Månad: februari 2014

Alien Nation (1988) – rasallegorisk snutfilm

USA 1988, regi: Graham Baker, producent: Gale Anne Hurd, Richard Kobritz, manus: Rockne S O’Bannon

James Caan är Sykes och Mandy Patinkin är San Francisco

James Caan är Sykes och Mandy Patinkin är San Francisco

Handlingen.

Den där snutfilmen från 80-talet där två omaka poliser tvingas jobba tillsammans, bråkar och till slut lyckas få till en butter vänskap. Nej, inte 24 timmar, Dagissnuten eller Tango & Cash. Utan den med James Caan som måste jobba ihop med en kille som har hela huvudet fullt av prickar och inga öron. Alien Nation är ett av de första projekten som fick manus av Rockne S O’Bannon (senare känd som skaparen av bland annat Farscape och Defiance). Journalfilmer visar hur ett rymdskepp med utomjordiska slavarbetare har landat på Jorden, och hur dess besättning så gott de kan försöker assimilera sig, skaffa jobb och bli accepterade som fullvärdiga medlemmar av samhället. Men människor som polisen Sykes (James Caan) är mycket misstänksamma mot nykomlingarna, och retar sig på deras konstiga vanor: de äter rått kött, dricker sur mjölk och tar mänskliga namn från berömda städer och författare. Sykes hymlar inte med sin rasism, och kallar dem för det nedsättande ”slags”. Han behandlar dem som tredje klassens medborgare. Då Sykes’ partner dödas i en uppgörelse där några ”slags” är med, bestämmer han sig för att lösa fallet själv. Då tvingas han svälja stoltheten och samarbeta med poliskårens ende utomjordiska detective, som kallar sig San Francisco.

Pretentionerna?

En allegori om USA:s rasmotsättningar som vill säga något väsentligt om sociala motsättningar i ett mångkulturellt samhälle. Med aliens som uttrycksmedel. Och i form av en cynisk polisfilm. En ganska ovanlig story, för att vara från sent 80-tal.

Moderskeppet syns på avstånd

Moderskeppet syns på avstånd

Världsbygget och rymdskeppen!

Vi får bara se en kort glimt i återblicken, precis i början av filmen. Ett stort, runt (och trasigt!) moderskepp som hovrar över en amerikansk stad. Det är enormt. Och trasigt – vilket är hela poängen. Dessa aliens är fast här med oss, vare sig de vill det eller inte. Typ samma bild som i District 9, som kom nästan tjugo år senare.

Design och specialeffekter;

De många skådespelarna och statisterna med tung alienmakeup – det prickiga huvudet – utgjorde en inte obetydlig utmaning för filmteamet. Inte sedan det sena 60-talets Apornas Planet hade en science fictionfilm så mycket folk utklädda till aliens i bild samtidigt. Med dagens mått mätt, ser ”slags” rätt plastiga ut, men man måste ändå uppskatta ambitionsnivån och hur konsekvent genomfört det är. Det mesta effektkrutet bränns också av på just sminket. I övrigt är Alien Nation en standardpolisfilm.

Domen:

Jag såg den här för många år sedan, och har gått med uppfattningen att det är en ganska bra film med en hård, samhällskritisk kärna. Kanske har jag blandat ihop den med Enemy Mine (1985) som kom ungefär samtidigt och också visar en man och en utomjording som tvingas bli vänner. Men nu när jag för bloggens skull såg om Alien Nation föll filmen snabbt från sin piedestal. Allegorin är klumpig, och det är svårt att se vilken story som blev lättare att berätta bara för att San är utomjording och inte, låt oss säga svart (tema ras) eller asiat (tema kulturmotsättningar). James Caan gör verkligen så gott han kan, men får tillbringa alldeles för mycket tid med att huka sig och skjuta med pistol. Konspirationsmysteriet – filmens stora hemlighet, om man så vill – utvecklas inte som idén förtjänar. Knappt har skurkarna avslöjats förrän det ska skjutas mycket och sedan är det slut. Många av de goda ansatser och idéer som aldrig riktigt fick vingar i Alien Nation förverkligades många år senare i regissören Neill Blomkamps sydafrikanska film District 9 (2009) – en på alla vis överlägsen variation på rasismtemat då dess vita, fördomsfulls huvudperson Wikus genom aliens själv får känna vad det betyder att vara annorlunda, riskerar allt och förändras för gott. Polisen Sykes i Alien Nation riskerar inte sin maktposition för ett ögonblick, och hans mognad går ut på att han låter San Francisco assimileras och bli som en kopia av honom själv.

