Månad: september 2014

Alien Abduction (2014) – familj jagas fram och tillbaka på ett berg

Alien Abduction 2014

Alien Abduction 2014

USA 2014, regi och producent: Matty Beckerman

Handlingen.

En familj på väg hem från Brown Mountain, North Carolina, förirrar sig in i en skog då de kör ned för berget. Deras mobiler lägger av, och GPS:en får spel. Snart har de kört helt vilse, och jagas av mystiska figurer med omänskliga siluetter. Men sonen i familjen har en hemvideokamera, som han dokumenterar allt med.

Pretentionerna?

De sägs vara inspirerade av en lokal legend om utomjordiska bortföranden, och nämner till och med Alfred Hitchcock som en förebild. Men det är den mest generiska skräckfilm som tänkas kan.

Rymdskepp och världsbygge!

I några sekunder får vi följa med upp i rymdskeppet, och ser liksom Jordens rundel under oss.

Produktionsdesign;

Found footage är alltid lätt sjösjukeframkallande, men här är det alldeles osedvanligt skakigt. Och mörkt. Och skrikigt. Och klippt stötvis. Resultatet är långa stunder helt omöjligt att ta till sig. Och det finns ingen belöning på slutet för den som står ut med hela filmen. Det kommer aldrig något stort avslöjande, som i The Descent, eller ens en riktig titt på monstren, som i Cloverfield.

Luckor i manus,

Familj A jagas fram och tillbaka uppe på ett berg, och skriker. De träffar en ortsbo och dennes hund. Sedan jagas familj, ortsbo och hund fram och tillbaka uppe på berget. Inte mycket rum för luckor i en sån tight story, eller hur?

Domen:

En film som helt saknar en egen idé, finess, humor, stämning, karaktärer att minnas eller över huvud taget något som skulle göra det värt 84 minuter av ditt liv. Se den inte.

Fler filmer som den här+

Fire in the sky är mycket mer skrämmande.

Annonser

Space Station 76 (2014) – där robotdoktorn har allt valium du kan önska dig

USA 2014, regi och manus: Jack Plotnick

Space Station 76

Space Station 76

Handlingen.

Besättningen på rymdstation 76 och deras familjer lever ett behagligt om än inrutat och tråkigt liv. Så länge som stationen inte krockar med en asteroid verkar det vid första anblicken vara ett idylliskt mikrosamhälle, där man får tiden att gå genom att spela pingpong, skaffa barn, titta på modebilder i sin View-Master eller beställa en Harvey Wallbanger-cocktail från någon av de små robotarna som passar upp.

Men under ytan rasar konflikterna på rymdstationen, och alla har sina egna bekymmer och depressioner. Den alkoholiserade mansgrisen till kapten Glenn (Patrick Wilson) döljer sin homosexualitet bakom en mask av butterhet. Han sörjer att pojkvännen Daniel har lämnat stationen genom att spela upp ett litet regnbågsfärgat hologram gång på gång, medan han masturberar. Att Daniels ersättare är en ung och kvalificerad kvinna, Jessica (Liv Tyler) gör inte kaptenen ett uns gladare, då han anser kvinnor bör inte ge sig in på männens område.  Och en självständig kvinna ses som ett udda inslag av fler av invånarna på stationen. Alla de övriga kvinnorna är där i egenskap av fruar – uttråkade rymdhemmafruar av den mer neurotiska sorten. Mest magnifik i sin förvirring är den blonda Misty (Marisa Coughlan) som inte bara blir svartsjuk på Jessica, utan också knaprar enorma mängder valium som hon får utskrivet av sin robotdoktor. En annan robot, programmerad att svara med medkännande men förinspelade plattityder, är besättningens psykolog. Misty har så stora problem att känslomässigt anknyta till andra människor, inklusive sin egen man (Matt Bomer) och dotter Sunshine, att hon slutligen utvecklar en förälskelse i just denna lilla terapirobot. Medan mamma Misty gråter över att roboten bränt en krets, får lilla Sunshine begrava det ena lilla huvudlösa musbarnet efter det andra, då deras musmamma blivit kannibal och börjat döda sina egna bebisar. ”Varför?” snyftar Sunshine i Jessicas famn. ”Ibland älskar en mamma sitt barn så mycket, att hon hellre dödar det än låter något annat ont hända det.” försöker Jessica trösta. Ödet har många fler bedrövelser i beredskap för Sunshine och de andra. Men det finns också vänskap ombord på Rymdstation 76. Och kanske också kärlek, trots allt?

Robotterapeuten i Space Station 76

Robotterapeuten i Space Station 76

Pretentionerna?

En av de mer udda och samtidigt sympatiskt originella parodier jag har sett, då den går utanför den rena rymdfilmspastischen och passar på att med glimten i ögat kommentera 60-, 70-, och 80-talens framtidsskildringar och tidsanda. Både dystert och roligt samtidigt.¨

Space Station 76

Space Station 76

Rymdskepp och världsbygge!

Här finns klara influenser från Buck Rogers in the 25th century, Battlestar Galactica, Star Trek och Månbas Alpha. Det är helt tydligt vårt samhälle i en nära framtid då rymdfart är något vardagligt och helt naturligt. Jessica säger t ex att hon aldrig varit på Jorden. Men det unika med Space Station 76 utspelas i en värld som så solklart är 1976. Inredningen, frisyrerna, möblerna, musiken, mustascherna – och inte minst den gammaldags könsrollsfördelningen – allt är hämtat från 1970-talet. Även datorer och robotar kommer från framtiden så som man såg den 1976. Rymdstationen liknar ett lyxhotell på Hawaii. Det är ett liknande trick som i Guardians of the galaxy, där samtidsklockan stannat på 1985 och en Sony Walkman spelar en stor roll. Retrofuturism – jag älskar dig, och hoppas få se fler exempel.

