Månad: april 2014

15 bra/dåliga Star Wars-kopior att roa sig med i väntan på episod VII

Det var först igår då skådespelarna till Star Wars episod VII avslöjades som vår gemensamma populärkulturpuls steg märkbart. Vi vet ju att det är nya filmer på gång, men det blev plötsligt mer konkret. Nu är bara problemet att vi måste vänta till december 2015 innan vi får se något resultat från JJ Abrams och de andra på Disney. Visst, vi kan få tiden att gå genom att titta på originalfilmerna  (episod I (Det mörka hotet), episod II (Klonerna anfaller)episod III (Mörkrets hämnd)episod IV (Stjärnornas krig)episod V (Rymdimperiet slår tillbaka)episod VI (Jedins återkomst) – men dem har du förmodligen sett ett par gånger redan.

Starcrash

Starcrash

För dig som nu sitter som på nålar för att få mer pampig rymdopera, hetare rymdstrider, ondare mörkerhärskare, gulligare robotar, båldare rymdpirater och viljestarkare prinsessor finns bara en utväg – titta på alla filmerna i Rymdfilms lista över de femton bästa/sämsta Star Wars-kopiorna. Somliga är bra filmer, andra riktigt usla men med ett kultvärde som ändå gör dem sevärda.

Starcrash (1978) – Klassisk kalkon med David Hasselhoff

Huvudrollsinnehavarna i Starcrash

Huvudrollsinnehavarna i Starcrash

Smugglaren Stella (Caroline Munroe) borde vara en av science fictiongenrens legender, och jag tycker att hon är lite orättvist bortglömd. Hon är expert på att spärra upp ögonen och schmizea, klä sig i bikini (i rymden!) och bli tillfångatagen och sedan räddad på olika planeter.

Rymdkejsaren spelas av Christopher Plummer och prins Simon av David Hasselhoff. Det förekommer också lasersvärd, amazoner och en robotpolis. En helt galen filmupplevelse, som långa stunder bara är underbar att insupa för de dåliga skådespelarinsatsernas skull. Recension  Trailer

John Carter (2012) – världskrig på Mars

Ett överdådigt specialeffektspektakel som utspelas på Mars, dit jordbon John Carter färdas genom ett maskhål. Där blir han förälskad i prinsessan (Lyan Collins) och slåss mot kungen av Zodanga (Dominic West). Storyn är långt ifrån någon Star Wars-kopia, utan var på sin tid en förebild för George Lucas. Men denna nyinspelade film om John Carter lånar friskt tillbaka från just Star Wars. Recension 

Mary Crosby, Robert Urich i Ice Pirates

Mary Crosby, Robert Urich i Ice Pirates

Ice Pirates (1984) – pirater, åsnor och rymdherpes

Den här gillar jag mer än de flesta av kopiorna, även om jag inte skulle sträcka mig så långt som att kalla det en bra film. Men kul är den. Ett gäng rymdpirater (bl a Robert Urich, Ron Perlman och Anjelica Huston) rånar de onda tempelriddarna på vatten, en bristvara i framtidens universum. De råkar på en rebellisk prinsessa och slår sig i slang med henne för att återfinna den försvunne kungen Recension

Spaceballs (1987) – may the schwarz be with you

Mel Brooks parodi på genren. Rymdcowboyen Lone Starr (Bill Pullman) och hans trogne kompis Barf (John Candy) är de enda som kan rädda den fredliga planeten Druidia från det onda  Spaceballsimperiet, med Dark Helmet (Rick Moranis) och president Skroob (Mel Brooks) i spetsen. Joan Rivers spelar robot.  Recension

He-Man (Dolph Lundgren) tillsammans med Teela (Chelsea Field) och The Sorceress of Grayskull ( Christina Pickles)

He-Man (Dolph Lundgren) tillsammans med Teela (Chelsea Field) och The Sorceress of Grayskull ( Christina Pickles)

Masters of the Universe (1987) – 80-talsorgie

En lika förvirrad som charmig 80-talsorgie av stort hår och blå blixtar. He-man och kompani landar i en amerikansk småstad och spränger bland annat en high school och en musikaffär i luften. Med Dolph Lundgren, Courteney Cox m fl. Rymdkejsaren är förstås Skeletor, spelad av Jeremy Irons Frank Langella Recension

The Last Starfighter

The Last Starfighter

The Last Starfighter (1984) – med historiens första datoranimerade rymdskepp

Vad tonårskillen Alex inte vet är att arkadspelet han blivit en hejare på är ett test som placerats ut av alldeles riktiga rymdvarelser som behöver rekryter till sin alldeles riktiga Starfighter-flotta. Samma kväll som han slår rekordet blir Alex upphämtad av den mystiske men charmige Centauri (Robert Preston) som tar honom med ut i rymden. Han har blivit rekryterad som skytt på rymdskeppet Gunstar. Recension Trailer

Krull (1982) – episk fantasy möter Star Wars

I en skön och lagom larvig blandning mellan episk fantasy och science fiction följer vi kampen mellan gott och ont på planeten Krull. En fruktansvärd varelse kallad The Beast anländer från galaxens mörkaste djup och invaderar den fridfulla planeten med sitt bergslika rymdskepp The Black Fortress. Floppade helt då den kom, har kultstatus idag. Recension

The Black Hole (1979) – bland robotar och foliehattar

USS Cygnus i The Black Hole

USS Cygnus i The Black Hole

Gölliga robotar, med en gripande dödsscen. Galen vetenskapsman á la Kapten Nemo. Hjärntvätt. En mördarrobot med cirkelsågar som händer. Undergångsstämning med religiösa övertoner. Anthony Perkins. What’s not to like? Disney ansträngde sig verkligen för att få till sin egen space opera som Star Wars med den här, och även om det är svår kalkonvarning påThe Black Hole är den ganska kul att se idag, eftersom den är helt distanslös och har en sorts matinestämning som är helt omodern numera. Recension Trailer

Battlestar Galactica (1978)

TV-serien från 1978 var camp och pompös, och hade aldrig varit möjlig utan Star Wars framgångar ett par år tidigare. Människorna är på flykt undan en ond robotras kallad för cylonerna. Gott om rymdskepp och kul kostymer. Har åldrats ganska betänkligt, vilket bidrar till charmen. (ej recenserad)  Trailer

Prins Vultan (Brian Blessed) och Flash (Sam J Jones)

Flash Gordon

Flash Gordon (1980) – en fantastisk kitschorgie

En orgie i kitsch, färg, glitter och skratt. En fantastiskt underhållande film med några av sci-fi-historiens mest färgstarka figurer. Brian Blessed som Prins Vultan förkroppsligar uttrycket ”chewing the scenery” och Max von Sydow är underbart diabolisk som kejsar Ming. Filmens egen Darth Vader-kopia heter general Klytus. Rekommenderas varmt! Recension

