldrig att bli riktigt accepterade bland grannarna. Åtminstone inte förrän deras dotter Connie föds och växer upp till en av skolans populäraste tjejer. Men deras fridsamma familjedagar i USA är räknade. Inte nog med att amerikanska immigrationsmyndigheter är dem hack i häl. Högsta rådet på planeten Remulak förväntar sig dessutom att Beldar ska leda en flotta och invadera Jorden.

Pretentionerna?

Vag satir. Det är en sketch från Saturday Night Live, utsträckt till långfilmsformat mer än 10 år senare. oklart om de hade något att säga, annat än ”Kolla, vi gjorde det”.

Världsbygget och rymdskeppen!

Ett tefat från Remulak

Ett tefat från Remulak

Beldar och Prymaat är verkligen, verkligen irriterande. De har en nasal röst, ett ihållande ont trollskratt, och de lyckas göra precis allting fel. De är verkligen främmande (alien). Säga vad man vill om radarparet Aykroyds och Curtins skådespelartalanger, men de går inte ur roll för en sekund och på något vis är de födda till att spela dessa verkligen, verkligen, verkligen irriterande rymdvarelser. Det faktumet är också en av filmens stora tillgångar: ett sådant här projekt måste skådisarna gå in för till 100%.  Den remulakska civilisationen är en gott och blandat från hundra äldre sci-fi-filmer från de föregående 50 årens rymdfilmstradition. De har såväl bulliga 40-talsrymdskepp och ett maffigt tefat á la Närkontakt som hänger över deras förort då Remulak kommer för att hämta hem sina koner. Remulakska kläder är som hämtade från gamla Flash Gordon, och de har en arena med ett stopmotionmonster som i Jedins återkomst.

Design och specialeffekter;

Designen bygger framför allt på visuella gags kring huvudpersonernas toppiga huvuden. Beldar bär tupéer, turbaner och höga hattar för att ”dölja” sitt huvud, men hans efternamn är ju trots allt Conehead, så man undrar lite till vilken nytta. De visuella effekterna är dels formgjuten plast som används för allt från konhuvvena till pistoler, en rymdtelefon och klippblocken i monsterarenan. Dels är det datoranimationer i samma grälla skola som Men in black.

Aykroyd och Farley i Coneheads

Aykroyd och Farley i Coneheads

Domen:

Främst för kännare av Saturday Night Live, för här ser vi flera generationer av komiker från denna seglivade tv-serie. Förutom Aykroyd och Curtin har Chris Farley en stor roll och passar väl in i gänget, då han också är riktigt, riktigt irriterande. Vi ser också David Spade, Adam Sandler, Phil Hartman, Drew Carey, Michael McKean, Michelle Burke och en lång rad andra 90-talsprofiler. Konstigt då att det inte blir roligare än det blir. I grunden är Coneheads en variant på Mork & Mindy och har bara en enda idé: det blir skôj då utomjordingar kulturkrockar med det moderna amerikanska samhället. Och det är kul i ungefär 25 minuter att se Beldar tugga tuggummi med en kondom. Sedan är det dessvärre en timme kvar. Filmen representerar för mig en lågpunkt i Dan Aykroyds karriär.

Se istället-

Mars Attacks, en lite vassare parodi som kom ett par år senare. (vad var det med 90-talet och alla parodier på rymdfilmer?)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Årets bästa science fiction-filmer 2013

Det är inte bara för att jag är besatt av rymdfilm som jag tycker att det har varit ett bra år för science fiction på film och TV. 2013 har nämligen varit ett år då ingen av de rymdfilmer som var blockbusters med hög budget floppade, och det har varit ett år då flera av de bästa nya science fiction-filmerna baseras på originalmanus snarare än var uppföljare. På listan har en TV-serie (Defiance) smugit sig in, och en robotfilm utan några som helst rymdkopplingar (Robot & Frank). Mesta skådisar är Simon Pegg  (Star Trek Into Darkness och The World’s End) och Sharlito Copley (Europa Report och Elysium).

Fler filmer: Rymdfilmer A-Ö, Kommande filmer 2014-2017

Without further ado, årets bästa science fictionfilmer.

11. Dark Skies

E.T möter Paranormal activity i den här på det hela taget ganska ordinära skräckfilmen, som lyfts av sin fina lilla ensemble med skådisar som Keri Russell,  Josh Hamilton och Dakota Goyo. Familjen hotas av osynliga varelser, vars påverkan i deras liv går från det kuriösa till det livsfarliga. Dark Skies recension

10. Europa Report

Expeditionens forskare vet inte hur de ska handskas med det som möter dem på Europa

Expeditionens forskare vet inte hur de ska handskas med det som möter dem på Europa

Något så ovanligt som en riktig science fiction-film, alltså spekulativ vetenskapsfiktion i ordets ursprungliga betydelse. Sex astronauter färdas till Jupiters måne Europa för att söka efter liv. Den internationella besättningen spelas av bland andra svenske Michael Nyqvist och sydafrikanske Sharlto Copley, som vi känner igen från Distict 9. Expeditionen anländer till Europa enligt plan, och som vetenskapligt experiment går allt först som smort . Men miljön i Europas oceaner är fientlig, och snart börjar det ske oväntade olyckor. Innan någon hunnit fatta vad som gick snett är alla astronauters liv i fara, och det blir en kamp mot klockan om de ska lyckas ta sig levande från Europa. Europa Report recension

9. Defiance (TV-serie)

Defiance utspelas i ett omsorgsfullt gestaltat världsbygge, rikt på bakgrundshistoria. Det är den framtida postapokalyptiska Jorden. Åtta olika alien-raser (kollektivt kända som The Votans) har kraschlandat i enorma arkrymdskepp på vår planet, på flykt undan undergången i sitt eget solsystem. Terraformerande maskiner har ödelagt den mänskliga civilisationen, och begravt våra gamla städer djupt under artificiellt producerad mark. Jordens djur har muterat och blivit till monster. Men de flesta aliens som kraschade här var ändå fredliga, egentligen bara på jakt efter ett nytt hem. Efter ett inledande krig lever nu människor sida vid sida med de åtta raserna i en värld som påminner mycket om Vilda Västern. Defiance recension

8. Man of steel

Låt oss slå fast: det här är ingen ny Dark Knight, eller ens Batman Begins. Det är en lättviktigare film. Jag känner mig trots allt lättad, då jag inte är något fan av regissören Zack Snyder (300Watchmen) och var rädd att nya Superman skulle bli endast yta utan substans. Men det verkar som om radarparet Nolan/Goyer (producent/manus) räddade Man of Steel och resultatet är en film som för det mesta lyckas balansera det operatiskt överdrivna med en mer mänsklig sida. Till det kommer att allt det utomjordiska är överraskande fantasifullt gestaltat. Henry Cavill gör en bra imitation av Christopher Reeve, och Amy Adams är utmärkt som den moderna Lois Lane. Man of steel recension

7. Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness

Star Trek Into Darkness

Det börjar i ljus ton med ett uppdrag på en primitiv planet, men vägen till framgång som tycks bred och rak, skyms plötsligt av rök och dunster. Innan Kirk har hunnit fatta vad som hänt har han brutit mot sina order, utsatt besättningen för fara, svikits av sin bäste vän och till synes förstört sin egen karriär. Solen går också i moln för den idealistiska Federationen, som utsätts för en dödlig attack från en av sina egna officerare. Det är en spännande, kul och vacker film, med större djup än den förra, som utvecklar berättelsen.  Med sin kärleksfulla renovering lämnar JJ Abrams Enterprise i ett gott läge för kommande äventyr. Star Trek Into Darkness recension

6. Elysium

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures' ELYSIUM.

Matt Damon (till höger) i Columbia Pictures’ ELYSIUM.

Socialrealistisk, våldsam framtidsvision som skildrar världen om drygt 140 år. Då har den nuvarande utvecklingen med ökande klyftor och en växande global underklass fortsatt i oförminskat tempo. Hela Jorden har förvandlats till ett township, en oändlig slum där alla invånare permanent räknas som papperslösa flyktingar i sitt eget land. De rika, vackra och friska har för länge sedan gett upp livet bland oss övriga och har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium. Sydafrikanske regissören Neill Blomkamp målar med den breda penseln och tar i med sentimentaliteten från tårna i denna sin andra långfilm,  med Matt Damon i huvudrollen. Elysium blev något av en besvikelse, genom sitt svartvita moraliserande och överdrivet gräsliga skurkar. Att den ändå hamnar på sjätte plats på listan beror på detaljrikedomen i framtidsskildringen. Blomkamps vision vill vi se mer av. Elysium recension

5. Robot & Frank

Frank har ingen bra kontakt med sin självgoda dotter

Frank har ingen bra kontakt med sin dotter

En robotfilm smyger sig in bland årets bästa science fiction-filmer. Den åldrande Frank (Frank Langella) sitter i sitt lilla hus och blir allt mer dement, men hans stressade  barn inte lust att  finnas till hands för sin gamla griniga pappa. Så de ger honom en robot. Frank, som helst bara vill flörta med den snygga bibliotekarien nere i byn (Susan Sarandon) blir först rasande över förolämpningen. Men då han inser att den verkligen kan hjälpa honom med allt, får Frank en idé. Han är nämligen pensionerad inbrottstjuv. Med robotens hjälp är det dags för den sista stora stöten. En film som talar direkt till mitt hjärta. Robot & Frank recension

