The Day the Earth Stood Still (1951 och 2008) – Klaatu barada nikto!

Manus: Edmund H North, baserad på en novell av Harry Bates.
USA 1951, regi: Robert Wise, producent: Julian Blaustein.
USA 2008, regi: Scott Derrickson, producent: Erwin Stoff

Klaatu och Gort vid sitt flygande tefat, 1951

Handlingen.

Det skiljer 57 år mellan originalfilmen och nyinspelningen, men handlingen är i stort sett intakt. Jordens alla länder är som fallna från skyarna då ett rymdskepp landar i USA och dess pilot kliver ut tillsammans med Gort, en stor och elak robot. Piloten heter Klaatu och har kommit för att varna oss för den väg vi människor slagit in på. Om vi inte förbättrar oss, kommer omkringliggande rymdcivilisationer att vidta mått och steg: de ska förstöra Jorden. I originalfilmen, gjord mitt under Kalla kriget, endast sex år efter bomben över Hiroshima, är det människornas kärnvapen som utomjordingarna känner sig hotade av och vill få bort. I remaken med Keanu Reeves från 2008 är krigshotet utbytt mot ett vagare miljötema, där det aldrig riktigt klargörs varför rymdvarelser skulle vilja skydda insekter och djur på Jorden så till den grad, att de är villiga att utrota en högteknologisk civilisation och för evigt göra planeten obeboelig för såväl djur som människor. I båda filmer måste Klaatu fly från den våldsamma amerikanska militären, och får hjälp av Helen Benson, en ensam mamma med en upprorisk son. Patricia Neal spelar Helen i originalet, en rättskaffens men ensam kvinna som hyr ut ett rum till Klaatu. I den nyare filmen gestaltas Helen av Jennifer Connelly, och hon är nu en astrobiolog som rekryteras av amerikanska militären för att vara med vid första kontakten med rymdvarelserna. Gemensamt för båda Helens är att de är mer intressanta än sin manlige motspelare. Remaken har även en skurk i form av en hårdför försvarsminister spelad av Kathy Bates. I och med att två av huvudrollerna spelas av kvinnor klarar filmen från 2008 Bechdeltestet, men de pratar förstås mest om Klaatu, som är en man..

Jennifer Connelly och Kathy Bates har två av huvudrollerna i versionen från 2008

Pretentionerna?

En tydlig sensmoral: vi står på randen till undergången, och vi har ingen annan att skylla på än oss själva. Men om vi får en allra sista chans, är vi villiga att ta den, eller kommer vi att falla vilt skjutande ned i avgrunden?

Tefatet landar i Washington DC 1951

Rymdskepp, design och specialeffekter!

Här visar sig klasskillnaden. Det flygande tefatet från 1951 är inte bara mycket snyggare än den glittrande sfären från 2008. Tefatet blev dessutom trendsättande för alla efterföljande flygande tefat i populärkulturen. Såväl 1956 års Forbidden Planet som 1996 års Independence Day står i tacksamhetsskuld till Klaatus tefat. Samma sak gäller Gort, roboten. I 50-talstappning är han fortfarande hur cool och hotfull som helst, medan 00-talets Gort bara är en muskulös datoranimerad bifigur utan egentlig funktion i filmen. Genomgående känns den äldre filmens design mer genomarbetad, och den var ju dessutom banbrytande på sin tid. 2008 års upplaga är bara ett derivat av tidigare rymdfilmer, uppstekta som scifi-pyttipanna. Att originalet är inspelad på svartvit film sätter visserligen en tydlig tidsstämpel som kan kännas avtändande för somliga i en modern publik. Men ger man 1951 års version en chans, ser man att produktionsdesignen har stått sig förvånansvärt väl på de 63 år som gått. Och fina effektdetaljer, som skuggan på marken då tefatet landar, förhöjer känslan av att The Day the Earth Stood Still måste ha varit cutting edge i början på 50-talet.