Produktionsdesign;

Detaljarbetet är utsökt, och produktionsdesignerna har verkligen gått all in för att skapa en trovärdig retrofuturism. Det är så snyggt att man gråter. Textilier i krämfärgad polyester, orange och brunt och cocktailklänningar i paljetter – och tapeter med mönster i sicksack och storblommigt. Robotar och annan teknologi har en härligt plastig och fyrkantig formfaktor, med robotvisir av rökfärgad plexiglas.

Liv Tyler i Space Station 76

Liv Tyler i Space Station 76

Domen:

En rymdfilmsparodi med 1970-taltstema – hmm, det hade kunnat bli lite hur som helst. Om Will Ferrell hade varit med, hade jag förväntat mig Anchorman i rymden. Eller så skulle det ha kunnat bli en radda sexskämt om Farrah Fawcett, ungefär som en modernare Spaceballs. Men Space Station 76 är en mycket mer udda fågel än så. Det är en mycket svart och ganska lågmäld komedi som inte har de uppenbara flabbskämten. Jag tycker den är sympatisk. Det är en parodi, men mer på den tidsanda som skapade Buck Rogers än på själva Buck Rogers. Rent visuellt är det i det närmaste perfekt utfört, och skådespeleriet är genomgående högklassigt. Någonstans under den andra hälften av filmen börjar jag dock längta efter att de dramatiska insatserna ska höjas lite. Scenen är liksom så bra uppdukad för en urladdning av alla uppdämda konflikter. Men det saknas något i manus – ett driv framåt för att ta Space Station 76 från hyllan för kuriosafilmer till ett verkligt drama. Vi får aldrig den urladdningen. Men det räcker ganska långt ändå. Jag hade riktigt trevligt då jag såg Space Station 76. Och skulle antagligen titta på den, om det gjordes en TV-serie.

Fler filmer som den här+

Galaxy Quest är alltjämt den bästa rymdparodin. Guardians of the Galaxy en annan retrofuturistisk film.

Så blir framtiden de kommande 400 åren (enligt science fiction)

12 Monkeys

12 Monkeys

Först kommer det att bli lite värre, sedan mycket värre. Åtskilligt kommer att gå förlorat. Men nästan alla futurologer inom genren science fiction är ense om att det kommer att stiga något nytt ur ruinerna av det gamla. Även i gamla Sverige kommer livet att gå vidare efter katastrofen, skyddat av ett helautomatiserat välfärdssamhälle och en magisk dalahäst. Och det är detta nya samhälle som en dag kommer att skicka rymdskepp mot stjärnorna. Rymdfilm har sammanställt framtidsvisioner från femtio olika filmer till en enda tidslinje.

Först och främst: om du känner dig osäker på framtiden är du långtifrån ensam. Inte minst vi svenskar befinner vi oss i ett kollektivt kontemplativt läge denna höst med baksmällan efter riksdagsvalet bultande bakom pannbenet och mullret från världskriserna som skallrar i fönsterrutan. Vi oroar oss något fasligt. Fortfarande prunkar sensommarens sista rosor och allt är lugnt nere på gatan, men vi vet att lugnet inte kan vara för evigt. Winter is coming. Kommer allt att rasa, som Yeats förutsåg i sin dikt The Second Coming? Eller är det bara den västerländska kulturens fixering vid apokalypsen som spelar våra nerver ett spratt?

Det är inte konstigt att vi känner oss kluvna inför framtiden eftersom samhället numera förändras så snabbt att det som tidigare sågs som eviga värden flimrar förbi och försvinner i fartvinden. Somligt verkar lovande, som den oerhörda tekniska utvecklingen och digitaliseringen. Men hur blir det med klimatförändringarna,  ebola, avindustrialiseringen, SD, Isis, globaliseringen och energikrisen? Allt medan gamla auktoriteter saknar svar överlåts vi åt våra egna förmågor att tolka järtecknen. Och då får fantasin spelrum.

Faktum är att den mänskliga fantasin kan erbjuda oss en ganska tydlig bild av hur de närmaste 300-400 åren blir. Framtidsprognoser är ju, vid sidan av teknikspekulation, science fictions paradgren. Mången författare och filmskapare har målat upp sina varianter på temat.

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

Flygande polisbilar sveper över LA i Blade Runner

2014-2025: Roms sista dagar

2015 är ju redan nästa år, och det är ingen högoddsare att världen kommer att se ut ungefär som den gör idag. 2015 är det året som skildras i Tillbaka till framtiden 2, dit Marty McFly skickas med sin DeLorean. Han landar i en småstad som är i stort sett likadan som den alltid har varit, bara med lite fler tekniska gadgets och fulare kläder. En rätt exakt beskrivning av vår samtid, om du frågar mig. Moving on…

De kommande tjugo åren skildras i mörka färger i de flesta filmer, och det är en period som under lång tid har antagits innebära social omstörtning. Enorma sociala klyftor öppnas, och samhället slits sönder av motsättningar. De rika och mäktiga lever som egyptiska faraoner i ekande marmorpalats, till synes högt höjda över de fattiga massornas jämmer. En växande yttersta underklass av papperslösa lever i permanenta flyktingläger som till slut täcker hela länders yta. Och under underklassen växer en slavklass av artificiella människor fram. Redan 2018 har det australiensiska samhället kollapsat i Mad Max.  Men det verkliga märkesåret inom dystopisk sci-fi är 2019, året då Ridley Scotts Blade Runner utspelas i ett mörkt och dimmigt Los Angeles där medborgare ställs mot slavarbetare i robotform, och polisen står i de stora företagens tjänst. Scotts film kändes utan tvekan spekulativt dystopisk då den hade premiär 1982, men nu när 2019 närmar sig börjar dystopin kännas obehagligt verklig. Blade Runners LA är ett starkt polariserat samhälle, på zenit av sin makt men med sprickorna i fundamenten så tydliga att det rasar ned puts från taket i frisyrerna på de rika och berömda. Samma år utspelas även Stephen Kings TV-dystopi The Running Man, en sorts tidig variant av The Hunger Games, där en straffånge tvingas fly för sitt liv för att underhålla de TV-tittande massorna. Inte heller helt olikt vår tids realitysåpor – den senaste i TV3 heter för övrigt Jagad av hundar. Andra liknande nattsvarta dystopier är t ex Dredd, nyfilmatiseringen av seriefiguren Judge Dredd.

Metropolis

Metropolis

Överbefolkningen och miljöförstöringen antas leda till en social katastrof. År 2022 har miljöförstöringen lett till att maten tagit slut i Soylent Green, och överlevnad hänger på ett skrupelfritt företags totalt amoraliska plan för att producera nödrationer. Revolt hotar i Fritz Langs klassiska Metropolis, som utspelas 2026 (och hade premiär 1926). Den är en av de mäktigaste framtidsvisionerna någonsin och skildrar hur de förtryckta arbetarna först förförs och sedan revolterar mot en artificiellt skapad kvinna i robotform.

Temat upprepas gång på gång, i film och böcker: det samhälle vi känner som vårt är på väg mot sitt våldsamma slut, och de glänsande torn vi uppför till vår egen ära kommer inte att skydda oss den dag då Rom faller, plebejerna reser sig och barbarerna bränner staden.

Children of Men

Children of Men

2026-2060: Krig och pånyttfödelse

Det Tredje Världskriget bryter i  Star Trek ut år 2026. Det är ett krig som ödelägger stora delar av Jorden och så småningom banar vägen för den utopi som Trek blivit mer känt för. Men innan utopin kan realiseras, måste allt det gamla bort. Jag tycker att det är intressant att till och med Gene Roddenberry, science fictions store optimist, hade svårt att föreställa sig en rak linje mellan sitt dåtida 1960-tal och en rymdfarande idealmänniska i framtiden.

Exakt hur det går för varje land, varierar förstås mellan olika filmer och författare. Mycket inom fiction pekar dock på att Storbritannien blir fascistiskt i samband med Tredje världskriget. År 2027 utspelas filmen Children of men, som skildrar just ett sådant totalitärt Storbritannien där en protofascistisk regering förtrycker sin egen befolkning och behandlar de papperslösa ännu sämre. Själva mänskligheten står här på randen till utrotning på en global skala, då ingen kvinna längre kan föda några barn. Kulturens hjärta stannar den dag det sista barnet föds, och endast ljudet av barnskrik kan få det att börja slå igen. Runt tio år senare, 2038, skildras England som en rent totalitär diktatur i Alan Moores mörkt sagoskimrande fantasi om en ensam terrorist och dennes unga ledsagare som sätter sig upp mot tyranniet. Det gör han iklädd en Guy Fawkes-mask i V for Vendetta.

V for Vendetta

V for Vendetta

Även USA hotas med undergång, även om det amerikanska samhället tycks klara sig lite längre än England. 2029 träffar skiten fläkten på riktigt, då den artificiella intelligensen Skynet vaknar till liv och börjar utrota allt liv i dess väg. Den skickar även The Terminator tillbaka i tiden för att undanröja alla hot mot dess överhöghet. Resultatet är en robotapokalyps. Bara några år senare, år 2035, skildras ett liknande scenario i Isaac Asimovs I, Robot, då USA utsätts för ett robotuppror som endast Will Smith kan avvärja.

Just året 2035 har väckt fantasin hos fler skapare av framtidsfilm, och amerikanarna tvingas samma år att utstå hur ett dödligt virus hotar att utrota mänskligheten, och gör myndigheterna så desperata att de skickar tillbaka straffångar i tiden för att försöka hindra virusspridningen innan den skett. Detta ser vi i 12 Monkeys, en av Terry Gilliams bästa filmer. Och 2035 tar dessutom all olja slut i filmen Moon, vilket leder till samhällsomstörtning. Månkolonier bemannade av slavar utvinner alternativa bränslen så att Jordens befolkning kan hanka sig fram. Ungefär samtidigt, år 2031, täcks Jorden av ett tjockt täcke av is och snö i filmen Snowpiercer, efter ett misslyckat försök att stoppa den globala uppvärmningen.

Looper

Looper

USA:s gradvisa nedgång fortsätter år efter år. 2043 har det fattiga Detroit i det närmaste ödelagts av kriminalitet och våld den dag då det hänsynslösa företaget OCP tar kroppen från en skjuten polis och skapar cyborgen RoboCop för att patrullera gatorna. Året efter, 2044 ser vi hur samhällsutvecklingen också går åt fel håll på den amerikanska landbygden. I filmen Looper möter vi lokala smågangsters jobbar som lejda lönnmördare för offer som skickas från en mycket våldsam framtid tillbaka till det laglösa 2040-talet. Den redan dystra mitten av det tjugoförsta århundradet kröns av Stephen Spielbergs framtidsvision Minority report, som utspelas 2054. Här är visserligen samhällsstrukturen fortfarande intakt, men den rika och mäktiga eliten använder den teknologiska utvecklingen för att främja sina egna intressen.

Förutom alla dessa noggrant årsbestämda berättelser svämmar populärkulturen över av skildringar av hur Katastrofen ödelägger vår civilisation någon gång under det tjugoförsta århundradet. I The Hunger Games är minnet av undergången ett oläkt sår, som används av den tyranniska regimen i Panem som avskräckande exempel på vad som händer då kaos tillåts regera.

Den riktiga lågpunkten i historien kanske får anses inträffa år 2057, då Solen bestämmer sig för att slockna och en total vinter sänker sig över vår planet. I sista stund skickas rymdskeppet Ikaros med en kärnladdning till Solen, för att starta kedjereaktionen igen. De lyckas, i filmen Sunshine. Nu vänder det. Våren har kommit.

Star Trek First Contact

Star Trek First Contact

2061-2232: Resan ut i rymden börjar

I filmen Star Trek First Contact lever de sista spillrorna av samhället utspridda, och människor är nedbrutna och utan hopp i efterdyningarna efter det Tredje världskrigets härjningar. Men då, 2061, lyckas vetenskapsmannen Zefram Cochrane realisera sin uppfinning warpdriften, som tillåter ett rymdskepp att resa fortare än ljuset. Detta monumentala ögonblick då Cochrane första gången bryter ljusvallen lockar i sin tur till sig de första utomjordingarna. Ett rymdskepp från Vulcan landar på Jorden, och Första kontakten är upprättad. Detta är vändpunkten i mänsklighetens historia, i Star Treks universum. Nu börjar resan mot Utopia.

Under 2000-talets sist tjugofem år byter framtidsskildringarna karaktär, och många filmer och böcker börjar skildra ett samhälle som återhämtar sig, och börjar utforska igen. Visserligen är Jorden fortfarande öde så sent som 2077 i filmen Oblivion, men där är ju Tom Cruise och de andra tvungna att återhämta sig från en alieninvasion – och det gör det lite offtopic i det här inlägget. Snarare än aliens på Jorden börjar människans egen erövring av rymden dyka upp allt oftare inom genren. Och vi börjar med vårt eget solsystem. 2069 koloniseras Månen i Mass Effect. I Screamers har gruvdrift etablerats på planeten Sirius 2078.  År 2089 finns redan en etablerad koloni på Mars i Total Recall. Peter Weyland, VD för Weyland/Yutani, bor även han på Mars år 2093 i Prometheus. I alla dessa filmer har människan åter lyckats samla ihop tillräckligt mycket resurser för att ha råd att exploatera utomjordiska områden – oftast med pengar som drivkraft. Enorma företag växer fram i rymdkolonisationens spår, och mäktiga män i en helt ny skala börjar leka gudar bland stjärnorna. I författaren Peter F Hamiltons mäktiga Commonwealth Saga blir männen som lyckas exploatera maskhål för rymdfart under 2080-talet fabulöst rika. Deras ättlingar ärver bokstavligen hela planetsystem under de nästföljande tusen åren. Och de själva blir i det närmaste odödliga.

Prometheus

Prometheus

Jakten på pengar tycks lika aktuell i alla tidsåldrar, och den resa som Peter Weyland inledde på 2090-talet fortsätter år 2122 då rymdskeppet Nostromo plockar upp en nödsignal från en ogästvänlig planet i Alien. Vid det här laget är mänsklig rymdfart så väl etablerad att det finns vanliga knegare som jobbar med att frakta malm genom den djupa rymdens mörker, försänkta i hypersömn. En runda i det rostiga fraktskeppet räknas av besättningen själva som trist och oglamoröst på sin höjd, men knappast som något spännande. Därför verkar de också trovärdigt förvånade då nödsignalen visar sig komma från ett skepp infekterat med alla tiders mest otäcka rymdmonster. Den mänskliga civilisation vi får se i Alien, och i liknande filmer som Outland eller Moon 44, är vare sig det postapokalyptiska lågteknologiska samhället i The Hunger Games eller den skinande högteknologin som senare kommer att känneteckna USS Enterprise. Utan realistiskt nog någonstans mitt emellan.

Nere på Jorden har det nya samhället börjat växa fram och det är oroväckande likt det gamla. 2144 har storstäderna växt till megastorlek, som staden Neo Seoul som vi får se i Cloud Atlas. Här har myndigheterna fullt sjå med att slå ned dissidenter, allt medan klonade slavar börjar revoltera i sin längtan efter mänskliga rättigheter. Senare i filmen får vi veta att utvecklingen fortsätter med utomjordiska kolonier, som blir människornas tillflyktsort då Jorden blir obeboelig. Och tio år senare, 2154, får vi i en annan film se ett USA som helt övergivit sin utfattiga befolkning, som lever i den megaslum som är resterna av staden Los Angeles. De rika och vackra har tagit sin tillflykt till rymdstationen Elysium, som svävar som en ouppnåelig dröm ovanför de fattigas huvuden. Samma år, 2154, koloniserar ett hänsynslöst företag den paradisiska planeten Pandora i Avatar. Gemensamt för Elysium, Avatar och även Aliens (som utspelas 2179) är att civilisationen framställs som teknologiskt framgångsrik men moraliskt bankrutt. Vi har tagit tekniksprånget men lämnat själen efter oss. Vår kultur har åter förvandlats till en stinkande, miljöförstörande maskin, nu bara på en kosmisk skala. Eller är det egentligen vi som är slavar under våra maskiner? I The Matrix skildras en mänsklighet som år 2199 bokstavligen tvingats gå under Jorden för att överleva. Men maskinerna vinner inte, och långsamt mognar vi ute bland stjärnorna och återupptäcker ideal som vi för länge sedan trodde var döda.

USS Enterprise

USS Enterprise

2233-2371: Galaxer i mina braxer

Den nya guldåldern för oss alla inleds 2233 med att en bäbis föds mitt under brinnande rymdstrid, ombord på Stjärnflottans flaggskepp USS Kelvin. De dramatiska minuterna skildras i Star Trek och slutar med att bäbisens pappa dör i striden, men själv överlever James T Kirk och växer upp för att bli den allra mest berömda av rymdskeppskaptenerna inom The United Federation of Planets. Redan vid Kirks födelse opererar Starfleet med interstellär rymdfart och har upprättat kontakter med en lång rad civilisationer från olika planeter. De har dessutom inrättat en FN-liknande federation mellan sina system, så att freden för evinnerliga tider ska vara garanterad. Åren mellan 2200 och 2500 skildras inom sci-fi just ofta som en guldålder för rymdfarande och upptäckarlusta. Kanske resonerar författarna som så att om vi överlevt 200 år från idag måste vi förmodligen ha gjort något rätt. Nu dyker de verkligt optimistiska framtidsskildringarna upp, och de kommer nästan alltid från USA.

En banbrytare är den utmärkta Forbidden Planet som skildrar en värld år 2257 då Jorden gått med i det interstellära förbundet United Planets  som skickar sitt flygande tefat Cruiser C57-D för att söka överlevande från ett uppdrag som försvunnit många år tidigare. I denna värld är rymdfart något självklart, rymdskeppsbesättningarna tränade militärer med höga ideal och chevalereska manér då de träffar på lättklädda damer på Den förbjudna planeten. Forbidden Planet var en stor inspirationskälla då Gene Roddenberry skapade Star Trek, och han förlade handlingen till ungefär samma period. År 2258 (eller 2243 beroende på tidslinje) stävar för första gången filmhistoriens mest kända rymdskepp USS Enterprise ut mot den yttersta gränsmarken, under ledning av kapten Kirk. Under ett antal säsonger av Star Trek på 1960-talet målas en galax som myllrar av liv, politiska intriger och mystiska krafter som försöker ta över skeppet. Det är helt enkelt en himla trafik där ute. Från livet på Jorden 2263 får vi en glimt i Luc Bessons Femte elementet, där New York är sig ganska likt och de riktigt rika tillbringar sin tid på kryssningar kring andra planeteter. Det är en välmående värld där i mitten på 2200-talet. Nu inleds också Star Treks storhetsår, där det ena berömda stjärnskeppet efter det andra avlöser varandra. En kuriös incident från det förflutna kommer 2273, då rymdsonden Voyager 6 återvänder till Jorden med en maskincivilisation i släptåg i Star Trek I. Sedan förflyter nästan hundra år av oavbruten uppgång, med Starfleet som lever för ledord som vetenskap och utforskande, och där utopin omfattar ett samhälle som helt har avskaffat pengar och fattigdom. ”Rymdkommunister” var det nån som sade, och kanske är det inte helt fel beskrivet. 2363 övertar kapten Picard befälet på Enterprise i Star Trek The Next Generation. Och 2371 hamnar USS Voyager 50 000 ljusår hemifrån, och kapten Janeway måste uppbåda alla sina krafter för att få sin besättning hem i Star Trek Voyager.

Gemensamt för Star Treks universum och de många andra framtidsskildringarna som skildrar perioden om 200-300 år är att det finns en tro på att människan kan komma ganska långt, om hon bara övervinner de omedelbara sociala och miljömässiga hoten mot vår jordiska existens. Vi får då chansen att som rymdfarande art bli en fullvärdig medlem i ett större sammanhang med andra medvetna varelser. Det är en genomgående positiv syn på människans möjlighet att höja sig till nya nivåer då det verkligen krävs. Jämlikhet, samexistens, vetenskaplig upplysning, demokrati och ickevåld råder i Star Treks utopi. Åtminstone nominellt.

Kolonialflottan hyser de sista 50 000 människorna. Galactica i mitten

Kolonialflottan hyser de sista 50 000 människorna. Battlestar Galactica i mitten

2500-3955: Farväl Jorden

Gemensamt för sci-fi som skildrar våra framtida öden många hundra år in i framtiden, är att de förutsätter att Jorden kommer att gå oss förlorad vid något tillfälle. I After Earth beskrivs hur vi jagades bort från planeten av en invasion, och istället fortlevde bland stjärnorna. Battlestar Galactica har ett liknande tema, där människorna från Jorden tvingats fly undan sin hemplanet och kolonisera nya världar. Men de känner ett sug i själen efter att återvända till platsen där allting började. År 2500 beskrivs Jorden som helt täckt av vatten i Waterworld, så man kan ju förstå varför det kändes bäst att sticka. I Cloud Atlas lever primitiva människor i ruinerna efter en andra apokalyps redan 2321. Människans framtid efter Jorden är också ett välkänt tema i den skrivna rymdlitteraturen. Ingen bloggpost som handlar om att förutsäga framtiden kan ignorera böckerna om Stiftelsen av Isaac Asimov, där vetenskapsmannen Hari Seldon med matematiska formler lyckas förutsäga historiens utveckling flera tusen år in i framtiden. Seldon skapar därför Stiftelsen som en enande kraft och börjar planera. Stiftelsen utspelas flera tusen år in i framtiden, och enligt Asimovs tidslinje koloniserade de första människorna planeten Aurora redan 2065. Och år 3961 gör de koloniserade världarna uppror och börjar frigöra sig från Jorden.