4. Oblivion

Tom Cruise i Oblivion

Tom Cruise i Oblivion

Med Tom Cruise, Morgan Freeman och Andrea Riseborough. En sorts best of science fiction, med teman som är välkända för rymdfilmskonnässören. Det mänskliga ställs mot det omänskliga. Hur mycket av din frihet skulle du ge upp för att få leva i en skön livslögn? Vad är du villig offra för kärleken? I vad består vår mänskliga arts egentliga värde, och hur lätt kan vi bli våra egna fiender?  Här har vi ekon från 2001The MatrixMoon och Terminator, men kanske framför allt 80- och 90-talens Star Trek. Om det är en hyllning till klassiker i genren eller en skamlös kopia ligger nog i betraktarens ögon. För mig växer Oblivion med varje gång man ser om den. Framför allt fascinerar den ambivalenta karaktären Vic (Andrea Riseborough). Oblivion recension

3.  The World’s End

Rosamund Pike har ett bra coola fightscener

Rosamund Pike har ett bra coola fightscener

Har tyranniska robotar tagit över världen, eller är det bara jag som håller på att bli gammal? Jag måste erkänna att jag inte såg den här filmen komma, förblindad som jag var av glittrande blockbusters med futuristiska trikåer. Men så kom Wright, Simon Pegg och Nick Frost tillsammans med sina engelska skådespelarkolleger och levererade en av 2013 års mest sevärda rymdfilmer.  The World’s End är mer än en kul fars. Den har en svärta som är tilltalande, och Simon Pegg gör sin maniske och desillusionerade manboy tonsäkert. Och beskrivningen av hur världen under 23 år har långsamt förändrats till det oigenkänneliga, i filmen för att robotarna omärkligt tar över, slår an både två och tre samtidssträngar. Aha, är det därför allt gått åt helsefyr? The World’s end recension

2. Pacific Rim

Charlie Hunnam har kommit långt från Queer as folk

Charlie Hunnam har kommit långt från Queer as folk

Genom en portal på havets botten kravlar sig enorma monster (kallade kaiju) och förstör städer längs Stillahavskusterna. Då är det bästa sättet att försvara den mänskliga civilisationen enorma robotar. Inte stridsflyg, kärnvapen eller ens kanoner. Inte flottan. Nej, svaret på monsterhotet heter Jaegers. Enorma robotar som slår monstren i skallen. Frågor på det? Actionscenerna är hundrafalt häftigare än det mesta i sci-fi-väg du sett tidigare och vissa scener är fullkomligt majestätiska. Fluffet mellan slagsmålen är visserligen just bara det, fluff. Men det är välgjort fluff.  Guillermo del Toro visar med Pacific Rim att han är en regissör på toppen av sin förmåga. Pacific Rim recension

1. Gravity

GRAVITY Sandra Bullock

GRAVITY Sandra Bullock

En olycka vid Hubbleteleskopet i omloppsbana kring Jorden försätter astronauterna Kowalski (George Clooney) och Stone (Sandra Bullock) i livsfara. Han är erfaren och trygg, hon en rookie med nerverna utanpå. Tillsammans slungas de bort från sitt rymdskepp. Syreförråden sjunker snabbt. Det blir en kamp mot klockan och för att övervinna den handlingsförlamande rädslan. Gravity visar vad rymdfilmsgenren egentligen förmår, med rätt manus och i rätt regissörs händer. Med risk för överord är Gravity en sant visionär sci-fi-film, den sort som bara kommer en gång vart tionde eller kanske tjugonde år. Curaón lyckas vara vetenskapligt korrekt utan att bli tråkig, och använder rymdens speciella, ogästvänliga och gravitationslösa miljö som sin storys viktigaste ingrediens. Sandra Bullocks isolering i detta intet blir både text och subtext i ett: hon är både metaforiskt och bokstavligt avskuren från omvärlden. Cuarón pekar här ut en riktning som genren kan ta, en ambitionsnivå som är inom räckhåll och en förnyelse som är nödvändig. Gravity recension

Kom inte med på listan: After Earth (för tråkig), Cloud Atlas (för spretig), Stranded (för dålig), The Host (för töntig), Ender’s Game, Riddick (för få nya idéer),  Agents of SHIELD (för förutsägbar), GI Joe (för grabbig), Her (en hyllad robotfilm jag ej sett), Under the skin (utomjordingfilm som jag ej sett)

Robot & Frank (2013) – en åldrad inbrottstjuvs sista stöt

USA 2013, regi: Jake Schreier, producent: Lance Acrod, manus: Christopher D Ford

Robot & Frank

Robot & Frank

Handlingen.

