Månad: november 2014

Kolla på första trailern för Star Wars VII The force awakens

IMG_7095.JPG

Nu har allra första trailern för Star Wars The Force Awakens kommit på Apple Trailers Kolla på trailern här och en värld av fans har hållit andan sista timmarna innan släppet.

Det är verkligen en minimal teaser, men vi får se Millennium Falcon, Tie Fighters, ett rött lasersvärd, stormtroopers, x-wings (?) samt flera av huvudpersonerna. Dock ej Harrison Ford eller några av de andra äldre skådisarna. Istället ser vi tre av de unga nya ansikten som befolkar episod VII – och en mystisk figur som verkar ha Den mörka sidan som ett moln över sig.

IMG_7094.JPG

Annonser

De 34 bästa rymdskeppen från nya filmer och tv-serier

Klingonsk Bird of prey, Star Trek Into Darkness

Klingonsk Bird of prey, Star Trek Into Darkness

Hur kan det komma sig att vi som gillar berättelser om framtidens teknologi är så nostalgiska i vår filmsmak? Det gäller exempevil vad vi anser är bra rymdskeppsdesign. Jag läser andra sci-fi-bloggar med stort nöje, men ibland undrar jag om inte en del skribenter sätter de klassiska rymdskeppen från 1970- och 80-talen på lite väl höga piedestaler. I den episka artikeln Top 75 spaceships in movies and TV (som var en av inspirationskällorna då jag startade denna blogg) är det idel klassiker som Millennium Falcon och Månbas Alpha. I toppen finns inget skepp yngre än 30 år, trots att listan sammanställdes 2009. Men jag vill hävda det har hänt enormt mycket bra med science fiction-film på senare år, och framför allt har den nya tekniken gett filmskaparna möjlighet att visualisera rymdskepp som aldrig förr hade kunnat filmas. Istället för att bygga en modell av balsaträ och filma miniatyren, så är animatörerna vår tids skeppskonstruktörer. Och plötsligt ser skeppen mer detaljerade ut, och är mycket större och mer verklighetstrogna. Vi får också se mer av dem i längre tagningar.  Jag tycker helt enkelt att senare års rymdskepp från film och tv förtjänar mer uppmärksamhet. Här är Rymdfilms topplista över rymdskepp från de senaste tio åren:

34. Bird of Prey i Star Trek Into Darkness (2013)

(Bild längst upp i inlägget.) Länge hölls den nya klingonlooken hemlig, och vi är många som ännu inte riktigt bestämt oss för om vi tycker de ser pajiga ut. Men den upphottade versionen av klassiska stridsskeppet Bird of prey är stenhård, inget snack om saken.

Prisjägarnas skepp i Riddick

Prisjägarnas skepp i Riddick

33. Prisjägarskeppet i Riddick (2013)

Detta strykjärnsliknande lilla skepp är ett exempel på god vardagsdesign som inte försöker se överdrivet grym ut eller pockar på för mycket uppmärksamhet. Mycket av filmen handlar om hur olika fraktioner försöker ta kontroll över skeppet, som landat nära den utpost där Riddick gömmer sig.

Skyline

Skyline

32. Moderskeppet i Skyline (2012)

De invaderande aliens i Skyline påminner mycket om maskinerna i The Matrix, med asymmetriska former av fladdrande ståltentakler och strålkastarögon. Deras moderskepp som intar Los Angeles är likadant, bara upphöjt till hundra: ett kaos av vassa kanter och utskjutande hörn. Det ser häftigt aggro ut, men tyvärr lever inte storyn upp till specialeffekternas nivå i den här filmen.

Kassandra i Cargo

Kassandra i Cargo

31. Kassandra i Cargo (2009)

Jag presenterar mitt bevis 1A för att rymdskeppsdesignen har kommit långt: detta enorma och dystra lastskepp förekommer i en schweizisk film, men ser minst lika fint ut som något Hollywoodskepp. Speciellt interiörerna framstår som jättestora och höljda i skuggor. Det hänger helt enkelt inte på pengarna längre, utan på kreativiteten.

Raven är ett dropship i Elysium

Raven är ett dropship i Elysium

30. Raven i Elysium (2013)

Inspirerat av klassiska Cheyenne Dropship från 1986 års Aliens, och bemannat av ett gäng testosteronstinna legosoldater under ledning av den onde Kruger. Oavsett om man gillar filmen, så visar den kraftfulla formen på Raven vilket sinne för detaljer som regissören Blomkamp har. Skeppet används både för korta transporter i det förslummade LA och för resor upp till rymdstationen Elysium.

Utomjordiskt slagskepp i Battleship

Utomjordiskt slagskepp i Battleship

29. Utomjordiskt slagskepp i Battleship (2012)

Återigen en film där kvaliteten på effekterna överstiger den konstnärligas. Här är det Transformers som inspirerat, men konceptet har anpassats för att striderna ska passa ihop med det klassiska barnspelet ”Sänka fartyg”. Sålunda kan denna stora elaking inte flyga, utan bara hoppa korta stycken på havet. Eller den kan flyga, men bara i rymden. Eller, hur var det nu.. Skuttar på havsytan gör den i alla fall, och jag lider med alla de aliens ombord som har anlag för sjösjuka. Och jag hoppas de har säkerhetsbälten..

Axiom i Wall-E

Axiom i Wall-E

28. Axiom i Wall-E (2009)

Ett av de vackraste skeppen på listan, med rundade former som ger denna lyxkryssare en art deco-touch. Ombord lever en proppfet och bortklemad befolkning som knappt orkar lyfta sina läskmuggar till sina tjocka läppar. De betjänas av en armé av robotar. Axiom har stävat omkring i rymden i hundratals år, i väntan på att Jorden ska bli bebolig igen.