Filmer från 2500-talet och framåt skildrar en allt mer Star Wars-liknande kultur, där de gamla sociala motsättningarna från Jorden sjunkit undan och blivit ett diffust kollektivt minne. Joss Whedons TV-serie Firefly utspelas i slutet på 2400-talet och den uppföljande filmen Serenity om samma rymdskepp har sin handling förlagd till 2517. Då har redan nya galaktiska imperier hunnit formas, då människorna tvingats fly den av miljöförstöring allt mer obeboeliga Jorden. De återstående, nu rymdlevande människorna talar en mix av kinesiska och engelska som sitt lingua franca. Andra exempel är filmerna om Riddick, där den första (Pitch Black) utspelas 2578. I Wing Commander, 2654, har Jorden ett utvecklat imperium som måste försvaras mot fientliga krafter.

Wall-E

Wall-E

Vi verkar gillar att fantisera om hur vi lämnar Jorden, bara för att återvända till den igen och finna den förändrad. Temat hör till det allra vanligaste inom rymdfilm och sci-fi. Vi avslutar med två guldkorn: 2805 kämpar en liten ensam robot för att städa upp i det sopberg som människorna lämnat efter sig på Jorden då de flög iväg i en lyxkryssare och aldrig hördes av igen. Det blir upp till roboten Wall-E och hans käresta att ge sig ut i rymden och få människorna att komma tillbaka och våga ta för sig av livet igen. Mindre lyckligt slutar filmen som utspelas 3955, Apornas planet. I den upptäcker Charlton Heston att den planet där intelligenta apor härskar egentligen är Jorden, efter kärnvapenkatastrofen. Hans förskräckta rop då han upptäcker den krossade frihetsgudinnan får representera våra framtidsvisioner: -You Maniacs! You blew it up! Ah, damn you! God damn you all to hell!

The Dala Horse by JULIE DILLON

The Dala Horse by JULIE DILLON

Epilog: Så slutar det för Sverige (med en magisk dalahäst)

Men vad händer då med Sverige? Det går faktiskt ganska OK! Jag har funnit skildringar i sci-fi-litteraturen. I novellen The Dala Horse  av Michael Swanwick (finns i sin helhet under länken) lever vi svenskar i en framtida, postapokalyptisk värld utspridda i skogen, i små bondbyar nästan som i forna dagar. Världen runtomkring vårt land är i kaos, och män med mord i sinnet tar sig över gränsen. Men över oss vakar något mäktigt, som lyckas hålla gränsen mot den kaotiska omvärlden: Välfärdsstaten Sverige har blivit en helt autonom A.I vid namn Svea. Baserad på uråldig teknik gömd under urberget, har A.I:n närmast allsmäktiga krafter inom det svenska territoriet. Sveas avatar som ledsagar små flickor som gått vilse är en talande Dalahäst som griper in då monster och mördare angriper svenskarna. Det låter kanske lite knasigt, men novellen är väl värd att läsa. Och den är kort!

Och mycket längre in i framtiden återkommer också Sverige i den svenske författaren Sam J Lundwalls poetiska lilla roman Alice, Alice. Då har Jorden för länge sedan övergivits och förvildats. En återvändande mänsklig rymdflotta möts förbluffade av en värld där alla våra gamla mytologiska varelser manifesterat sig i köttet. Där har de under eoner väntat på att vi, deras forna herrar, ska återvända hem. Nu tänker de inte släppa oss så lätt. Om du hittar Alice, Alice i ett antikvariat, läs den. En av de finaste exemplen på science fiction på svenska som finns.

20 bodyhorror-rymdfilmer som inte är Alien

Forskarna hamnar i kloakerna i Species

Species

I genren bodyhorror är Alien bäst, ingen protest. Den och dess efterföljare Aliens, Alien 3, Alien Resurrection och Prometheus regerar också genren rymdthrillers. Den som följer bloggen vet att jag är en Ridley Scott-fanboy av stora mått, och att bloggen kom till som en yta för mig att skriva om min upphetsning inför Prometheus. Just för att jag redan varit så Alienfokuserad, så kan det vara kul att titta lite närmare på genren som den ser ut bortom Ellen Ripley och xenomorpherna.

Body horror är en skräckgenre som hör till kulturens verkliga klassiker. Den fokuserar på kroppens fysiska degenerering, förvandling eller förmonstrigande. Från början har vi mytologiska varelser som varulven, vampyren och zombien. Senare kom den galne vetenskapsmannen in i bilden och gav oss Frankenstein, Dr Jekyll och Mr Hyde, Flugan och The Island of Dr Moreau. Och då människan började fantisera om att åka ut i rymden fick vi den specifika genre som dagens topplista handlar om: den kosmiska kroppsskräcken. Ofta lånar science fictiongenren element från skräcklitteraturen, för att understryka faran i rymden och det alldeles främmande med utomjordingar. Därför hittar vi exempel på bodyhorror i rymdfilmer som i stort inte alls är några skräckfilmer. Här har vi tjugo sådana filmer som Rymdfilm har recenserat, och som inte har det minsta med Alien-universum att göra. Klicka på filmtiteln för att läsa mer. Vi börjar med den sämsta och går mot de bättre.

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

Bl a Liev Schreiber i Last days on Mars

20 THE LAST DAYS ON MARS (2013) – ASTRONAUTER SOM INTE KÄNNER IGEN EN ZOMBIE

Hade astronauterna i den här filmen sett på rymdfilm, hade de förstås vetat att man aldrig, aldrig, aldrig får släppa ombord en astronautkollega som påträffas livlös och infekterad av en främmande organism.

19 SCREAMERS (1995) – PETER WELLER SLÅSS MOT MORDISKA ROBOTAR

Dystopisk framtid där ett ont företag koloniserar – och ödelägger – planeter i jakt på värdefull mineral och endast en råbarkad hjälte kan avslöja komplotten. Peter Weller slåss mot mordiska robotar som inte bara sågar folk itu utan dessutom kan förklä sig till människor.

