Månad: oktober 2014

Gud är en bassethund i Garm Wars: The Last Druid (trailer)

Garm-Wars-The-Last-Druid-2

Garm-Wars-The-Last-Druid-2

Direkt från Tokyos internationella filmfestival 2014 (dvs: vi lyssnade på Kino i P1 och hörde Roger Wilson berätta om filmen) kommer denna trailer för den japanska steampunk-fantasy-rymdfilmen The Last Druid. Snygga små rymdskepp, Lance Henriksen, enorma robotar, och Gud i form av en gosig bassethund: alla ingredienser för en bra film är där. Vad kan gå snett?

Regi: Mamoru Oshii som ju gjorde Ghost in the shell 1995. Svensk biopremiär: förmodligen inte.

Annonser

Lucy (2014) – Tjejen som fick revansch och blev gudomlig

Frankrike 2014, regi och manus: Luc Besson, producent: Virginie Silla, musik: Eric Serra, foto: Thierry Arbogast

Scarlett Johansson i Lucy

Scarlett Johansson i Lucy

Handlingen.

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare – och dessutom får hon så mycket mer. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av den motbjudande brutale gangstern mr Jang (Choi Min-sik) att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Då knarkpåsarna spricker och drogen läcker ut, öppnas bokstavligen en helt ny värld för Lucy. Hon blir snabbare, smartare och starkare för var minut som går – det är inget mindre än en superkraft hon fått. Mr Jangs lönnmördare är inte längre någon match för henne. Men allteftersom drogen påverkar hennes hjärna och hon blir tusenfalt smartare, inser Lucy att hennes kropp inte kommer att klara bieffekterna av drogen. Hon har inte mycket tid på sig att rädda all den nya kunskap hon fått i gåva, och hon beslutar sig för att söka upp forskaren Professor Norman (Morgan Freeman) i Paris. Men Mr Jang och hans gangsters är henne hack i häl.

Lucy (2014)

Lucy (2014)

Pretentionerna?

En fantasi kring idén att vi människor bara använder vår hjärna till 10%. Om vi bara kunde nå 100% skulle vi inte bara bli oerhört intelligenta och kunna läsa tankar och manipulera fysiska objekt i omgivningen. Vi skulle kanske till och med uppnå ett posthumant, allvetande och nästintill gudomligt stadium, där vad som helst är möjligt. Lucy frågar vad vi väljer att göra med en sådan chans, om den av en slump skulle kastas i vår väg? Luc Besson har själv sagt att hans ambition var att göra en mix av Stanley Kubricks 2001 och sin egen gangsterklassiker Leon.

Rymdscener och världsbygge!

Det förekommer inga rymdskepp i filmen, som utspelas till största delen i nutid, men däremot reser vi ut i rymden och bjuds på ett färgsprakande panorama av solsystem och galaxer. För det är inget vanligt fulknark som Lucy fått i sig, utan det är Gudarnas egen molekyl, som ger henne kraften att färdas i rymden och tiden. Då Lucys hjärna väl nått 100% tar hon enkelt ett hopp tillbaka till mänsklighetens gryning, och träffar på sin egen urmoder, grottmänniskan som ju just brukar kallas för ”Lucy”. Vår Lucy är på väg tillbaka i tiden då de möts – och den uppenbara frågan är förstås hur grott-Lucy påverkas av mötet med en modern människa? Här ser vi en tydlig parallell till scenerna med aporna och rymdmonoliten i början av 2001. Det är inte uttalat i filmen, men åtminstone är det öppet för att den moderna Lucy genom sin tidsresa blir upphovet till den mänskliga kulturen.  Sedan fortsätter Lucy baklängesresan genom tiden, hela vägen till tillbaka till Det ursprungliga ögonblicket: Big Bang.