Gort 1951

Luckor i manus,

Båda filmer ska nog mest ses som allegorier över sin egen respektive tidsålder, men även som allegori funkar den äldre filmen bäst. Klaatu är här en representant för en interplanetär fredsbevarande organisation, ett planet-FN, som ger Jorden ett ultimatum: håll er kärnvapen i schack eller så kommer våra dödliga Gort-drönare att spränga er till småbitar. Ganska straightforward och logiskt. Men Keanus Klaatu är mycket gåtfullare, och våldsammare. Han kommer med ett straff till människorna, och samlar likt en hybrid av Gud och Noak in djur i sina arkskepp innan han släpper lös nanoinsekter som dödar allt i sin väg. Hur små maskiner som förvandlar en grön planet till aska kan vara representanter för en rymdmiljörörelse övergår mitt förstånd.

I båda filmer är Klaatu ganska triggerhappy. Han gör knappt alls några försök att tala människorna till rätta, innan han trycker på domedagsknappen. Det får en också att undra lite varför han måste anta människoform, om han nu bara kommit för att tugga bubbelgum och sparka rumpa. Sorry, fel film.

Mest minnesvärda scen*

I originalet är det självklart stunden då Klaatu stiger ur sitt skepp första gången och blir skjuten. I nyinspelningen är det fältläkarens förvirrade operation av den sårade rymdpiloten, vars hud faller av i stora sjok och avslöjar en nyfödd figur under.

Domen:

Så vitt jag förstår drömde producenten Erwin Stoff i många år om att få göra en nyversion av denna rymdfilmernas superklassiker, så att en ny generation skulle få ta del av denna fascinerande story. Det är förstås behjärtansvärt, och förståeligt. Originalfilmen är verkligen bra: en mörk, nervig och paranoid thriller. Klaatu befinner sig på flykt och jagas som en spion i ett redan mycket misstänksamt amerikanskt samhälle. Den klassiske mästerregissören Robert Wise spelar på efterkrigstidens alla känslosträngar med rysshot, ensamstående mödrar, politiska uppkomlingar och naiva vetenskapsmän som tror att de kan rädda världen. Wise lyckas skapa en fräsch vision där science fiction är ett seriöst filmämne, som vilket som helst. Att originalfilmen är så bra kanske är lättare att förstå om vi kikar på CV:n för regissören Wise. Bland hans filminsatser hittar vi klippning av Citizen Kane, och regi av West Side Story, The Haunting, The Sound of Music, The Andromeda Strain, Star Trek, m fl. Wise var en man med en stor konstnärlig vision och en flair för just science fiction.

Scen från 1951, Klaatu vill vänster

Regissören Scott Derrickson, däremot, har bara gjort en handfull ostiga skräckfilmer under 00-talet innan han gav sig på en nyversion av TDtESS. Somliga saker är faktiskt bättre i nyinspelningen, som att Helen Benson är en skicklig forskare som får användning av sina kunskaper för att kunna rädda Klaatu. Men alla dessa många goda ansatser slarvas bort. Militärens upptrappnings inför landningen hastas förbi, liksom Klaatus tillvaro i det amerikanska samhället efter flykten. Det är som om en himla massa handlingstrådar plockas upp och spinns till komplicerad väv, bara för att till slut inte blir till något alls då den ena tråden efter den andra helt enkelt överges till förmån för biljakter, helikoptrar som skjuter och eldklot som exploderar. Och vissa höjdpunkter är bara konstiga, som då Helen tar dem Klaatu till sin egen far (John Cleese) för att övertyga denne om att vi bör få leva. Varför ska en äldre mans ord väga så mycket tyngre än hans egen astrobiolog till dotter? Nyinspelningen lider också svårt av Keanu Reeves och dennes stenansikte.

Filmen från 1951 skildrar en något skruvad men ändå trovärdig version av det amerikanska samhälle där han dimper ned som en bomb. I remaken saknas alla antydningar till normalt liv, och varje myndighetsperson verkar vara en agent i mörka solglasögon. Militärer tar nästan alla beslut. Inte undra på att det går åt skogen då, tänker jag.

Men se för all del båda filmer efter varandra, för att se hur mycket som förändrats i samhället på 60 år, men hur lite filmskapandet ändå gått framåt.