Kolonialisten, demonen, övervakaren, föräldern och kaos – 5 olika filmvisioner av utomjordingar

Vi är kluvna inför tanken att vi förmodligen inte är ensamma i universum. Jag gissar att kontakt med en utomjordisk intelligens ligger högt på mångas önskelista över vetenskapliga upptäckter. Svaret på frågan om vi är ensamma har implikationer på såväl naturvetenskapen som religionen. Samtidigt vet vi ju inte vad dessa hypotetiska utomjordingar skulle ha för inställning till oss. 600 år av europeisk kolonialhistoria inger ju inte några särskilt lugnande känslor. Stephen Hawking hör till dem som varnat oss för att ta kontakt med aliens. I en TV-serie på Discovery 2010 resonerade han att det är troligt att de skulle annektera Jorden för dess naturresuser och sedan åka vidare:

If aliens ever visit us, I think the outcome would be much as when Christopher Columbus first landed in America, which didn’t turn out very well for the Native Americans .

Men kanske skulle utomjordingar vara noblare än människan, och hjälpa oss vidare i vår utveckling? Ämnet har utforskats väl inom rymdfilmen, allt sedan 1902 års Resan till månen och hela vägen över 1968 års klassiska 2001 till 2013 års Oblivion. Här är några av de vanligaste varianterna på Första Kontakt:

Monoliten i 2001

Monoliten i 2001

Övervakarna  – Monoliterna från 2001 A space odyssey

En miljontals år gammal civilisation som utvecklats så långt bortom vår nivå att de ser oss för de primitiva primater vi faktiskt är. I 2001 hjälper de oss på traven och orsakar två evolutionära språng: ett där en grupp apor förvandlas till de första grottmänniskorna. Ett där en astronaut genomgår en transformation till ett post-fysiskt tillstånd. Men man ska inte göra sig några illusioner om att Monoliterna är annat än likgiltiga inför oss som individer. De ägnar sig åt förädling (avel) på artnivå, och då de bestämmer sig för att det är dags för oss att ta nästa steg bryr de sig inte om vad som händer med dem som inte håller måttet. Övervakare är helt osentimentala, och om de anser att projekt Människan är misslyckat, kan de lika gärna bestämma sig för att ta kol på oss. De är civilisationsbringare, och världsförstörare.

I The Abyss  har utomjordingar iakttagit oss från oceanens botten i många sekel, och fått nog: de är så besvikna på vårt beteende att de tänker förstöra vår civilisation innan vi själva spränger Jorden i luften. Samma sak med Klaathu från The day the Earth stood still, som representerar ett intergalaktiskt FN och har tagit med sig en dödsbringande robot i sitt flygande tefat för att förinta oss. I Prometheus visas under förtexterna hur de mäktiga ”ingenjörerna” är upphovet till allt liv på Jorden. Men de ångrar sig och skapar ondskefullt DNA som så småningom muterar till xenomorphmonstret från Alien.

Ett variation på Övervakartemat är alla de skräckfilmer som handlar om alien abduction: Det skrämmande kommer av att den enskilda människan inte kan veta Övervakarnas avsikter, och av att de inte bryr sig om sådant som personlig integritet eller bekvämlighet. Påtagligt många filmer om utomjordiskt bortförande avstår från att spekulera i motivet till utomjordingarnas beteende.

Pensacola / Vega

Pensacola / Vega där Ellie möter sin ”pappa”

Föräldrarna – Carl Sagans Contact

I samma ögonblick som radiovågor från Jorden når fram till stjärnbilden Vega, börjar inbyggarna där att sända tillbaka en signal till oss. Om vi är tillräckligt vetenskapligt avancerade kan vi dechiffrera den och hitta ritningen till en farkost som finns gömd inne i koden. Våra Vegavänner vill inget hellre än att vi ska visa oss värdiga uppgiften, och då Dr Ellie Arroway till sist når fram till målet antar varelserna en form hon kan relatera till på ett personligt plan: Ellies far. De är just som vänliga och uppmuntrande föräldrar, som varsamt curlar sitt barn (Mänskligheten) att ta sina första steg på egen han. En vän kallade Carl Sagans roman Kontakt ”den religiösa versionen av 2001” och det är en ganska bra beskrivning av en historia som är mer intresserad av individens utveckling än evolutionen. 2001 skildrar på sitt vis början till slutet för mänskligheten så som vi känner den, för evolutionen bär inte på något överskottsbagage. Men Kontakt är mer bekymrad över den enskilda individens möte med det okända, och hur varje människa med försiktighet kan finns en väg att närma sig faktumet att vi inte är ensamma. Först då vi är redo, då tar vi språnget. I Carl Sagans vision blir det ett själens språng för var och en, snarare än en arts död och en annans framträdande. Sagan hör också till de forskare som talade sig mest varm för att vi skulle söka efter utomjordisk intelligens. Han var kosmisk optimist.

