Capricorn One (1977) – den stora konspirationen på Mars

Capricorn One

Capricorn One – med OJ Simpson i en av rollerna

USA 1977 , regi och manus: Peter Hyams, producent: Lew Grade

Det här inlägget skriver jag färdigt på ett hotell i Washington DC, så vad kan passa bättre än en klassisk konspirationsthriller från 1970-talet, i samma andra som Alla presidentens män eller 7 dagar för Condor? En saga från en tid då journalister var goda och högt uppsatta myndighetspersoner var onda. Den bemannade rymdexpeditionen Capricorn One ska skickas iväg till Mars, men varken bidragsgivarna eller allmänheten är särskilt intresserade. Expeditionen är NASA:s sista chans. Då ett potentiellt fatalt tekniskt fel i de livsuppehållande systemen i Capricorn One upptäcks alldeles innan start, får en av NASA:s höga chefer en vansinnig idé: med modern trickfilmning kan det fås att se ut som om Capricorn verkligen nådde fram till Mars, trots att besättningen stannar kvar på Jorden. De ska lura alla, inklusive hela etablissemanget från Washington. Men vad händer med astronauterna själva, om de nu reduceras endast till en bricka i ett maktspel? För är det en sak som är bättre PR än hjältar från Mars, så är det döda hjältar från Mars.

Pretentionerna?

En verklig klassiker bland high conceptthrillers, med en mängd intressanta frågor om hur ändamålet helgar medlen, om autenticitet kontra showbusineess, och den amerikanska framstegsdrömmen utnyttjad för en glupande makthungers smutsiga syften.

Rymdskepp och världsbygge!

Det börjar nog så seriöst, men nedräkningsprocessen inför uppskjutningen av Capricorn One. Det är vita astronauter i sina vita NASA-uniformer, kedjerökande glasögonprydda män i Houstons kontrollrum, och oroliga fruar som samlats nere på utsiktsplatsen tillsammans med uttråkade mellanpolitiker för att se uppskjutningen. På väg från 10 mot 1 öppnas dock luckan, och de tre astronauterna leds ut genom en bakdörr och förs till en väldig hangar där ett helt Marslandskap byggts upp  i största hemlighet. Det är härifrån TV-signalerna från uppdraget ska sändas, medan den riktiga Capricorn stävar mot Mars utan någon besättning ombord.

Karen Black och Elliot Gould

Karen Black och Elliot Gould

Produktionsdesign och specialeffekter

Alla rymdmiljöer och Mars ser lite fejkat ut, och det är ju precis vad det är också i filmen. Eftersom bildkvaliteten vid interplanetära sändningar på den tiden var så dålig, så köper man att det gick att komma undan med en helt fejkad expedition till Mars. Här tror jag vi bevittnar födelsen av konspirationsteorin att USA aldrig skickade någon till Månen, för det är en infernaliskt enkel idé när man tänker på den..

Domen

.. men trots att Capricorn One har en fascinerande och förföriskt subversiv premiss, lyckas inte filmskaparna riktigt med konststycket att sy ihop en trovärdig och helt igenom engagerande helhet av sin konspirationsthriller. Under den första halvtimmen-fyrtio minuterna byggs både stämning och mysterium upp skickligt, och de undertäckta hoten mot de tre astronauterna är mycket mer effektiva än de bisarra trakasserier och mordförsök som Elliot Goulds journalist råkar ut för så han kommer sammansvärjningen på spåren. Då våra tre astronauter rymmer blirsvarta helikoptrars  jakt på dem i öknen nästan parodiskt dramatisk. Finalen utgörs av att den siste astronauten tillsammans med Kojak och Elliot Gould flyr undan helikoptrarna  i ett besprutningsplan. Ska myndigheternas mörkläggnings lyckas, eller ska astronauten kunna springa i slowmotion mot filmkamerorna på sin egen begravning, med amerikanska flaggan i bakgrunden?

Kul detalj: OJ Simpson är en av de tre astronauterna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s