Buck Rogers in the 25th century (1979)

TV-film samt tv-seriens första säsong, om rymdpiloten Buck som hamnar i framtiden och kulturkrockar uppstår. Till looken är det extremt likt Star Wars, men handlingen är mer en komedi och det dansas mycket disco i spandexkostymer. (ej recenserad)

Patrick Stewart i David Lynchs Dune

Patrick Stewart i David Lynchs Dune

Dune (1984) – majestätisk rymdopera

Den unge ädlingen Paul Artrides (en rosenkindad Kyle MacLachlan) färdas till ökenplaneten Arrakis, centrum för en galaktisk maktkamp och det enda stället i universum där man kan utvinna Kryddan – en sorts sinneutvidgande drog som även tillåter The Guild att färdas genom galaxen i överljushastighet. Enormt pretentiös film av David Lynch.  RecensionValkyrian Saint-Exmin

Valkyrian Saint-Exmin

Battle Beyond the Stars (1980)

Legendariske kultfilmsproducenten Roger Corman försöker casha in på Star Wars-hajpen genom att göra en rymdversion av sin egen westernklassiker 7 vågade livet (The magnificent seven, 1960). Den i sin tur var ju en westernversion av Akira Kurosawas De sju samurajernafrån 1954. Storyn är den samma: en planet hotas av den onde Sador (John Saxon) och dennes armé. Enormt töntig på alla vis, men samtidigt infernaliskt underhållande.  Recension

Star Trek Into Darkness (2013)

Star-Trek-Into-Darkness-Teaser-2

Star-Trek-Into-Darkness-Teaser-2

Okej, kanske inte direkt en kopia på Star Wars, men man kan se denna film som ett arbetsprov för JJ Abrams, som alldeles efteråt fick jobbet som regissör för just nya Star Wars. Och visst märker man influenserna från SW tydligt, framför allt i tempot och looken. Det är självklart enormt snyggt, vilket bådar gott inför episod VII. Recension

Besättningen på Serenity i Firefly

Besättningen på Serenity i Firefly

Firefly (2002)

Joss Whedons numera klassiska TV-serie som bara gick i en säsong innan TV-kanalen la ned den. Senare har den fått en stor kultpublik, som uppskattar den karaktärsdrivna berättelsen om kapten Mal (en Han Solo-typ om det någonsin funnits en sådan) och hans lilla besättning på skeppet Serenity. De slåss självklart som rebeller mot ett galaktiskt imperium. (ej recenserad)

Annonser

Star Wars episod VII: Kejsar Ming, Adam från Girls och Gollum!

Max von Sydow är kejsar Ming, med sin trogne general Klytus

Max von Sydow som kejsar Ming i Flash Gordon

15 bra/dåliga Star Wars-kopior att roa sig med i väntan på episod VII

Nu har JJ Abrams och Disney presenterat skådespelarlistan för den kommande episod VII av Star Wars, som börjar spelas in inom kort med JJ Abrams själv i regissörsstolen. Förutom originalskådisarna Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford, är det ett antal skådespelare med science fiction- och fantasymeriter.

  • John Boyega – brittisk 22-åring, känd från Attack the block.
  • Andy Serkis – Gollum!
  • Max von Sydow – självaste kejsar Ming från Flash Gordon i vad vi hoppas är en repris av den rollen. Vågar vi hoppas på en cameo av Brian Blessed?
  • Daisy Ridley – ung skådespelerska som haft ett par TV-roller tidigare
  • Adam Driver – Adam från Girls!
  • Oscar Isaac – 35-åring med rötterna i Guatemala. Tidigare roller bl a Drive, Robin Hood och Sucker Punch
  • Domhnall Gleeson – rödhårig irländare som hade huvudrollen i About time

Många påpekar redan i sina analyser att det är ont om kvinnor i rollistan. Tråkigt, eller hur? Förutom de nya ansiktena ovan får vi se fler originalskådespelare, som Anthony Daniels, Peter Mayhew, och Kenny Baker.

April 29th, Pinewood Studios, UK - Writer/Director/Producer J.J Abrams (top center right) at the cast read-through of Star Wars Episode VII at Pinewood Studios with (clockwise from right) Harrison Ford, Daisy Ridley, Carrie Fisher, Peter Mayhew, Producer Bryan Burk, Lucasfilm President and Producer Kathleen Kennedy, Domhnall Gleeson, Anthony Daniels, Mark Hamill, Andy Serkis, Oscar Isaac, John Boyega, Adam Driver and Writer Lawrence Kasdan. Copyright and Photo Credit: David James.

April 29th, Pinewood Studios, UK – Writer/Director/Producer J.J Abrams (top center right) at the cast read-through of Star Wars Episode VII at Pinewood Studios with (clockwise from right) Harrison Ford, Daisy Ridley, Carrie Fisher, Peter Mayhew, Producer Bryan Burk, Lucasfilm President and Producer Kathleen Kennedy, Domhnall Gleeson, Anthony Daniels, Mark Hamill, Andy Serkis, Oscar Isaac, John Boyega, Adam Driver and Writer Lawrence Kasdan. Copyright and Photo Credit: David James.

JJ uttalar sig på Star Wars.com:

”We are so excited to finally share the cast of Star Wars: Episode VII. It is both thrilling and surreal to watch the beloved original cast and these brilliant new performers come together to bring this world to life, once again. We start shooting in a couple of weeks, and everyone is doing their best to make the fans proud.”

Star Wars: Episode VII har manus av Lawrence Kasdan och JJ Abrams. Producenter: Kathleen Kennedy, J.J. Abrams, och Bryan Burk. Musik John Williams. Biopremiär december 2015.

Mer om Star Wars på Rymdfilm:

15 bra/dåliga Star Wars-kopior att roa sig med i väntan på episod VII

Detta krävs för att de nya Star Wars-filmerna ska bli bra

Därför är Disney det bästa som kunde hända Star Wars

Alla Star Wars-filmer har recenserats på rymdfilm:

Adam Driver spelar i Star Wars VII

Adam Driver spelar i Star Wars VII

Superman IV (1987) – stånk och stön på Månen

Storbritannien 1987, regi: Sidney J Furie, producent: Menahem Golan, manus: Lawrence Konner

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Christopher Reeve (Superman) och Mark Pillow (Nuclear Man)

Handlingen.