John Carter

John Carter

27. Bevingade farkoster på Mars i John Carter (2012)

Jag är lite osäker på om de går att resa mellan planeter med, men det är skepp och Mars ligger i rymden, eller hur? Det är smäckra farkoster, som glider fram över Mars öknar på insektsliknande vingar.

Bug-skepp i Ender's game

Bug-skepp i Ender’s game

26. Bug-moderskeppet i Ender’s game (2013)

Nu börjar vi urskilja en designtrend: det spetsiga, asymmetriska, nästan organiska moderskeppet som tillhör utomjordingar som vill oss ont. Vi ser det här i Ender’s game, i Skyline 2012 och i Star Trek 2009.

26.Rymdstationen Elysium i Elysium (2013) 

Engineers i Prometheus

Engineers i Prometheus

25. Guds tefat i Prometheus (2012)

De första minuterna av Ridley Scotts Prometheus är hisnande vackra. Vi glider över ett kargt, förhistoriskt landskap, och en skugga på marken visar att något finns mellan oss och Solen. Vi får aldrig skåda det, annat än i ögonvrån, men det är ett ofantligt tefat som fört hit den varelse (”Engineer”) som just ska skapa allt liv på Jorden. Det är alltså Guds tefat.

Transformers Age of Extinction

Transformers Age of Extinction

24. The Creators invasionsflotta i Transformers Age of exctinction (2014)

En annan mäktig öppningsscen visar hur Jorden omringas av en färgglad invasionsflotta som sänker sig över de förhistoriska dalarna och attackerar.. dinosaurierna?! Jag har ingen aning om varför, men de hade väl någon förhistorisk beef. Skeppens dödsstrålar steker snabbt varje T-rex inom synhåll.

Lockdowns skepp

Lockdowns skepp

23. Lockdowns skepp i Transformers Age of exctinction (2014)

Svårt att föreställa sig en mer aggressiv profil än detta krigsskepps. Som en flygande, jättelik tank, till hälften dold i rök. Det som gör att skeppet platsar på listan är dock dess bisarra inre, som befolkas av hundratals robotar, från Star Wars-droider till dreglande robothundar. Dess salar är höga som i en gotisk katedral, och i hjärtat finns en lika gotisk fängelsehåla där Lockdown håller monster och motståndare i burar. Den stund vi tillbringar ombord på skeppet, är filmens mest underhållande.

Vogonernas skepp

Vogonernas skepp

22. Vogonskepp i Liftarens guide till galaxen (2005)

Ytterligare ett skepp som vill förinta Jorden, men i detta fall helt av administrativa skäl, då en intergalaktisk motorväg ska dras fram precis där vår planet råkar ligga. Vogonerna är en ras av byråkrater, och hyser bara förakt för oss. Deras själlösa kultur avspeglas perfekt  i detta fyrkantiga, dödsgrå rymdskepp.

Bubbleship Oblivion

Bubbleship Oblivion

21. Bubbelskepp från Oblivion (2013)

Elegant kortdistansskepp som används av de vaktmästare som lämnats kvar på Jorden efter en stor katastrof. Formgiven av en designer som tidigare arbetat för Bugatti. Det syns.

George W Bush

George W Bush

20. USS George W Bush i Iron Sky (2012)

Ett av flera fina skepp i det finska rymdnazisteposet. Varje framstående nation har i filmen sitt eget rymdskepp, och amerikanerna har självklart det största och mest välbestyckade. Det är bara det finska rymdskeppet som inte har några kanoner.

Venture Star med två Valkyrie

Venture Star med två Valkyrie

19. Valkyrie och Venture Star från Avatar (2009)

Några år efteråt kanske man glömmer hur stilbildande Avatar var då den kom. Plötsligt fick vi högupplösta specialeffekter, bättre än fotokvalitet. Vi kunde se varenda fördjupning i pansarplåten på det interstellära skeppet Venture Star, och vi kände tyngden och hotet från Valkyrielandarna som besköt rymdsmurfarnas stora träd. Här vaknade hela rymdskeppskonceptet till liv igen.

Fountain

The Fountain

18. Livets träd i The Fountain (2006)

Listans mest orginella rymdskepp är också dess mest avancerade. Långt in i framtiden reser en ensam man med det döende Livets träd mot en främmande nebulosa, där han hoppas att trädet ska återfå sin ungdom. Skeppet är en såpbubbla som omger man och träd. Det är precis så flummigt som det låter, och oerhört vackert. Filmen i sig, håller dock inte riktigt måttet.

Battle School

Battle School

17. Battle School i Ender’s Game (2013)

Rymdstationen där unga snillen tränas i strid, i tyngdlöshet, är en av de bäst gestaltade rymdmiljöerna på senare år. Huvudarenan med nollgraviation och panoramautsikt är hänförande.

Endurance

Endurance

16. Endurance i Interstellar (2014)

Symboliskt utformat som en klocka, med tolv ”timmar” och själva kabinen som en visare som snurrar runt för att få artificiell gravitation. Utsökt uttänkt av Christopher Nolan, och lika utsökt filmad av Hoyte van Hoytema.

After earth konceptskepp

After earth konceptskepp

15. Skeppen i After Earth (2013)

Filmen med familjen Smith är en pompös bagatell, men det är synd eftersom det togs fram massor av fin concept art – och hela armador av olika skepp – för filmen. Sök på After Earth concept art, så ser ni vilken rik värld som byggdes upp av produktsdesigners. Inte ens en bråkdel kom med i den färdiga produkten. Hatten av för idéerna.

Iron Sky

Iron Sky

14. Tefaten och zeppelinarna i Iron Sky (2012)

Invasionsscenerna är helt utflippade och mycket mäktiga. Zeppelinare från månen!