En robotfilm smyger sig in bland årets bästa science fiction-filmer. Den åldrande Frank (Frank Langella) sitter i sitt lilla hus och blir allt mer dement, men hans stressade och egocentriska barn (James Marsden och Liv Tyler) har varken tid eller lust att ständigt finnas till hands för sin gamla griniga pappa. Så de ger honom en robot som ska hjälpa till med hushållssysslorna. Frank, som helst bara vill flörta med den snygga bibliotekarien nere i byn (Susan Sarandon) blir först rasande över den förolämpning han ser i roboten. Men då han inser att den verkligen kan hjälpa honom med allt, får Frank en idé. Han är nämligen pensionerad inbrottstjuv. Med ett horn i sidan till en viss rikeman. Med robotens hjälp är det dags för den sista stora stöten…

Pretentionerna?

Den första långfilmen i karriären för både manusförfattare och regissör, och deras idé (som de fick på filmskolan) är att skildra den snabba teknologiska utvecklingen utan att lägga något moraliskt filter ovanpå historien. På köpet fick de till en starkt humanistisk historia.

Frank har ingen bra kontakt med sin självgoda dotter

Frank har ingen bra kontakt med sin självgoda dotter

Världsbygget!

Robot & Frank utspelas i en mycket nära framtid, eller kanske helt enkelt i en lite mer skruvad version av vår egen nutid. Franks hus är som vilken gammal stuga som helst, liksom biblioteket där Frank gillar att flörta med bibliotekarien.  Men parallellt med det gamla skvallrar detaljer om en framväxande hypermodern värld: telefoner, datorer och bilar är futuristiska. Och det går att beställa hem en robot som tar hand om ens senila far. Även bibblan har en robot, men av en äldre generation. Till Franks stora förtret visar det sig att alla böcker planeras att bort från biblioteket, som  istället ska bli ett modernt ”upplevelsecentrum”. Det blir droppen, och Frank sätter sin infernaliska plan i verket.

Design och specialeffekter;

Filmen spelades in på 20 dagar för 2,5 miljoner dollar. Det mesta är filmat på plats i norra delen av delstaten New York, och i ett riktigt bibliotek av den gamla sorten. Det finns därför en air av somrig autenticitet över Robot & Frank. Själva roboten är självklart också autentisk, alltså en plastrobot med en skådespelare på insidan. Den är det enda moderna inslaget i Franks stuga, och den har inga ansiktsuttyck och inte heller så stor rörelseförmåga. Ändå förmår vi relatera till den, genom Franks vresiga känslighet.

Roboten är designad av Alterian, som också gjort scenkläder till Daft Punk. Mjukvaran som syns i filmens telefoner och plattor är designade av Justin Oulette.

Mest minnesvärda scen*

Då dottern (Liv Tyler) kommer hem från sin filantropiska resa och med moralisk indignation försöker ta den plats i sin pappas liv som roboten har fyllt i barnens bortavaro. Hon handlar, lagar mat och försöker städa lika bra som roboten. Men ger till slut upp.

Susan Sarandon och Frank Langella

Susan Sarandon och Frank Langella

Domen:

Robot & Frank talar varmast till mitt hjärta av alla de sci-fi-filmer jag såg under 2013. Det är en djupt vemodig film om ångesten inför åldrandet och vår kollektiva oförmåga att ta hand om dem vi älskar. Och låta oss tas om hand. Det är också en argumentation för själens frihet och vår okuvliga förmåga att skapa oss ett rum och en mening under de mest torftiga förhållanden. Dessutom är den absurd och rolig, och har liksom Frank själv ett antal trick i rockärmen som den med illa dold förtjusning lurar oss med. Ibland kan en robotfilm vara nog så sevärd som en rymdfilm.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Explorers (1985) – River Phoenix och Ethan Hawke bygger rymdskeppet Thunder Road

USA 1985, regi: Joe Dante, producent: Edward S Feldman, manus: Eric Luke, musik: Jerry Goldsmith

Explorers

Explorers

Handlingen.