Vid en hastig okulärbesiktning verkar den fjärde Stålmannenfilmen med Christopher Reeve som ett steg uppåt efter clownerierna i Superman III. Borta är Richard Pryor och istället får vi tillbaka Gene Hackmans Lex Luthor och Margot Kidders Lois Lane. Och Stålis ställs för en gångs skull mot en jämlike: den vansinnigt kraftfulle Nuclear Man. Det räcker dock att kolla på en liten stund för att inse att det här är den värsta sortens försök att krama ur några sista dollar ur denna en gång så stolta filmserie. En mängd sidohandlingar mixas ihop till en enda smet: Daily Planet säljs till en riskkapitalist. Lex Luthor rymmer. Lois Lane trillar ned från skyskrapor och är med i tågolyckor så att Superman kan rädda henne. Superman råkar säga ”stick och brinn” till en unge och får en identitetskris – och beslutar sig helt plötsligt för att förstöra alla kärnvapen på Jorden. Alltsammans kulminerar helt otippat i att Lex Luthor tillsammans med sin tonårige son (Jon Cryer) lyckas skapa supervarelsen Nuclear Man, som slåss med Superman på alla möjliga vis.

Pretentionerna?

Nej, snarare motsatsen till pretentioner: filmskaparna på lågbudgetbolaget Cannon väljer genomgående den billigaste möjliga lösningen som de tror att de kan komma undan med. Det finns ingenting i story, repliker, regi eller scenografi som på det minsta sätt utmanar vårt intellekt.

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Ryska kosmonauter är med om en olycka i början av Superman III

Rymdscenerna!

Om vi ska vara lite generösa så är det kvantiativt många rymdscener i Superman IV.  Filmen inleds med att Superman räddar ett gäng ryska kosmonauter som krockat med en amerikansk satellit. Sedan flyger Superman ut i rymden med alla kärnvapen och kastar in dem i solen. Sedan slåss han mot Nuclear Man i rymden, och till slut fångar Superman Nuclear Man i en skyskrapehiss som han kastar hela vägen till Månen. Sedan följer en enormt töntig fight på Månen, notabel bland annat för det myckna dunsandet, stånkandet och stönandet där i lufttomheten. Att det saknas luft bekymrar inte heller de helt vanliga människor som kastas upp i rymden av Nuclear Man – de kan både prata och andas där uppe. Till sist flyger hela Månen iväg.

Världsbygge, design och specialeffekter;

Ökänd för hur Cannon Film gjorde allt för att spara in på pengar. Warner Bros satsade 36 miljoner dollar (jämfört med 55 miljoner för första filmen) men Cannon använde bara 17 miljoner av dem till själva inspelningen. Följden blev att de inte hade råd att filma i USA, utan diverse parkeringsplatser och bakgårdar i England fick duga som ersättning. Mest berömt är hur tågstationen i Milton Keynes med hjälp av en röd brandpost av plast fick vara stand-in för FN-skrapan i New York. Eller hur tunnelbanan i London maskeras till New Yorks tunnelbana med hjälp av några klistermärken. Allt i hela filmen är totalfejk, och det syns tydligt.

Tågstationen i Milton Keynes - med röd brandpost i bakgrunden

Tågstationen i Milton Keynes – med röd brandpost i bakgrunden

Luckor i manus,

  • Nuclear Man skapas av en atombomb och ett hår från Superman (en ”genetisk matrix”) – men varelsen som kommer ut ur explosionen blir en blond man i guldlamé och väldigt långa kvinnonaglar. Som har helt andra krafter än Superman, och som blir kraftlös av solförmörkelse.
  • Det går att prata och andas i rymden, och hår och caper fladdrar i fartvinden
  • Då Månen åker ur sin bana skapas inga tidvattenvågor på Jorden
  • Superman stoppar ett vulkanutbrott genom att stoppa ett klippblock i kratern, som en kork
  • Inga av Lex Luthors scener hänger överhuvudtaget ihop: Hur kan han skapa Nuclear Man? Varför dyker han upp på en armébas?
Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Titta Superman, vilka snygga naglar jag har

Mest minnesvärda scen*

Du måste se den för att förstå hur dålig fightscenen på månen är:

Domen:

En film som aldrig borde ha gjorts. Producentbröderna Salkind gav upp efter floppen med Superman III och sålde av rättigheterna till engelska Cannon, som alltså producerade denna kalkonfilm. Det är svårt att sätta ord på de många sätt den är usel på. Vad tycker jag minst om? Är det hur karaktärsskådespelare tvingas förnedra sig med ytliga parodier på sina gamla paradroller? Är det hur all tillstymmelse till handling saknas, och egentligen bara består av ett antal random scener som skulle kunna komma från vilken av filmerna som helst? Är det för den billiga scenografins skull? För Nuclear Mans långa naglar? Aah, jag kan inte välja!

Se istället-

Utmärka Superman och storslagna Superman II.

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

The Day the Earth Stood Still (1951 och 2008) – Klaatu barada nikto!

Manus: Edmund H North, baserad på en novell av Harry Bates.
USA 1951, regi: Robert Wise, producent: Julian Blaustein.
USA 2008, regi: Scott Derrickson, producent: Erwin Stoff

Klaatu och Gort vid sitt flygande tefat, 1951

Klaatu och Gort vid sitt flygande tefat, 1951

Handlingen.

Det skiljer 57 år mellan originalfilmen och nyinspelningen, men handlingen är i stort sett intakt. Jordens alla länder är som fallna från skyarna då ett rymdskepp landar i USA och dess pilot kliver ut tillsammans med Gort, en stor och elak robot. Piloten heter Klaatu och har kommit för att varna oss för den väg vi människor slagit in på. Om vi inte förbättrar oss, kommer omkringliggande rymdcivilisationer att vidta mått och steg: de ska förstöra Jorden. I originalfilmen, gjord mitt under Kalla kriget,  endast sex år efter bomben över Hiroshima, är det människornas kärnvapen som utomjordingarna känner sig hotade av och vill få bort. I remaken med Keanu Reeves från 2008 är krigshotet utbytt mot ett vagare miljötema, där det aldrig riktigt klargörs varför rymdvarelser skulle vilja skydda insekter och djur på Jorden så till den grad, att de är villiga att utrota en högteknologisk civilisation och för evigt göra planeten obeboelig för såväl djur som människor. I båda filmer måste Klaatu fly från den våldsamma amerikanska militären, och får hjälp av Helen Benson, en ensam mamma med en upprorisk son. Patricia Neal spelar Helen i originalet, en rättskaffens men ensam kvinna som hyr ut ett rum till Klaatu. I den nyare filmen gestaltas Helen av Jennifer Connelly, och hon är nu en astrobiolog som rekryteras av amerikanska militären för att vara med vid första kontakten med rymdvarelserna. Gemensamt för båda Helens är att de är mer intressanta än sin manlige motspelare. Remaken har även en skurk i form av en hårdför försvarsminister spelad av Kathy Bates. I och med att två av huvudrollerna spelas av kvinnor klarar filmen från 2008 Bechdeltestet, men de pratar förstås mest om Klaatu, som är en man..