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Morgan Freeman och Scarlett Johansson i Lucy

Produktionsdesign;

En rätt bisarr blandning mellan smutsig gangsterrulle och glittrande science fiction, som trots allt hålls samman av sitt ständiga fokus på Scarlett Johansson. Här finns inga rymdskepp, robotar eller aliens – här finns bara den ständigt föränderliga Lucy, vars kropp tänjs, bubblar, sprakar och strålar av de mystiska krafter som drogen satt i rörelse. Hon leviterar, löses upp i kanterna, byter ögonfärg och kroppsform, som ett mänskligt kalejdoskop. Det är mycket fokus på hennes uppspärrade ögon, vars irisar förändras så att de liknar olika djurögon Det är genomgående kreativa specialeffekter av Nicholas Brooks på ILM, men med en något plastig känsla i detaljerna. Inte desto mindre lyckas produktionsteamet få till en unik, organisk produktionsdesign som skiljer Lucy från de mer kantigt maskulina amerikanska superhjältefilmerna med sina många maskiner.

Lucy

Lucy

Domen:

Hur mycket jag än vill älska Lucy, så måste slutbetyget bli mixat eftersom filmen spretar åt så många olika håll. Luc Besson försöker trycka in element från alla sina tidigare filmer och det är minst fyra olika genrer som pågår samtidigt. Mycket är briljant: den första halvtimmen är gastkramande, rolig och oväntad. Jag faller från första sekunden pladask för Scarletts Lucy, och jag tappar trots alla knasiga förvecklingar aldrig engagemanget för henne och hennes dödsdömda kamp mot klockan och den mänskliga kroppens begränsningar. Jag uppskattar också de vansinnigt överspända utläggningarna av Morgan Freeman om den mänskliga hjärnans potential. Och jag gillar hyllningen till 2001 – vem vid sina sinnens fulla bruk kan värja sig mot en story som slutar med att huvudpersonen får träffa såväl grottmänniskor som dinosaurier och till och med upplever Big Bang i egen hög person..?

Men någonstans på vägen gapar Luc Besson efter för mycket och mister hela stycket. Då Lucy och alla gangsters landar i Paris och filmen förvandlas till en fransk snutrulle, ja då går luften tyvärr ur sufflén. De utdragna slutscenerna från något universitet där Lucy blir en dator, och tusen poliser skjuter på tusen taiwaneser, så blir det bara lite för mycket. Någon borde ha förmått Luc att klippa bort den parisiske, mestadels vettskrämde, kommissarien. Han förbleknar ändå helt i stjärnglansen från Scarlett Johansson, vars film Lucy i varje enskilt ögonblick är. Det är faktiskt mest hennes kraftfulla närvaro som gör Lucy  sevärd.

Fler filmer som den här+

Ett inte helt olikt tema om en sinnesutvidgande drog hittar vi i thrillern Limitless, som kom för ett par år sedan. I den är det en loserkille som råkar få i sig ett intelligenspiller, och snart tvingas göra vad som helst för att få tag på mer.

Mer Scarlett Johansson på Rymdfilm: Under the skin, The Avengers, Captain America 2

Lucy påminner på många sätt också om The Matrix.

Och vill man ha mer av Luc Bessons mycket speciella humor kan man titta på hans klassiska Femte elementet, (1997) eller actionrymdfilmen Lockout (2012) som han producerat.

Voices of a distant star (2002) – instängd i en jätterobot i regnet under en främmande stjärna

Japan 2002, regi, manus, producent: Makoto Shinkai

Voices of a distant star

Voices of a distant star

Handlingen.

Åh, vilken skillnad den konstnärliga gestaltningen gör för hur vi uppfattar en films handling. För till just handlingen liknar denna korta, poetiska anime Hollywoodproduktioner som Ender’s Game eller After Earth. Jorden hotas av en överlägsen utomjordisk ras, och vi kontrar med att rekrytera våra bästa, unga för att slå tillbaka mot utomjordingarna på deras hemmaplan. Men där slutar likheterna. Där Ender’s game fokuserar på maktspel och våld, är Voices of a distant star en poetisk kontemplation om förlorad ungdomskärlek och vad vi går miste om då vi oförväget kastar oss in i framtiden.