Skeppet som fångar in Thunder road

Skeppet som fångar in Thunder road

Vi ser två blivande superstjärnor, River Phoenix och Ethan Hawke, i huvudrollerna som de geekiga pojkarna som bygger ett rymdskepp av en hemdator och skrot. Wolfgang (River Phoenix) kommer från en familj av småtokiga vetenskapmän och det är i hans labb i källaren han uppfinner den ena galna manicken efter den andra. Men hans kompis Ben (Ethan Hawke) är den som gör riktigt stora vetenskapliga genombrott medan han sover, i visioner där han flyger över enorma neonupplysta kretskort.  Tillsammans utvecklar pojkarna ett datorprogram (otroligt vad datorerna kunde på 80-talet) som kan projicera en sfär med massa som man, genom att knappa in siffror på tangentbordet, kan förflytta i tre dimensioner. Och har man ett datorklot som kan färdas genom rymden säger det ju sig självt att man måste bygga ett rymdskepp som kan vara inne i klotet. Och ge sig ut på upptäcktsfärd till andra planeter..

Pretentionerna?

Klassisk barn-sci-fi från 80-talet: pojkar i åldern mellan barndom och tonår gör en hemlig upptäckt och måste parera både världsrymdens faror och andra människors rädslor, girighet och misstro. Men dramat har hela tiden en glimt i ögat, och det blir aldrig så sentimentalt eller pretentiöst som om exempelvis Steven Spielberg regisserat. Humorn ligger ofta på en nivå med den åldersgrupp som filmen riktar sig till.

Thunder Road

Thunder Road

Världsbygget och rymdskeppen!

Thunder Road heter killarnas skepp och det drivs av Wolfgangs och Bens datagenererade klot, som alltså i sin tur drivs av en helt vanligt hemdator av Commodoretyp, med en stor klunsig skärm och (får man förmoda) ett tolvvoltsbatteri.  Cockpit är byggd av en gammal korg från en karusell, och några soptunnor.

På första riktiga rymdresan tas Thunder Road in av en traktorstråle i ett större rymdskepp, som är  befolkat av robotar av många olika slag och så av vänliga, tentakelförsedda varelser vars hälsningsfras är ”What’s up, Doc?” med Snurre Sprätt-röst. De har tittat på jordisk TV och fått all sin kunskap om mänsklig civilisation av gamla tv-serier. Rätt irriterande, efter en stund. Varelserna spelar upp scener från olika gameshows som underhållning för varandra. Det är en som en skrattspegelbild av vår egen värld. Inte så smickrande.

Och sen fångas skeppet in av ett ännu större skepp: Space Pirates!

Design och specialeffekter;

Industrial Light and magic på höjden av sin förmåga. Det är ett överdåd av mekaniska specialeffekter, som varelser av gummi med riktiga människor inne i dräkterna, och mekanik med massor av rörliga delar. Bens drömscener är datoranimerade, och påminner om kretskortscenerierna från Tron.

Ethan Hawke, River Phoenix

Ethan Hawke, River Phoenix

Luckor i manus,

En hemdator av 80-talstyp kunde spela upp enklare grafik på skärmen, och man kunde programmera, ordbehandla och i allra bästa fall kommunicera via modem med andra datorer. Detta vet vi som sett Wargames eller hade kompisar med en Vic64. Vad de däremot inte kunde var att projicera hologram och göra dessa solida och så snabba och hårda att de kunde gå igenom väggar och golv. Hemdatorn kunde definitivt inte lyfta en massa på flera hundra kilo med detta hologram, utan annan kraftkälla än ett bilbatteri. Med andra ord, 80-talskids: don’t try this at home!

Domen:

Regissören Joe Dante har en bra blick för den amerikanska ungdomen, och Explorers var filmen han gjorde året innan superklassikern Gremlins. Även Explorers är en välgjord film, om än inte i den senare filmens klass. Det är framför allt manus som är svagare, och bygger upp en fin förväntan första timmen då killarna tar sitt experiment från bara kunna att skrämma katten till att faktiskt kunna transportera tre personer ut i rymden. Men när Thunder Road når sitt resmål är det som om idéerna tar lite slut, och scenerna med de tv-tittande utomjordingarna som lär sig lyssna på pudelrock är färggranna att titta på men pågår på tok för länge utan att egentligen leda någon vart. Och sedan är äventyret över…

Men de bra bitarna är riktigt bra, och den godmodiga humorn och framtidstron väger mer än väl upp för det ofokuserade slutet. Rekommenderas varmt för barn med upptäckarlusten i sig.

Se även: De 6 bästa science fictionfilmerna med barn i huvudrollen

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The World’s end (2013) – har tyranniska robotar tagit över, eller är det bara jag som börjar bli gammal?

Storbritannien 2013, regi: Edgar Wright, manus: Edgar Wright och Simon Pegg,  producent: Nira Park m fl

De fem gamla kompisarna känner inte igen sig i Newton Haven

De fem gamla kompisarna känner inte igen sig i Newton Haven

Handlingen.