Jennifer Connelly och Kathy Bates har två av huvudrollerna

Jennifer Connelly och Kathy Bates har två av huvudrollerna i versionen från 2008

Pretentionerna?

En tydlig sensmoral: vi står på randen till undergången, och vi har ingen annan att skylla på än oss själva. Men om vi får en allra sista chans, är vi villiga att ta den, eller kommer vi att falla vilt skjutande ned i avgrunden?

Tefatet landar i Washington DC 1951

Tefatet landar i Washington DC 1951

Rymdskepp, design och specialeffekter!

Här visar sig klasskillnaden. Det flygande tefatet från 1951 är inte bara mycket snyggare än den glittrande sfären från 2008. Tefatet blev dessutom trendsättande  för alla efterföljande flygande tefat i populärkulturen. Såväl 1956 års Forbidden Planet som 1996 års Independence Day står i tacksamhetsskuld till Klaatus tefat. Samma sak gäller Gort, roboten. I 50-talstappning är han fortfarande hur cool och hotfull som helst, medan 00-talets Gort bara är en muskulös datoranimerad bifigur utan egentlig funktion i filmen. Genomgående känns den äldre filmens design mer genomarbetad, och den var ju dessutom banbrytande på sin tid. 2008 års upplaga är bara ett derivat av tidigare rymdfilmer, uppstekta som scifi-pyttipanna. Att originalet är inspelad på svartvit film sätter visserligen en tydlig tidsstämpel som kan kännas avtändande för somliga i en modern publik. Men ger man 1951 års version en chans, ser man att produktionsdesignen har stått sig förvånansvärt väl på de 63 år som gått. Och fina effektdetaljer, som skuggan på marken då tefatet landar, förhöjer känslan av att The Day the Earth Stood Still måste ha varit cutting edge i början på 50-talet.

Gort 1951

Gort 1951

Luckor i manus,

Båda filmer ska nog mest ses som allegorier över sin egen respektive tidsålder, men även som allegori funkar den äldre filmen bäst. Klaatu är här en representant för en interplanetär fredsbevarande organisation, ett planet-FN, som ger Jorden ett ultimatum: håll er kärnvapen i schack eller så kommer våra dödliga Gort-drönare att spränga er till småbitar. Ganska straightforward och logiskt. Men Keanus Klaatu är mycket gåtfullare, och våldsammare. Han kommer med ett straff till människorna, och samlar likt en hybrid av Gud och Noak in djur i sina arkskepp innan han släpper lös nanoinsekter som dödar allt i sin väg. Hur små maskiner som förvandlar en grön planet till aska kan vara representanter för en rymdmiljörörelse övergår mitt förstånd.

I båda filmer är Klaatu ganska triggerhappy. Han gör knappt alls några försök att tala människorna till rätta, innan han trycker på domedagsknappen. Det får en också att undra lite varför han måste anta människoform, om han nu bara kommit för att tugga bubbelgum och sparka rumpa. Sorry, fel film.

Keanu Reeves som Klaatu

Mest minnesvärda scen*

I originalet är det självklart stunden då Klaatu stiger ur sitt skepp första gången och blir skjuten. I nyinspelningen är det fältläkarens förvirrade operation av den sårade rymdpiloten, vars hud faller av i stora sjok och avslöjar en nyfödd figur under.

Domen:

Så vitt jag förstår drömde producenten Erwin Stoff i många år om att få göra en nyversion av denna rymdfilmernas superklassiker, så att en ny generation skulle få ta del av denna fascinerande story. Det är förstås behjärtansvärt, och förståeligt. Originalfilmen är verkligen bra: en mörk, nervig och paranoid thriller. Klaatu befinner sig på flykt och jagas som en spion i ett redan mycket misstänksamt amerikanskt samhälle. Den klassiske mästerregissören Robert Wise spelar på efterkrigstidens alla känslosträngar med rysshot, ensamstående mödrar, politiska uppkomlingar och naiva vetenskapsmän som tror att de kan rädda världen. Wise lyckas skapa en fräsch vision där science fiction är ett seriöst filmämne, som vilket som helst. Att originalfilmen är så bra kanske är lättare att förstå om vi kikar på CV:n för regissören Wise. Bland hans filminsatser hittar vi klippning av Citizen Kane, och regi av West Side Story, The Haunting, The Sound of Music, The Andromeda Strain, Star Trek, m fl. Wise var en man med en stor konstnärlig vision och en flair för just science fiction.

Scen från 1951, Klaatu vill vänster

Scen från 1951, Klaatu vill vänster

Regissören Scott Derrickson, däremot, har bara gjort en handfull ostiga skräckfilmer under 00-talet innan han gav sig på en nyversion av TDtESS. Somliga saker är faktiskt bättre i nyinspelningen, som att Helen Benson är en skicklig forskare som får användning av sina kunskaper för att kunna rädda Klaatu. Men alla dessa många goda ansatser slarvas bort. Militärens upptrappnings inför landningen hastas förbi, liksom Klaatus tillvaro i det amerikanska samhället efter flykten. Det är som om en himla massa handlingstrådar plockas upp och spinns till komplicerad väv, bara för att till slut inte blir till något alls då den ena tråden efter den andra helt enkelt överges till förmån för biljakter, helikoptrar som skjuter och eldklot som exploderar. Och vissa höjdpunkter är bara konstiga, som då Helen tar dem Klaatu till sin egen far (John Cleese) för att övertyga denne om att vi bör få leva. Varför ska en äldre mans ord väga så mycket tyngre än hans egen astrobiolog till dotter? Nyinspelningen lider också svårt av Keanu Reeves och dennes stenansikte.

Filmen från 1951 skildrar en något skruvad men ändå trovärdig version av det amerikanska samhälle där han dimper ned som en bomb. I remaken saknas alla antydningar till normalt liv, och varje myndighetsperson verkar vara en agent i mörka solglasögon. Militärer tar nästan alla beslut. Inte undra på att det går åt skogen då, tänker jag.

Men se för all del båda filmer efter varandra, för att se hur mycket som förändrats i samhället på 60 år, men hur lite filmskapandet ändå gått framåt.

Poster för 1951 års version av The Day the Earth Stood Still

Poster för 1951 års version av The Day the Earth Stood Still

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Gattaca (1997) – att höja sig bortom sina genetiska begränsningar

USA 1997, manus och regi: Andrew Niccol, producent: Danny de Vito m fl.

