2001 (1968) – Ett rymdäventyr som förändrade allt

Storbritannien/USA 1968, manus: Arthur C Clarke, producent och regi: Stanley Kubrick

Lagom till bloggens tvåårsjubileum recenserar jag en rulle som jag sparat till ett speciellt tillfälle: rymdfilmernas rymdfilm, Stanley Kubricks och Arthur C Clarkes 2001 Ett rymdäventyr.

David Bowman i 2001

David Bowman i 2001

Handlingen.

Med virtuos precision presenterar Stanley Kubrick två korta episoder i mänsklighetens historia, åtskilda av hundratusentals år. Han knyter samman dem med en tight thriller om en rymdexpedition till Jupiter, dömd att misslyckas på grund av en psykotisk dator. En underbart okomplicerad handling för en enormt komplex berättelse. Inte en scen, replik eller kameraåkning är överflödig, men allt flödar över av betydelse.

Filmens berömda mattsvarta monoliter uppenbarar sig vid två avgörande språng i människans evolution. Monoliten representerar en ofattbart avancerad utomjordisk intelligens och skänker teknologins gåva till en primatflock på den afrikanska savannen. Apan som vågar sig fram till det främmande objektet griper strax därpå ett djurben, och svingar som ett verktyg. Han blir den första människan. Tiotusentals år senare, år 2001, finner forskare en monolit på Månen och en annan i omloppsbana kring Jupiter. Rymdskeppet Discovery One skickas iväg för att undersöka. Den moderna motsvarigheten till urtidens apman är astronauten David Bowman. Han ensam lyckas komma så nära att han kan färdas genom en mystisk stjärnport.  I det ögonblicket förändras också han, och blir mer än en människa.

Dessa damer är flygvärdinnor i rymden

2001 – Dessa damer är flygvärdinnor i rymden, på Orion III.

Pretentionerna?

Filmen utforskar framgångsrikt vår arts utveckling och presenterar idén att den kan ske i väldiga språng, snarare än som små myrsteg. Budskapet är dubbelbottnat: vi är kapabla att utvecklas bortom våra biologiska förutsättningar, men riskerar alltid att använda våra teknologiska framsteg till att förstöra. Filmen har en i grunden positiv syn på människors förmåga att övervinna utmaningar och anpassa sig. Monoliterna kan visserligen vara direkt ansvariga för att förändra de primater som närmar sig dem, men de skulle också kunna tolkas mer symboliskt och representera hur nya omständigheter får enskilda individer att för evigt förändra sitt sätt att tänka. Filmens hyperrealism ger vid handen att berättelsen bör tolkas både symboliskt och konkret. En av människans egna skapelser, datorn HAL 9000, utgör filmens svarta hjärta, och representerar både vår snillrikhet och vårt öde att ständigt förstöra för oss själva.

2001 Rymdstation

2001 –  Rymdstationen Space Station V

Rymdskeppen!

Discovery one

2001 – Discovery one

Utspelas, så när som på 20 minuter i början, helt i rymden. Vi följer med på det ena storslagna, klassiska rymdskeppet efter det andra. Den ringformade rymdstationen Space Station V introduceras till tonerna av Strauss An der schönen blauen Donau, och är som ett palats i omloppsbana.  Stationen är internationell, och fungerar som en hubb mellan Jorden och Månen, komplett med ett eget Hiltonhotell. Stationen trafikeras av flygbolagen Aeroflot och Pan Am. Forskarchefen doktor Floyd flyger i filmens början upp i just ett av Pan Ams smäckra passagerarskepp, Orion III. De båda flygvärdinnorna som serverar en måltid i tyngdlöshet har för evigt etsat sig fast på mina näthinnor som idealbilden av vår framtid med civil rymdfart. Allt ombord är smäckert, rundat och krämfärgat.