Du vet känslan då du kommer tillbaka till en plats som betydde mycket för dig som ung, men märker att något subtilt förändrats och du plötsligt är en främling i dina egna gamla kvarter? Är det bara du som håller på att bli medelålders och passé, eller är det i själva verket så att alla andra är konstiga? Fyra gamla polare (bland andra Nick Frost och Martin Freeman) ger sig motvilligt ut på en episk pubrunda i sin barndoms Newton Haven, påhejade och manipulerade av en femte man, gängets gamle ledare Gary King. Som 17-åring var han en kaxig rebell i Sisters of Mercy-tröja som gjorde vad han ville och hade sex med kompisens syster på handikapptoan. Numera är han en halvloser och helalkis. För honom var killarnas avbrutna barrunda då de var 17 år 1990 en magisk natt. Det var höjdpunkten, inte bara på ungdomsåren, utan det toppögonblick i livet han med stigande desperation drömt sig tillbaka till i tjugotre år. Inatt ska magin återskapas, och genom att dra ihop det gamla gänget och lyckas dricka sig igenom stans alla tolv pubar kommer Gary att uppnå closure. Åren av brakfyllor och baksmällor kommer att få en mening.
Men mycket vatten har flutit under broarna, och både kompisar och invånarna i Newton Haven har förändrats. Inne på herrtoa attackeras de av ett gäng yngre grabbar, och i det efterföljande slagsmålet flyger huvudet av en av främlingarna, och blå bläckliknande vätska sprutar ut över golvet. Invånarna i byn är ersatta av robotar från rymden som kör en långsam bodysnatching-invasion. ”Det är för ert eget bästa” förklarar gängets gamle lärare (Pierce Brosnan). ”Vi håller på att civilisera er, så att ni kan ingå i vår interplanterära gemenskap.” Men priset är högt, och den som vägrar mals ned till gödsel och ersätts av en robot. Inför detta överväldigande hot står Gary och de andra till slut inför den stund då deras eländiga liv kan få verklig mening. De är kanske bara fuckups, men de är fria fuckups. Eller som Gary vrålar: – Get back in your rocket, and fuck off back to Legoland, you cunts! This civilisation was built by fuckups!

Rosamund Pike har ett bra coola fightscener

Rosamund Pike har ett bra coola fightscener

Pretentionerna?

Paret Wright/Frost (som också gjorde Shaun of the dead och Hot Fuzz) utför en avancerad balansakt mellan substans och flams. På slak lina visar de först en rätt svart komedi om den medelåldersångest som kommer då man inser sig har levt halva livet med att försöka få återuppleva en fyllenatt för 23 år sedan. För att i nästa stund kötta på med slapstickhumor då våra hjältar vilt svärande dunkar barstolar i huvudet på robotarna så att kroppsdelarna flyger. Balansakten lyckas. I händerna på sämre filmskapare hade idén fallit platt.

Världsbygget!

The Worlds End

The Worlds End

Precis som i många bodysnatchingfilmer ser de hotfulla robotarna först helt vanliga ut. Visst, de stirrar konstigt på de fem vännerna, men det är bara en känsla av något är lite off. Men då attackerna börjar komma, kastar robotarna av sig sina mänskliga drag. Deras ögon och munnar lyser med ett starkt blått sken, och om någon av dem får huvudet krossat av en barstol, skruvar den snabbt på det igen och fortsätter attackera. I bjärt kontrast står den gamla läraren Guy, som med sitt magistrala sätt och vältalighet försöker locka Gary och de andra att ansluta sig till den nya världsordningen. Bäst att slå huvudet av honom också.

Fram emot finalen får vi också stifta bekantskap med en mycket större jätterobot, som man får anta är den rätta skepnaden för de utomjordiska besökarna.

The Worlds End

The Worlds End

Design och specialeffekter;

Jag älskar fightscenerna, som är rappt koreograferade och klippta, och låter såväl Rosamund Pike (som spelar Alex, en annan gammal väninna till gruppen), Simon Pegg och Nick Frost göra rena Matrix-liknande kampsportsmoves för att sparka massor av robotrumpa till kingdom come. Själva robotarna har en del gemensamt med den skrikande och vilt stirrande Donald Sutherland i 1978 års Invasion of the body snatcher, fast med med LED-lampors kalla sken inifrån skallarna. Eftersom robotarna är maskiner och bara med blått bläck istället för blod, så stör allt våldet inte så farligt. Ett smart drag av filmskaparna.

