Buckaroo Banzai (1984) – anarkister vs rastafaris från åttonde dimensionen

USA 2013, regi & producent: WD Richter, manus: Earl Mac Rauch

John Lithgow är Dr Lizardo, vars hjärna tagits över av en Lectroidhärskare som vill invadera Jorden. Men Buckaroo (Peter Weller) står i hans väg

John Lithgow är Dr Lizardo, vars hjärna tagits över av en Lectroidhärskare som vill invadera Jorden. Men Buckaroo (Peter Weller) står i hans väg

Handlingen.

Det är nästan omöjligt att beskriva vad som egentligen pågår i denna kultklassiker med Peter Weller (RoboCop, Star Trek Into Darkness, Screamers) i titelrollen som testpiloten, neurokirurgen, rockstjärnan, fysikern, upptäcktsresande och alfahannen Buckaroo. I andra roller ser vi en överspelande John Lithgow (Tredje klotet från Solen, Apornas Planet) som spritt språngande tokig vetenskapsman vars sinne tagits över rymdvarelserna Red Lectroids. Buckaroo omger sig med Hong Kong Cavaliers, ett posse med bandmedlemmar som också är en anarkistisk aktionsgrupp med transdimensonellla hotrods som specialitet. Fler rymdvarelser från olika dimensioner blandar sig i berättelsen, som likt en Bröderna Marx-film blir mer och mer kaotisk. Exakt vad det går ut på är svårt att avgöra, men vi får njuta av unge Jeff Goldblum (Indepdence Day) i röd cowboyoutfit, ett musikalnummer med Buckaroos band, Ellen Barkin som det utförs extradimensionella experiment på, Christopher Lloyd (Star Trek III, Tillbaka till framtiden) som rymdskurken John Bigbooté och så Black Lectroids som förklätt sig till jamaicanska rastafaris.

Pretentionerna?

Saturday Night Live möter Star Wars och Bröderna Marx och samplar från science fictionhistoriens mer sensationssökande undre regioner. Originellt, men hippare än vad det är bra.

På flykt undan Red Lectroids skepp

På flykt undan Red Lectroids skepp

Världsbygget och rymdskeppen!

red-lectroids-s-spaceship

red-lectroids-s-spaceship

Wow, vilken myllrande och absurd värld som filmskaparteamet Richter och Rauch öser över oss med stor entusiasm. Man låter oss förstå att det här bara är ett i raden av många äventyr för Buckaroo, och så gott som varenda liten bifigur har en rik bakgrundshistoria och tycks känna resten av ensemblen väl. Mer än halva nöjet med filmen är att strunta i själva huvudhandlingen och koncentrera sig på detaljerna: repliker som tyder på massor av sidotrådar och äventyr vi aldrig får se. Det är omöjligt att hålla reda på vilka folk är i det stora persongalleriet, eller vad de egentligen pratar om. På sätt och vis ger det åtminstone en liten känsla av autenticitet åt en story för utflippad för att ta på allvar. Rollfigurerna själva verkar åtminstone tro på sin egen värld.

Rymdskeppen är också originella. Taggiga som sjöborrar eller enorma virus svävar de omkring Jorden i väntan på rätta tillfället att slå till.

Design och specialeffekter;

Manicker så det står härliga till. En upphottad racerbil som kan åka genom dimensionsgränserna. Glosögda aliens i kroppstrumpor. Sensorer och experimentmaskiner där huvudpersonerna binds fast och får elektroder i hjärnan. Rymddräkter av silverlamé. Hela Buckaroo Banzai är ett enda corny kaos av blinkande ljusdioder och 80-talsteknik.

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (2)

Mest minnesvärda scen*

Allt med John Lithgow. Han personifierar ”actor chewing the scenery”. Skogstokig.

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (3)

the-adventures-of-buckaroo-banzai-across (3)

Domen:

Låt mig vara tydlig: jag kan inte rekommendera dig som är sugen på en underhållande äventyrskomedi att se Buckaroo Banzai. Det är inte mycket till äventyr, och inga av skämten är roliga. Det är så mycket B-film att det gränsar till nästa bokstav i alfabetet. Som konventionell långfilm gör Buckaroo ett präktigt magplask. Det är en dålig film, OK?

Samtidigt har den betyget 71% fresh på Rotten Tomatoes, och kända filmkritiker sjunger dess lov. Bisarrt nog är den en dålig film som på något konstigt hippt sätt lyckas vända det till sin fördel. För det som BB saknar i dramatik och logik, tar den igen på stil, creddiga blinkningar bakåt i filmhistorien, självironi och anarki. Så om du har dina vintage TV-piraterna-glasögon från 1980-talet på och gillar att fånga popkulturreferenser, så kan Buckaroo Banzai vara riktigt kul. Och John Lithgows maniska blick är bara den värd biljettpriset.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s