Pretentionerna?

En imponerande episk berättelse som rullas upp på under en halvtimme. Temat är nostalgi: längtan efter den oskuldsfulla kärlek som gått förlorad för evigt. Det gestaltas på ett mycket konkret vis genom en flicka och en pojke som skiljs åt då hon rekryteras som elitsoldat till rymdskeppet Lysithea. Hon reser längre och längre bort, och meddelandena kommer till slut med många års mellanrum. När de sista meddelandena når pojken, som nu är en man, är det ungdomens flickröst som talar till honom över ljusårs avstånd. Allt medan missilerna faller över hennes mecha-exoskelett, under en främmande sol.

Rymdskeppet Lysithea

Rymdskeppet Lysithea

Rymdskepp och världsbygge!

Gigantiska robotar som har små flickor i skoluniform som piloter måste vara något av det mest japanska som finns, och även om jag inte är så insatt i anime, så måste jag säga att det fungerar alldeles utmärkt här. Det är något befriande att slippa den amerikanska, Star Wars-inspirerade rymdfilmsestetiken, och se de mjuka konturerna på robotarna, som Suzukimotorcyklar i rymden. Flickan Makoto reser alltså iväg med det enorma rymdskeppet Lysithea, som ser ut som en anabolaconcorde. Hennes jobb är att styra en mecharobot och strida mot farliga rymdvarelser. Hon varvar stridsuppdragen med att skicka sms till sin pojkvän på Jorden. Det jordiska livet är högst ordinärt, utan några som helst framtidsvibbar. Pojkvännen tar emot Makotos rymdmeddelanden på en gammaldags mobiltelefon med enradig display. Det är en skicklig lek med det förflutna och framtiden.

Voices of a distant star

Voices of a distant star

Produktionsdesign;

Upphovsmannen Makoto Shinkai animerade hela filmen själv, på sin G4-PowerMac. Han blandar klassisk anime-2D med 3D-aminationer för robotar och andra saker i rymden. Kontrasten mellan den klassiska, handritade stilen och det mer uppenbart datoranimerade bär berättelsens tema om nutid och dåtid framåt. Finast är alla himlar: med solstrålar genom molnen.

Voices of a distant star

Voices of a distant star

Domen:

Jag måste erkänna att jag aldrig riktigt orkat komma igång med de stora, klassiska japanska sci-fi-serierna. Anime är till stor del något som jag gillar rent estetiskt, men har svårt att ta till mig berättarmässigt. Men det är något i Voices of a distant star som slår an en sträng djupt inne i mig. Makotos ensamhet där i sitt robotskelett, på en underskön planet i galaxens centrum, där rymdhjortar lyfter huvudet mot regnet, och Makoto längtar så efter att få komma ur sitt metallskal och få känna regndropparna mot huden en sista gång.. Det är magiskt. Och det händer på dryga tjugo minuter, animerat av en ensam entusiast. Filmer som denna, med nollbudget men en så klar vision, visar att science fiction som genre har mycket mer att ge än det Hollywood bestämt sig för att bjuda oss på.

Earth to Echo (2014) – kompisar hjälper minirobot/rymduggla att ringa hem

Barnfilm USA 2014, regi Dave Green, manus Henry Gayden

EARTH TO ECHO

Handlingen.

Ett kompisgäng i 12-13-årsåldern samlas för ett sista äventyr innan deras bostadsområde ska rivas på grund av ett stort byggprojekt. Då deras telefoner simultant börjar visa bilder av en viss öken, beger sig killarna Tuck, Munch och Alex dit för att undersöka mysteriet. De finner en gullig liten utomjordisk robot i form av en uggla. De döper sin nya kompis till Echo, och bestämmer sig för att hjälpa honom att bygga ihop sitt rymdskepp igen. På vägen finner de också en ny kompis i den jämnåriga Emma. Men Echo är skadad, och amerikanska myndigheter är ute efter att döda den lille alienugglan.

Pretentionerna?

