USA 2006, manus & regi: Darren Aronofsky, producenter: Eric Watson, Arnon Milchan. Recensionen innehåller milda spoilers.
Hugh Jackman som Tommy, rymdfararen
Handlingen.
När Darren Aronofsky försöker sig på att skapa en Viktig Rymdfilm av samma kaliber som Kubricks 2001 handlar det om döden, kärleken och besatthet – teman vi känner igen från hans andra filmer, som Black Swan eller Requiem for a dream. Parallella handlingar visar tre män i olika tidsåldrar (alla spelade av Hugh Jackman) i förtvivlad jakt på evigt liv. Det är conquisatadoren Tomás som på 1500-talet skickas till Den nya världen för att finna mayaindianternas legendariska Livets träd åt drottningen av Spanien. Det är neurobiologen Tom som i nutid försöker lösa cancerns gåta genom att injicera sav från just ett mystiskt träd i Sydamerika, i en tumördrabbad apa. Och det är rymdfararen Tommy som i en avlägsen framtid färdas i en biosfär med det döende Trädet mot en fjärran nebulosa. De tre männen är förmodligen samme man, som har förlänats ett mycket långt liv genom kontakten med det magiska trädet. Men trots att han förmodligen har levt i tusentals år och besitter enorm kunskap om livet, drivs han framför allt av skräcken inför döden och av den maniska tanken på att kunna rädda den kvinna han älskar. Tomás vill rädda Drottningen. Toms flickvän tynar bort i cancer. Och Tommy har utsett sig till väktare av Trädet självt. Men döden är en svår motståndare.
Hugh Jackman skådar ljuset
Pretentionerna?
Enormt pretto till såväl form som tematik. Varje scen är som en renässansmålning som hämtad från Sixtinska kapellets tak. Hugh Jackman visas upp i extrema närbilder med yogiaktigt och upphöjt lugn omväxlande med storögt lidande. Blomblad och såpbubblor svävar omkring honom medan han stirrar i upplyst sorg rakt in i en imploderande supernova och viskar sin älskades namn. I evighet amen. Medan vi sköljs över av våg efter våg av dessa vackra bilder når vi gradvis en existensialistisk uppenbarelse och når till slut fram till en bubbla av medveten närvaro i galaxens centrum. Där accepterar vi slutligen tanken på vår egen dödlighet.
Ja, allt detta är nog i varje fall Aronofskys avsikt med filmen. Tyvärr matchar inte hans skaparförmåga hans ambitioner.
Mayaprästen är Mörkret
Världsbygget och rymdskeppet!
Aronofsky väljer mycket medvetet symbolik och religiöst bildspråk från flera olika kulturer. Framtidsvärlden är vagt österländskt inspirerad och har också tydliga new age-inslag. Tommy är en sorts vit buddhafigur, en kalifornisk guru, där han sitter i lotusställning under sitt träd. Rymdskeppet är en genomskinlig sfär som styrs av Tommys tankekraft. Det har inga synliga mekaniska delar eller framdrivning, utan liknar en skör såpbubbla. I sfärens mitt finns ett stycke mark med ett döende träd på. Det är alltså det Livets träd som Tomás först träffar på under sin expedition på 1500-talet. Vi får aldrig veta hur trädet kom ut i rymden, eller varför Tommy tror att han ska kunna hejda dess förfall genom att hinna fram till Xibalba-nebulosan. Tommy själv äter av barken för att hålla sig vid liv, och man anar att han därmed också påskyndar växtens död. Han mediterar svävande i utkanten av sin bubbla, medan molnen från nebulosan börjar tjockna ovanför dem.
Storylinjen från 1500-talet är mer kristet influerad, och jobbar med en dualism mellan ljus och mörker. Här blir det lite problematiskt eftersom Spanien och conquistadorerna skildras som ädla figurer som kommer från den vackra och ljusa kristna världen till det mörka och barbariska Mayariket, där Kulturen ännu inte besegrat Naturen. Samma tema känner vi igen från Mel Gibsons Apocalypto. Men är The Fountain rasistisk? Skeendet på 1500-talet är öppet för tolkningar. Tomás inbillar sig att han ska kunna betvinga Mayakulturen och stjäla livets hemlighet, men han bedrar sig och bestraffas för sitt högmod. Är man lite välvillig kan det vara Aronofskys kommentar till den västerländska kulturens högmod och meningslösa dödsskräck. Men han packar in många groteska bilder av dödsfetischistiska indianer som ömsom hotar, ömsom krälar inför Den ädle vite mannen. Kan man se det som ett enbart estetiskt val? Måste man göra koloniala tolkningar av all konst? Jag vet ärligt talat inte.