Se även: fler filmer av producenten Gale Anne Hurd+

Filmens producent Gale Anne Hurd förtjänar en rad för sig. Hon har samarbetat mycket med bland andra James Cameron, och måste vara en av de filmproducenter som har flest science fictionfilmer på sin meritlista. Hon har bland många andra producerat Terminator (1984), Aliens (1986), The Abyss (1989), Terminator 2 (1991), Armageddon (1998), Hulk (2003), Aeon Flux (2005), The Incredible Hulk (2008) och The Walking Dead.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Thor The Dark World (2013) – bland gudar, gudinnor och rymdskepp

USA 2013, regi: Alan Taylor, producent: Kevin Feige, manus: Christopher Yost, Christopher Markus, Stepgen McFeely, musik: Brian Tyler

Mörkalvernas kung har ett mäktigt rymdskepp och en tung medhjälpare

Svartalvernas kung har ett mäktigt rymdskepp och en tung medhjälpare

Handlingen.

I en väldigt trevlig blandning av space opera, high fantasy, komedi och superhjältefilm får vi mer av allt jämfört med den första filmen Thor: pampigare krig, mäktigare vyer över Asgård och dess gyllene invånare, en mognare men samtidigt kraftfullare Thor (Chris Hemsworth), en camp huvudskurk i Malekith, Svartalvernas konung (Christopher Eccleston), och inte minst fler och roligare scener från vårt vardagliga Jorden där Jane Foster (Natalie Portman) med hjälp av sina två praktikanter (charmigt inkompetenta) och en spritt språngande galen Stellan Skarsgård försöker lösa gåtan om varför själva verkligheten tycks lösas upp. Allt hänger förstås ihop: Svartalverna har brutit sig ur det fängelse dit Oden (Anthony Hopkins) förvisade dem, och nu samlar de ihop sin rymdskeppsflotta och går till attack mot själva Valhall för att stjäla tillbaka en substans med vilken kung Malekith kan få mörkret att sänka sig över universums nio riken. Thor blir tvungen att ta hjälp av sin gamle fiende och bror, Loki, för att försöka slå tillbaka attacken.

Dr. Erik Selvig (Stellan Skarsgard), Ian Boothby (Jonathan Howard), Darcy Lewis (Kat Dennings)

Dr. Erik Selvig (Stellan Skarsgard), Ian Boothby (Jonathan Howard), Darcy Lewis (Kat Dennings)

Pretentionerna?

Jag är imponerad över hur väl Marvel numera lyckas ta gamla, i Thors fall mer än lovligt mossiga superhjältar, och filmatisera dem med originalseriens stora dramatik intakt. De tar sina fantasyhjältar på djupaste allvar, och att produktionsdesignen är så fabulös att det tar andan ur en hjälper förstås också till.  Samtidigt adderar Marvel, genom exempelvis Janes tre klantiga och oheroiska medhjälpare, ett humoristiskt metalager som fungerar som en blinkning till den moderna publiken: ” Jo, vi vet att Thor är kitschig som tusan och att hela konceptet egentligen är superknasigt, men vi kan väl gilla det ändå, fans emellan?”

Fantasy möter sci-fi på ett aptitligt vis: mörkalvernas rymdskepp invaderar Valhall

Fantasy möter sci-fi på ett aptitligt vis: svartalvernas rymdskepp invaderar Valhall

Världsbygget och rymdskeppen!

Bygger vidare på den science-fantasyvärld där Asgård är en avancerad rymdcivlisation och regnbågsbron Bifrost är en maskhålsgenerator. Den här gången får vi se mer av de nio riken som Oden härskar över: ett krig i Vanahem inleder hela filmen, där Thor får chansen att besegra den största krigaren i fiendearmén med ett enda slag från Mjölner.

Svartalvernas civilisation är den äldsta av alla, och existerade i det eviga kosmiska mörkret innan Oden kom med sina arméer och besegrade kung Malekith. Den riktigt stora nyheten i The Dark World är mängden rena science fiction-element som integreras i fantasyvärlden.  Svartalverna är högteknologiska och färdas mellan planeter i  ett stort taggliknande rymdskepp som landar vertikalt och blir som ett svart torn som dominerar sin omgivning, inte helt olikt Barad Dûr. Från det stora skeppet sänder svartalverna ut trekantiga attackskepp mot Asgård, som förstör Valhall. Dessa scener är mer Star Wars än Sagan om Ringen. Jag tänker också på rymdfantasyklassiker som Krull eller Stargate.

Thor får svinga Mjölner både en och två gånger

Thor får svinga Mjölner både en och två gånger

Design och specialeffekter;

På de flesta vis överlägsen sin redan utmärkta föregångare. Fler scener mixar utomhusscenerier (bl a från Norge) med det animerade, vilket skänker mer verklighetstrogenhet mitt uppe i allt det kosmiska. Vi får se en fin variation i miljöer, färger och former, huvudpersonerna hoppar genom dimensionsportar mellan världar som Vanahem, Svartalfhem, Asgård och Jorden – allt från det guldglittrande till rena mardrömsplatser. På det hela taget ser det fabulöst ut, och det bidrar utan tvekan till att vi accepterar den skruvade storyn. Fotot, filmat med klassiska Panavisionlinser, är signerat Kramer Morgenthau, som tidigare arbetat med regissören på Game of Thrones. Produktionsdesigner är Charles Wood, som tidigare arbetat med bl a Wrath of the Titans och A-team, medan art directorn Ray Chan bl a jobbat med Children of men. Båda de sistnämnda är involverade i den kommande Guardians of the Galaxy, vilket bådar gott.