En liten film om barnvänskap, men som nog helst hade pretentionerna att bli sin generations E.T. Men utan något av förebildens svärta, djup eller underfundiga intelligens.

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Echos rymdskepp, sekunderna innan det plockat ihop sig på egen hand

Rymdskepp och världsbygge!

Echo ser verkligen gullig ut. Han har stora ögon, och är så liten att man genast börjar tänka på honom som en skadad liten fågel. Trots att han har ganska mäktiga krafter och är en utomjording. Varför han ser ut som en uggla förstår vi aldrig riktigt.

Echos skepp ligger under större delen av filmen begravt under öknen, uppdelat på många minimala delar av skrot. I en scen som inte så lite påminner om hur monstret i Super 8 samlar ihop sitt rymdskepp, pressas alla enskilda delar upp från marken och bygger ihop sig som en himmelsk legobyggsats.

Earth to Echo

Earth to Echo

Produktionsdesign;

Echo och skeppet är fina, men resten av filmen är tyvärr found footage (upphittat filmmaterial) som alltså ska ge sken av att den av huvudpersonerna har spelat in allt som visas i filmen med sin mobilkamera. De tar dessutom realismen på högsta allvar, vilket gör att alla kameravinklar är konstiga, dåligt ljussatta, skakiga och klipper alla huvuden till hälften. Ofta är det så kaosartat att vi faktiskt inte förstår vad som försiggår. Ett klassiskt fall där formen går ut över innehållet. Plus: nu börjar genren med upphittade filmer bli allt svårare att komma undan med. Varför skulle barn filma precis allt som händer? Speciellt som de inte ens verkar medvetna om kameran.

Luckor i manus,

Eftersom det ändå ska föreställa spontana 13-åringar ute på bus, så kanske man kan förstå om inte alla huvudroller agerar rationellt vid varje tidpunkt.

Domen:

En i stort sett menlös historia, som säkert kan underhålla barn upp till den ålder som kidsen i filmen är i. Ett fint budskap om vänskap som varar kan inte riktigt släta över det faktum att filmens självutnämnda outsiders är stereotypt mallade grabbiga pojkar och en ensam flicka. Personligheterna hos barnen är skissartat tecknade, och de vuxna är nästan helt frånvarande annat än som stereotypa representanter för vuxenvärlden. Jag tror att de flesta lite större barn skulle ha mycket större behållning av den flera klasser intelligentare Super 8.

Extant (säsong 1, 2014) – astronaut kommer hem med utomjordisk bulle i ugnen

TV-serie USA 2014, skapare: Mickey Fisher, exekutiv producent: Steven Spielberg.

Halle Berry i Extant

Halle Berry i Extant

Handlingen.

I en nära framtid lever astronauten Molly (Halle Berry) i ett barnlöst äktenskap tillsammans med vetenskapsmannen John (Goran Visnijk). John experimenterar med artificiell intelligens och robotar, och skapar en artificiell son åt dem, Ethan (Pierce Gagnon). Men ett ettårigt uppdrag för Molly till rymdstationen Seraphim förändrar allt. Under en mystisk blackout på rymdstationen händer något oförklarligt, och då Molly kommer hem till Jorden igen visar hon sig vara gravid. Trots att hon varit den enda astronauten på stationen. Molly försöker förstå vad det är som händer, samtidigt som hennes egna arbetsgivare på rymdorganisationen ISEA börjar bete sig oycksbådande konspiratoriskt. Dramat tätnar: döda människor uppenbarar sig för Molly,  robotsonen Ethan börjar bete sig allt underligare, och fostret i hennes mage drar till sig uppmärksamhet från farliga och mäktiga människor. Alla tecken tyder på att utomjordingar kan ha mer än ett finger i spelet, och att Mollys familj ofrivilligt hamnat riktigt i klistret.

Pretentionerna?

Drama med fokus på karaktärerna, men med allt större inslag av konspirationsthriller och Arkiv X vart efter som säsongens tretton avsnitt rullar på. Serien försöker så gott den kan att få oss att verkligen bry oss om hur det går för huvudpersonerna. Ändå förblir förhållandet mellan huvudpersonerna ganska statiskt serien igenom.