18 SUPERNOVA (2000) – SNYGGA ASTRONAUTER RÅKAR ILLA UT

Nu möter vi utomjordiskt liv som ställer till det för ett räddningsuppdrag – igen. SjukhusskeppetNightingale får en nödsignal från en gruvstation 3000 ljusår bort och hoppar dit med ett ”dimensionshopp” som dödar kaptenen (Robert Forster) på det mest gruvliga deformerande vis. Resten av filmen är mer av en thriller än en ren skräckfilm.

17 DOOM (2005) – THE ROCK OCH KARL URBAN STIRRAR PÅ VARANDRA

En styrka med kaxiga och konstant svärande marinsoldater skickas till Mars för att undsätta forskare som råkat ut för en mystisk massaker. I truppen ingår Reaper (Karl Urban), son till grundarna av forskningsstationen, och den argsint stirrande Sarge (The Rock). Väl på plats på Mars går kaxigheten dock snabbt över, eftersom forskarna har förvandlats till monster som dödar soldaterna, en efter en.

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

Benjamin Bratt i The Andromeda Strain

16 THE ANDROMEDA STRAIN (2008) (MINISERIE) – CSI MÖTER ARKIV X

En satellit kraschar i Utah och sprider en dödlig smitta i en liten stad. Alla utom en alkis och ett spädbarn dör inom några sekunder. Organismen, som döps till Andromeda, sprider sig med kuslig målmedvetenhet genom den amerikanska landsbygden.

15 XTRO (1983) – BISARR ENGELSK MONSTERFILM

En genuint bisarr brittisk rysare från tidigt 80-tal som lånar friskt från det föregående decenniets många skräckfilm och blandar in element från E.T och Alien. Mixat med välartikulerade engelska b-skådisar med frissigt hår. Mycket tentakler, kroppsförvandlingar, hallucinationer och allmänt rymdmonsteräckel.

14 ANDROID (1982) – DRÖMMANDE OCH MORDISK HIPSTERROBOT

Jag blev lite kär i den här knasläskiga filmen från 1982, som lånar skamlöst från Blade Runner,Frankenstein och Alien. Max 404 (Don Keith Opper) är en uttråkad android som bor på en rymdstation tillsammans med sin skapare, den galne vetenskapsmannen Doktor Daniel (Klaus Kinski). I den här filmen är ingen person och ingen kropp vad den synes vara.

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

Argh, min hand blir ett monster! (Leviathan)

13 LEVIATHAN (1989)- NOSTROMO UNDER VATTNET

Alien under vattnet. En liten besättning av gruvarbetare försöker undsätta ett annat skepp, men blir infekterade av en främmande organism. Det dröjer inte länge förrän ett litet monster visar sig, och flyr in i skuggorna. Där växer det i raketfart, och börjar döda besättningsmedlemmarna, en efter en.

12 DREAMCATCHER (2003) – AKTA DIG FÖR MR GRAY

En av Stephen Kings berättelser om ett gammalt kompisgäng som slåss mot utomjordiska krafter. Inte en av hans bästa, men det finns några riktigt smaskiga skräckscener. Ute i skogen träffar två av vännerna på en förvirrad man, som de räddar undan snön och tar in till stugan. Han visar sig dock vara infekterad av en utomjordisk mask som tar sig ut den naturliga vägen genom toaletten, och samtidigt dödar sin värd. Sen ger den sig på våra huvudpersoner.

11 THE FACULTY (1998) – KÄMPA FÖR DIN INDIVIDUALISM!

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den.

10 PANDORUM (2009) – BLODIG RYMDTHRILLER

Ett arkskepp, Elysium, fraktar de sista 60 000 människorna mot en oviss framtid på en ny planet. Jorden har gått under. Korpral Bower vaknar på detta skepp från sin hypersömn. Han lider av minnesförlust men förstår snart att något gått fruktansvärt snett på skeppet: det är mörklagt, hemsökt av våld och barbari. Här är det degenerering som är bodyhorrortemat.

EVENT HORIZON (1997) – THE SHINING I RYMDEN

Skrämmande hallucinationer börjar plåga en rymdskeppsbesättning, och då en av dem dras in i den transdimensionella hyperdriften  i maskinrummet förstår de – alltför sent! – att Event Horizon öppnat en port till en väldigt främmande och farlig plats. Med Sam Neil.

LIFEFORCE (1985) – FLIPPADE RYMDVAMPYRER ÖVER LONDON

En kultfilm om brittiska astronauter som råkar få första kontakten med utomjordiska varelser. Men istället för filosofiska funderingar om livets uppkomst bjuder regissören Tobe Hooper (Poltergeist,Motorsågsmassakern) på en kavalkad av nakna bröst, sprutande blod, övervåld, homoerotiska övertoner och en fullfjädrad zombieapokalyps på Londons gator. Om 2001 står bland klassikerna i videobutiken så återfinns Lifeforce på hyllan för guilty pleasures. Du måste se den.

MOON (2009) – ASTRONAUT PÅ GRÄNSEN TILL NERVSAMMANBROTT

En filosofisk och djupt tragisk modern klassiker, och en av de bästa rymdfilmerna efter milennieskiftet. Utan att spoila, kan jag säga att den har starka drag av bodyhorror, då Sams kropp sviker honom allt mer.

SUNSHINE (2007) – DRÖMMAR OM ATT STÖRTA MOT SOLENS YTA

Danny Boyles enda rymdfilm är en episk undergångsthriller, med metafysiska övertoner och en klar tendens hos sina huvudpersoner att bli skvatt galna då de skådar rakt in i den slocknande solens strålar. Ombord på ett av de två Ikarosskeppen lever i hemlighet en förvriden varelse, som borde vara död av sina strålskador.