Natalie Portman och Tom Hiddleston

Natalie Portman och Tom Hiddleston

Mest minnesvärda scen*

Det behövs inte slagsmål och explosioner för att det ska bli bra science fiction. Jane och hennes dumma assistenter blir av några barn visade till en plats där verkligheten tycks suddas ut. I ett övergivet hus, kan man släppa en flaska på marken, och den tycks försvinna och kommer istället fallande uppifrån. Fångar man den inte då, fortsätter den att falla, snabbare och snabbare. Både forskare och ungar fascineras, och människan är ju lekande till sin natur. Men vart tar egentligen de där sakerna vägen medan de är borta. Och vad händer om en människa skulle ta sig igenom portalen?

Heimdall (Idris Elba) vs Svartalvernas skepp

Heimdall (Idris Elba) vs Svartalvernas skepp

Domen:

En självsäker film, från ett team som vet exakt hur de kan leka med genreblandningarna. Att låta Game of Thrones‘ Alan Taylor regissera skänker hela spektaklet en viss pondus som passar utmärkt med de mytologiska miljöerna och den episka handlingen. Det högtravande balanseras fint med den geekiga humor som vi känner igen från bland annat The Avengers. I The Dark World är S.H.I.E.L.D i stort sett helt frånvarande, vilket är ganska skönt. Det är många turer och personer att hålla reda på ändå, utan att amerikanska myndigheter också behöver stjäla fokus från handlingen. (Jag är personligen lite emot hur S.H.I.E.L.D skildras i Marvelfilmerna, men det är en annan historia.)

Ska jag hitta en negativ punkt med The Dark World är det möjligen att Svartalvernas kung är en ganska blek – bokstavligen och bildlikt – skurk. Han är ond, intensiv och allvarlig, och sen är det inte så mycket mer än så. En rätt ointressant figur, helt enkelt. Tur att Loki också är med på ett hörn – utan honom hade filmen inte alls haft den lyskraften.

Filmen klarar trevligt nog Bechdeltestet. Det är minst fyra scener där kvinnor talar med varandra, och i flera av fallen handlar inte hela samtalet alls om en man (i något fall kommer de in på en man efter ett tag). Kvinnorna talar bl a om vetenskap, om ett experiment de just utfört, samt om en plan de ska sätta i verket. Gudinnan Frigga besegrar dessutom Svartalvernas kung i närstrid, vilket faktiskt är kinda cool.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Scarlett käkar killar i trailer för Under the skin

Under the Skin

Under the Skin

Här är recensionen av Under the skin

En av förra årets uppmärksammade filmer på festivalscenen är alienthrillern Under the skin med Scarlett Johansson. Filmen, baserad på en roman från 2001 av Michael Faber, är regisserad av Jonathan Glazer och nu februari fick den sin första riktiga trailer.

Johansson spelar en alien i en förförisk kvinnas form, som reser genom Skottland och raggar upp män som ska bli mat åt hennes alienkompisar. Men det är inte bara en thriller, utan Johanssons karaktär börjar relatera till sina offer. Filmen har beskrivits som estetiskt tilltalande, störd och hypnotisk, med övertoner av David Lynch.

Filmen hade aldrig svensk biopremiär. Här är recensionen av Under the skin

Woop! Trailer för Guardians of the galaxy ser bra ut, har Björn Skifs

Uppdaterad juli 2014: Här är sista trailern inför premiären 1 augusti, samt fler bilder

guardians of the galaxy

guardians of the galaxy

– They call themselves The Guardians of the galaxy…  – What a bunch of assholes!

Marvel köttar på med wisecrackinghumorn och oneliners och låter sitt nya superhjältegäng vara ett riktigt gäng med tuffingar. Eller vad sägs om ett vandrande träd (rymdlavskägge), en talande tvättbjörn, och tre mycket cyniska intergalaktiska krigare? GotG har ansetts som en risk för Marvel, eftersom det är en relativt okänd superhjältegrupp, vars story nästan helt och hållet utspelas på en kosmisk scen. Av döma av dessa två minuter i första trailern har de i alla fall fått till en underhållande ton, snygga rymdskepp, en mycket sur tvättbjörn. Och inte minst: vi får höra Björn Skifs sjunga oooga chaka! Biopremiär i sommar.

Rymdskepp i Guardians of the galaxy

Rymdskepp i Guardians of the galaxy

Predators (2010) – sona dina synder

USA 2010, regi: Nimród Antal, producent: Robert Roudriguez, manus: Alex Litvak

Adrien Brody är muskelhjälten i Predators

Adrien Brody är muskelhjälten i Predators

Handlingen.

