Knowing (2009) – allt är förutbestämt, troligen av Gud

USA/Storbritannien 2009, regi: Alex Proyas, producent: Todd Black, Jason Blumenthal, Steve Tisch, manus: Ryne Douglas Pearson m fl

Spoilervarning: i den här recensionen avslöjas twisten på slutet av Knowing.

Nicolas Cage i Knowing

Nicolas Cage i Knowing

Handlingen.

En udda film, som om Närkontakt av tredje graden hade regisserats av M Night Shyamalan. Men här är det Alex Froyas, skapare av bl a Dark City, som suttit i regissörsstolen. En universitetsprofessor vid MIT (Nicolas Cage) kommer något olycksbådande på spåren då en tidskapsel från 1950-talet öppnas på hans sons skola. Nedklottrat på ett papper står en massa datum och platser för katastrofer med dödlig utgång under de senaste femtio åren. Medan professor Koestler försöker förstå vilken bisarr konspiration som kan ligga bakom så många olyckor och terrorattacker, tornar än värre bekymmer upp sig vid horisonten. Vilka är de mystiska män som förföljer hans son? Kommer Jorden alls att överleva ett hotande utbrott av solenergi? Pressen på professorn stiger, och han börjar uppsöka platser på listan vars katastrofdatum ännu inte har inträffat. Kommer det gå att stoppa händelsekedjan?

Pretentionerna?

Höga. High concept-premissen ”Tänk om allt som händer är förutbestämt” introduceras smygande. Knowing börjar som ett pusselmysterium som gradvis övergår i ett allt mer olycksbådande katastrofscenario, för att till sist bli fullfjädrad apokalypsporr.

Moderskeppet i Knowing

Moderskeppet i Knowing

Världsbygget och rymdskeppen! Spoilervarning på hela detta stycke!

Aliens i Knowing

Aliens i Knowing

Spielbergs ande svävar stundtals tung över Knowing, och speciellt den sista halvtimmen då täckelset faller från konspirationen och vi får veta att de mystiska männen som viskar till barnen från mörkret, är utomjordingar som övervakar vår värld. Koestler kör ut sin son och en annan flicka till de koordinater som står angivna för den sista katastrofen på papperet, och där möter de ett rymdskepp som i majestät och skala är väl på samma nivå som moderskeppet från Närkontakt. Pappan och barnen som med hänförda blickar skådar det blinkande rymdskeppet till pampig musik är klassisk Spielberg, och kan för den rymdfilmsintresserade vara en anledning i sig att se filmen. Men i Knowing har mötet med utomjordingarna en mörkare underton. Då de kastar sina jordiska förklädnader och framträder i sin bevingade, kosmiska form visar sig rymdskeppets besättning vara en sorts apolalypsens ryttare som kommit för att rädda de värdiga människorna undan den förestående undergången. De väljer en pojke och en flicka med varsin kanin under armen, och stiger så med barnen änglalikt upp i himlen för att rädda dem undan solutbrottets brännande eld som redan syns vid horisonten. Pappa Koestler blir kvar och bränns ihjäl. Allt på Jorden förtärs av eld, medan en armada av änglaskepp bildar formation och går upp i överljusfart. Som de Adam och Eva sätts barnen ned på en jungfrulig planet där de syns springa vitklädda över ett sädesfält mot Livets träd som väntar dem i lustgården. I kid you not – sista femton minuterna av Knowing övergår den från att vara science fiction till ohejdad kristen allegori.

Jordens undergång är i alla fall vacker i Knowing

Jordens undergång är i alla fall vacker i Knowing

Design och specialeffekter;

En allt igenom utstuderat estetiskt tilltalande upplevelse, och det inkluderar tyvärr också de många dödsolyckorna och katastrofer som visas i närbild. Nicolas Cage irrar mycket omkring i rök, aska och eld, medan brinnande människor kastar sig mot honom i slow motion och skriker ”Pleeeeease..”.  Vi får också se en bisarr drömsekvens där skogens djur flyr brinnande från solstormen. En brinnande älg i dödsångest är inget jag egentligen önskat mig att få se skildrat i sådan detaljskärpa. Filmens avslutande, kosmiska epilog är hisnande vacker, och jag är speciellt förtjust i rymdskeppens många rörliga delar som snurrar kring varandra. Högt betyg för produktionsdesign.