Vincent (Ethan Hawke) drömmer om att bli astronaut, i Gattaca

Vincent (Ethan Hawke) drömmer om att bli astronaut, i Gattaca

Handlingen.

En av 90-talets stora sci-fi-klassiker, som mot en stiliserad framtidsfond utforskar frågan om hur mycket inflytande vi själva har över vårt öde. I Andrew Niccols framtidsvision satsas allt på eliten, och redan vid födseln sorteras de genetiskt överlägsna ut för att placeras i speciella skolor som ska uppfostra dem till framgångsrika individer. Eugeniken har gått så långt att endast den med perfekt DNA kan njuta av fullständiga medborgerliga rättigheter och ett fullvärdigt liv.

Vi följer den unge mannen Vincent (Ethan Hawke) som är fast besluten att uppnå sin dröm om en plats i Gattaca Aerospace Corporation och bli astronaut. Som en coda genom hela berättelsen lyfter rymdraketer i från Gattaca, med Vincents längtansfulla blickar efter sig. Men Vincent är inte genetiskt perfekt, och har levt hela sitt liv i diskriminering, utanförskap och fattigdom. Hans enda chans till en plats i Gattaca är att bli en bedragare. Han lånar identitet och DNA från Jerome (Jude Law), en fd elitstudent som förlorat sina ben i en olycka. Som Jerome kan Vincent förverkliga sin dröm. Men vägen mot rymden är kantad av problem. Dels blir det än mer komplicerat att upprätthålla charaden då Vincent/Jerome förälskar sig i kollegan Irene (Uma Thurman). Dels sker ett brutalt mord på kontoret, och polisens vassaste detektiver börjar söka igenom arbetsplatsen efter DNA-spår. Det räcker med ett enda förfluget hårstrå för att Vincents bluff ska falla.

Bröderna är rivaler från späda år, i Gattaca

Bröderna är rivaler från späda år, i Gattaca

Pretentionerna?

Många teman vävs samman till en psykologiskt komplex berättelse om jaget, syskonrivalitet, prestationen som mätare av människovärde, vänskap och lojalitet.

Världsbygget och rymdskeppen!

Denna framtidsvärld är teknologiskt inte särskilt långt från vår, men helt klinisk, prestationsfixerad och fascistisk. Det är ett samhälle som förmodligen anser att det går igenom en storhetsperiod av ständig utveckling och framgång. Men de har lämnat halva befolkningen bakom sig, och endast den perfekte har någon plats i gemenskapen. Samhället ser ut som en modernistisk dröm i glas, betong och neon. Inte en spricka tillåts uppstå, och inte heller några trötta ögon eller värkande ryggar. Allt och alla är på topp, jämt.

Raketerna lyfter från Gattaca

Raketerna lyfter från Gattaca

Detta elitsamhälle sätter prestige i att utforska rymden, och Gattacainstitutet skickar hela tiden iväg nya skepp mot Saturnus och dess månar. Raketen som penetrerar skyn fungerar förstås som en lämpligt manlig symbol för elitens dådkraft och utforskarlust. Men rymden representerar också friheten i berättelsen. Vincent drömmer om att resa upp i rymden, inte bara för att bräcka sin genetiskt perfekta lillebror, utan också för att han föreställer sig att det i rymden är möjligt att börja om. Bara han kommer dit, kommer han inte att vara  vara underlägsen någon. Rymdresan blir den konkreta manifestationen för att det går att höja sig bortom sina genetiska begränsningar. Om denna dröm någonsin kan besannas, förblir oklart. Kanske är Vincent bara naiv?

Jude Law är Jerome, som bjuder på sitt blod för att Vincent ska kunna föreställa honom

Jude Law är Jerome, som bjuder på sitt blod för att Vincent ska kunna föreställa honom

Design och estetik;

En grymt vacker film, i all sin kvävande sterilitet. Färgerna svart, gult och grönt återkommer i olika kombinationer – en estetik som två år senare skulle dyka upp igen i den mer kända The Matrix. Produktionsdesignen av Jan Roelfs (som också designade Orlando) blev välförtjänt Oscarnominerad. Genom att scenografin är så hyperestetisk  – avskalad som en minimalistisk teaterscen – poppar människorna ut från bakgrunden desto mer.

Vincent och Irene i Gattaca

Vincent och Irene i Gattaca

Mest minnesvärda scen*

Det finns flera tillfällen då ovissheten om Vincents hemlighet har röjts eller inte nästan blir olidlig. Framför allt då Gattacas anställda tvingas göra ett blodprov hos företagsläkaren för att polisen ska kunna matcha ett DNA-spår de hittat på mordplatsen. Det är en rent Hitchcocksk spänning i att se Vincent köa med de andra för att troligen bli avslöjad.

Domen:

En elegant dystopi med poetiska övertoner och många bottnar. Vissa finner filmen kall, och sant är ju att de människor som skildras lever i ett samhälle där varje känsloyttring är till deras nackdel. Det gör den mänskliga interaktionen lite stel. Men det är i högsta grad en del av berättelsen, och kan man se bortom de vackra, nogsamt ordnade anletsdragen stormar det under ytan hos såväl Ethan Hawke som Jude Law. Gattaca är långt mindre känd än senare dystopiska filmer som The Matrix eller Minority Report, förmodligen för att den är mindre insmickrande än de är. Istället för coola actionscener bjuder den på hårt återhållna känslor, komplexa sociala relationer och en skarp samhällskritik. Med sitt tema om genetisk diskriminering var den år före sin tid och är högaktuell än idag. Till ett redan starkt betyg lägger jag ytterligare en stjärna, genom Vincents längtan till ett nytt liv i rymden som trots allt bjuder oss på en gnista av hopp. Att kalla Gattaca för ett mästerverk är kanske att gå för långt, men den är en av de senaste tjugo årens bästa science fictionfilmer.

 

Endast eliten är god nog

Endast eliten är god nog

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Noah (2014) – jag ville ha Dr Dolittle, jag fick Döden

USA 2013, manus, producent, regi: Darren Aronofsky

Jennifer Connelly och Russell Crowe

Jennifer Connelly och Russell Crowe i Noah

Handlingen.