I en oväntad reboot av den misshandlade Predator-världen återgick producenten Robert Rodriguez till rötterna: ett gäng testosteronpumpade män och en supertuff kvinna ställs mot ett osynligt hot i en främmande skog. Men den här gången vaknar huvudpersonerna medan de faller med fallskärm och slår i backen i vildmarken. En bit bort har lådor med vapen landat. De inser omedelbart att de alla valts ut för att de är amoraliska mördare, våldsverkare och legosoldater. Och de förstår också att de hamnat på en gladiatorarena. Men det är inte Colosseum direkt, utan den här skogen ligger på en främmande planet. På himlen hänger två månar.

Pretentionerna?

Karma is a bitch. Förr eller senare måste du sona för sina synder, och om du hamnar i klistret tillsammans med svin som du själv, kommer ni då att fortsätta vara svin eller växa med uppgiften och bli något mer? Svaret är inte vad du tror.

Predatorerna är lika motbjudande som  vanligt

Predatorerna är lika motbjudande som vanligt

Världsbygget!

Minimalism. Två månar på himlen antyder att vi inte är på Jorden. Predatorerna håller sig gömda, och liksom i originalet Rovdjuret (1987) är det länge bara människorna och deras rädsla vi får se. Men Predators har också ett par oväntade vändningar. I vraket från ett rymdskepp bor någon, som klarat sig längre i denna dödsskuggans dal än någon annan gjort. Vilket pris har han betalat? Och det är fler än en predator, som alla har olika mål och agendor. En värld med lite rikare bakgrundshistoria än vi sett tidigare i Predatorfilmerna.

Design och specialeffekter;

Fortsättning på den första filmen med Arnold Schwarzenegger: en subtropisk till tempererad blandskog med öppen mark. En massa ärrade soldater med stora knivar och vapen. Ett dolt hot. Massor av lera och blod, så småningom. Tight gestaltat.

Luckor i manus,

Utan att spoila kan jag säga att jag inte riktigt köper överraskningen mot slutet. Det förtar lite av magin.

Mest minnesvärda scen*

Jag gillar den maniske Laurence Fishburne, som smyger omkring i skuggorna och pratar för sig själv.

Topher Grace och Sonia Braga är de båda mer sympatiska karaktärerna i Predators

Topher Grace och Sonia Braga är de båda mer sympatiska karaktärerna i Predators

Domen:

En film som kom lite out of the blue, för mig. Jag hade låga förväntningar efter de fruktansvärda Alien vs Predator-filmerna. Men Robert Rodriguez lyckas nästan göra denna så misshandlade franchise relevant igen. Det gör han genom att ta fasta på det som gjorde film nr 1 så spännande, och ignorerar resten av mytologin. Han låter skurkrollen antas av de starkaste, vilket är mycket mer smakfullt än det cyniska försöka till samhällssatir över den dumma underklassen som vi plågades med i Predator 2. Smart är också att låta gruppen av jagade människor vara så disparat. Från Adrien Brodys plågade antihjälte till Topher Grace som nörd, Walton Goggins som creep, den fine Danny Trejo som Den store tyste och förstås Fishburne som psykotisk överlevare. I samspelet mellan alla dem ligger mer än halva nöjet med filmen.

Men Predators kommer bara halvvägs. Storyn är onödigt invecklad, och det skulle räcka med de intriger som helt naturligt uppstår i en tillspetsad situation, utan att också introducera en konspiration. Och även om predatorerna aldrig varit slemmigare, är de begränsade som bad guys, eftersom de är som mest hotfulla innan de kliver fram i ljuset. Med Predators får A for effort, och jag hoppas det kommer mer.

Se även+

Predator, men hoppa över Predator 2

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Sci-fi-filmfestival i Gävle i april

Sedan hösten har entusiaterna inom Gefle Science-Fiction planerat för sin Sci-Fi filmfestival som går av stapeln den 4-5:e april på Silvanum i Gävle. Biljettförsäljningen är igång sedan 10 februari.

I det gedigna program som visas under de två dagarna hittar vi kultklassiker som Plan 9 from outer space (1959) och Rymdfilmsrecenserade filmer som Forbidden Planet (1956), Le Voyage dans la lune (1902) och Outland (1981). Dessutom är det ett tidsresetema, med bl a Primer (2004).

Jag frågade en av arrangörerna, Stefan Gemzell, vilken film han rekommenderar att man inte missar. Han svarar:
– Jag skulle nog säga att La Jetée från 1963 av Chris Marker (1921-2012) är en riktig pärla som få har sett. La Jetée är ett bortglömt mästerverk som i korta drag handlar om en grupp överlevare efter 3:e världskriget, de experimenterar med tidsresor för att på så sätt förhindra att kriget ens uppstår. Känns handlingen igen, det beror mycket på att Terry Gilliam inspirerades av La Jetée när han gjorde “12 Monkeys”. La Jetée kommer att introduceras av fil. dr Jerry Määttä från Uppsala Univeristet, mest känd för sin avhandling “Raketsommar: science fiction i Sverige 1950–1968” som publicerades 2006

Watchmen (2009) – vem bevakar Väktarna?