Synska flickan som skriver listan över katastrofer

Synska flickan som skriver listan över katastrofer

Luckor i manus,

Problemet med en film om determinism är att det inte spelar någon riktig roll vad huvudpersonen gör, för allt är ju ändå förutbestämt. Det händer alltså en massa i Knowing, men så gott som ingenting händer som en följd av vad huvudpersonen Nicolas Cage gör. Han reduceras till publikens ögon och öron på plats, och får mest hasa omkring med förskräckt uppspärrade ögon och se lidande perplex ut. Cage får visserligen några mer intima scener då han pratar om känslorna för sin familj, men dessa förblir paranteser i en story som inte har något behov av sin stora stjärna. Hade Cages rollfigur helt klippts bort ur filmen, hade det inte påverkat handlingen det minsta. Jag förstår inte heller varför Koestler måste vara professor i astrofysik på MIT – om det inte är för att göra en poäng av att han som skeptisk och kanske till och med ateistisk vetenskapsman råkar ut för den kristna apokalypsen.

Jag har mycket svårt att få alla pusselbitarna att bilda en helhet på slutet, då utomjordingarna till sist avslöjar sin existens. Pojken Caleb förklarar för sin pappa att ”de” skickade listan med katastrofer för femtio år sedan ”för att förbereda vägen”. Innebär det att det är utomjordingarna som orsakat alla dessa dödsolyckor, eller har de bara vetat om dem utan att göra något åt dem? Och hur kan listan bereda vägen då den placerats i ett låst utrymme i femtio år, och sedan hamnar i händerna på Koestler när det ändå är för sent att agera eller reagera på listans existens? I själva verket så är Koestler den som löser gåtan och den ende som faktiskt läser listan, men han bedöms ändå som ovärdig att bli räddad. Vad är listan till för, i så fall?

Två vita barn är de enda som får överleva

Två vita barn är de enda som får överleva

Mest minnesvärda scen*

Förutom den maffiga rymdskeppsscenen, så gillar jag prologen från 1950-talet då barnen får rita teckningar om framtiden. Självklart ritar de rymdskepp och robotar.

Adam och Eva, i Knowing

Adam och Eva, i Knowing

Domen:

Utifrån den fascinerande premissen med en flicka på 50-talet som förutsäger framtiden lyckas Alex Froyas tyvärr  sjabbla bort den här filmen. Det finns några höjdpunkter, speciellt då Koestler börjar nysta i det kusliga mysteriet med synska Lucina. Men gradvis växer en våldsammare undergångspornografisk berättelse fram, som till slut helt tar över.  Det är en glädjelös och humorbefriad historia, där vi förstår att allt är på väg mot undergång och att inget huvudpersonerna gör spelar någon roll. Till slut blir den överväldigande känslan i Knowing en av hopplöshet. Den kristna twisten på slutet, då änglar hämtar de oskyldiga, gör inte saken bättre för en gudlös människa som jag. Tvärtom får jag en dålig smak i munnen av hur de vita, muskulösa rymdmännen väljer ett par vita, vackra barn som de enda som är värdiga att få leva vidare. Detta slut nullifierar också de science fiction-teman som filmen dittills byggt upp. Allt var en illusion, och egentligen låg Gud bakom. En bokstavlig deus ex machina som också är oärlig storytelling, och gör filmen nästan omöjlig att kategorisera. Knowing vet inte åt vilket håll den ska styra, och går till slut på grund och strandar på kobben dit överlastade filmkoncept kommer för att dö.

Se istället-

Samma år som Knowing kom Roland Emmerichs överlastade 2012, som är tusen gånger mer underhållande och dessutom ärlig med sitt uppsåt. Vill man ha stränga aliens som kanske vill få Jorden att gå under, kan man kolla på James Camerons The Abyss från 1989.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s