Fler varianter på ”Utomjordiska föräldrar”: De musikaliska tefaten i Spielbergs Närkontakt av tredje graden, vars uppdykande på Jorden har en djupgående själslig effekt på alla som kommer i kontakt med dem. De är till en början lika mycket skrämmande som fascinerande – skillnaden mellan en Övervakare och en Förälder ligger i avsikten. Utomjordingarna i Cocoon är först ovilliga att interagera med pensionärerna som finner dem, men tar sedan sitt föräldraansvar och ger dem av den eviga ungdomens hemlighet. De rultiga Mondoshawians i Femte Elementet har interagerat med människorna i tusentals år, och gömt hemligheten till universell upplysning i ett tempel i den nordafrikanska öknen.

Independence Day alien

Independence Day alien

Kolonialisterna – Moderskeppen från Independence Day

En av de vanligaste fantasierna vi har är den om den teknologiskt övermäktiga invasionsflottan som plötsligt dyker upp på himlen och låter eld och död regna ned över våra städer. Det räcker med att titta på vår egen historia för att veta hur det brukar gå till. I Independence Day är utomjordingarna på jakt efter våra naturresurser, och de förspiller ingen tid innan de går till attack mot vår militär och stora städer. Då USA:s president får telepatisk kontakt med en av dem och frågar vad de vill att vi ska göra, är svaret enkelt: ”Dö!”. Människorna är bara ett hinder på vägen till att ta det som verkligen betyder något, ett hinder som ska röjas undan. Eller i värsta fall ätas upp. På exakt samma sätt är det i Pacific Rim, där ledarna för den transdimensionella rasen av kaijuer klonar fram enorma monster med det specifika syftet att utrota alla människor innan den verkliga invasionen inleds. I The Avengers tror Loki att de utomjordiska chitaurierna ska lämna det mesta av Jorden intakt efter invasionen och låta honom härska som kung, men då vi ser förödelsen förstår vi att det är en naiv förhoppning. I Man of Steel är det general Zod som planerar att återupprätta sin planet Kryptons kultur här på Jorden, och för att bereda vägen aktiveras ett par stora terraformerare: maskiner som kommer att förvandla vår planet till stoft och lämplig för kryptonisk kolonisation.

Inga Kolonialister bryr sig egentligen om vad som händer med dig eller mig, men somliga är luriga i sin strategi och bygger först upp ett förtroende, och tar till och med hjälp av medlöpare för att tömma Jorden på resurser. De kan först framstå som både vänliga och goda.  V-ödlorna i de båda tv-serierna V är ett klassiskt exempel. ”V” står för ”Visitors” som de kallar sig, och de drar igång ett omfattande PR-program som ska får över befolkningen på sin sida. Sedan slår de till och inför undantagstillstånd och åsiktsförtryck. På samma vis opererar utomjordingarna i Oblivion, som helt vill tömma Jorden på vatten. De övertygar de kvarvarande människorna om att de är The Good Guys och får dem över på sin sida. Allt med ett glatt leende.

Fler Kolonialister: Ra i Stargate spelar på primitiva kulturers gudsfruktan och presenterar sig som en gud.  Det gör också ”Gud” i Star Trek V. Vi har också tripoderna i Världarnas krig, de gruvbrytande monstren i Cowboys and aliens, barnarövarna i Falling Skies, Mars Attacks, Decepticons från Transformers, Vogonerna i Liftarens guide till galaxen, härskarna Dark City och de osynliga varelserna i The Darkest hour.

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Ripley blir inte uppäten i Alien 3

Demonen – Xenomorphen från Alien

I rymden finns många mörka territorier dit ingen man eller kvinna kan bege sig utan att riskera att få något ondskefullt med sig tillbaka. En demonlik varelse som gör sitt yttersta för att förgöra alla den kommer i kontakt med. Ibland är det något som landar i vår mitt, som monstret i Cloverfield.  I Alien och Aliens är detta förbjudna territorium ett kraschat, utomjordisk rymdskepp fyllt med ägg. Då man kommer för nära aktiveras ondskan och helvetet bryter löst. I ägget finns en facehugger, som kastar sig över sitt byte och implanterar ett embryo, kallat chestburster från sitt karaktäristiska sätt att äta sig ut genom bröstkorgen på sitt offer. Denna varelse blir sedan en fullvuxen xenomorph – en perfekt mördare som inte ger sig förrän den själv är det enda levande inom synhåll. En sådan rymddemon går inte att förstå eller kommunicera med. Det enda du kan göra är att hålla sig undan, eller förgöra den med eld. Demonen är som hämtad från de mörkaste legenderna inom vår kulturhistoria. Man kan också se likheter med modern skräckfilm, som The Grudge.