USA 2009, regi: Zack Snyder, producent: Lawrence Gordon, Lloyd Levin, Deborah Snyder, manus: David Hayter, Alex Tse, baserat på serieromanen av Alan Moore och Dave Gibbons

Smileyn med blodfläcken blev ikonisk

Smileyn med blodfläcken blev ikonisk

Handlingen.

Året är 1985. Någon börjar mörda pensionerade superhjältar. Den kryptofascistiske Comedian är den förste att stryka med, och hans gamla vapendragare från superhjältegruppen The Watchmen tvingas motvilligt att återförenas. Det blir den maskerade kvinnohataren Rorschach (Jackie Earle) och den idealistiske men uppgivne Night Owl (Patrick Wilson) som börjar nysta i mordmysteriet. Night Owl inleder en tafatt romans med deras gemensamma exkollega Silk Spectre (Malin Åkerman). Samtidigt trappas Kalla kriget upp då världens enda person med riktiga superkrafter, Dr Manhattan (Billy Crudup), tvingas i exil på Mars. Medan de trötta föredettingarna till hjältar kommer allt närmare gåtans lösning står världen plötsligt på randen till kärnvapenkrig.

Pretentionerna?

En nästan exakt återberättad filmversion av Alan Moores klassiska serieroman från 80-talet. Bildruta för bildruta.

Dr Manhattan visar sig för en astronaut på månen

Dr Manhattan visar sig för en astronaut på månen

Världsbygget och rymdskeppen!

En parallell verklighet till vår egen, där maskerade ”hjältar” inte har övermänskliga krafter (med ett undantag) utan är mer som en sorts cirkusfreaks. De av dem som har gott om pengar, satsar dessa på teknologiska prylar som hjälper dem att bekämpa brott. Ozymandias (Matthew Goode) har ett eget palats på Nordpolen, och Night Owl färdas i ett uggleformat luftskepp. Det är en både färgsprakande och dyster tablå som målas upp, samtidigt hyperrealistisk och serietidningsgräll. Den ende riktige superhjälten är den blått lysande, spritt nakne Dr Manhattan, som förvandlats till en gudalik, allvetande, kosmisk varelse i ett radioaktivt experiment. Dr Manhattan flyr Jorden och bosätter sig på Mars, där han skapar ett enormt urverk av glas som han smälter av den marsianska sanden. Här begrundar han om han ids stoppa det hotande kriget.

Design och specialeffekter;

Serieromanen Watchmen ansågs länge som ofilmbar, och vi var många som undrade hur fasiken filmskaparna tänkte sig att tolka de ikoniska serierutorna av Dave Gibbons. Man valde att överföra serien ruta för ruta till vita duken, och även om man kan ifrågasätta detta val så måste man erkänna att resultatet är imponerande. Filmens look är resultatet av ett heroiskt arbete av producenten Lawrene Gordon, regissören Zack Snyder och produktionsdesigners som Adam Hughes, John Cassaday och Alex McDowell, och kostymdesignern Michael Wilkinson. Det enda som irriterar mig är Zack Snyders överdrivna användande av slow motion i actionscener. Det blir tröttsamt i längden.

Night Owl, Silk Spectre, Rorschach

Night Owl, Silk Spectre, Rorschach

Mest minnesvärda scen*

Filmen lägger sig nära förlagan och svämmar följaktligen över av minnesvärda scener, som dessutom matchas mot de viktigaste serierutorna: Comedian som åker ut genom fönstret. Smileyfacet med blodsdroppen på den regnvåta asfalten. Night Owls och Silk Spectres älskog i uggleskeppet över storstaden. Rorschachs ojämna kamp mot skurkbossen i fängelset. Dr Manhattan som återskapas efter sin död som ett skrikande skelett. Den magiska lokatten Bubastis’ öde i Ozymandias’ palats. Dr Manhattan och Silk Spectre på Mars… I Ultimate Cut som är över tre timmar lång, återser du alla viktiga scener från de tolv seriealbumen.

Ozymandias

Ozymandias

Domen:

Det finns två serieromaner som mer än några andra påverkat min syn på seriekonsten, ja förmodligen på hela populärkulturen. Det är Alan Moores Watchmen och Frank Millers Batman The Dark Knight Returns. Jag skulle kunna skriva hela blogginlägg om dem, men nöjer mig med att konstatera att det hör minst lika mycket till allmänbildningen att ha läst dem, som att ha läst 1984 eller ha sett The Wire. Av dem båda är Millers Batman den coolare, medan Moores Watchmen har ett mer hjärta. Båda säger massor om samtiden.

Jag känner mig  kluven inför faktumet att regissören Zack Snyder nu tycks få lägga vantarna på båda dessa serieklassiker, i och med att han ansvarar för att ta Batman vidare på vita duken. Han är tveklöst ett tvättäkta seriefan, och han har tekniskt know-how. Men tillför han någonting konstnärligt?