Rymdskepp!

Äntligen en tv-serie om utomjordingar som faktiskt utspelas i rymden. Åtminstone till stora delar. Molly och hennes kolleger skickas ju upp till rymdstationen Seraphim, ett luxuöst flygande labb stort som en Boeing 747. Just de enorma ytorna är lite märkliga eftersom det oftast tycks vara endast en ensam astronaut stationerad där. Under seriens gång förstår vi dock att astronauterna utsätts för experiment där uppe, så rymdstationen är lika mycket en labbråttas labyrint som den är en arbetsplats. Vi får också se andra rymdskepp, som den franska rymdfärjan som hittar räddningskapseln från ett kraschat rymdskepp, Aruna. Det är helt enkelt ganska mycket aktivitet där uppe i omloppsbana. Som rymdfilmsblogg kan vi ju inte göra annat än att tacka och ta emot.

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Robotsonen Ethan är lite spooky i Extant

Produktionsdesign;

Jag uppskattar den diskreta framtidsvision vi bjuds på, liksom lite vid sidan av den thrillerartade handlingen. Det är de små detaljerna som gör det: alla är uppkopplade hela tiden, och får små röstmeddelanden från sina datorsystem. Mobilerna är genomskinliga, och robotar utför vanliga hushållssysslor. AI-pojken Ethan är visserligen bara en prototyp, men det är ändå så normalt med robotar i TV-seriens värld, att Ethan tillåts gå i skolan med andra barn. Det är hög kvalitet i produktsdesignen, och jag inbillar mig att det är Spielbergs influens vi ser här. Detaljerna gör helt klart Extant mer sevärd.

Domen:

En hyfsat spännande dramaserie som skickligt tar influenser från tidigare Spielbergprojekt, blandar om och lyckas skapa något nytt. Sidohandlingen om Mollys och Johns robotson har många drag av filmen A.I. Huvudberättelsen om den utomjordiska graviditeten påminner om 00-talets stora Spielbergska dramaserie Taken. För oss som sett mycket sci-fi är det kanske inte direkt så många överraskningar, men det är uppfriskande med en så tydlig astronautkoppling i en serie som ändå handlar om utomjordingar. Och jag uppskattar ansatsen att verkligen göra ett riktigt drama snarare än bara en actionserie. Tyvärr är kvinnoporträttet Molly något för traditionellt könsrollsbundet. Trots att Molly är en högutbildad vetenskapskvinna i fysisk topptrim – hon är ju en frakking astronaut som varit ett helt år ensam i rymden, så fokuserar serien nästan uteslutande på henne i rollen som mor och hustru. Hon är passiv i många av de situationer som hon försätts i, och låter olika män fösa omkring henne mellan de dramatiska höjdpunkterna. Jag tror det är en medveten berättarstrategi, för att Molly ska framstå som Den oskyldiga kvinnan, och därmed sympatisk och helylle. I ett amerikanskt kommersiellt TV-perspektiv är det liksom logiskt. Men jag finner det så märkligt att en berättelse om världsrymdens mysterier och nästa steg i evolutionen, måste göra en velig hemmafru av sin kvinnliga huvudroll bara för att vi ska kunna relatera till henne.

Berättelsen får en naturlig höjdpunkt till säsongsfinalen, men lämnar tillräckligt mycket öppet för säsong 2. Extant har mycket riktigt också förnyats och kommer att ha säsongspremiär våren 2015.

Säsong 1 har köpts in av svenska TV4, exakt premiärdatum är ännu oklart.

Help me - Extant

Help me – Extant

Fler filmer som den här+

TV-serien Taken, om familjer som råkar ut för utomjordisk påverkan. Species, om en flicka med rymdrötter.