USS Enterprise

USS Enterprise

13. USS Enterprise i den rebootade Star Trek (2009)

En klassiker som blev vacker i rebooten. JJ Abrams bad om en hotrod-version av Enterprise, och han fick det. Dessutom är interiörerna (delvis inspelade i en ölfabrik) helt fabulösa. Enterprise har aldrig sett bättre ut.

The Dark Aster

The Dark Aster

12. The Dark Aster i Guardians of the galaxy (2014)

Ett av de bättre Ondskans högborg/Fortress of Darkness vi har sett på film. Då den här krabaten dyker upp på himlen med Ronan The Accuser i, då vet man att ödestimman har kommit.

Serenity

Serenity

11. Serenity från Serenity (2005) och Firefly

00-talets mest älskade rymdskepp platsar förstås också på listan, även om det först gjorde sin debut på tv 2002. Lagom stort, lagom rostigt, och helt omöjligt att sätta på plats. En modern Millennium Falcon.

Falling Skies

Falling Skies

10. Moderskeppet i Falling Skies (2009-)

Jag kan tycka att tv-serien är lite personlighetsbefriad, men detta mäktiga skepp som tornar upp sig på fyra ben över Boston, har gott om personlighet. Jag gillar hur det är fult och brutalistiskt, som ett engelskt kommunalt sjukhus från 1973. Så ser arkitektur signerad utomjordiska tyranner ut.

Dark elves i Thor

Dark elves i Thor

9. Mörkalvernas flaggskepp och jaktskepp i Thor the dark world (2012)

Jag älskar de ögonblick då man inser att Thor inte längre är fantasy, utan science fiction. Det är då mörkalvernas flaggskepp lyfter och spyr ur sig ett antal jagare som susar iväg bland planeterna. Riktigt bra skeppsdesign på vertikalen istället för den vanliga blimpformen.

Landaren i Interstellar

Landaren i Interstellar

8. Lander från Interstellar (2014)

En landare måste, till skillnad från interstellära skepp, vara aerodynamisk. Den får också gärna vara så uppnosig och snabb som den här.

Ikaros

Ikaros

7. Ikaros I och Ikaros II i Sunshine (2007)

Konceptmässigt är solutforskaren Ikaros min favorit på hela listan. En stor skärm som föregår skeppskroppen, som skyddar mot solstrålarna. Där bakom, evigt mörker i korridorerna och i människors sinne. Endast i solariumet strömmar ljuset in – bländande som en Gudsuppenbarelse.

Black Zero

Black Zero

6. Black Zero från Man of Steel (2013)

Det sista överlevande rymdskeppet från Krypton har tre ben och liknar en juicepress av Philippe Starck. Men det är en terraformerare. En världsförstörare. En domedagsmaskin.

District 9

District 9

5. Moderskeppet i District 9 (2009)

Sin generations motsvarighet till moderskeppen från V eller Independence Day. Perfekt. Och en total skrothög befolkad av ganska obehagliga räkvarelser.

Tet

Tet

4. Tet i Oblivion (2013)

Listans elegantaste geometriska form, bländande i sin perfektion på samma sätt som The Borg brukade vara perfekta i Star trek. Hänger som en ersättare till den förstörda Månen, men med en mer olycksbådande inverkan på jordelivet.

Milano

Milano

3. Milano i Guardians of the Galaxy (2014)

Inredd med träpaneler och penntroll, och med en härligt respektlös besättning av mördare, tjuvar och vettvillingar. Instant classic.

Narada

Narada

2. Narada i rebootade Star Trek (2009)

De första tio minuterna av JJ Abrams första Trekfilm hör till de mest spännande i rymdfilmshistorien, och höjdpunkten är då det romulanska skeppet Narada bryter fram genom en tidsspricka som ett inferno av vassa spikar. Det är storslaget vackert, och det är en syn som bara science fiction kan ge oss.

USS Prometheus

USS Prometheus

1. Prometheus i Prometheus (2012)

Helt enkelt det bäst designade rymdskeppet, invändigt och utvändigt, typ nånsin. Det är vackert när det flyger, coolt när det står still, och det kommer med sin egen mordgalne robot förinstallerad.

USS Prometheus

USS Prometheus

Space Precinct (tv-serie 1994) – sjysst snut, gangstermord och plasthuvuden

Storbritannien 1994, skapad av Gerry Andersson,  regi bl a John Glen (regissör till fem Bondfilmer)

PRECINCT_02

Handlingen.

Deckare med fler aliens än människor. Året är 2040 och den helamerikanske New York-snuten Brogan måste anpassa sitt yrkesliv och sin familjs privatliv till det faktum att de flyttat från New York, NY ut i rymden till det multukulturella Demeter City på planeten Altor. Som av en händelse liknar livet i Demeter City New Yorks smältdegel en hel del, med små skillnader: det är en stad som formligen översvämmas av brutala vålds- och knarkbrott, och en påfallande hög andel av dessa mord begås av hamnskiftande rymdmonster eller gangsterbossar i kamp om kosmiska kraftstenar. Rätt vad det är hotas hela staden av invasion från någon transdimensionell, nomadisk mördararmé.

953883-spaceprecinct2

Pretentionerna?

Det är lätt att avfärda Space Precinct som en bisarr hybrid av barnserie och deckare, som aldrig skulle kunnat få vingar och flyga. Men det går inte att ignorera att seriens skapare, Gerry Andersson, var en legend inom branschen, med Målbas Alpha (Space 1999), UFO och Thunderbirds på sin meritlista. Jag tycker att kvalitetsanspråken lyser igenom här också, även om hårdkokt snutdrama är svårt att få ihop med ett persongalleri av utomjordingar som mycket liknar muppar (med enorma plasthuvuden). Dessutom med en mix av en käckt familjevänlig ton som genomsyrar även de mörka avsnitten. Ena sekunden ser vi hur stadens vinddrivna existenser skär halsarna av varandra för en klump svart rymdknark, för att i nästa följa en småmysig sidohistoria om Brogans son och ett skolprojekt som går snett.