I filmatiseringen av Watchmen tar Snyder och de övriga filmskaparna fasta på originalets filmiska kvaliteter och skapar en rörlig version. Det är inte en tolkning så mycket som en transkribering. Men det blir något mekaniskt över scenerna som gång på gång jagar samma kameravinkel som i stillbilderna. De duktiga skådespelarna tvingas posera ansträngt för att uppnå en viss ställning i exakt rätt ögonblick. Om man inte har läst serieboken är det förmodligen svårt att förstå varför dramaturgin är så tillkämpad. Serieromanens drömska berättarrytm gör dessutom filmen till en stundtals segdragen historia, speciellt i den på tok för långa Ultimate Cut. I händerna på en större filmskapare hade vi inte fått nöjet att beskåda en exakt replica av tidernas främsta superhjältehistoria, men förmodligen hade vi fått en intressantare film.  Inte desto mindre är Watchmen en sjukt bra story, vilket Snyders poserande inte kan ta ifrån den.

Night Owl

Night Owl

Saker du måste veta om serien Watchmen

  1. Smiley-ansiktet som symbol för acid house-kulturen kommer från singeln Beat Dis av Bomb the bass (1988) som använde den blodfläckade smileyn från just Watchmen på omslaget. (Själv tillverkade jag en blodfläckad smiley med hjälp av nagellack från mamma och hade på kavajslaget som 17-åring.)
  2. Utgångspunkten för seriens superhjältar är att de alla är gravt dysfunktionella: neurotiker, fascister, sadomasochister och narcissister. De lever i en pseudovärld som de skapat åt sig själva, där de endast interagerar med varandra och sina motståndare i form av kriminella.
  3. Vanligt folk existerar knappt i ”hjältarnas” värld. Därför är allmänheten också misstänksam mot dem. Vem bevakar Väktarna? är frågan som återkommer i graffiti genom hela serien.
  4. Alan Moore ville ursprungligen använda figurer som redan fanns i DC-universum, men förlaget tyckte det verkade som kapitalförstöring att döda så många karaktärer som folk redan kände till. Moore fick hitta på nya figurer.
  5. Moore anger William S Burroughs som en av sina största influenser för storyn, speciellt upprepandet av symboler och figurer, som rorschachtestets fläckar och cirkeln som bl a återkommer i smileyansiktet.

Se även+

Snyders och Christopher Nolans Man of Steel (2013)

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Treasure Planet (2002) – supernova, ohoj!

USA 2002, manus, regi och producenter: Ron Clements och John Musker

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

John Silver och Jim Hawkins, en av litteraturens omaka par

Handlingen.

Storyn har ett par hundra år på nacken men blir aldrig gammal: den unge pojken Jim Hawkins (Joseph Gordon-Levitt) kommer över en skattkarta och hamnar på ett väldigt segelfartyg som stävar mot den ö där kapten Flints skatt ska vara gömd. Men skattkartor lockar till sig allehanda löst folk, och bland besättningsmännen gömmer sig hänsynslösa pirater och kallblodiga mördare. Mot alla odds finner Jim en bundsförvant bland dessa banditer: den enbente cyborgen John Silver (Brian Murray). Vänta nu, cyborg? Ja, för Treasure Planet (eller Skattkammarplaneten) är något så charmant som en steampunkversion av Robert Louis Stevensons Treasure island, och dessutom utspelas den i rymden. Lovely, matey!

Pretentionerna?

High concept i dess prydo: Skattkammarön i yttre rymden.

Legacy ovanför rymdstationen

Legacy ovanför rymdstationen

Världsbygget och rymdskeppen!

En av de mest fantasifulla rymdvärldar jag har sett, med tillräckligt mycket fantasifulla överdrifter för att man ska förlåta att alla fysikens lagar tycks satta ur spel. Fullriggare seglar på solvindarna mellan de olika planeterna i galaxen, med kometer och nebulosor som färgsprakande moln att gömma sig i. Unge Jim är en hejare på solsurfning, en sorts blandning mellan vindsurfbräda och rymdskateboard. Eftersom det är en fantasivärld kan Jim kasta sig ut från relingen på skeppet och bara surfa iväg i världsrymden. Rymddräkter eller vakuum är inget man behöver bekymra sig om.

Mycket av filmen utspelas omkring på det praktfulla rymdskeppet Legacy, vars strikta kapten Amelia (Emma Thompson) och First Mate styr besättningen med järnhand. Legacy är ett klassiskt piratfilmskepp, men då med den lilla skillnaden att det stävar fram mellan supernovor och svarta hål. Pampigt är det, och det funkar förvånansvärt bra med segelfartyg i rymden.

Det är ett myller av olika figurer ombord, där aliens av olika slag är vanligare än människor. John Silver består till stora delar av utbytta delar, men vi träffar också en hundraprocentig robot, den vimsige B.E.N.

Legacy

Legacy

Design och specialeffekter;

Designades och animerades utifrån regeln 70/30: nämligen att 70% skulle vara traditionell Disneyanimation, och 30% science fiction. Resultatet är en småcorny steampunkfantasi som känns organisk och är mycket vacker att titta på. I jämförelse med animationskonkurrenten Don Bluths snarlika film Titan AE är Treasure Planet mycket mjukare i formen och varmare i färgerna.

Mest minnesvärda scen*

Jag gillar hur de betonar far/son-förhållandet mellan Jim och John Silver, så de dialoglösa scenerna där deras vänskap utvecklas tycker jag mycket om. Det slutar med att Jim är helt slut och somnar på sin post. Den ruffige piraten stoppar om honom med en filt. Snyft!

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Pluspoäng för att det är en kvinnlig kapten som är tuffare än vilken pirat som helst

Domen:

En av de bättre Disneyfilmerna från de senaste femton åren, och dessutom en av de vackraste rymdfilmerna, oavsett att den är tecknad. Vi kommer väl aldrig att få veta om det är sant att Ron Clements fick idén till ”Skattkammarön i rymden” redan 1985 men inte kunde realisera den så länge som tekniken för datoranimation var outvecklad. Antingen stämmer det, eller så ville Disney bara göra sin egen rymdfilm för att bräcka rivalen Don Bluths Titan AE från 2000. Oavsett vad som är sant, visar regissörsduon Ron Clements och John Musker här prov på inspirerat filmskapande. Faktum är att det här är en av de bättre adaptionerna av denna pojkboksklassiker som jag har sett. Filmen floppade orättvist nog ekonomiskt.

Se även+

The Iron Giant, en annan inspirerad rymdfilm för barn.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Last Days on Mars (2013) – astronauter som inte känner igen en zombie

USA 2013, regi: Ruairí Robinson, producent: Michael Kuhn, manus: Clive Dawson

Liev Schreiber är astronaut i The Last Days on Mars

Liev Schreiber är astronaut i The Last Days on Mars

Handlingen.

Det är tydligt att forskare i science fictionfilmer aldrig tittar på science fictionfilmer. Forskarastronauterna på Tantalusbasen på Mars har definitivt aldrig sett Alien, vilket faktiskt är lite konstigt om man tänker efter. Lever folk i rymdfilmer i ett parallellt universum där det inte finns rymdfilmer? Hade Petrovic (Goran Kostic) och Harrington (Tom Cullen) vetat något alls om sci-fi hade de haft vett att inte i hemlighet, med bara några timmar kvar på sitt uppdrag, utforska en mystisk håla som troligen innehåller utomjordiskt liv. Och deras kolleger Campbell (Liev Schreiber) och Lane (Romola Garai) hade förstås vetat att man aldrig, aldrig, aldrig får släppa ombord en astronautkollega som påträffas livlös och infekterad av en främmande organism. Astronauterna kan heller inte ha sett en enda skräckfilm i sitt liv, för de tycks inte för sitt liv kunna känna igen en zombie, om den så hoppar upp och biter dem i rumpan. Vilket zombier ju gör.

Pretentionerna?

En remake på Alien, med zombies. Ganska mycket kraft har lagts på att illustrera de inbördes relationerna och tävlandet mellan forskarna, så det finns åtminstone antydan till ett mer substantiellt drama än bara ”Åh, herregud en zombie! Gnapp! Aaargh!”. Men bara antydan.

Dropship från The Last Days on Mars

Dropship från The Last Days on Mars

Världsbygget och rymdskeppen!

Basen och dess teknologi är filmens styrka. Det är helt enkelt en fint gestaltad forskningsstation på Mars, som lämpligt nog för dramatikens skull är utspridd i flera byggnader som bara sitter ihop genom trånga, underjordiska gångar. Mellan undersökningsplatserna och basen färdas forskarna i sina forskarmonsterrtrucks, som jag också gillar.

Två rymdskepp får vi se. Dels den stora Aurora, som är det interplanetära transportskepp som huvudpersonerna väntar på ska anlända till Mars. Campbell ser inte fram emot resan, och beskriver den som en flygande likkista. Det går inte riktigt att urskilja hur Aurora ser ut, annat än att det är en avlång och inte särskilt vacker konstruktion. Vi får också se ett dropship, med fyra vridbara jetmotorer, som landar på Mars yta för att plocka upp besättningen. Men då väntar redan zombierna på dem..

Monstertruck på Mars

Monstertruck på Mars

Design och specialeffekter;

Vitt och rött är huvudfärgerna: den mänskliga teknologin, skyddsdräkterna och byggnaderna är vita, och Mars är röd. Så småningom är det svart zombieblod överallt. Jag tycker att det är ganska snyggt komponerade bilder, men filmen lider av att monstren är så generiska och otydliga. Kanske är det av budgetskäl som man inte får se så mycket och det är så mörkt hela tiden. Men det gör att det är lätt att tappa fokus, då flera människor i heltäckande dräkter rusar omkring i halvmörkret.

Luckor i manus,

Man blir inte klok på vad det är för zombievirus de träffar på, där i den marsianska öknen. Det ligger begravt på en främmande, livlös planet, och infekterar på bara några minuter varelser från en helt annan värld (Jorden). Okej, vi säger väl det. Men effekten skiljer sig enormt från människa till människa. Vissa blir genast fradgatuggande zombies utan något medvetande, medan andra blir lite lagom paranoida och elaka, men ändå har kvar sin personlighet och kan prata. Vissa påverkas omedelbart, medan för andra tar det många timmar. Åtminstone en person återuppväcks av viruset från de döda, medan de andra infekteras utan att dö. De infekterades kroppar behöver till synes inte syre för att överleva.

Regel nummer ett för astronauter: släpp aldrig, aldrig ombord en infekterad kollega

Regel nummer ett för astronauter: släpp aldrig, aldrig ombord en infekterad kollega

Domen:

En lovvärd ambition att gifta ihop rymdthrillern med zombiefilmen går bort sig i klichéernas träsk. Jag kan köpa att man leker med genrens vanligaste stapelvaror. Men något unikt borde väl en modern manusförfattare och regissör kunna hitta på, om de ändå ska göra en realistisk thriller som utspelas på Mars? En genomgående välspelande ensemble av bra skådespelare gör så gott de kan för att ge djup och trovärdighet åt sina karaktärer. Men när väl den första zombieattacken kommer, går filmen in i ett lika hjärndött läge som sina monster. Resten är bara en blodig transportsträcka mot det oundvikliga slutet.

Se istället-

Danny Boyles 28 dagar senare för en riktigt bra zombiefilm. Förra årets Europa Report för en bättre genomförd astronaut-möter-alien-variant.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Rätta svaren och vinnarna i Rymdfilms jubileumsquiz

För att fira bloggens två första år har vi haft rymdfilmsquiz som nu är avslutad. Här är facit. Priserna skänktes av Scifishop.se och Warner Bros. Förstapristagaren Claes S (som var den ende som hade alla rätt) får en blu-ray med Oscarsnominerade Gravity samt ett Klingon-Monopol. Andra pris är en retroväska med Mr Spock, som går till Agmall S. Och tredje pris som går till Sofi K-S är en snygg Back to the future-mugg.

De rätta svaren på Rymdfilmsquiz 1, med kommentarer:

Fråga 1: Vad blir resultatet av mötet med monoliterna i Stanley Kubricks 2001?

  • interplanetärt krig
  • RÄTT: nästa steg i evolutionen
  • ett monster dödar alla på rymdskeppet
The World's End

The World’s End

Fråga 2: Vad heter filmen där Simon Pegg spelar losern Gary King som slåss mot tankekontrollerande robotar?

Fråga 3: Vad kallas de svävande klipporna i Avatar?

  • Revelation Hills
  • RÄTT: Hallelujah Mountains
  • OMG Heights
Patrick Stewart i David Lynchs Dune

Patrick Stewart i David Lynchs Dune

Fråga 4: Vilken av följande skådisar har varit med i flest science fiction-filmer på bio?

Lite lurigt eftersom frågan var sci-fi (inte rymdfilm) och biofilmer (inte TV-serier). Hur man än räknar vinner Patrick Stewart.

Fråga 5: Vilken av följande rymdfilmer utspelas närmast vår egen tid (2014)?

Max von Sydow är kejsar Ming, med sin trogne general Klytus

Max von Sydow är kejsar Ming, med sin trogne general Klytus

Fråga 6: Vilket av följande har INTE hotat ödelägga Jorden i Star Trek?

Den här är en medveten slamkrypare – så jag kommenterar alla svarsalternativen. Många svarade ”Bane från Batman” men jag kan tyvärr inte ge rätt för det :-/

  • Genetiskt modifierad supermänniska – Khan hotar jorden i Into Darkness
  • Knölvalar – ett enormt rymdskepp som vill kommunicera med knölvalar och signalerar med valsång hotar jorden i Star Trek IV
  • Rymdsonden Voyager – återkommer till Jorden som centrum i en maskincivilisation i The Motion Picture
  • En droppe rött – röd materia från ett vulcanskt skepp används i 2009 års Star Trek för att skapa svarta hål som slukar planeter
  • RÄTT: Kejsar Ming – han spelas av Max von Sydow och är förstås inte skurken i Star Trek utan i campklassikern Flash Gordon
  • Bane från Batman – Bane spelas av Tom Hardy, som också är skurken Shinzon i Star Trek Nemesis

Fråga 7: Vilken klassisk film kopplar samman Star Wars‘ Obi Wan Kenobi och Prometheus‘ android David?

  • Ung rebell
  • RÄTT: Lawrence av Arabien – Sir Alec Guinness som spelar Obi Wan var med i Lawrence av Arabien. David använder i början av Prometheus Peter O’Tooles rolltolkning av Lawrence som förebild då han ska lära sig att bete sig mänskligt
  • Katt på hett plåttak