Terrorvision (1986) – skräckrockare tämjer rymdmonster

USA 1986, manus och regi: Ted Nicolaou, producenter: Albert och Charles Band

Barnen i familjen adopterar det människoätande monstret i Terrorvision

Handlingen.

Skräckkomedi av allra vansinnigaste åttiotalssnitt. Den alienerade familjen Putterman står i centrum. De älskar TV över allt annat på Jorden och köper en ny parabolantenn för att pappa ska kunna titta på porr, dottern på W.A.S.P på MTV, sonen på skräckfilmer och morfar på sina krigsfilmer. Men då blixten slår ned i antennen får deras TV in signaler från yttre rymden och ett fasansfullt slemmigt rymdmonster dyker upp. Det börjar med att käka upp deltagarna i det swingersparty som föräldrarna Putterman försöker få till i gillestugan. Sen tar det morfar. Då försöker barnen tämja monstret. Det går så där.

Pretentionerna?

Någonstans finns här en klumpig satir över TV-fixeringen, samtidsalienationen och lite smått och gott av vad var populärt 1986. ”MTV” nämns minst tio gånger, oklart varför. Det finns ögonblick av något större, som om Tim Burton kanske råkade gå förbi filmstudion en förmiddag och gav ett gott råd om en enstaka scen.

Världsbygget och rymdskeppen!

Världsbygge är nog lite för stora ord för att beskriva en vanlig TV, en parabolantenn, en enorm fjärrkontroll som även den har en liten snurrande parabol, och ett rapande och fisande monster.

Monstret i Terrorvision

Design och specialeffekter;

Åh, dessa åttiotalsmonster av gummi, skumplast och hinkar med slem. Mer bisarra än skrämmande. Allt i grälla färger. Plus i kanten för ljuddesignen: monstret slafsar och smaskar på ett äckligt sätt.

Mest minnesvärda scen*

Kanaliserar lite av body horrorn från The Thing då pojken blir instängd av mamma tillsammans med morfar för att föräldrarna vill kunna ha swingersparty ostört. Men morfars huvud som sticker fram runt hörnet är avhugget och det är monstret som pratar, inte morfar.

Domen:

Ett sammelsurium av parodi, satir och monsterfilm som tyvärr inte lyckas riktigt i någon av de genrer den tar sig an. Skräcken är inte skrämmande, satiren inte bitande och de ungdomliga inslagen med W.A.S.P-fans och MTV smått desperata. Terrorvision skulle förmodligen göra sig bättre nedklippt till 3:30 min, som musikvideo till något av skräckrockbanden från 1986. Att det till sist går åt skogen för alla huvudpersoner är dock en liten tröst.