Rymdskeppet i The Fountain
Design och specialeffekter;
Filmen är känd för att den nästan inte blev gjord. Den planerades som ett spektakel för 70 miljoner dollar, med väldiga stridsscener och Brad Pitt i huvudrollen. Men filmbolaget trodde inte på idén, och Aronofsky fick nöja sig med en mycket mindre budget och den vid tillfället inte så kände Jackman. Som en följd fick manus skrivas om, utan masscener, och specialeffekterna gjordes mer på traditionellt i studio istället för med datoranimatörer. Jag tror faktiskt inte att en massa extra miljoner hade tillfört så särskilt mycket. Snarare kanske det var riktigt bra för Aronoksy att behöva prioritera och fokusera på det som var viktigt för handlngen. The Fountain har tveklöst en unik look med sina starka konstraster mellan ljus och mörker, och de många drömska scenerna i slow motion som badar i ljus av silver och guld. Det är en rätt överspänd estetik, men den sätter sig i minnet för gott.
Livets träd i The fountain
Mest minnesvärda scen*
Det är det visuella man minns, inte vad som händer. Men Trädet är pampigt, speciellt då Tomás hittar det via mayatemplet och kommer ut vid en infinitypool och skådar det mot djungels horisont. Och även de sista sekunderna, då Trädet åter brister ut i blom efter supernovans explosion.
The Fountain
Domen:
Jag blir förförd av de kraftfulla, starkt symboliska bilderna i The Fountain. Som bildkonstverk är det en mäktig upplevelse, och det kan ingen ta ifrån Darren Aronofsky, vars hjärteprojekt detta är. Som en sorts levande tablåer fungerar de tre bihandlingarna, men inte som en hel långfilm. I de båda andra filmer av Aronofsky som jag redan nämnt finns det flera dimensioner som väger upp regissörens starka bildspråk: svart humor och satir i Requiem for a dream, eller hur en teaterroll kan dubbelexponeras ovanpå den ”äkta” personligheten, som i Black Swan. De filmerna har många bottnar. Men The Fountain saknar helt subtext och är endimensionellt fokuserad på Toms skräck inför döden, utan möjlighet till alternativa tolkningar. Filmens stora styrka, de symbolladdade bilderna, blir därmed också dess största brist. För det är inte ett symboliskt Livets träd som Tomás hittar och Tommy försöker rädda. Det är Livets fucking riktiga träd, från Edens lustgård. Ett påtagligt, magiskt träd som skänker evigt liv. Jag har svårt att förklara hur mycket det stör mig med det där trädet och att Tommy ska försöka interagera med det som om det var en person. Det är som om The Fountain gjorts av en filmskapare som inte förstått vad vare sig science fiction eller fantasy egentligen är. Men Aronofsky gamblar och försöker smälta samman symbolism, fantasy och science fiction till en syntes som bildar en helt ny genre. Han glömmer tyvärr att så kraftfulla bilder kräver en lika kraftfull story för att inte bli ett pekoral om en kille som sitter och pratar med en stubbe. I brist på medryckande handling satsar regissören istället allt på att förmedla känslomässig innerlighet genom de många närbilderna av Hugh Jackmans uppspärrade ögon och darrande mun (något som flera regissörer har lockats till, bland annat i Les Miserables). Det blir snabbt tröttsamt. The Fountain går lika vilse som mytens Narcissus, förlorad i kontemplation över sin egen skönhet.
Se istället-
Det finns en nyare och bättre film med snarlika (skyhöga) ambitioner att förlösa oss från vår dödsskräck, men utan The Fountains övertydliga konkret inkarnerade symboler. Det lustiga är att den här andra filmen, som alltså inte har något riktigt träd med, faktiskt heter The Tree of Life. Den är gjord av Terrence Malick 2011, och har mannen som skulle ha varit med i The Fountain (men tackade nej), Brad Pitt, i huvudrollen. The Tree of Life har det som The Fountain saknar – en konstnärlig kvalitet som matchar pretentionerna. Men den låter symboler vara symboler och poesi vara poesi, och håller inte på att krångla till det. Den innehåller också några helt enorma rymdscener, från universums födelse.
Rymdfilm 
2 kommentarer