Luckor i manus,

Inget att bråka om. Det må vara en tramsig komedi i själ och hjärta, men huvudrollerna är välskrivna och psykologiskt trovärdiga. Den inre konflikten mellan att låta sig konverteras till en lycklig men viljelös slav under robotarna, och ett fortsatt halvmisslyckat liv i frihet fångas på pricken. Att gänget väljer att hålla planen med sin pubrunda trots hotande alieninvasion ser jag inte som en lucka, utan som en självklar del av brittisk kultur.

Mest minnesvärda scen*

Gary som stoiskt försöker dricka sin pint öl mitt under filmens största barslagsmål, och hela tiden får över utskvimpad.

The World's End

The World’s End

Domen:

Jag såg inte den här filmen komma, förblindad som jag var av glittrande blockbusters med futuristiska trikåer. Men så kom Wright, Pegg och Frost tillsammans med sina engelska skådespelarkolleger och levererade en av 2013 års mest sevärda rymdfilmer. The World’s End kommer långt på sina många smarta oneliners och vältimad dialog à la Abbot och Costello, där vännerna exempelvis grälar om vad ett pronomen är (-”It” it’s a pronoun -What is? – It! -Is it?Christ!). Eller det djupa samtalet då Alex försöker få Gary att förstå att han inte har en chans på henne för att alla de personlighetsdrag som gjorde honom charmig som 17-åring är motbjudande idag. Gary, hoppfullt: – But we’ll always have [the time we had sex in..] the disableds! Alex, trött: -Yes, we’ll always have the disableds, Gary…

Men The World’s End är mer än en kul fars. Den har en svärta som är tilltalande, och Simon Pegg gör sin maniske och desillusionerade manboy tonsäkert. Och beskrivningen av hur världen under 23 år har långsamt förändrats till det oigenkänneliga, i filmen för att robotarna omärkligt tar över, slår an både två och tre samtidssträngar. Aha, är det därför allt gått åt helsefyr?

Pluspoäng blir det också för de popkulturella referenserna till musik från det tidiga 90-talet. Vi hör textrader från både Happy Mondays (”Twist the melon, man”) och Primal Scream (”We want to be free. We want to have a good time, and do what we wanna do..”)

 

 

Se även+

Paul (2011) med Nick Frost och Simon Pegg, om två engelska geeks som åker på Comicon i USA och råkar plocka upp en riktig rymdvarelse. Grabbers (2012) om ett tentakelmonster som angriper en minst lika dryckesglad liten irländsk stad.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Saturn 3 (1980) – Farrah i nattlinne vs kärlekskrank mördarrobot

Storbritannien 1980, producent och regi: Stanley Donen, manus: John Barry och Martin Amis

Kirk Douglas och Farrah Fawcett i Saturn 3

Kirk Douglas och Farrah Fawcett i Saturn 3

Handlingen.

En mördarrobot och en fullblodspsykopat (kapten Benson, spelad av den unge Harvey Keitel) anländer till forskningsstationen Saturn 3, där forskarparet Adam (Kirk Douglas) och Alex (Farrah Fawcett) dittills har levt i lycklig och självpåtagen isolation tillsammans med sin lilla hund. Kaptenen utger sig för att vara den officer som blivit stationerad på stationen för att hjälpa forskarna att snabbare nå resultat. Men han är egentligen en misslyckad officerskadett och dessutom förrymd mördare. Han har mycket dunkla avsikter. Roboten Hector är programmerad för att styras med tankekraft och verkar först vara Bensons lydiga redskap. Men då roboten uppnår självmedvetenhet tar det inte många minuter förrän den övertar psykopatens amorösa känslor för Alex. Och Hector vill inte ha några konkurrenter.

Saturn 3 har en del skräckfyllda ögonblick

Saturn 3 har en del skräckfyllda ögonblick

Pretentionerna?

Filmskaparna hoppas surfa på det sena 70-talets rymdfilmsvåg och siktar på att skapa en komplett (och åtminstone halvseriös) vision av ett framtida samhälle och samtidigt en blodig thriller i den första Aliens anda. Trots detta litar man inte på materialets bärkraft utan kör stenhårt på att Farrah Fawcett dessutom ska vara klädd i negligé 3/4-delar av filmen.

Världsbygget och rymdskeppen!

Patrullskepp från Saturn 3

Patrullskepp från Saturn 3

En glamourös framtidsvision, trots att den har en dyster bakgrundshistoria. I Saturn 3 sägs Jorden vara överbefolkad, utarmad på naturresurser och utdömd som hållbart habitat för mänskligheten. Därför har vi koloniserat rymden, och många människor föds och lever hela sina liv utan att någonsin sätta sin fot på Jorden. Alex är en av dem, och hon har skapat sig en forskarbana tillsammans med den betydligt äldre Adam. Deras arbete med att ta fram alternativa sätt att odla mat gör dem till spjutspetsar för människornas chans till överlevnad. Därför lever de i relativ lyx och överflöd, ensamma i sin enorma rymdbas på en av Saturnus månar. Basen är luftig, läckert upplyst och oerhört hi tech. Klimatet måste också vara behagligt, då Adam och Alex glider omkring i kimonos och flimsiga underkläder mest hela tiden.