Rymdskepp och världsbygge!

Oh yes, det här är inte alls dåligt för att vara en tv-serie från första hälften av 90-talet. Flygande polisbilar och andra små flygande stadsskepp susar fram längst med Demeter Citys vertikala gator, och ovanför staden snurrar ett antal hyfsade rymdstationer med olika funktion. En av dem är polisstationen, vars mest framträdande medarbetare är roboten Slo Mo, en mer hysterisk kusin till R2D2.

Space Precinct Cruiser 1

Produktionsdesign;

Hur mycket målad skumplast gick egentligen åt till alla dessa alienmasker? De är onekligen välgjorda, men plastiga på ett sätt som liksom släpar efter från 1980-talet. Eftersom designen är så naiv, blir det en märklig brytning mot de hårdkokta berättelserna. Ett monster som dödar smågangsters är menat att vara läskigt, men liknar mest en uppblåsbar plastkrokodil. Det är ljusår i kvalitetsskillnad mot en annan rymdserie från 1990-talet som hade många monstermasker. Jag tänker på Farscape, som ju gjordes av The Jim Henson company. ”Mupparna” i Farscape hade en helt annat detaljrikedom och livfullhet.

idris Elba

idris Elba

Luckor i manus,

Hela premissen med amerikanskt medelklassliv i rymden är bisarr. Det hade varit mer trovärdigt om det varit New York som skildrades, med en befolkning till hälften av utomjordingar. Då hade vi åtminstone kunnat relatera till huvudpersonernas småborgerliga liv.

Roboten Slo_Mo

Roboten Slo_Mo

Domen:

Tydligen ville Gerry Andersson göra denna serie redan i början på 1980-talet, men fick inte till det med produktionsbolag och finansiering förrän 1994. Då hade tiden för länge sedan sprungit förbi konceptet, och såväl huvudpersoner som hela idén med en Demeter City framstår som reliker från forna tiders tv-format. Det är synd på ett genomarbetat koncept, där skaparna av serien uppenbarligen verkligen vill att det ska bli bra. Hade Space Precinct haft premiär 1982 istället för 1994 hade kidsen förmodligen älskat den. Nu är den dömd att bli bortglömd. En kul detalj är att en ung Idris Elba gör en biroll i pilotavsnittet.

Galaxina (1980) – galaxer i mina tajta braxer

USA 1980, regi och manus: William Sachs, producent: Marilyn Jacobs Tenser.

Galaxina

Galaxina

Handlingen.

I denna komedi/parodi på rymdgenren står rymdskeppet Infinity och dess värdelösa besättning av rymdpoliser i centrum. Kapten Cornelius Butt (japp, det är den sortens film) har fullt upp med att kasta sten på monstret som hålls inlåst i finkan och hålla reda på sina två slashasar till medhjälpare, cowboy Buzz och loverboy Thor. Ombord finns också en svart ghettosnackade amerikan med djävulsvingar, samt en gräsrökande asiatisk guru. Och sist men inte minst hemsöks korridorerna av roboten Galaxina (Playboymodellen Dorothy Stratten, som blev tragiskt mördad strax efter filmpremiären, något som bidragit till filmens kultstatus). Thor försöker få Galaxina i säng, men hon måste först beställa reservdelar till sitt underliv. Och så råkar Infinity på ett annat skepp, där en Darth Vader-liknande skurk härskar. Snart är de alla på jakt efter den mystiska juvelen The Blue Star, vars blotta omnämnande får himmelska fanfarer att ljuda (ungefär som Frau Blücher i Det våras för Frankenstein).

Pretentionerna?

Den försöker vara roligare och sexigare än den faktiskt är, och den önskar intensivt att den var gjord av Mel Brooks.

Infinity

Infinity

Rymdskepp och världsbygge!

Det är faktiskt inget fel på Intergalactic Police Cruiser Infinity – det är en smäcker kärra med kraftiga laserkanoner och rätt luxuösa bekvämligheter för att vara en polisbil: de långa subtilt upplysta korridorerna, de snurrande rymdfåtöljerna, och det faktum att officerarna äter middag med levande kandelabrar serverade av en robot iklädd hembiträdesdräkt. Mot Infinity ställs den maskerade Ordrics rymdskepp, som på ett rätt udda vis är utformat som en rovfågel och ger ifrån sig höga skrin där det rör sig i den lufttomma rymden. Just ja, det finns också planeten Altair One, som befolkas av cowboys och ett gäng som hyllar guden Harley-David-Son. För det är den sortens film.

Monster i Galaxina

Monster i Galaxina

Produktionsdesign;

Första halvan ser helt OK ut. Speciellt rymdskeppsinteriörerna, och Galaxinas inbyggda kontrollpanel i handflatan. Men när de väl börjar rusa omkring nere på planetens yta, bland skådisar i gräsligt illasittande monstermasker, så tappar både handling och det visuella helt fokus.

Luckor i manus,

Det är 3008 och världen har inte kommit längre än att den befolkas med bara karlar som ser ut som leftovers från discoeran, som är lika manschauvinistiska som någonsin.

Thos, Buzz och Galaxina

Thos, Buzz och Galaxina

Domen:

En kultfilm enligt standarddefinitionen, men som komedi försöker den ju dessutom vara rolig på riktig. Men även om det är gott om bisarra bihistorier som åtminstone får mig att le, så faller de rena skämten ofta platt, som om de hämtats från kasserade manussidor av produktionsteamet Zucker, Abrahams och Zucker (Airplane). Den försöker sig också på parodiversioner av scener från andra rymdfilmer, som Alien, och gör blinkningar till stonerpubliken. Till slut känns det som en SNL-sketch som fått pågå lite för länge.