Gamla testamentet, alltså. Jag har så svårt att relatera till den Gud som ständigt korrigerar, hämnas, straffar och plågar. Då är berättelsen om Noak ändå ljus i mitt minne från söndagsskolan i S:t Mikaels församling i Uppsala. Det var mysigt minns jag, att höra bibliska sagor återberättas av snälla tanter som pekade på pastellfärgade teckningar med alla djuren samlade kring den snälle farbror Noak. Men tänker man efter är det ju helt sjukt att Gud – för vilken gång i ordningen? – bestämde sig för att utplåna dem som misshagade honom – och att alla utom de som lyckades ta sig till Noaks ark drunknade. Detta bistra strafftema tar självklart den dödsbesatte regissören Darren Aronofskys fasta på då han gör sin egen fantasyversion av Noakberättelsen. Och han krossar för evigt min barndomsbild av Noak som en snäll farbror. Filmens Noah är plågad och besatt. Gud kommer till honom i visioner och säger att människornas ondska gör att de förtjänar att dö. Noahs uppdrag är att bygga en ark för att rädda de oskyldiga. Till hans hjälp kommer stenjättar, en ras av fallna änglar som är angelägna att återgå Guds gunst. Men Noahs egen tolkning av uppdraget är inte att hans egen familj hör till dem som är värda att räddas. Istället fokuserar han helt på att rädda djuren. Sina egna barn ser han som distraktioner från det heliga uppdraget, och han är beredd att döda sitt eget barnbarn för att hindra att människornas ondska kan fläcka ned den nya världen. Aronofskys Noah är en hänsynslös, mordisk, människohatande miljöfundamentalist. Det är en grotesk gestalt. Mot honom ställer Aronofsky en antagonist som är en ännu mer motbjudande gubbe – den fullständigt skrupelfrie barbarkungen Tubal-Cain (Ray Winstone). Kungen smyger sig ombord på arken och börjar förvända huvudet på Noahs son, samtidigt som han visar sin vidrighet genom att börja äta upp djuren. Stämningen tätnar till det olidliga medan arken driver genom den rasande stormen och Noah planerar sina barnamord på däck, medan den onde kungen skär halsen av djuren under däck.

Pretentionerna?

Skuld, plikt, ondska, godhet, grymhet och världssmärta – det är ett mörkt melodrama som spelas upp.  Aronofsky låter den skapelsemytologiska aspekten av Noak ta mycket plats – ibland så mycket att det mänskliga dramat upphör och det påminner mer om en serie bibliska tablåer, som hämtade från någon enorm barockkyrka.

Änglarna i Noah

Änglarna i Noah

Världsbygget!

Noah lånar mer än lite grann från Tolkiens Midgård, och inte minst från Peter Jacksons filmversion. Tänk Isengård, uruk hai som fäller träd och enterna som får sin hämnd, så har du en ganska god bild av den vision av ondska som Darren Aronofsky serverar oss. Här är det ättlingarna till Kain som förstör naturen, äter upp djuren och förgiftar luften. De har skapat en sorts förindustriell, destruktiv urban nomadkultur som ödelägger jorden bakom sig och flyttar vidare tills det inte längre finns någonstans att flytta. Som kontrast mot detta visar Aronofksy upp en idylliserad, frodig grönska – ett eko av Eden – där lejon och lamm på sant bibliskt manér vilar tillsammans.

Mest minnesvärda scen*

För mig är filmens höjdpunkt just den scen som förlänar Noah en plats på en blogg som handlar om rymdfilm. I några sant inspirerade sekvenser får vi en fräsch vision av hur Gud skapade världen på sex dagar – och varje dag är en eon i universums miljardåriga historia. Här vågar sig regissören bort från fantasyestetiken, och klipper ihop stillbilder med illustrationer i en hetsig stil som är så tydligt hans alldeles egna. Vi får se galaxer och planeter formas och en enorm rymdkollision som skapar Jorden och Månen som vi känner dem. Denna scen på drygt tre och en halv minut, tillsammans med andra lika lyriska partier, är de som trots allt gör Noah värd att se.

Emma Watson spelar en av få sympatiska karaktärer i Noah

Emma Watson spelar en av få sympatiska karaktärer i Noah

Design och specialeffekter;

Det är hyfsat, men inte riktigt så storslaget som pretentionerna kräver. Arken är ”realistisk” och därför ganska tråkig. Mer än halva filmen bygger upp en förväntan om en världsödeläggande storm som ska krossa allt i sin väg, men när det väl händer guppar arken mest omkring lite lagom. De fallna stenänglarna är charmigt fejkat stop-motion-animerade, ett trick vi känner igen från LotR då Peter Jackson levandegjorde Lavskägge på vita duken. Filmen innehåller som förväntat många olika djur, men de visas inte alls upp så mycket. Och de vi får se på nära håll ser klart datorgjorda ut, som exempelvis duvan som flyger med olivkvisten. Varför inte använda en riktig duva?

Noah

Noah

Domen:

Jag ville ha en snäll doktor Dolittle omgiven av alla sina vackra djur. Jag fick onda män som vill sticka kniven i varandra, och i djuren. Jag fick en känsla av hopplöshet blandat med brinnande människohat, som en kall död hand lagt sig över min själ och kramat åt. Jag fick min barnatro stucken i brand. Jag är faktiskt osäker på hur vi förväntas känna oss på slutet, då Noah försonas med sin familj och Gud skickar glada regnbågar över himlen som respons. Då har vi sett människor våldtas, stympas, torteras och drunkna i samme Guds namn i över två timmar. Inte ens Emma Watsons fina insats som den oskyldiga modern som bär framtiden i sin famn kunde rädda mitt humör den kväll jag såg Noah.

Mer Döden+

Vad är det med den bibliska Gud och besattheten av undergång och död?  Jag tänker på en annan deprimerande film, Knowing från 2009, en sorts Noakhistoria. Även där figurerar Döden, och änglar och lidande djur. Se den inte, vad du gör. Eller jag tänker på Aronofskys egen religiöst färgade  The Fountain (2006) som på ett mindre mordiskt och mer melankoliskt vis ändå helt kretsar kring Döden. Eller Signs (2002) om en katolsk präst och – you guessed it, Döden!

Ray Winstone i Noah

Ray Winstone i Noah

Följ Rymdfilm på Facebook och på Twitter

Marvels problem med S.H.I.E.L.D, och hur Captain America löste det åt dem

Spoilers för alla Marvels filmer i inlägget!

