Två år med rymdfilm: jakten på the overview effect

Gravity, soluppgång

Gravity, soluppgång

Det finns en scen i förra årets tiofaldigt oscarsnominerade Gravity där astronauterna Kowalski (George Clooney) och Stone (Sandra Bullock) långsamt flyger genom tomrummet mot den rymdstation som de hoppas ska bli deras räddning. Minuterna innan har varit fyllda av dödligt kaos, och både astronauterna och vi i publiken vet att förstörelsen återkommer var nittionde minut, då en massa vrakdelar hunnit kretsa ett varv kring Jorden. Men just där och då stannar allting upp, och Kowalski anmärker, liksom i förbifarten ”Beautiful, don’t you think?”

”What?” svarar den förvirrade och skräckslagna Stone, som hyperventilerat ända sedan olyckan en stund tidigare.

”The sunrise” svarar Kowalski. ”Terrific”. Och kameran sveper över Jordens rundel där solen precis tittar fram. Med ens drabbar oss universums  skönhet med full kraft, och vi förstår – om så bara för några sekunder – något av den vördnad inför vår sköra planets utsatthet i världsrymdens mörker som astronauter rapporterar drabbar dem, då de för första gången ser Jorden på avstånd. Den här ståpälskänslan, som kommer från det kognitiva perspektivskiftet då man ser Världen utifrån,  kallas för The Overview Effect och sägs permanent ha gjort bättre människor av astronauterna som upplevt den. För mig som längtat upp i rymden så länge jag kan minnas, ger en bra rymdfilm som Gravity mig någon sorts chans att, genom konsten, uppleva den hisnande känslan av avståndets överblick.

En kortfilm på Vimeo om The Overview Effect
Gravity nominerad till 10 Oscars

Kanske är det den känslan av perspektivförskjutning vi jagar, då vi skapar och tar del av rymdberättelser. Som jag skrev i texten Därför behöver vi berättelser om rymden är det sällan vi moderna människor har anledning att känna oss små eller obetydliga i förhållande till omvärlden. Gud är död, och varje hörn av Jorden utforskat. Vi söker ändå vad vi kallar perspektiv på tillvaron. Då religionen eller ideologierna inte längre kan skapa mening i våra liv, får vi söka oss till konsten. Genom att förlägga sin story till rymden kan stora berättare skapa  perspektivförskjutningar, som trots att de är fria fantasier, säger oss något väsentligt om det mänskliga tillståndet.

USS Voyager

USS Voyager

Efter att ha sett nära 200 rymdfilmer som en del av arbetet med bloggen vet jag att det är en viss typ av ögonblick jag söker efter:  ögonblicken då vi människor framstår som oändligt små i förhållande till rymdens mäktiga hemligheter, men ändå vägrar ge upp. Jag är en junkie för stunden då den ensamma astronauten styr sitt skepp in i fiendens enorma bas (2001, Stjärnornas krig, Jedins återkomstOblivion, Pacific Rim, Star Trek, Independence Day). Eller då hon i rymdens mörker och kyla och mot överväldigande odds vägrar att acceptera att hennes teknologi fallerat och bestämmer sig för att kliva över gränsen, ut i tomrummet, och bli något mer än hon alldeles nyss var. (2001, Gravity, Alien, Aliens, Contact m fl). Jag inser också att jag har skaffat mig en särpräglad smak vad gäller rymdscener: ju större avstånd och känsla av skala, desto bättre. Det ska vara starka konstraster mellan nattsvart vakuum och färgsprakande nebulosor, och mot denna fond ska enorma rymdskepp stäva mot ett okänt mål. Som då överlevarna från USS Kelvin flyr i början av 2009 års Star Trek eller de sista 50 000 människornas hemsökta flotta i Battlestar Galactica. Eller varför inte den långsamma planetkrocken i Melancholia? Eller kryddgillets enorma skepp i Dune? Eller Icaros värmesköldar som vänder sig mot Solen i Sunshine? Jag är medveten om att det är en ganska excentrisk filmsmak jag har, och förväntar mig inte att du som läsare ska hänga med på allt jag snöar in på. Men eftersom det kommer en strid ström av nya filmer i samma genre, kan jag ju inte vara helt ensam om att jaga The Overwiew Effect.

Jag är inte riktigt så besatt av att titta på rymdfilmer, som man kanske kan tro. Inte ens jag gillar förstås allt. Att titta på rymdfilmer är heller inte inte min egentliga hobby. Att skriva om rymdfilmer är hobbyn, och att hitta bra formuleringar kring filmerna är mer än halva nöjet för mig.

Jag har också märkt att själva bloggen Rymdfilm har hittat en publik. Numera ligger antalet sidvisningar på nästan 7000 per månad, vilket är mer än jag vågat hoppas på. Dessutom är det en fördubbling av både besökare och sidvisningar jämfört med samma tid förra året. Speciellt roligt tycker jag att det är om jag kan behålla intresset för bloggen, trots att jag redan hunnit med att recensera de mest kända filmerna. En dag kommer filmerna att ta slut. En dag kommer jag att vara tvungen att skaffa mig en ny hobby. Men den dagen är inte idag. Under 2014 kommer nya rymdfilmer, som Christopher Nolans Interstellar. Nu kör vi ett år till med Rymdfilm.

Henrik Tornberg
Solna 15 januari 2014

Gravity nominerad till 10 Oscars

Melancholia

Melancholia

Annonser

6 comments

  1. Personligen så tycker jag att in blogg är den bästa som finns där ute. Precis som dig så längtar jag också till den dagen då jag kan ta mig ut i rymden och just rymdfilmer är de som lockar mig mest. De bjuder på något magiskt som inga andra filmer har, något som är vackert och helt underbart.

  2. Det närmaste jag själv kommit The Overview effect i verkligheten är då jag för första gången flög från södra Afrika norrut mot Europa, och det var en helt klar dag. Vi såg hur det gröna Subsahara övergick i klippor, och sedan Saharas sanddyner. Det var världskartan nedanför vårt flygplansfönster. Och så småningom Medelhavet, Frankrike och Alperna.. Satt som förhäxad vid flygplansfönstret hela resan hem..

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s