Fler filmer som den här+

Jag vill slå ett slag för den underskattade Star Warsparodin Ice Pirates, som är kul på riktigt, och betydligt mer tempofylld. Och bara några år senare skulle ju filmens andra förebild, Mel Brooks, göra slag i saken i sin egen rymdparodi Spaceballs.

Därför blev vi förälskade i Philae

Philae touchdown (foto: ESA)

Philae touchdown (foto: ESA)

Det kan ha undgått få vetenskapsintresserade att europeiska rymdstyrelsen ESA i veckan har fått en triumf med rymdfarkosten Rosetta som under tio år har färdats över ett avstånd av 500 miljoner kilometer, för att lägga sig i bana kring kometen #67P. Höjdpunkten var då Rosetta sände ned en landare till kometens yta häromdagen – världshistoriens första kometlandning. Det var en händelse tillräckligt historisk för att Vangelis skulle göra en symfoni till landningens ära:

Men triumfen är inte bara vetenskaplig utan lika mycket social och PR-mässig. Den som stal hela showen var nämligen den lilla kometlandaren Philae, som har twittrat hela veckan via sitt konto @Philae2014, såväl till mamma @ESA_Rosetta några kilometer bort som en ständigt växande skara följare nere på Jorden. Philae pratar hela tiden i första person, gärna direkt till Rosetta, och ”han” berättar vad ”han” håller på med:

Men snart börjar en mer olycksbådande händelseutveckling att rapporteras i media: Philae har landat i skuggan, och hans batterier är på väg att ta slut. I värsta fall kommer han att tvingas ned i sovläge innan något av alla data han samlat in skickats upp till Rosetta. Och både Rosetta och Philae verkar medvetna om att tiden håller på att rinna ut:

Number Five från Short Circuit

Number Five från Short Circuit

Storyn om den strävsamma och hjältemodiga lilla roboten som, påhejad av Rosetta, använder sina sista krafter för att utföra sitt vetenskapliga uppdrag slog an en känslomässig sträng hos både twittrare (som skickade mängder med uppmuntrande tweets till Philae) och hos annars strikta vetenskapsjournalister. Vetenskapsradion har producerat ett antal artiklar där Philae omnämns som en sorts person, som ”jobbar” och nu sover men som kan komma att vakna igen. Vetenskapsradions ”Philae kan vakna igen” är en artikel bland många. Dramatiken fick sitt smått vemodiga slut den 15 november då Philae lyckades sända över all data enligt plan, men sedan var tvungen att somna då batteriet inte kunnat laddas upp.

Stopp, vänta lite här nu. Pratande robotar? Ja, det är ju förstås en människa någonstans nere på ESA som skriver tweetsen, men denna någon fann en ton och timing som fick oss att ta den lilla modiga kometlandaren till våra hjärtan. Att Philae inte ser särskilt häftig ut, den har lite nedlåtande beskrivits som en diskmaskin, tror jag bara ökar vår benägenhet att identifiera oss med den. Jämför vi med filmrobotar som R2D2, Number Five (från Short Circuit) och Wall-E, så ser vi att vi människor har lätt att relatera till det som är litet och gulligt, och om det dessutom är en underdog med ett omöjligt uppdrag, 500 miljoner kilometer hemifrån, så spelar det inte så stor roll om hjälten är av kött och blod eller kretskort och hårdplast.

Strategin att antromorfisera, alltså förmänskliga, sina robotar har ESA lånat från amerikanska NASA. Deras Curiosity Rover på Mars är en riktig sociala medier-stjärna med inbyggd selfiepinne och 1,7 miljoner twitterföljare till kontot @MarsCuriosity. Självklart har Curiosity hört av sig till Philae med tips om hur man bäst går till väga då man landar på en främmande planet:

 

Är detta en infantilisering av rymdutforskningen, eller början på ett helt nytt sätt att prata om vetenskap i ett digitalt socialt sammanhang? Jag, som alltid är benägen att ryckas med då det gäller antropomorfiserade robotar, ser det som en smart metod för NASA och ESA att hålla människor intresserade av rymdforskning i en era då det sker mycket få bemannade rymdfärder. Genom att ge sina rymdforskande robotar varsin internetpersona för en publik som börjar bli vana att kommunicera naturligt med sina elektroniska apparater, skapar ESA och NASA ett personligt engagemang för forskningsprojekt som annars hade legat långt bortom intressesfären för vanligt folk.

Och vi får något mer: genom att vi alla är medvetna om att ”Philae” inte är en person som har några riktiga känslor, så kan vi se honom kämpa på och somna in där på sin komet, utan att de för den skull närmar sig den tragedi som det hade inneburit om mänskliga astronauter gick förlorade. Om den här kommunikationsstrategin kan få hundratusentals twittrare att heja på en kometlandare halvvägs till Jupiter, så kan det bara vara positivt. Och när du väl fått upp ögonen för det här sättet att se på rymdforskning, får du bonusen i att hädanefter för alltid se på Mars som planeten helt befolkad av robotar.

Wall-E

Wall-E

För eller emot Interstellar?

Här diskuterar vi den mest omdebatterade rymdfilmen i år, Interstellar av Christopher Nolan. En varning till dig som ännu inte sett filmen: i det här inlägget förekommer spoilers för filmen. Vi avslöjar detaljer, och hur filmen slutar. Om du ännu inte har sett Interstellar, och inte vill få överraskningarna avslöjade i förväg, gå hellre till Rymdfilms recension av InterstellarSå, du har blivit varnad. Nedanför den här vackra bilden av rymdskeppet Endurance, förekommer stora spoilers! Välkommen att själv deltaga i diskussionen!

Endurance Interstellar

Endurance Interstellar

De svenska medierna har gett Interstellar hyfsade betyg. DN tyckte att endast Nolan kan lyckas skapa intimitet i ett sådant apokalyptiskt äventyr. Svd kallar den maffig och monumental. Roger Wilson i Kulturnytt är mer kluven och anser att den inte är någon ny 2001, utan har en tröttsam hollywoodsk kärna bakom den episka fasaden.

I de internationella recensionerna har tongångarna bitvis varit hårdare. Filmen har 74% fresh på Rotten Tomatoes, och det är tydligt att de allra flesta är överens om att filmen har sina brister och märkligheter. Den är pompös, lång, pretentiös, sentimental, spretig, dötrist och tråkig och…alldeles, alldeles underbar. Om man ändå gillar Interstellar, trots dess brister, blir till slut en fråga om personlig läggning och smak. Men vilka är det då som kommer med den hårdaste kritiken, och vad går den ut på?

Dels har vi de som tycker att storyn inte är psykologiskt trovärdig, utan hemfaller åt melodrama. Io9.com kallar filmen för både den bästa och den värsta rymdopera du sett, och beskriver det träffande som att det är två filmer, en bra och en dålig, som långsamt kolliderar. Skribenten Annalee Newitz tycker inte att engagemanget i huvudpersonerna matchar den enorma skalan på berättelse:

The problem with this film is that the emotions evoked by its landscapes are not matched by the characters. Monolith-shaped robot TARS crackles with more personality than Cooper, Brand and Murphy.

Samma kritiker påpekar också de något gammaldags könsrollerna, där machomannen Cooper är den aktive upptäckaren och de båda kvinnliga huvudrollerna kännetecknas av passivitet och är beroende av kärlek för att motivera sin existens.

Från io9 kommer även en mer positiv analys, där filmen jämförs steg för steg med 2001. Är detta svaret på vad Nolan vill ha sagt?

Den of Geek tycker att Nolan har ett något klumpigt handlag, och inte litar på sitt eget manus utan hårt försöker hamra in sina budskap i den stackars publiken. Dylan Thomas dikt deklameras inte bara en, utan fyra gånger. Okay, we get it, skriver Den of Geek, men tycker också att det sammanlagda värdet av de duktiga skådespelarna, Hans Zimmers soundtrack och de episka rymdlandskapen överstiger bristerna:

Interstellar may not be as mind-blowing as many of us hoped, and may be too manipulative for others, but Christopher Nolan reaches for the stars with this one, and his journey is just rich enough to keep us along for the ride.

Den andra kategorin av kritik riktar in sig på de många vetenskapliga underligheterna. Denna grupp kritiker får astrofysikern Neil deGrasse Tyson representera, då han uttalat sig flitigt om Interstellar på Twitter. Här har vi några exempel på vetenskapliga konstigheter som Tyson funnit:

If you can poke through a tesseract and touch books, why not just write a note & pass it through?

If wormholes exist among our planets, then why can’t one open up near Earth instead of Saturn?

If you crack your space helmet yet keep fighting, the Planet’s air can’t be all that bad for you.

 

Interstellar

Interstellar

Själv är jag kluven, som jag skrev i Rymdfilms recension. Jag fann mig bli väldigt underhållen, men hörde samtidigt hur bänkgrannarna på bion gäspade något då 50 minuter återstod av de 2 timmarna och 47 minutrarna. Jämfört med den tighta och korta Gravity, så visar Interstellar att större och längre inte nödvändigtvis är bättre. Jag lutar dock åt att förlåta Nolan hans brister, och ta Interstellar för vad den är: ett maffigt spektakel med messiaskomplex. Och jag tycker robotarna är fantastiskt roliga.

Här är några funderingar som jag har:

  • Vad är egentligen gravitationsanomalierna? Detta påpekades av en läsare på Facebook: det antyds i filmen att Coopers tidigare krasch berodde på gravitationsanomalierna. Men vad är dessa, egentligen? I Murphys sovrum var det ju Cooper själv som orsakade dem. Men på en global skala?
  • Överlevde Cooper färden in i det svarta hålet? Dr Mann påpekar flera gånger att man ser sina barn alldeles innan man dör. Coopers färd in i Gargantua verkar onekligen vara slutet för honom, men plötsligt hamnar han i ”tesserakten” och svävar omkring i sin dotters bokhylla. Med tanke på att tiden, då man närmar sig händelsehorisonten, sträcks ut i all oändlighet, skulle hela sista delen av filmen (från och med bokhyllescenen) kunna vara den döende Coopers sista hallucination.
  • Varför skickar Dr Brand den äldre iväg Cooper, om han nu inte tror på uppdraget som sådant? Och om han egentligen inte trodde på plan A, varför skickar han iväg sin egen dotter? Om det för att hon ska kunna populera den nya världen i plan B – varför berättar han i så fall inte det för henne och därmed ökar chansen att hon ska fatta de rätta besluten? Det verkar vara en mycket bisarr strategi att skicka iväg den sista besättningen någonsin utan att avslöja för dem vilket deras egentliga uppdrag är (hej, Prometheus! Hej Sunshine!)
  • Hur kan det bli så enorma vågor med knähögt vatten, på vattenplaneten?
  • Hur tar sig TARS och CASE framåt i svår terräng? (Förmodligen med samma framdrivningssystem som R2D2)

Några kul detaljer:

  • Rymdskeppet Endurance är utformat som en klocka, med tolv timmar och själva skeppskroppen som visaren. Passar bra ihop med tidstemat.
  • ”Tesseract” är ett begrepp som är lånat från barnboksklassikern A Wrinkle in Time som just beskriver maskhål i rymdtiden. Alla borde läsa den boken!
  • Hans Zimmer använder sig av kyrkorgel i musiken, med flera partier som anspelar på Also sprach Zarathustra av Richard Strauss, också känd som musiken från 2001.
  • Rymdstationen på slutet av filmen är en Stanford Torus, av samma slag som i Elysium.

