USA 1988, regi, manus, producent: bröderna Chiodo
Handlingen.
I denna kultklassiker invaderas en småstad i USA av mordiska clownliknande aliens från yttre rymden, som försöker mörda, förslava och äta upp de stackars invånarna. De väntar på sin ledare, jätteclownen, vars enda svaghet är den stora röda näsan. Läskigare än det låter när man beskriver det så här.
Pretentionerna?
Knappast några, annat än att underhålla. Det räcker ganska långt.
Rymdskepp och världsbygge!
Ja, riktigt hur det här hänger ihop tror jag inte vi kan bli kloka på. Dessa aliens är inte bara vagt lika jordiska clowner. De är jordiska clowner, och undertexten är förstås att alla clowner egentligen är mordiska rymdvarelser. Vår kollektiva clownskräck hade kanske sin upprinnelse i den här filmen? Våra alienklowner har alla attribut en vanlig clown har: de har röda näsor, stora skor, lever i ett rymdskepp som ser ut som ett cirkustält och mördar genom att bädda in människorna i sockervadd eller spela upp marionetteater för att locka folk in i sina dödsfällor. Du kommer aldrig att kunna besöka ett kringresande tivoli utan att känna en rysning.
Produktionsdesign;
Fabulösa clowner, både läskiga och töntiga, och designade av regissörerna själva. Bröderna Chiodo är annars mest kända just för sin monster- och dockdesign till filmer som Critters och Team America.
Luckor i manus,
Du måste lämna allt vad rationellt tänkande heter då du ser den här filmen.
Domen:
Om du gillar b-filmer från 80-talet är den värd att leta upp om du missat den. Skämtet räcker självklart inte till en långfilm, men det är gott om groteska detaljer och kul bifigurer. Och det är en bra parodi på skräckgenren, för den visar att även den löjligaste premiss kan bli lite spännande med rätt regi.