Glimt från Tomorrowland visar framtids-Narnia, retrofuturism och flygande bilar

Tomorrowland teaser trailer

Tomorrowland teaser trailer

Till sist börjar det dra ihop sig för en av science fictiongenrens bäst bevarade hemligheter: regissören Brad Birds nya film för Disney, kallad Tomorrowland. Den har varit i produktion i ett antal år, och i stort sett ingenting har läckt ut om storyn. Det enda vi vet är att platsen Tomorrowland i filmen är en utopisk framtidsstad med drag av Disneyland. Eller är det så att Disney planerar att på riktigt bygga Tomorrowland i en av sina nöjesparker då väl filmen kommit ut? Eller är filmens retrofuturism en hyllning till det amerikanska 1950-talets framtidsanda?

Inget av detta vore särskilt intressant att spekulera i om det inte vore för att Brad Bird är en sjujäkla regissör och manusförfattare. Han gjorde bland annat den fina Järnjätten (The Iron Giant) 1999 innan han började på Pixar, och bland annat regisserade Ratatouille. Och han har här den trippla auteurrollen av manusförfattare, regissör och producent. Jag har fullt förtroende för Bird.

Nu är alltså den första teasertrailern här, och den sätter en känsla snarare än avslöjar några detaljer. Huvudpersonen, en ung tjej, snubblar över en väg in i en parallell verklighet där en lysande stad tornar upp sig mot horisonten. George Clooney håller ett tal framför en massa TV-skärmar som visar apokalypsen. I den glänsande staden flyger bilar i strålande retrofuturism.

Känslan jag får är dels av ett framtids-Narnia, dit flickan kan komma genom att röra vid ett speciellt föremål. Det har förstås också drag av landet Oz, denna allra mest amerikanska av fantasyvärldar. George Clooney tycks spela en mentorstyp som på något vis vaktar vägen in i fantasilandet. Lite som Willy Wonka, eller varför inte gamle Walt Disney själv? En sista referens som dyker upp är den lysande staden som visar sig i visioner för unga människor i romanen Otherland av Tad Williams. Då handlar det om en datorsimulering. Ju mer jag spekulerar, desto mer förvirrad blir jag. I love it – what is it?

Filmen har premiär 2015 och har manus av Brad Bird, Jeff Jensen och Damon Lindelof. Regi Brad Bird. Producent: Brad Bird m fl.

Sista trailern för Nolans Interstellar: exoplaneter, rymdskepp och mirakel

Interstellar Poster

Interstellar Poster

Nu är det inte långt kvar till premiären av Christopher Nolans hett emotsedda rymdfilm Interstellar med Matthew McConaughey, Anne Hathaway och Michael Caine. ”The end of earth will not be the end of us” lyder dess tagline. Den 5 november kan vi gå på bio och se hur den första interstellära rymdresan går till, genom ett maskhål till en annan del av galaxen. Eller kanske till och med till en annan galax? Nu har den sista trailern inför biopremiären kommit, och den är magnifik. Den innehåller också spoilers för filmen – så titta inte på trailern och läs inte vidare om du vill se filmen helt ”fräsch”.

Spoilervarning här nedanför

I trailern ser vi hur Matthew McC är en kämpande småbarnspappa och pilot, i en värld som härjas svårt av miljöförstöring. Michael Caine varnar för att Matthews dotters generation blir den sista som kan överleva på Jorden. Och därför måste vi resa ut i rymden för att finna oss en utväg. Klipp till rymdresan, där Matthew och Anne flyger in i ett maskhål och landar på en planet. Det går bara att spekulera i vad som sker där, men jag skymtar många märkliga saker: en vägg av vatten ute på havet à la den eviga vågen i filmatiseringen av Kung Caspian och Skeppet Gryningen, en kolsvart robot som tycks förfölja astronauterna, och något som skulle kunna vara flera rymdskepp, alltså inte våra astronauters. Är det religiösa övertoner vi ser som i Carl Sagans Kontakt, eller en modern version av Kubricks 2001? Frågetecknen hopar sig och för första gången börjar jag känna mig riktigt, riktigt exalterad av den här filmen.