Filmens mitt utspelas i det stora forskningsskeppet Discovery One, som skickas iväg mot Jupiter för att undersöka monoliten man funnit där. HAL 9000 är Discoverys skeppsdator, men intressant nog åtskild från skeppets funktioner. Kanske beror det på  hur svårt man ändå hade på 60-talet att företställa sig den framtida graden av datorisering då filmen gjordes i slutet av 60-talet. Men faktum är att HAL är mer som en mycket kompetent besättningsmedlem, snarare än att han är helt integrerad med Discovery. Då HAL visar tecken på att bete sig olycksbådande kan därför astronauterna David Bowman och Frank Poole hålla sig utanför HALs räckvidd. De tar sin tillflykt till en av EVA-kapslarna och håller en konfidentiell konversation där.

2001 - David Bowman och Frank Poole samtalar utom hörhåll från HAL

2001 – Frank Poole och David Bowman samtalar utom hörhåll från HAL, som bara kan se på genom glaset

Exteriörer och interiörer förenas av att de har sfären/cirkeln som huvudsakling form (liksom för övrigt den mesta mänskliga teknologin i filmen). I det klotrunda ”huvudet” göms flera mindre sonder som kan skickas ut på uppdrag.

De flesta miljöer ombord på Discovery One är ikoniska: det ringformade labb där Bowman joggar runt perimetern, förbi den övriga besättningen som ligger försänkta i kryosömn. HAL 9000s rött och ilsket lysande kameraöga. Datorhallen med sina röda paneler som innehåller HALs alla minneskretsar. Den åttakantiga, svartvita korridor som Kubrick smeksamt låter kameran åka igenom… Det finns inte en centimeter av Discovery One som inte är klassisk mark för den som är minsta rymdfilmsintresserad.

Centralperspektivet i 2001

2001 – korridoren i Discovery One, ett av Kubricks berömda centralperspektiv

Design och specialeffekter;

Jag vill ha varje pryl som syns här. Jag vill vara inne i filmen och bo där. Stanley Kubrick och hans medarbetare gjorde inte bara en snygg långfilm, utan de gav oss en nära nog komplett framtidsvision för hela vår civilisation.  2001 är inte bara en del av vårt populärkulturella DNA. Dess konstnärliga vision är så stark att den permanent förändrat vår syn på hur samhället ska se ut i framtiden. Framgången handlar förstås också om de betydande filmtekniska kvaliteterna. Produktionsdesign, detaljkvalitet, foto, klippning och musikval bildar tillsammans en sublim helhet som ännu 46 år efter premiären utgör Den fläckfria science fictionfilmen.

Bowman vs HAL

Bowman vs HAL

Mest minnesvärda scen*

HAL får order om att ljuga för besättningen, och därmed beseglas expeditionens öde. HAL får en psykos (video). David Bowman blir den ende som kan gå till motangrepp, och i en fullständigt gastkramande scen tar han sig genom skeppet mot datorns hjärna: ett enormt rum fullt med minneskretsar. HALs röst är lika kyligt avmätt som tidigare, men det datorn säger avslöjar ändå dess panik inför den kommande förintelsen: Dave, stop. Stop, will you? Stop, Dave. Will you stop Dave? Stop, Dave. I’m afraid. I’m afraid, Dave. Dave.

2001 - astronaut joggar förbi kryotuberna där resten av besättningen sover

2001 – astronaut joggar förbi kryotuberna där resten av besättningen sover

Domen:

Som ingen annan påverkade den här filmen med undertiteln Ett rymdäventyr förväntningarna på hur mitt eget framtida liv skulle te sig. Som barn räknade jag ner till 2001, det magiska årtal då jag skulle åka som passagerare upp i omloppsbana och känna på att vara tyngdlös. Att livet verkligen skulle bli så, framstod som så självklart. Filmens seriösa ton tolkade mitt tolvåriga jag som dokumentär. Vart eftersom 90-talet gick och det verkliga året 2001 närmade sig tvingades jag acceptera faktum: framtiden var inte alls så vacker som i Kubricks tappning. Terrorattackerna den 11 september 2001 satte en annan, mörkare ton på samhällsutvecklingen. Jag och många rymdentusiaster tillbringade 00-talet i lågintensiv post-2001-sorg. Framtiden tycktes död.