Vad tycker du? Och vilka mysterier, konstigheter och frågor om filmen har du funderat över?

Interstellar (2014) – Do not go gentle into that good night

USA 2014, regi: Christopher Nolan, manus: Jonathan och Christopher Nolan, producent: Christopher Nolan, Emma Thomas och Lynda Obst. Musik: Hans Zimmer.

Matthew McConaughey Anne Hathaway och David Gyasi i Interstellar

Matthew McConaughey Anne Hathaway och David Gyasi i Interstellar

Handlingen.

Hård science fiction möter familjemelodram i detta ganska gravallvarliga, intergalaktiska epos på tre timmar, signerat Christopher (regi) och Jonathan (manus) Nolan. På papperet är Interstellar en rättfram äventyrshistoria, om en sista rymdexpedition som kan bli räddningen för mänskligheten då Jorden hotar bli obeboelig. Vi följer ett team av astronauter som reser genom ett maskhål, under ledning av Cooper (Matthew McConaughey i högform) och Amelia (Anne Hathaway). Deras livsfarliga uppdrag på ogästvänliga planeter i en fjärran galax skildras i effektfull växelverkan mot det allt mer hopplösa ickelivet på vår egen klimatförändrade planet. Coopers förhållande till sin dotter på Jorden är filmens bultande, såriga hjärta. I ett traditionellt manligt dilemma slits han mellan upptäckardriftens längtan bort och kärleken till sin familj.

Svart hål i Interstellar

Svart hål i Interstellar

Pretentionerna?

Handlingen är visserligen en linjär berättelse i grunden, men enkelheten är skenbar. Liksom i sina tidigare filmer Inception och Memento bygger nämligen Christopher Nolan upp sin film i lager efter lager av mysterier, och som så ofta förr står den obevekliga Tiden i centrum. I Nolans värld är tidens gång det samma som personlig förlust, och sorgen över detta överskuggar allt annat. Astronauternas uppdrag för dem nämligen till randen av det svarta hålet Gargantua, där relativitetsteorins tidsförskjutning gör att varje minut motsvarar månader på Jorden. Astronauterna vet att varje timme som går motsvarar år av deras anhörigas liv, men de kan inget göra för att stoppa processen. Coopers lilla dotter Murphy hinner växa upp och själv börja arbeta för NASA, alltmedan hon med tilltagande förtvivlan väntar på ett livstecken från sin pappa. Timglasets sand rinner alltför snabbt, och astronauterna börjar tvivla på sitt uppdrag och på människans framtid. De fylls av självömkan och ånger, och vänder sig mot varandra.

Posters för Interstellar

Posters för Interstellar

Men det finns fler teman i Interstellar än den personliga tragedien. Mänsklighetens bristande dådkraft och upptäckarglädje är något som Nolan låter flera av sina huvudpersoner orera om i långa monologer. Sensmoralen är att ingen annan än vi själva kommer att rädda oss ur klistret vi fastnat i. Här upphör text och subtext att vara åtskilda, då handling och symbolik smälter ihop och blir samma sak. Den åldrande doktor Brand (Michael Caine) läser stycken ur poeten Dylan Thomas fantastiska dikt om döden, Do not go gentle into that good night. Mer tydligt än så kan inte budskapet skrivas oss på näsan.  Är det smart eller ytligt? Jag kan inte riktigt bestämma mig.

Landaren i Interstellar

Landaren i Interstellar

Rymdskepp och världsbygge!

Mer än de flesta andra filmer på senare år gör Interstellar verkligen skäl för epitetet ”rymdfilm”, endast slagen i klassen av förra årets Gravity. Inte nog med att handlingen faktiskt utspelas till stora delar ombord på olika rymdskepp – rymden får också symbolisera ett antal poänger om mänskligt liv som regissören vill göra. På så vis ansluter Interstellar till en fin tradition som den delar med science fiction-genrens klassiker, som jag tidigare skrivit om i Därför behöver vi berättelser om rymden. Utforskandet av rymden står här för människans vetenskap och vilja att ständigt förbättra sig. I det dystopiska USA där Cooper lever har historierevisionister suddat ut Apollo-expeditionerna till Månen, för att befolkningen inte ska få för sig att vetenskapen kan ge dem en utväg. Myndigheter och medborgare har istället ingått en tyst överenskommelse om att utan motstånd långsamt dö kvävingsdöden medan de vaktar över sina pestsmittade majsfält. Men Dr Brands NASA står för trotset inför det oundvikliga slutet, som får ord då Michael Caine väser fram den dikt som Dylan Thomas skrev till sin egen döende fader:

Do not go gentle into that good night,
Old age should burn and rave at close of day;
Rage, rage against the dying of the light.

Though wise men at their end know dark is right,
Because their words had forked no lightning they
Do not go gentle into that good night.

Good men, the last wave by, crying how bright
Their frail deeds might have danced in a green bay,
Rage, rage against the dying of the light.

Wild men who caught and sang the sun in flight,
And learn, too late, they grieved it on its way,
Do not go gentle into that good night.

Solklart va? Genom att Michael Caine läser dikter om döden, ska vi ta oss samman och skicka folk till ett maskhål som mycket tyder på de inte kan komma tillbaka från.