World Spaceways passagerarskepp

World Spaceways passagerarskepp

Det förekommer flera rymdskepp i filmen. Snyggast är patrullskeppet (designat av Colin Chilvers) som lånar linjerna från 70-talsversionen av Battlestar Galactica, och X-wings från Stjärnornas krig. Den påminner också om Orion från 2001.

Vi ser också ganska mycket av ett rött och vitt passagerarskepp från World Spaceways – uppenbarligen är den framtida civilisationen tillräckligt resursstark för att civilister ska kunna åka i reguljär trafik mellan Jorden och resten av solsystemet. Passagerarskeppet är inte alls lika snyggt, men åtminstone originellt med sin stora jetmotor underst och passagerargondolen ovanpå som en stor container.

Hector är Saturn 3s mördarrobot

Hector är husets egen mördarrobot

Design och specialeffekter;

Om Alien utspelats på ett discotek hade den sett ut ungefär så här. Glittrigt, campt och kitschigt – och inte alls särskilt verklighetstroget. Men ganska kul som look på vad som bitvis är en rätt våldsam thriller. Roboten Hector är ett fint stycke produktionsdesign, och ganska trovärdig med alla sina rörliga delar, sladdar och gångjärn. Det enda som förtar intrycket är bristen på konventionellt huvud. Kroppen är ju antropomorfiskt muskulös, men huvudet är bara två små fjuttiga kameralinser. Som en cylon med Wall-E:s huvud. Det blir inte riktig så hotfullt som jag tror var avsikten.

Adam och Benson brottar ned Hector

Adam och Benson brottar ned Hector

Luckor i manus,

Det är svårt att veta vad som är problem i manuset av Martin Amis (ja, den Martin Amis) och vad som är ett resultat av desperat omklippning av ett filmbolag som inte trodde på produkten, och som heller inte kunde bestämma sig för om de gjorde en skräckfilm eller exploitationkomedi. Det finns en uppsjö av bortklippta scener, de flesta tydligen ganska våldsamma, som kanske hade gjort storyn begripligare. Men faktum är att vi aldrig får veta varför Benson är så fientlig eller vad hans avsikt med att komma till stationen är. Det är också högst oklart hur Hector kan skruva ihop sig själv efter att ha blivit förstörd, och hur det kan finnas flytande vatten under rymdbasens golv.

Blodiga detaljer i Saturn 3

Blodiga scener i Saturn 3

Mest minnesvärda scen*

En lätt schizad upplevelse. Först kommer en massa pompösa panoreringar över stora rymdstationer, till musik som låter som en pseudoversion av Also sprach Zarathustra. Sen bjuds vi på en rad småtrevliga scener med Kirk och Farrah, där de munhuggs och filosoferar om hur knäpp deras gäst kapten Benson verkar vara. Sedan är det som om en annan film börjar, och vi får en blodig final, där avhuggna kroppsdelar flyger och Farrah skräckslaget smyger fram i korridorerna på flykt undan den megalomaniska roboten som bestämt sig för att härska över de ynkliga människorna.

Kirk och Farrah i Saturn 3

Kirk och Farrah i Saturn 3

Domen:

Så hjälpe mig, men jag blir ack så charmad av Saturn 3. Vad finns att inte gilla med en hel film som går ut på att Farrah Fawcett ser fabulös ut och springer omkring i nattlinne med en terrier i sitt egen privata rymdpalats, på flykt undan en maktgalen robot? Jag charmas också av personkemin mellan Douglas och Fawcett, och av hela storyns inneboende knasighet. Det finns egentligen ingen som helst substans i den här filmen – utom en del hjärnsubstans. Men i gengäld har Saturn 3 massor av stil och gott humör. Jag låtsas helt enkelt inte om den bistra sanningen: att den floppade katastrofalt. Eller att den 1981 nominerades till tre Golden Raspberry Awards  (Sämsta film, Sämsta manliga huvudroll och Sämsta kvinnliga huvudroll).  Eller att den endast har 14% positiva recensioner på Rotten Tomatoes. I min lilla värld av blommor är Saturn 3 en missförstådd klassiker.

Se fler filmer från tiden kring  1980+

Outland med Sean Connery som polis på en gruvmåne. Android med Klaus Kinski som galen robotuppfinnare. The Black Hole som var Disneys kopia på Star Wars.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter