Predators (2010) – sona dina synder

USA 2010, regi: Nimród Antal, producent: Robert Roudriguez, manus: Alex Litvak

Adrien Brody är muskelhjälten i Predators

Handlingen.

I en oväntad reboot av den misshandlade Predator-världen återgick producenten Robert Rodriguez till rötterna: ett gäng testosteronpumpade män och en supertuff kvinna ställs mot ett osynligt hot i en främmande skog. Men den här gången vaknar huvudpersonerna medan de faller med fallskärm och slår i backen i vildmarken. En bit bort har lådor med vapen landat. De inser omedelbart att de alla valts ut för att de är amoraliska mördare, våldsverkare och legosoldater. Och de förstår också att de hamnat på en gladiatorarena. Men det är inte Colosseum direkt, utan den här skogen ligger på en främmande planet. På himlen hänger två månar.

Pretentionerna?

Karma is a bitch. Förr eller senare måste du sona för sina synder, och om du hamnar i klistret tillsammans med svin som du själv, kommer ni då att fortsätta vara svin eller växa med uppgiften och bli något mer? Svaret är inte vad du tror.

Predatorerna är lika motbjudande som vanligt

Världsbygget!

Minimalism. Två månar på himlen antyder att vi inte är på Jorden. Predatorerna håller sig gömda, och liksom i originalet Rovdjuret (1987) är det länge bara människorna och deras rädsla vi får se. Men Predators har också ett par oväntade vändningar. I vraket från ett rymdskepp bor någon, som klarat sig längre i denna dödsskuggans dal än någon annan gjort. Vilket pris har han betalat? Och det är fler än en predator, som alla har olika mål och agendor. En värld med lite rikare bakgrundshistoria än vi sett tidigare i Predatorfilmerna.

Design och specialeffekter;

Fortsättning på den första filmen med Arnold Schwarzenegger: en subtropisk till tempererad blandskog med öppen mark. En massa ärrade soldater med stora knivar och vapen. Ett dolt hot. Massor av lera och blod, så småningom. Tight gestaltat.

Luckor i manus,

Utan att spoila kan jag säga att jag inte riktigt köper överraskningen mot slutet. Det förtar lite av magin.

Mest minnesvärda scen*

Jag gillar den maniske Laurence Fishburne, som smyger omkring i skuggorna och pratar för sig själv.

Topher Grace och Sonia Braga är de båda mer sympatiska karaktärerna i Predators

Domen:

En film som kom lite out of the blue, för mig. Jag hade låga förväntningar efter de fruktansvärda Alien vs Predator-filmerna. Men Robert Rodriguez lyckas nästan göra denna så misshandlade franchise relevant igen. Det gör han genom att ta fasta på det som gjorde film nr 1 så spännande, och ignorerar resten av mytologin. Han låter skurkrollen antas av de starkaste, vilket är mycket mer smakfullt än det cyniska försöka till samhällssatir över den dumma underklassen som vi plågades med i Predator 2. Smart är också att låta gruppen av jagade människor vara så disparat. Från Adrien Brodys plågade antihjälte till Topher Grace som nörd, Walton Goggins som creep, den fine Danny Trejo som Den store tyste och förstås Fishburne som psykotisk överlevare. I samspelet mellan alla dem ligger mer än halva nöjet med filmen.

Men Predators kommer bara halvvägs. Storyn är onödigt invecklad, och det skulle räcka med de intriger som helt naturligt uppstår i en tillspetsad situation, utan att också introducera en konspiration. Och även om predatorerna aldrig varit slemmigare, är de begränsade som bad guys, eftersom de är som mest hotfulla innan de kliver fram i ljuset. Med Predators får A for effort, och jag hoppas det kommer mer.

Se även+

Predator, men hoppa över Predator 2

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter