Månad: juli 2014

Killer klowns from outer space (1988) – på cirkus kan ingen höra dig skrika

USA 1988, regi, manus, producent: bröderna Chiodo

Killer klowns from outer space

Killer klowns from outer space

Handlingen.

I denna kultklassiker invaderas en småstad i USA av mordiska clownliknande aliens från yttre rymden, som försöker mörda, förslava och äta upp de stackars invånarna. De väntar på sin ledare, jätteclownen, vars enda svaghet är den stora röda näsan. Läskigare än det låter när man beskriver det så här.

Pretentionerna?

Knappast några, annat än att underhålla. Det räcker ganska långt.

Rymdskeppet ser ut som ett cirkustält

Rymdskeppet ser ut som ett cirkustält

Rymdskepp och världsbygge!

Ja, riktigt hur det här hänger ihop tror jag inte vi kan bli kloka på. Dessa aliens är inte bara vagt lika jordiska clowner. De är  jordiska clowner, och undertexten är förstås att alla clowner egentligen är mordiska rymdvarelser. Vår kollektiva clownskräck hade kanske sin upprinnelse i den här filmen? Våra alienklowner har alla attribut en vanlig clown har: de har röda näsor, stora skor, lever i ett rymdskepp som ser ut som ett cirkustält och mördar genom att bädda in människorna i sockervadd eller spela upp marionetteater för att locka folk in i sina dödsfällor. Du kommer aldrig att kunna besöka ett kringresande tivoli utan att känna en rysning.

Produktionsdesign;

Fabulösa clowner, både läskiga och töntiga, och designade av regissörerna själva. Bröderna Chiodo är annars mest kända just för sin monster- och dockdesign till filmer som Critters och Team America.

Klownerna bäddar in sina offer i kokonger av sockervadd

Klownerna bäddar in sina offer i kokonger av sockervadd

Luckor i manus,

Du måste lämna allt vad rationellt tänkande heter då du ser den här filmen.

Domen:

Om du gillar b-filmer från 80-talet är den värd att leta upp om du missat den. Skämtet räcker självklart inte till en långfilm, men det är gott om groteska detaljer och kul bifigurer. Och det är en bra parodi på skräckgenren, för den visar att även den löjligaste premiss kan bli lite spännande med rätt regi.

 

Annonser

Capricorn One (1977) – den stora konspirationen på Mars

Capricorn One

Capricorn One – med OJ Simpson i en av rollerna

USA 1977 , regi och manus: Peter Hyams, producent: Lew Grade

Det här inlägget skriver jag färdigt på ett hotell i Washington DC, så vad kan passa bättre än en klassisk konspirationsthriller från 1970-talet, i samma andra som Alla presidentens män eller 7 dagar för Condor? En saga från en tid då journalister var goda och högt uppsatta myndighetspersoner var onda. Den bemannade rymdexpeditionen Capricorn One ska skickas iväg till Mars, men varken bidragsgivarna eller allmänheten är särskilt intresserade. Expeditionen är NASA:s sista chans. Då ett potentiellt fatalt tekniskt fel i de livsuppehållande systemen i Capricorn One upptäcks alldeles innan start, får en av NASA:s höga chefer en vansinnig idé: med modern trickfilmning kan det fås att se ut som om Capricorn verkligen nådde fram till Mars, trots att besättningen stannar kvar på Jorden. De ska lura alla, inklusive hela etablissemanget från Washington. Men vad händer med astronauterna själva, om de nu reduceras endast till en bricka i ett maktspel? För är det en sak som är bättre PR än hjältar från Mars, så är det döda hjältar från Mars.

Pretentionerna?

En verklig klassiker bland high conceptthrillers, med en mängd intressanta frågor om hur ändamålet helgar medlen, om autenticitet kontra showbusineess, och den amerikanska framstegsdrömmen utnyttjad för en glupande makthungers smutsiga syften.

Rymdskepp och världsbygge!

Det börjar nog så seriöst, men nedräkningsprocessen inför uppskjutningen av Capricorn One. Det är vita astronauter i sina vita NASA-uniformer, kedjerökande glasögonprydda män i Houstons kontrollrum, och oroliga fruar som samlats nere på utsiktsplatsen tillsammans med uttråkade mellanpolitiker för att se uppskjutningen. På väg från 10 mot 1 öppnas dock luckan, och de tre astronauterna leds ut genom en bakdörr och förs till en väldig hangar där ett helt Marslandskap byggts upp  i största hemlighet. Det är härifrån TV-signalerna från uppdraget ska sändas, medan den riktiga Capricorn stävar mot Mars utan någon besättning ombord.

Karen Black och Elliot Gould

Karen Black och Elliot Gould

Produktionsdesign och specialeffekter

Alla rymdmiljöer och Mars ser lite fejkat ut, och det är ju precis vad det är också i filmen. Eftersom bildkvaliteten vid interplanetära sändningar på den tiden var så dålig, så köper man att det gick att komma undan med en helt fejkad expedition till Mars. Här tror jag vi bevittnar födelsen av konspirationsteorin att USA aldrig skickade någon till Månen, för det är en infernaliskt enkel idé när man tänker på den..

Domen

.. men trots att Capricorn One har en fascinerande och förföriskt subversiv premiss, lyckas inte filmskaparna riktigt med konststycket att sy ihop en trovärdig och helt igenom engagerande helhet av sin konspirationsthriller. Under den första halvtimmen-fyrtio minuterna byggs både stämning och mysterium upp skickligt, och de undertäckta hoten mot de tre astronauterna är mycket mer effektiva än de bisarra trakasserier och mordförsök som Elliot Goulds journalist råkar ut för så han kommer sammansvärjningen på spåren. Då våra tre astronauter rymmer blirsvarta helikoptrars  jakt på dem i öknen nästan parodiskt dramatisk. Finalen utgörs av att den siste astronauten tillsammans med Kojak och Elliot Gould flyr undan helikoptrarna  i ett besprutningsplan. Ska myndigheternas mörkläggnings lyckas, eller ska astronauten kunna springa i slowmotion mot filmkamerorna på sin egen begravning, med amerikanska flaggan i bakgrunden?

Kul detalj: OJ Simpson är en av de tre astronauterna.

Earth Star Voyager (1988) – Star Trek för Disney-ungdomar

USA 1988, regi: James Goldstone, skapad av Ed Spielman

Handlingen.

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Idag kör vi en riktig raritet: Disneys båda långfilmslånga pilotavsnitt för en ungdomsvariant av Star Trek från sena 1980-talet. Den är svår att få tag på, då den officiellt aldrig givits ut digitalt utan bara på VHS. Året är 2082 och Jordens tillgångar tryter. För att leta efter lämpliga planeter att kolonisera byggs rymdskeppet Earth Star Voyager, som skickas ut på ett uppdrag som kommer att ta 40 år att genomföra. För att säkerställa att besättningen orkar med såväl tur som retur, rekryteras ett gäng tonåringar från rymdakademin. Ja, det är förstås bara ett svepskäl för att kunna skapa en ungdomsserie om ungdomar som styr över ett rymdskepp, men det är faktiskt en rätt elegant lösning. Självklart utses en erfaren kapten som ska föra befäl över Earth Star Voyager, men nästan lika självklart tar det inte många minuter innan en trasig dator skickar ut honom genom luftslussen och lämnar den blott 18-årige Jonathan som högst rankade officer. Nu börjar äventyren och hoten avlösa varandra: en cyborg med mordiska tendenser som plockas upp i ett drivande skepp, en Mad Max-liknande barbarcivilisation på en halvt övergiven rymdstation, en manipulerande och galen general som försöker få Earth Star Voyager på avvägar.. Allt klaras av med samma glada leende av våra käcka kadetter. Men ska Jonathan klara av ansvaret som kapten? Och hur ska det gå med alla kärleksbekymmer som uppkommer mellan besättningsmedlemmarna?

Pretentionerna?

För att vara en förlängd TV-film som aldrig blev någon reguljär TV-serie så har ESV ett anmärkningsvärt episkt anslag, och är en berättelse som gör sitt bästa för att både jobba med karaktärsfördjupning, äventyr för stunden och en rik bakgrundshistoria. Här finns åtminstone embryot till en fullödig sci-fi-värld, om än ofärdig och smått förfelad i sammanhanget.

Rymdskepp och världsbygge!

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Mer än bara en rak kopia på Star Trek The Next Generation, som ändå självklart är den största förebilden. Ungdomarnas smått deprimerande jordeliv i filmens första del är nyanserat skildrat, med åtminstone ansatser till social kritik och ett för det sena 80-talet förmodligen framsynt miljöförstöringstema. Vuxenvärlden och myndigheterna skildras inte som enbart goda förebilder, utan ungdomarna får många anledningar att visa sig mer mogna än sina överordnade. Filmen bjuder också på gott om storögd upptäckarglädje då arkskeppet väl stävar ut i yttre rymden och våra unga huvudpersoner får pröva att ta ansvar för sitt eget och kollegernas liv. Rymdskeppet Earth Star Voyager liknar på utsidan en Star Destroyer, och på insidan en blandning av USS Enterprise och den sovjetiska paviljongen från världsutställningen i Vancouver 1986. Där alltså kulisserna byggdes upp.

Produktionsdesign;

Osynligt gym i Earth Star Voyager

Osynligt gym i Earth Star Voyager

Vad jag kan avgöra på en suddig VHS-kvalitet så har ESV ganska god production value. Rymdskeppsmiljöerna är faktiskt klockrena för att vara TV-produktion från 80-talet. Men en del ser förstås daterat ut, som de overaller som ska föreställa uniformer, och de 80-talsfrisyrer som sitter på huvudpersonerna. Eller den töntiga Thunderdome-kopian där punkklippta rymdbrottslingar härjar. Somligt var nog ganska knasigt redan 1988 – som det gym med osynliga vikter där ett deprimerande antal scener utspelas. För riktiga finsmakare kan dock det som är töntigt locka fram ett leende, och i sig vara en anledning att titta. För hur ofta får vi egentligen se aerobics i rymden?

Luckor i manus,

Ett liknande problem som i Moon 44: om nu uppdraget är mänsklighetens sista chans, skulle man då verkligen överlåta det till ett gäng tonåringar? Just askin’..

Domen:

Earth Star Voyager

Earth Star Voyager

Det blev aldrig fler avsnitt än dessa piloter, och det tycker jag på många vis är synd. Här finns tillräckligt med stoff och kärlek till genren för att det skulle ha gått att göra ett seriöst försök att skapa en Star Trek för ungdomar. Utan att det blir för tramsigt eller för vetenskapligt torrt. Men tyvärr gör klippningen och tidsformatet (2 drygt timslånga avsnitt) inte konceptet någon tjänst – efter första avsnittet känns berättelsen avslutad och den konspiration som introduceras mot slutet är alltför långsökt för att riktigt engagera. Hade bolaget och seriens skapare vågat lita på sitt eget material hade de kunnat göra en hel första säsong av allt det som händer i pilotavsnitten, och då också haft tid att fördjupa storyn och karaktärerna lite mer. Nu förblir ESV en kul idé som aldrig riktigt får vingar.

Under the skin (2013) – skotsk socialrealistisk alien film noir

Storbritannien/USA 2013, regi Jonathan Glazer, manus: Jonathan Glazer och Walter Campbell, producenter James Wilson och Nick Wechsler.

Scarlett Johansson

Scarlett Johansson

Handlingen.

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens? Det mesta tyder på det utomjordiska spåret.  Men även en alienmördare kan känna empati, och det dröjer inte lång tid innan hon börjar relatera till männen, som är så hjälplösa inför hennes konversation och vaga löften om kroppslig närhet. En osedvanligt brutal händelse med ett barn skakar Scarlett i grunden. Med ens skonar hon någons liv och till slut avviker hon från uppdraget. Men vad har en sådan varelse för chans att skapa sitt eget öde?

Männen fångas under jorden i Under the skin

Männen fångas under jorden i Under the skin

Pretentionerna?

En suggestiv konstfilm mer än traditionellt drama. Regissören Glazer jobbar med antydningar, stämningar, skuggor och det halvt anades hot och lockelser. Långa scener saknar dialog och lever på det vackra filmfotot av Daniel Landin tillsammans med musiken av Mica Levi. Scarlett Johanssons alien slits, likt många andra ickemänskliga rollfigurer före henne, mellan sin skickelse att känslolöst döda för henne främmande varelser, och det universella behovet av att höra hemma och känna intimitet.

Under the skin

Under the skin

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får se antydningar i skuggorna: UFO-ljus som lämnar en brutalistisk brittisk skyskrapa just då Scarlett ”landat” i den skotska arbetarstaden. Ett avskalat, svart rum under golvet dit hennes offer transporteras och där deras tömda skinn flyter omkring på en flod av blod. En ”mansfälla” i form av ett golv som håller för utomjordingar men slukar upp den människa som sätter sin fot där, likt kvicksand. Det är en alienvärld som lever i utkanterna av vår egen, mellan gatlyktornas pölar och på baksidan av den glittrande gallerian. Där ensamma killar traskar gatan fram utan hopp.

Under the skin

Under the skin

Produktionsdesign;

En lyckad kombo av skotsk socialrealism och film noir. Miljöerna är valda med omsorg: det är regniga landsvägsdiken, bullriga nattklubbar där tjejernas lösögonfransar ser ut som svarta insekter slagit sig ned. Det är öde industrilokaler. De rena science fictionelementen är snarare konstnärligt än bokstavligt gestaltade, så trots att det pågår ett massmord i källaren så koncentrerar sig kameran mer på konturerna, skuggorna och ljuskäglorna, än på hur blod sprutar eller ben bryts. Under the skin tar konsekvent den estetiska vägen.

Under the skin

Under the skin

Domen:

”Åh, en alienrulle om en mansätande tjej som lockar killar med sex – den måste vi kolla på med lite popcorn sent en fredagkväll.” Nej, så ska man förmodligen inte titta på Under the skin – som den konstfilm den är kräver den din fulla koncentration och ett sinne öppet för frekvenser bortom genrekonventionerna. Det är en extistentiell film som du ska känna mer än förstå rationellt, och jag gillar det. Självklart har den vissa brister, som att den upprepar sig ett par gånger för mycket, och att de många birollerna får aldrig utvecklas till annat än glimtar. Men vi lever i en tid då science fiction-genren ofta mest är snygg att titta på, och inte har något att säga (Hej, Transformers!). Alternativt producerar filmer som framför sitt viktiga budskap genom övertydlig agitation (Hej Elysium!) 

Då känns det befriande att det någon gång ibland kan komma en liten rymdfilm som Under the skin som kopplar in sig direkt i vårt hjärtas receptorer för poesi, och inte försöker vara en blockbuster.

Under the skin

Under the skin

Fler filmer som den här+

 Monsters (2010) – jag har nämnt den många gånger förut, men Gareth Edwards debut om hur amerikaner fastnar i Mexico som invaderats av rymdvarelser är en pärla. Another Earth (2011) – ett minidrama om hur en planet lik Jorden dyker upp på himlen, som kanske framför allt är intressant för att den visar att det går att göra sci-fi på småsmulor till budget. Filmen liknar också Lars von Triers Antichrist lite grann.

Transformers Age of Extinction (2014) – IT-miljardär vs autobots

USA 2014, regi: Michael Bay, manus: Ehren Kruger, producenter: Don Murphy, Tom DeSanto m fl

Mark Wahlberg spelar Cade Yeager i TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION, från Paramount Pictures.

Mark Wahlberg spelar Cade Yeager i TRANSFORMERS: AGE OF EXTINCTION, från Paramount Pictures.

Handlingen.

Som en myllrande Bayeuxtapet kryllar den fjärde Transformersfilmen av människor och robotar som intrigerar, slåss och förråder varandra. Det är några år efter slaget om Chicago i Transformers 3, och de goda autobotrobotarna har gått under jorden eller fångats in och slaktats av den korrupte CIA-chefen Attinger (Frasier, jag menar Kelsey Grammer). IT-miljardärden slash vapenfabrikanten Joyce (spelad av den obetalbart arrogante Stanley Tucci, med mer än en liten blinkning åt Robert Downey Jrs tolkning av Tony Stark) har nämligen kommit på hur man tillverkar vapen av den metall som alla transformers är gjorda av. Med hjälp av den intergalaktiske prisjägaren Lockdown fångar Attinger och Joyce in alla robotar de kan, och smälter ned dem till råmaterial. Till och med den mäktige Optimus Prime är på flykt, och hamnar av en slump på en Texasfarm som tillhör en fattig, men märkligt vältränad, loser till uppfinnare (Mark Wahlberg). Uppfinnaren, hans dotter och hennes irländskaustraliske pojkvän räddar Optimus, och ger sig ut för att försöka avslöja CIA:s konspiration. Verkar det komplicerat? Vänta bara, jag har bara beskrivit de första 20 minuterna av den nästan tre timmar långa filmen. Äventyret tar oss över hela Jorden och i ett rätt maffigt rymdskepp också ut i rymden. Och liksom i förbifarten är det en massa dinosaurier med också.

Optimus Prime i Transformers Age of Extinction

Optimus Prime i Transformers Age of Extinction

Pretentionerna?

Allt är förstås relativt, men visst försöker Michael Bay att inte vara riktigt så infantil som i tidigare Transformersfilmer. Och på något vis lyckas han. Vi slipper allt vad blackfacerobotar, metalltestiklar och en vilt skrikande Shia LaBoeuf heter. Yay!

Ett av rymdskeppen i Transformers Age of Extinction

Ett av rymdskeppen i Transformers Age of Extinction

Rymdskepp och världsbygge!

De har verkligen betonat rymdkopplingen den här gången, så är du som jag road av rymdskeppsdesign är filmen värd din tid bara för skeppens skull. Först får vi se en hel armada som för 65 miljoner år sedan attackerar Jorden och (av en aldrig förklarad anledning) utrotar dinosaurierna med en dödsståle. Senare, i nutid, dyker prisjägaren Lockdown upp i ett maffigt krigsskepp som inte bara hyser en massa dinosarierobotar, utan också fungerar som rymdfängelse och torteringsanstalt. Det är dunkelt, gotiskt, förvridet och bisarrt – och faktiskt något helt nytt för att vara en Transformersfilm. För mig just dessa scener filmens höjdpunkt: då Cade/Wahlberg med familj råkar föras upp i skeppet och smyger omkring i den absurt hotfulla robotmiljön och försöker behålla sin tuffa attityd trots den enorma övermakten. Scenen då de flyr från skeppet genom att klättra ned på en ankarkätting som sitter fast i toppen på en skyskrapa är dessutom bra spänning och action.

Stanley Tucci som Joshua Joyce

Stanley Tucci som Joshua Joyce och Li Bingbing som Su Yueming

Produktionsdesign och effekter;

Ett steg framåt jämfört med de tidigare filmerna, då robotarna alltid såg lätt viktlösa ut, som om de var gjorda av plast istället för metall. Nu har produktionsdesignern och animatörerna pluggat gravitation och övriga fysikens lagar, och robotarna framstår som mycket mer solida. Det finns en tyngd i Optimus Prime när han sätter ned sin enorma järnnäve i marken. Ljuddesignen är också märkbart mer kreativ denna gång, kanske beroende på att dubstepstjärnan Skrillex är den som skapat robotljuden. Vi slipper i alla fall de surranden som utmärkte Transformers I, II och III.

Luckor i manus,

Liksom i tidigare filmer (av samma manusförfattare) får man ha hög toleranströskel för logiska hål i berättelsen och framför allt oförklarliga handlingar av huvudpersonerna. Joyce drivs både av girighet och världsförbättrariver, men hans medel för att nå makt är att döda de robotar som säkert hade varit till mer hjälp för honom levande. Attinger drivs av hat mot utomjordingar för att förhindra ett nytt Chicago, vilket är fair enough. Men själv konspirerar han med helt andra utomjordingar och låter utan skrupler dessa allierade.. förstöra Chicago?! Och sen drivs han plötsligt av profithunger. Cade/Wahlberg har som främsta motivation att rädda sin lilla dotter undan CIA och robotarna, men ändå tar han med henne till fiendens högkvarter. Till och med våra autobots beter sig underligt. De skjuter först och frågar sen. Optimus Prime vacklar mellan förakt för människor och rent primitiv blodtörst. Skulle inte han vara hjälten?

Optimus Prime i sin bilgestalt, i Transformers Age of Extinction

Optimus Prime i sin bilgestalt, i Transformers Age of Extinction

Domen:

Genom att titta på Top Model har vi lärt oss att en bra fotomodell är den som visar upp och därmed säljer produkten. Varje foto går i grunden bara ut på att visa den där handväskan i en så fördelaktig dager som möjligt. Spelfilmerna om Transformers är science fictions motsvarighet till Top model: de är bara till för att sälja produkter åt leksakstillverkaren Hasbro. Och Optimus, Bumblebee och de andra gör sitt jobb som varje fotomodell gör: de poserar, kråmar sig och schmizear i motljus så det står härliga till. Med detta sagt: för att vara en glorifierad 2:45 timmar lång reklamfilm för plastrobotar är ändå Transformers Age of Extinction förvånansvärt underhållande. Det är en aldrig sinande kavalkad av spektakulära actionscener, snabba bilar, dundersexiga skådespelare och stora saker som exploderar. Det är långt ifrån så charmigt eller intelligent som förra årets Pacific Rim, men det är den klart bästa Transformersfilmen sedan Michael Bays första och utan tvekan en av de mer imponerande visuella spektaklen på senare år. Starkt bidragande till underhållningsvärdet är paret Attinger och Joyce – det blir så mycket roligare med två arroganta gubbar av kött och blod som skurkar, än med bara onda robotar med grov röst. Detta faktum pekar väl också på konceptets svaghet: de animerade robotarna har trots sin enorma storlek ett begränsat känsloregister, och det krävs riktiga skådisar för att verkligen engagera. Tyvärr får jag fortfarande en dålig smak i munnen av de svaga eller obefintliga kvinnorollerna i Transformers Age of Extinction. Skulle världen verkligen gå under om en av robotarna inte var en man, och om två kvinnliga, mänskliga figurer tilläts tala med varandra?

Fler filmer som den här+

Transformers, Transformers II, Transformers III, Pacific Rim, G.I Joe Retalliation

Nya bilder och trailer från Guardians of the galaxy

Rymdstationen Knowhere, The Collectors bas, byggd i ett gigantisk kranium. Marvel's Guardians Of The Galaxy.

Rymdstationen Knowhere, The Collectors bas, byggd i ett gigantisk kranium. Marvel’s Guardians Of The Galaxy.

Recensionen av Guardians of the Galaxy

Spänningen stiger inför premiären den 1 augusti av Marvels första film som utspelas mestadels i rymden. Det börjar nämligen bli något av en GotG-feber inom sci-fi- och seriekretsar, mycket tack vare de många trailrarna och nu även stillbilderna från filmen. Ska denna actionkomedi motsvara hajpen? Här kommer i varje fall en helt ny, förlängd trailer som visar mer dialog och ger ett litet hum om samspelet inom denna något missanpassade superhjältegrupp.

Chris Pratt som Star-Lord i Guardians of the Galaxy

Chris Pratt som Star-Lord i Guardians of the Galaxy

I centrum för filmen hittar vi Chris Pratts Star-Lord – uppenbarligen en pojke från Jorden som blivit bortförd av utomjordingar som ung och sedan skapat sig en halvt misslyckad karriär som rymdäventyrare. Han och de övriga i Guardians förs samman av slumpen eller ödet – med omgivningens tydlig motvilja mot att lita på att ett sådant gäng av banditer, mördare och galningar kan skydda galaxen mot ett mystiskt hot.

Hjältarnas karriär börjar dåligt, då de spärras in på mentalsjukhus. Star-Lord/Peter Quill (Chris Pratt), Groot (Voiced by Vin Diesel), Rocket Racoon (Voiced by Bradley Cooper), Drax the Destroyer (Dave Bautista) and Gamora (Zoe Saldana). ©Marvel 2014

Hjältarnas karriär börjar dåligt, då de spärras in på mentalsjukhus. Star-Lord/Peter Quill (Chris Pratt), Groot (Voiced by Vin Diesel), Rocket Racoon (Voiced by Bradley Cooper), Drax the Destroyer (Dave Bautista) and Gamora (Zoe Saldana). ©Marvel 2014

 

Speciellt den cyniske Rocket Racoon (Bradley Cooper) verkar tycka att Star-Lord är världens tönt som inte ens har en halvfärdig plan för att rädda universum. Och Glenn Close som Nova Prime Rael (en drift med rymdsekten Rael..?) verkar heller inte så imponerad. Men lönnmördaren Gamora (Zoe Saldana) tar Star-Lords parti – och med ens är en ny intergalaktisk hjältegrupp född. Kanske.

Rocket Racoon (Bradley Cooper) är filmens hårding i Guardians of the galaxy

Rocket Racoon (Bradley Cooper) är filmens hårding i Guardians of the galaxy

I fler roller ser vi Vin Diesel som Groot och Josh Brolin som Thanos, och Benicio del Toro som The Collector. Filmen har svensk biopremiär den 1 augusti 2014.

Marvel's Guardians Of The Galaxy

Marvel’s Guardians Of The Galaxy

 

Jodorowsky’s Dune (2013) – Mind blown – inspirerade Star Wars, Alien, Robocop, Total Recall och hundra andra filmer

Dokumentär USA 2013, regi och producent: Frank Pavich

Chris Foss rymdskeppsdesign till Dune

Chris Foss rymdskeppsdesign till Dune

OK, mind officially blown! En charmerande och ytterligt fascinerande berättelse om den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, filmen som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt om den bara blivit gjord. Och som trots det faktum att den inte finns mer än någon annan film har påverkat science fiction på vita duken. Ja, kanske mer än Star Wars. Jag rekommenderar den varmt för var och en som har det minsta intresse för rymdfilm. Det förekommer inga färdiga filmsekvenser i dokumentären, men desto fler teckningar och storyboards av filmens tre konceptdesigners Moebius, Chris Foss och HR Giger. Dessa tecknade stillbilder är i all sin enkelhet mer suggestiva än 95% av alla färdiga rymdfilmer som producerats sedan 70-talet. Jodorowskys egen åsikt är att filmen skulle blivit som en profet för den unga generationen och öppnat deras sinnen.

Jodorowsky idag

Jodorowsky idag

Jodorowsky på 70-talet

Jodorowsky på 70-talet

För att förstå något av den enorma karisma som den nu 84-årige regissören Alejandro Jodorowsky måste ha besuttit i mitten av 70-talet, måste vi gå på vittnesbörden från hans samarbetspartners under den period som han försökte filmatisera Frank Herberts rymdroman Dune. I dokumentären berättar Dan O’Bannon, som anställts som filmens specialeffektmakare, hur han fick en metafysisk och pseudoreligiös upplevelse första gången han mötte den surrealistiska filmregissören från Chile. Under en röksession med ”special marijuana” ser O’Bannon blixtar slå ut från Jodorowsky’s huvud och regissören säger åt den unge amerikanen att sälja allt han äger och har och flytta till Paris. Han har blivit utvalt att bli en själens krigare och förändra människors medvetande för gott.

Moebius Dune concept art 03

Moebius Dune concept art 03

mobiues_jodorowskys_dune_00

Moebius för Dune

Här hade berättelsen kunnat sluta som en anekdot om en karismatisk hippiekonstnär med omöjliga projekt. Men här finns ett djup och en substans mitt i all galenskap. Det var inte vilka flummiga kulturarbetare som helst som flyttade till Paris för att arbeta med att realisera Jodorowskys rymdopera, utan de människor som senare skulle komma att definiera science fictiongenren på film. Jag har redan nämnt producenten och manusförfattaren Dan O’Bannon som senare skulle bli en av upphovsmännen till Alien, specialeffekttmakare till Star Wars, regissera Return of the living dead och skriva manus till Total Recall. Men vi har också alla tiders främste sci-fi-seriekonstnär, fransmannen Moebius, som gjorde detaljerade storyboards för hela filmen (som skulle blivit 12 timmar lång om den slutförts) samt i detalj designade alla kostymer. Vi har också engelsmannen Chris Foss, en visionär rymdskeppsdesigner som gjort sig ett namn på att göra omslag till Isaac Asimov.

HR Giger för Dune

HR Giger för Dune

 

Och sist men inte minst anlitades den okända schweizaren HR Giger, vars mardrömslika bildspråk skulle utgöra den onda familjen Harkonnens hemplanet. Giger slog sig bara ett par år efteråt samman med O’Bannon och formgav spacejockeyn och monstret i Alien. Alla dessa begåvade science fiction-konstnärer accepterade Jodorowsky som sin egen lilla sektledare och beslutade sig för att åtstadkomma ett fantastiskt äventyr som filmhistorien vare sig tidigare eller senare skådat maken till. Vi får se en glimt av deras arbete, då ett exemplar av filmboken som producenten reste runt till Hollywoodstudior med finns bevarad.

Moebius Dune storyboard

Moebius Dune storyboard

Boken är tjock som en telefonkatalog, och innehåller fantastiska målningar, ett komplett manus med anvisningar för kameraåkningar, ritningar för hur scenografin kunde byggas och de tekniska problemen lösas. Den är hela filmen, komplett på papper. Många människor (inklusive regissörens tolvårige son, som tränade kampsport sju dagar per vecka för att spela huvudrollen) la ned två år av sina liv på projektet. I slutänden tackade filmbolagen nej, rädda för den annorlunda visionen och maniske regissören. Istället löstes teamet upp och gick vidare och gjorde andra rymdfilmer som blev stora succéer.

HR Giger för Dune

HR Giger för Dune

I dokumentären får vi möta den gamle Jodorowsky, som fortfarande har lysande ögon och ett knivskarpt intellekt. Han återberättar sina minnesbilder med smittande entusiasm: – Dune would have been a GOD. A cinematic GOD! Och det är inte utan att jag börjar tro på honom. Tänk om det varit hans film som blivit gjord och inte Star Wars. Om han fått göra Dune (1984), istället för David Lynch? Hur hade filmhistorien sett ut då?

jdbuddies

Även för den som inte vanligtvis gillar dokumentärer finns det mycket att hämta i Jodorowsky’s Dune. Du får garanterat se snygga rymdskepp och vansinnig kostymdesign. Och prototypen till xenomorphen.

Men framför allt får du en nyckel till hur rymdfilmen utvecklats de senaste 40 åren, och hur den dolda filmhistorien kan vara rikare och betydelsefullare än du och jag någonsin anat.

De var också inblandade i projektet: Pink Floyd, Magma, Orson Welles, Salvador Dali, Amanda Lear

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune

Chris Foss för Dune