I John Carpenters klassiska The Thing hittar ett gäng forskare sin nemesis under isen på Antarktis, och denna variant av Demon kan anta formen av sina offer och på så vis komma tillräckligt nära dem för att föra smittan vidare. För varje minut smittas fler av monstret, och de kvarvarande människorna blir paranoida av att inte veta vem som är besatt. En liknande situation ser vi i Dreamcatcher, där varelsen Mr Gray med kraftfull telepati kan besätta sina offer och få dem att attackera varandra. I The Last Days on Mars hotas besättningen på en expedition av ett zombievirus, som hämtar upp de mörkaste drifterna hos sina offer och gör dem till bestialiska mördare. Ungefär samma sak händer i John Carpenters Ghosts of Mars, där de smittade till och med bildar en mördarkult. I den något mer sansade Andromeda Strain har viruset en liknande våldsam effekt, men får den som smittats att skada sig själv, snarare än andra.

En variant på Demontemat ser vi i Predator och Predator 2, där en utomjordisk krigare isolerar och rituellt dödar sina offer, ett efter ett. Där framstår Predatorn verkligen som en demon från en annan värld för sina mänskliga motståndare, men vi i publiken förstår att det är en varelse av kött och blod.

Mer bokstavligen infernalisk är den ondska som släpps lös ombord på rymdskeppet Event Horizon, då de öppnar en portal till en annan dimension och släpper igenom något helvetiskt. En mardröm för alla ombord inleds.

Galactus i filmversionen

Galactus i filmversionen av Fantastiska Fyran

Kaos – The Great Evil i Femte Elementet

Rymdfilmer utnyttjar ofta möjligheten till enorm skala som rymdmiljön tillåter – och låter hotet anta kosmiska proportioner. Redan HP Lovecraft gjorde detta, då han diktade om ofattbara, kosmiska gudar som vi människor gör bäst i att inte ens tänka på.  I rymdoperan Femte Elementet hotas världen av The Great Evil, en ostoppbar, universell kraft som växer exponentiellt, rör sig med oerhörd hastighet genom solsystemet och blir starkare varje gång något attackerar det. Här är ondskan förkroppsligad, i form av ett brinnande eldklot i samma storlek som Jupiter. Vi får aldrig veta exakt varför eldklotet finns, men vi vet att det slukar allt i sin väg. I Star Trek finns en motsvarighet i cyborgkulturen The Borg, som bland annat är med i Star Trek Voyager. Borgerna har en vilja: att assimilera alla varelser som kommer i deras väg och inlemma dem i sitt teknologiska kollektiv. Individen sugs in i ett kollektivt insektsmedvetande. Allt som kommer i kontakt med borgerna förgörs. Förtrupper till The Borg är de enorma sfärer och kuber som attackerar planeter som kommer i deras väg. Det sista många civilisationer ser och hör är en kub och radiosändningen ”We are the Borg. Resistance is futile. You will be assimilated.”

Andra exempel på Kaos med ett tydligt uppsåt att förgöra är planetätaren Galactus och dess härold Silversurfaren i Fantastic Four Rise of the silver surfer. I serien är Galactus personifierad till en storvuxen humanoid, men i filmen är hen mer som ett hotfullt moln. I Green Lantern är Parallax en fd grön lykta som drabbats av storhetsvansinne och blivit en själslukande världsförgörare som det krävs att hela Gröna Lyktankåren kämpar emot för att kunna stå emot.

Samma koncept, men på en mänskligare skala, är den geleartade massa som hotar en ameriskansk småstad i The Blob. Den suger in allt levande som kommer för nära, och växer som en amöba till fruktansvärd storlek. I komedin Evolution börjar ett liknande kosmiskt Kaos som en bakterieodling i ett gymnasielabb, men växer snabbt till sig och blir en ostoppbar koloss som tornar upp sig över bergstopparna och hotar att sluka allt.

Somliga kosmiska hot är mindre fientliga i sin avsikt, men inte desto mindre farliga för oss människor. Planeten Solaris är snarast nyfiken på oss människor, men är samtidigt så kraftfull att var och en som kommer i mental kontakt med den är dömd att dö. V’ger i Star Trek the motion picture och rymdskeppet som letar efter överlevande valar i Star Trek IV är båda egentligen fredliga representanter för utomjordiska civilisationer. Men de är så mäktiga att deras blotta närvaro vid Jorden orsakar stor förödelse.

Annonser

5 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s