Chris Evans i Captain America: The Winter Soldier

Chris Evans i Captain America: The Winter Soldier

I veckan hade Captain America: The winter soldier premiär, den senaste filmen i succéserien Marvel’s Cinematic Universe. Det är en tight actionfilm med politiskt tema, och det är högst anmärkningsvärt vilka konspirationer superhjälten Captain America (Chris Evans) råkar på i denna sin andra egna film. Och lösningen är lika spektakulär. När eftertexterna börjar rulla ligger nämligen kaptenens arbetsgivare, spionorganisationen S.H.I.E.L.D, i spillror. Hela den hemliga verksamheten har exponerats i medierna, en stor del av agenterna har visat sig arbeta för fienden. S.H.I.E.L.D:s legendariske ledare Nick Fury (Samuel L Jackson) befinner sig på flykt. Allt som byggts upp i med omsorg i tidigare långfilmer har raserats. Och Captain America är en av dem som mest bidragit till S.H.I.E.L.D:s fall. Det fascinerande är att detta är ett genidrag av Marvel, som därmed löser ett stort trovärdighetsproblem i en västvärld som lever i ett samhälle som är post Edward Snowden och post Wikileaks.  Genom att exponera S.H.I.E.L.D som korrupt och låta allt rasa samman, ger Marvel också sin kanske mest anakronistiske superhjälte, den gammalmodige Captain America, sin största stund.

Samuel L Jackson som Nick Fury

Samuel L Jackson som Nick Fury

För att förstå varför S.H.I.E.L.D måste bort behöver man känna till lite om Marvel’s Cinematic Universe. Framgångarna kom då Marvel 2008 började binda ihop sina enskilda superhjältars filmer till en större helhet där bl a Iron Man 1, 2 och 3 samt filmen om The Avengers ingår. Allt hänger ihop i ett sammanhållet universum, där det som händer i en film påverkar övriga filmer – en del av samma kontinuitet. Om detta stora filmuniversum verkligen var planerat i förväg får vi nog aldrig veta, men det går inte att förneka att Marvel varit duktiga på att fånga ögonblicket och bygga vidare på det som fansen ger mest positiv respons på. Och allt började då S.H.I.E.L.D:s chef Nick Fury svassade in i slutet av Iron Man (2008) och uttryckligen förklarade för Tony Stark (Robert Downey Jr) att han nu var en del av ett mycket större universum, och att han ville berätta mer om ett projekt som heter The Avengers Initiative. I det ögonblicket lades grunden till världens mest framgångsrika filmfranschise. Nick Furys spionorganisation har hela tiden varit navet kring vilket allt har kretsat.

I film efter film har S.H.I.E.L.D och dess agenter återkommit. Både Agent Coulson (Clark Gregg) och Black Widow (Scarlett Johansson) spelar en stor roll i Iron Man 2 (2010) och den filmen slutar med att organisationen finner Thors hammare. I Thor (2011) tävlar de med Dr Foster om att ta reda på alla hemligheterna med Asgård och dess magiska invånare. Samma år är det S.H.I.E.L.D som väcker upp den nedfrusne Steve Rogers och därmed återskapar den förste superhjälten i Captain America (2011). Någon gång runt 2010-2011 måste Marvel ha förstått att de satt på en veritabel guldgruva, och la in högsta växeln. Det skulle vara mer och större av allt. De rekryterade nördarnas älskling Joss Whedon som manusförfattare, producent och regissör för sin viktigaste film hittills – 2012 års The Avengers. Det var filmen då allt till slut skulle falla på plats, som en och samma arena för Thor, Captain America, Black Widow, Hawkeye, Hulk, Iron Man – och inte minst Nick Fury med sitt S.H.I.E.L.D.  I The Avengers står S.H.I.E.L.D på höjden av sin makt och goodwill, och framställs som mänsklighetens enda hopp då övermänskliga och utomjordiska krafter attackerar Jorden. De är tydligt en kraft för den goda sidan, som möjligen håller lite för mycket hemligheter för sig själva men som ändå inte går att ifrågasätta i grunden eftersom de består av så uppenbart sjyssta personer som Nick Fury och Agent Coulson. Det diskuteras visserligen i filmen om faran med att Nick Fury får för mycket makt, men det är argument som undermineras av att det antyds att det är skurken Lokis onda inflytande som orsakar dessa inbördes gräl. S.H.I.E.L.D är ändå the good guys.

Det är dock inte utan att håret reser sig i nacken då man är lite uppmärksam på hur S.H.I.E.L.D skildras. Här har vi en hemlig spionorganisation, som står utanför politisk kontroll och formellt styrs av ett hemligt råd men egentligen styrs av den ännu hemligare Nick Fury. Fury ser ned på lagar och paragrafer, och anser att han själv och organisationen står över sådana petitesser. Ändåmålet helgar medlet. S.H.I.E.L.D bedriver massövervakning av samtliga telefoner, datorer och annan elektronisk utrustning över hela världen. ”Varje satellit är våra ögon och öron” myser Agent Coulson. S.H.I.E.L.D har undercoveragenter inom varje del av det amerikanska samhället, och de skickar utan att tveka ut lönnmördare som utan rättegång avrättar var och en som går dem emot. Nick Fury har snart sagt ett finger med i varje spel, och då han hittar utomjordisk teknik börjar han omedelbart leta efter sätt att skapa massförstörelsevapen av det. Och han ljuger för alla. Låter det som the good guys? Det här är förstås inget som går regissören Joss Whedon förbi, och han låter filmens skurk Loki bli den som säger som det är till Black Widow:

You lie and kill in the service of liars and killers. You pretend to be separate, to have your own code, something that makes up for the horrors. But they are a part of you, and they will never go away!

Scarlett Johansson som Black Widow

Scarlett Johansson som Black Widow

Jag tycker att Black Widow är den intressantaste av Avengers, eftersom hon är den av dem som är djupast insyltad i spionträsket, och därmed den som själv har störst behov av att rationalisera och urskulda sina egna handlingar. Hon har mördat många i rättvisans namn, men någonstans måste väl också hon ha en gräns? Vad som sedan händer i The Avengers är att den disparata gruppen ”hjältar” lägger sina tvivel åt sidan inför ett mycket större utomjordiskt hot och bestämmer sig för att utföra Nick Furys vilja för att avvärja det. De triumferar, men på slutet av filmen samlas inte hjältegruppen Avengers under S.H.I.E.L.D:s fana utan splittras för vinden. Kvar finns endast Nick Fury och hans spioner. Det är nu 2012, och The Avengers blir en av de största filmsuccéerna någonsin. Joss Whedon utses till kung och får fria händer att utveckla Marvels filmer som han själv finner gott. Arbetet på uppföljare fortsätter hos Marvel/Disney. Och så blir det 2013, och vår och en NSA-anställd datorutvecklare flyger från Hawaii till Hong Kong. Med sig har han en massa dokument som kommer att förändra världen.