Endurance i Interstellar - ser ut som en klocka

Endurance i Interstellar – ser ut som en klocka

Robot i InterstellarFilmens rymdskepp och teknologi är verkligen coola och kan delas upp i rymdskepp och robotar. Bland skeppen är den stora, snurrande rymdstationen Endurance huvudnumret, och dess ringformade struktur där arificiell graviation kan åstadkommas med en snurrande huvuddel av skeppet. Nån påpekade för mig när vi var på bio att de tolv boxliknande strukturerna längs perimetern på Endurance liknar timmarna på en klocka, med den snurrande raketen som visaren på ett ur. Tiden tickar på, bokstavligen och symboliskt. Endurance är skeppet på vilka flera mindre dockar och tillsammans styr de genom ett artificiellt skapat maskhål vid Saturnus. Bland annat finns de aerodynamiska Lander 1 och 2, och även de bostadsmoduler som innehåller labb och sovplatser kan lyfta och ta sig upp i omloppsbana.

Robotarna CASE och TARS vars kantiga former får dem att likna vandrande bokstäver från något interstellärt typsnitt då de tultar genom snön efter de förvirrade astronauter de är satta att följa i döden. Du har antagligen aldrig sett något liknande tidigare. Roliga är de också: eller vad sägs om en robot som skojar om att den håller på att räkna ned till självförstörelse?

Landaren i Interstellar

Landaren i Interstellar

Produktionsdesign;

Oavsett om du tänder på de stora känslorna i storyn, så ka ingen förneka att Interstellar är ett fotografiskt och designmässigt storverk. Filmat på ”riktig” film av fotograf Hoyte van Hoytema, med nästan endast praktiska rymdskeppseffekter (dvs filmade modeller och byggda interiörer istället för heldigitala miljöer – allt är utsökt designat, koreograferat och fångat på film. Ljudmixningen av Gregg Landaker och Gary Rizzo håller Oscarsklass. Jag är också förtjust i musiken av Hans Zimmer, som inte har den ständiga bam-bang-blam-takten från Batman utan även har mer elektroniska partier för det inte så bombastiska. Jag tar hatten av för en lång rad scener av sådant vi aldrig sett gestaltat på detta vis förut: bilden av ett rymdskepp som surfar i utkanten av ett svart hål, bilden av en tsunami på flera hundra meter och rymdskeppet som flyr undan den för att inte krossas av vattenmassorna. Och mot slutet en flygning genom ”den femte dimensionen” som är en värdig homage till den klassiska trippade flygscenen i slutet av Stanley Kubricks 2001.

Jessica Chastain spelar Murph

Jessica Chastain spelar Murph

Domen:

Det finns stunder av sublim skönhet i Interstellar, som då Endurance surfar längs med händelsehorisonten vid det svarta hålet eller Dr Manns tårar då han får sett en människas ansikte av kött och blod efter så många år. Vissa sekvenser glömmer jag förmodligen aldrig, trots att de är korta: som den gammaltestamentligt stora våg som reser sig över rymdskeppet, eller skriften som Murphys ”spöke” lämnar efter sig i dammet på golvet i hennes flickrum.

Men det finns också andra scener där den distanslösa känslostormen slår över i det ofrivilligt parodiska. Som rymdskeppskamraten som hälsar de återvändande Brand och Cooper med grått skägg och klagar ”Ni var borta 23 år, började tro att ni inte skulle dyka upp…” Som Michael Caine med världens längsta dödsscen i extrem närbild. Matthew McConaughey balanserar för det mest på rätta sida det patetiska, men även han trillar ned i avgrunden ett par gånger, med snoret rinnande och ögonen uppspärrat fuktiga. ”Chewing the scenery” som man säger på engelska.

Interstellar är helt enkelt inte ett fläckfritt mästerverk, och det är inte Nolans starkaste film. Gravallvaret kombineras dessutom med en speltid på 2 timmar 45 minuter, och jag måste säga som det här: ibland är den lite långtråkig. Det är många utdragna akter som hade tjänat på att klippas ned tio minuter vardera. Då jag såg filmen på bio var det många i publiken som verkade få träsmak efter 2/3, och jag är helt enkelt lite orolig för att rymdfilmsgenren som helhet kommer att ta skada av så här superlånga superallvarliga filmer av det här slaget. Tre timmar med hobbyfilosoferande astronauter som talar om Kärleken som en fysisk kraft är helt enkelt inte för alla.

Jag som faktiskt är specialintresserad finner mig dock både underhållen och till slut förtrollad av Interstellar. Brister i psykologisk trovärdighet och de ytligt skildrade mellanmänskliga relationerna vägs med råge upp av den kraftfulla konstnärliga visionen, de smarta twistarna i berättelsen och det utflippade slutet med förklaringen till spökhistorien. Jag tycker att Matthew McConaugheys galna utstrålning är en av filmen stora tillgångar, som lirar fint tillsammans med den sarkastiska humorn från hans båda robotvänner CASE och TARS. Jag uppskattar de högt ställda ambitionerna, trots att de inte uppnås till varje del.

Så trots att Interstellar bitvis kan vara irriterande, kan jag inte komma med någon annan rekommendation till dig som har det minsta intresse för sci-fi: sälvklart ska du gå och se det här filmen.

Cooper och Murphy i Interstellar

Cooper och Murphy i Interstellar

Fler filmer som den här+

Mest lik i anden, men anspråkslösare i budget och framtoning är den fina, och hjärtskärande Voices of a distant star, som jag recenserade häromveckan. Även här gör tidförskjutningen att det är svårt att hålla kärleken ihop, speciellt som det blir många år mellan SMS:en. Jag drar också självklart paralleller till 2001, som handlar om nästa språng i evolutionen med hjälp av mycket högre stående varelsers hjälp. Och med Carl Sagan’s Contact från 1997 med än Jodie Foster och en viss Matthew McConaughey i huvudrollerna.