SPECIES (1995) – TENTAKELSEX I HOLLYWOOD

I en sorts mash-up mellan Alien, Contact, V och en mjukporrfilm får forskarna på SETI-institutet svar på signalen som skickats ut som hälsning i världsrymden. Det är en instruktion till att skapa en hybrid av ett mänskligt embryo och utomjordiskt DNA.

THE BLOB (1958 OCH 1988) – SMALLTOWN USA VS KOSMISK JÄTTEAMÖBA

Efter ett meteoritnedslag hotas alla i en amerikansk småstad av en amöbaliknande, slemmig rymdvarelse som attackerar människor och löser upp deras kroppar på det mest gruvliga vis.

Under the skin

Under the skin

UNDER THE SKIN (2013) – SKOTSK SOCIALREALISTISK ALIEN FILM NOIR

Är det en kvinnlig seriemördare (namnlös, spelad av Scarlett Johansson) som går lös i Glasgow, och siktar in sig på ensamma män? Eller är hon en del av en utomjordisk invasion som lockar männen till en övergiven byggnad och där skördar deras kött som mat till övriga aliens?

DISTRICT 9 (2009) – UNIVERSELL RASISM OCH FÖRVANDLING

Det går inte så bra för den djupt osympatiske Wikus van de Merwe, invånare i Johannesburg. Han blir smittad av en åkomma som får honom att spy och tappa tänderna. En främmande svart svulst växer ut på armen, och han sätts i karantän och behandlas som ett djur av sina kolleger. Wikus fru tar avstånd från honom och hans chef (tillika svärfar) beordrar hans avrättning. Han håller på att förvandlas till en rymdvarelse.

The Thing

The Thing

THE THING (1982) – SPLATTER OCH SKÄGG

En verkligt ruggig klassiker. Ett gäng långhåriga, griniga och smått luggslitna män som bemannar USA:s forskningsstation på Sydpolen hittar något i snön. En obduktion visar att det är liket av en människa, stadd i fruktansvärd förvandling till något annat. Snart börjar alla förvandlas.

Coherence (2013) – Schrödingers middagsbjudning är kanske död

USA 1013 (release i Sverige 2014), skriven, regisserad och producerad av James Ward Byrkit, musik Kristin Ö Dyrud

Coherence (2013)

Coherence (2013)

Handlingen.

Ett gammalt kompisgäng träffas för att äta middag, komma ihåg gamla trevliga minnen och ställa varandra mot väggen för de mindre trevliga. När strömmen plötsligt bryts i hela området avstannar de begynnande grälen och vännerna samlas utanför villan och begrundar mörkret. Enda ljuset kommer från den komet som långsamt rör sig över himlen och som antyds är orsaken till strömavbrottet. Då upptäcker en av gästerna att ett hus i området fortfarande har ström. Han och en annan ur gruppen går till Hus 2 för att undersöka och be att få låna telefonen. Och detta blir den första av många underliga händelser som ska skaka middagsbjudningens deltagare denna mörka natt då kometen kom. För i det upplysta Hus 2 sitter ett annat middagsparty, som ser exakt likadana ut som de första. Och inom kort börjar mystiska figurer smyga omkring i trädgården vid Hus 1. Kryptiska lappar och lådor med olikfärgade glowsticks hittas dunpade på trappan. Har våra huvudpersoner ett gäng med doppelgängers som smyger omkring och kikar in genom fönstren? Vad vill de, och vad är de kapabla att göra?  Svaret på frågorna kommer under en upplösning som både innehåller diskussioner om parallella verkligheter (Schrödingers katt är med!) och en del överraskande brutalt våld.

Coherence

Coherence

Pretentionerna?

En fascinerande och för hjärnan utmanande utforskning av möjligheten med parallella universa, och de personliga konsekvenserna om barriären mellan dem tillfälligt försattes ur spel. Med ambitionen att göra det psykologiskt trovärdigt.

Rymdskepp och världsbygge!

Trots den klockrena kosmiska vinkeln och science fiction-storyn då bjuds vi inte på några rymdskepp alls. Glowsticks är det närmaste vi kommer. I flera olika snygga färger.

Produktionsdesign;

Filmad utan budget eller medhjälpare, Coherence är helt regissören James Ward Byrkits verk, och det ser både snyggt ut och håller fokus på det mänskliga och kvantfysiska temat. Skådespelarna improviserade fram större delen av filmen tillsammans med regissören, vilket märks ibland men ger det en Dogmaliknande dokumentär känsla. Minus för den stundom mycket skakiga handycambilden, som viftar med kameran så vilt att det kan vara svårt att hänga med.

Coherence

Coherence

Luckor i manus,

Exposition är förstås oundvikligt till en viss gräns, men här dyker det upp lite väl många människor som vet allt om kometen, dess tidigare historia, och dessutom kan dra vetenskapliga slutsatser värdiga Stephen Hawking, allt medan de dricker vin och springer omkring med glowsticks i trädgårdar. Filmen hade tjänat på att låta en del bara vara antydas.

Domen:

En film man antingen älskar eller hatar, för den är nästa omöjlig att hänga med i vid en första genomtittning. Vem var det egentligen som som sa vad, och hur många versioner av varje huvudrollsinnehavare finns det. Doppelgängertemat är klockrent i sin kuslighet. När väl tanken fått fäste hos mig att Hus 1 håller på att infiltreras av kopior med egna, mörka syften, blir det plötsligt riktigt spännande. Jag gillar Coherence i all sin enkelhet, och jag gillar att det körs intelligenta sci-fi-filmer av indieregissörer.

Fler filmer som den här+

Testa tidsresethrillern Primer, en modern klassiker. Eller Memento, av Christopher Nolan.