Jag älskar fortfarande filmen, men som vuxen uppskattar jag den på ett djupare plan. Jag förstår att det långsamma tempot med de tydligt avgränsade scenerna är avsiktligt komponerade för att ge oss som ser filmen tid att ta in varje detalj och reflektera över den. Nu kan jag se Kubricks flamboyance där mitt barnsliga jag såg torra fakta. Jag kan uppskatta det drastiska bildspråket med dess starka kontraster mellan rektanglar och cirklar. Jag förstår nu genialiteten i musikvalet, som exempelvis kören då forskarna för första gången möter monoliten på Månen (video). På alla plan har min uppskattning av filmen fördjupats för varje gång jag sett om den. 

Så här tretton år efter det magiska årtalet har såväl framtidsskildringen som rymdfilmsgenren till sist kravlat sig fram ur den långa skugga som 2001 kastat. Den tekniska utvecklingen, verklig som filmisk, börjar komma ikapp. För mig är Alfonso Cuaróns Gravity beviset. Med NASA på Mars, Kina på Månen och ISS’ uppdrag förlängt till 2024 går även den verkliga rymdfarten en ny vår till mötes. Kanske kommer jag någon gång att få uppleva tyngdlöshet, trots allt?

2001 mötet med monoliten på månen

2001 mötet med monoliten på månen

Influenser på andra rymdfilmer,

Hela genrens nollpunkt: ingen science fictionfilm gjord efter 1968 går fri från påverkan. Utan den, inga ljusgrå rymdskepp i Star Warsinget möte med det väsensfrämmande i Alien  och Prometheus (som båda är en sorts inverterad 2001), ingen trudelutt Närkontakt av tredje graden. Det var dessutom många som jobbade med 2001 som gick vidare i branschen. Mest berömd är förmodligen Douglas Trumbull, som skapade den färgsprakande stargate-sekvensen. Han blev senare ansvarig för visuella effekter i Star Trek The Motion Picture (den väldiga V’ger, vars hela koncept är mer än bara lite influerat av 2001) och även Blade Runner Närkontakt och The Tree of Life. I stort sett varje rymdskepp på film har hämtat inspiration från 2001, och varje skildring av första kontakten med utomjordingar. Från Contact (en religiös kommentar) till de moralistiska utomjordingarna i The Abyss. Man ser också influenserna i en lång rad nyare filmer, som Moon och Oblivion.

Henrik Tornberg

Annonser

29 comments

  1. Jag förstår att du tycker om den här texten själv. Den är lysande, poetisk, gestaltande, nedtonad och inte så lite längtansfull. Så som jag tolkar det. (Ulrika Tornberg)

  2. Jag har inte sett Gravity men för mig är detta fortfarande den bästa rymdfilmen, helt enkelt för att den har det som många andra saknar: ”Sense of wonder”. Det finns i Närkontakt av tredje graden, Contact och några till men saknas sorgligt nog ofta i dagens utbud av banaliteter och effektsökerier. 2001 tvingar mig att tänka som ingen annan film och dess helhetsgrepp på universum, mänskligheten och evolutionen upphör aldrig att fascinera. Tree of Life var nog inne lite på samma spår men jag känner inte lika mycket för den då den saknar det hårda sf-elementet. (Nej, det räcker inte med snygga bilder på galaxer och nebulosor.) Sen är jag också lite besviken att jag trots att jag är jämngammal med filmen inte fått uppleva rymdstationer, Men det kanske beror på att jag inte heter Fuglesang. Heja Richard Branson, spara en billjett till mig! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s