Edward Snowden är inte superhjältetypen. Han är blek och ser klen ut, har glasögon och är en datanörd. Mot en sådan som Captain America skulle han inte klara sig i två sekunder under ett knytnävsslagsmål. Men Edward Snowden är däremot en ganska god representant för den typ av män som är Marvels allra mest hängivna fans. Snowden är en geek, som det är mycket lätt att tänka sig gillar Joss Whedons Buffy the vampire slayer eller Robert Downey Jr:s cyniska tolkning av Iron Man. Snowden har dessutom talets gåva och hans patosfyllda försvarstal för det öppna samhället och emot hemlig övervakning slog sommaren 2013 an en sträng hos en stor del av världens uppkopplade befolkning. Nästan över natten gick myndigheternas maktmissbruk och övervakningslusta från att vara något man läste om i serier till en högst verklig och oroande realitet. Allteftersom vidden av USA:s hemliga övervakning av våra telefoner och datorer gick upp för oss, framstod filmvärldens S.H.I.E.L.D i en delvis annan dager. Det vi tidigare kunde acceptera som ett påhitt och avfärda som science fiction blev plötsligt en verklighetstrogen serieversion av NSA. Nick Furys retorik om att stå utanför politikernas kontroll skorrade i öronen, och det kändes som om S.H.I.E.L.D lika gärna skulle kunna intressera sig för dig och mig, som för superskurkar från en annan galax. Och därmed hade Marvel ett problem på halsen. Superhjältarnas roll har alltid varit att ta den svages parti mot den starke, och att vara den enskilde nördens alter ego i en fantasi om styrka, smidighet och makt. Men om superhjältarna jobbar för en organisation som förknippas med maktmissbruk och övergrepp, blir deras enorma krafter mer skrämmande än häftiga. Och de blir svåra att identifiera sig med.

Robert Redford i Captain America: The Winter Soldier

Robert Redford i Captain America: The Winter Soldier

Att S.H.I.E.L.D är ett potentiellt problem tror jag Whedon och kompani på Marvel har varit smärtsamt medvetna om, även innan Edward Snowdens avslöjanden slutligen förändrade folkopinionen mot hemliga spionorganisationer. Under 2013 hade tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D premiär, en pratig actiondramaserie med Agent Coulson i centrum. Serien skildrar ett gäng ganska mjuka och känsliga agenter, som är mer intresserade av att kramas och prata om känslor än att mörda och spionera. Deras jobb är att hjälpa människor med superkrafter. AoS har fått kritik för att det händer för lite, men så här i efterhand tror jag mer att serien är avsedd för att ge S.H.I.E.L.D ett sympatiskt ansikte. Något mindre obehagligt. Serien har kämpat för att hitta en linje, och nu får vi väl se om den alls har någon framtid.

– Stopp och belägg! invänder kanske nu vän av ordning och fortsätter i sur ton: – Denna rymdfilmsblogg är uppenbart partisk till förmån för Edward Snowden. Hur kan vi rimligen veta vad Marvel anser att Snowdenaffären har för inverkan på deras helt fiktiva spionorganisation?

Mitt svar till vän av ordning är att vi våren 2014 vet ganska mycket om vad Marvel själva tycker. Det är inte jag som vill rasera deras spionorganisation, det är de själva. För i Captain America: The Winter Soldier visar sig S.H.I.E.L.D vara korrupt. Nynazister som kallar sig Hydra har infiltrerat organisationen ända från början, så till den grad att dess grundare Alexander Pierce (Robert Redford) hävdar att organisationen skapades som en täckmantel för Hydra. S.H.I.E.L.D har aldrig inte varit korrupt. Pierce har manipulerat den ovetande Nick Fury att skapa en allt starkare och allt hemligare myndighet, med allt mer inflytande över det amerikanska samhället. Vad de Hydraaffilierade agenterna egentligen är ute efter är att ta makten över världen med våld. De väntar bara på rätt tillfälle. Massövervakningen har nu nått sådana nivåer att organisationen vet allt om alla, och bara de får upp sina flygande hangarfartyg i luften kommer de att börja regera Jorden med övervakning och terror som maktmedel. Det visar sig med andra ord att precis varje obehagskänsla vi fick inför S.H.I.E.L.D i The Avengers var berättigade. Marvels genidrag står klart då Captain America och Black Widow tvingas välja sida, och väljer att gå under jorden och börja arbeta mot sin arbetsgivare för att exponera S.H.I.E.L.D:s skumraskaffärer och maktambitioner. Superhjältar representerar ju ideal, och Captain America tvekar inte att välja det uramerikanska ”liberty” framför övervakningens falska ”security”. Kanske krävdes det en helyllekille från 1940-talet för att komma ihåg något så grundläggande? Kaptenen och Black Widow flyr undan de agenter som skickas ut för att mörda dem, och går till medierna och publicerar alla Nick Furys hemligheter. De riskerar allt för att rasera den organisation de själva varit med om att bygga upp. De hängs ut som landsförrädare, precis som Edward Snowden. Nick Fury själv inkapaciteras och blir av med kontrollen, och även om han aldrig förlorar sin sköna stajl så kommer han inte att bli sig riktigt lik igen. Black Widow och Captain America lyckas till sist med sin föresats att krossa S.H.I.E.L.D. De har räddat världen, och där skulle kanske de flesta filmmakare ha återställt status quo. Hur många sci-fi-filmer slutar inte med att någon trycker på stora resetknappen i slutet?  Men det är det som skiljer Marvels filmer från övriga – här finns inga resetknappar. När våra hjältar återser den skadade Nick Fury ger de inte tillbaka tyglarna till sin gamle chef, utan sätter hårt mot hårt: S.H.I.E.L.D kan inte tillåtas växa sig starkt igen. Faran är för stor. Det är nya tider nu, och allmänheten förtjänar en ny sorts öppenhet. Nick Fury accepterar förändringen, och går under jorden. I och med att Marvel håller hårt på kontinuiteten, så kommer S.H.I.E.L.D att vara krossat även i kommande filmer.

Captain America: The Winter Soldier är en högklassig actionfilm, men som politisk thriller är den klumpig, med en ofta övertydlig koppling till den verkliga världens övervakningsskandaler. Hotet som ska avvärjas, de tre flygande hangarfartygen, ser käckt ut på bild men har förstås inget med det samhällskritiska temat att göra. Trots att de hyrt in Robert Redford är det ingen ny Three Days of Condor, direkt. Men som superhjältefilm är det en imponerande uppvisning i konsten att förnya sig för att hålla gamla, lätt daterade hjältar relevanta i en föränderlig värld. Och genom att göra sig av med sin allmäktiga övervakningsorganisation, visar Marvel på fortsatt fingertoppskänsla för vad som funkar i tiotalets populärkultur. Genom att krossa S.H.I.E.L.D förstår vi att Captain America trots allt har hjärtat på rätta stället. Och kanske Marvel också.