Alien Nation (1988) – rasallegorisk snutfilm

USA 1988, regi: Graham Baker, producent: Gale Anne Hurd, Richard Kobritz, manus: Rockne S O’Bannon

James Caan är Sykes och Mandy Patinkin är San Francisco

James Caan är Sykes och Mandy Patinkin är San Francisco

Handlingen.

Den där snutfilmen från 80-talet där två omaka poliser tvingas jobba tillsammans, bråkar och till slut lyckas få till en butter vänskap. Nej, inte 24 timmar, Dagissnuten eller Tango & Cash. Utan den med James Caan som måste jobba ihop med en kille som har hela huvudet fullt av prickar och inga öron. Alien Nation är ett av de första projekten som fick manus av Rockne S O’Bannon (senare känd som skaparen av bland annat Farscape och Defiance). Journalfilmer visar hur ett rymdskepp med utomjordiska slavarbetare har landat på Jorden, och hur dess besättning så gott de kan försöker assimilera sig, skaffa jobb och bli accepterade som fullvärdiga medlemmar av samhället. Men människor som polisen Sykes (James Caan) är mycket misstänksamma mot nykomlingarna, och retar sig på deras konstiga vanor: de äter rått kött, dricker sur mjölk och tar mänskliga namn från berömda städer och författare. Sykes hymlar inte med sin rasism, och kallar dem för det nedsättande ”slags”. Han behandlar dem som tredje klassens medborgare. Då Sykes’ partner dödas i en uppgörelse där några ”slags” är med, bestämmer han sig för att lösa fallet själv. Då tvingas han svälja stoltheten och samarbeta med poliskårens ende utomjordiska detective, som kallar sig San Francisco.

Pretentionerna?

En allegori om USA:s rasmotsättningar som vill säga något väsentligt om sociala motsättningar i ett mångkulturellt samhälle. Med aliens som uttrycksmedel. Och i form av en cynisk polisfilm. En ganska ovanlig story, för att vara från sent 80-tal.

Moderskeppet syns på avstånd

Moderskeppet syns på avstånd

Världsbygget och rymdskeppen!

Vi får bara se en kort glimt i återblicken, precis i början av filmen. Ett stort, runt (och trasigt!) moderskepp som hovrar över en amerikansk stad. Det är enormt. Och trasigt – vilket är hela poängen. Dessa aliens är fast här med oss, vare sig de vill det eller inte. Typ samma bild som i District 9, som kom nästan tjugo år senare.

Design och specialeffekter;

De många skådespelarna och statisterna med tung alienmakeup – det prickiga huvudet – utgjorde en inte obetydlig utmaning för filmteamet. Inte sedan det sena 60-talets Apornas Planet hade en science fictionfilm så mycket folk utklädda till aliens i bild samtidigt. Med dagens mått mätt, ser ”slags” rätt plastiga ut, men man måste ändå uppskatta ambitionsnivån och hur konsekvent genomfört det är. Det mesta effektkrutet bränns också av på just sminket. I övrigt är Alien Nation en standardpolisfilm.

Domen:

Jag såg den här för många år sedan, och har gått med uppfattningen att det är en ganska bra film med en hård, samhällskritisk kärna. Kanske har jag blandat ihop den med Enemy Mine (1985) som kom ungefär samtidigt och också visar en man och en utomjording som tvingas bli vänner. Men nu när jag för bloggens skull såg om Alien Nation föll filmen snabbt från sin piedestal. Allegorin är klumpig, och det är svårt att se vilken story som blev lättare att berätta bara för att San är utomjording och inte, låt oss säga svart (tema ras) eller asiat (tema kulturmotsättningar). James Caan gör verkligen så gott han kan, men får tillbringa alldeles för mycket tid med att huka sig och skjuta med pistol. Konspirationsmysteriet – filmens stora hemlighet, om man så vill – utvecklas inte som idén förtjänar. Knappt har skurkarna avslöjats förrän det ska skjutas mycket och sedan är det slut. Många av de goda ansatser och idéer som aldrig riktigt fick vingar i Alien Nation förverkligades många år senare i regissören Neill Blomkamps sydafrikanska film District 9 (2009) – en på alla vis överlägsen variation på rasismtemat då dess vita, fördomsfulls huvudperson Wikus genom aliens själv får känna vad det betyder att vara annorlunda, riskerar allt och förändras för gott. Polisen Sykes i Alien Nation riskerar inte sin maktposition för ett ögonblick, och hans mognad går ut på att han låter San Francisco assimileras och bli som en kopia av honom själv.

Se även: fler filmer av producenten Gale Anne Hurd+

Filmens producent Gale Anne Hurd förtjänar en rad för sig. Hon har samarbetat mycket med bland andra James Cameron, och måste vara en av de filmproducenter som har flest science fictionfilmer på sin meritlista. Hon har bland många andra producerat Terminator (1984), Aliens (1986), The Abyss (1989), Terminator 2 (1991), Armageddon (1998), Hulk (2003), Aeon Flux (2005), The Incredible Hulk (2008) och The Walking Dead.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s