För eller emot Interstellar?

Här diskuterar vi den mest omdebatterade rymdfilmen i år, Interstellar av Christopher Nolan. En varning till dig som ännu inte sett filmen: i det här inlägget förekommer spoilers för filmen. Vi avslöjar detaljer, och hur filmen slutar. Om du ännu inte har sett Interstellar, och inte vill få överraskningarna avslöjade i förväg, gå hellre till Rymdfilms recension av InterstellarSå, du har blivit varnad. Nedanför den här vackra bilden av rymdskeppet Endurance, förekommer stora spoilers! Välkommen att själv deltaga i diskussionen!

Endurance Interstellar

Endurance Interstellar

De svenska medierna har gett Interstellar hyfsade betyg. DN tyckte att endast Nolan kan lyckas skapa intimitet i ett sådant apokalyptiskt äventyr. Svd kallar den maffig och monumental. Roger Wilson i Kulturnytt är mer kluven och anser att den inte är någon ny 2001, utan har en tröttsam hollywoodsk kärna bakom den episka fasaden.

I de internationella recensionerna har tongångarna bitvis varit hårdare. Filmen har 74% fresh på Rotten Tomatoes, och det är tydligt att de allra flesta är överens om att filmen har sina brister och märkligheter. Den är pompös, lång, pretentiös, sentimental, spretig, dötrist och tråkig och…alldeles, alldeles underbar. Om man ändå gillar Interstellar, trots dess brister, blir till slut en fråga om personlig läggning och smak. Men vilka är det då som kommer med den hårdaste kritiken, och vad går den ut på?

Dels har vi de som tycker att storyn inte är psykologiskt trovärdig, utan hemfaller åt melodrama. Io9.com kallar filmen för både den bästa och den värsta rymdopera du sett, och beskriver det träffande som att det är två filmer, en bra och en dålig, som långsamt kolliderar. Skribenten Annalee Newitz tycker inte att engagemanget i huvudpersonerna matchar den enorma skalan på berättelse:

The problem with this film is that the emotions evoked by its landscapes are not matched by the characters. Monolith-shaped robot TARS crackles with more personality than Cooper, Brand and Murphy.

Samma kritiker påpekar också de något gammaldags könsrollerna, där machomannen Cooper är den aktive upptäckaren och de båda kvinnliga huvudrollerna kännetecknas av passivitet och är beroende av kärlek för att motivera sin existens.

Från io9 kommer även en mer positiv analys, där filmen jämförs steg för steg med 2001. Är detta svaret på vad Nolan vill ha sagt?

Den of Geek tycker att Nolan har ett något klumpigt handlag, och inte litar på sitt eget manus utan hårt försöker hamra in sina budskap i den stackars publiken. Dylan Thomas dikt deklameras inte bara en, utan fyra gånger. Okay, we get it, skriver Den of Geek, men tycker också att det sammanlagda värdet av de duktiga skådespelarna, Hans Zimmers soundtrack och de episka rymdlandskapen överstiger bristerna:

Interstellar may not be as mind-blowing as many of us hoped, and may be too manipulative for others, but Christopher Nolan reaches for the stars with this one, and his journey is just rich enough to keep us along for the ride.

Den andra kategorin av kritik riktar in sig på de många vetenskapliga underligheterna. Denna grupp kritiker får astrofysikern Neil deGrasse Tyson representera, då han uttalat sig flitigt om Interstellar på Twitter. Här har vi några exempel på vetenskapliga konstigheter som Tyson funnit:

If you can poke through a tesseract and touch books, why not just write a note & pass it through?

If wormholes exist among our planets, then why can’t one open up near Earth instead of Saturn?

If you crack your space helmet yet keep fighting, the Planet’s air can’t be all that bad for you.

 

Interstellar

Interstellar

Själv är jag kluven, som jag skrev i Rymdfilms recension. Jag fann mig bli väldigt underhållen, men hörde samtidigt hur bänkgrannarna på bion gäspade något då 50 minuter återstod av de 2 timmarna och 47 minutrarna. Jämfört med den tighta och korta Gravity, så visar Interstellar att större och längre inte nödvändigtvis är bättre. Jag lutar dock åt att förlåta Nolan hans brister, och ta Interstellar för vad den är: ett maffigt spektakel med messiaskomplex. Och jag tycker robotarna är fantastiskt roliga.

Här är några funderingar som jag har:

  • Vad är egentligen gravitationsanomalierna? Detta påpekades av en läsare på Facebook: det antyds i filmen att Coopers tidigare krasch berodde på gravitationsanomalierna. Men vad är dessa, egentligen? I Murphys sovrum var det ju Cooper själv som orsakade dem. Men på en global skala?
  • Överlevde Cooper färden in i det svarta hålet? Dr Mann påpekar flera gånger att man ser sina barn alldeles innan man dör. Coopers färd in i Gargantua verkar onekligen vara slutet för honom, men plötsligt hamnar han i ”tesserakten” och svävar omkring i sin dotters bokhylla. Med tanke på att tiden, då man närmar sig händelsehorisonten, sträcks ut i all oändlighet, skulle hela sista delen av filmen (från och med bokhyllescenen) kunna vara den döende Coopers sista hallucination.
  • Varför skickar Dr Brand den äldre iväg Cooper, om han nu inte tror på uppdraget som sådant? Och om han egentligen inte trodde på plan A, varför skickar han iväg sin egen dotter? Om det för att hon ska kunna populera den nya världen i plan B – varför berättar han i så fall inte det för henne och därmed ökar chansen att hon ska fatta de rätta besluten? Det verkar vara en mycket bisarr strategi att skicka iväg den sista besättningen någonsin utan att avslöja för dem vilket deras egentliga uppdrag är (hej, Prometheus! Hej Sunshine!)
  • Hur kan det bli så enorma vågor med knähögt vatten, på vattenplaneten?
  • Hur tar sig TARS och CASE framåt i svår terräng? (Förmodligen med samma framdrivningssystem som R2D2)

Några kul detaljer:

  • Rymdskeppet Endurance är utformat som en klocka, med tolv timmar och själva skeppskroppen som visaren. Passar bra ihop med tidstemat.
  • ”Tesseract” är ett begrepp som är lånat från barnboksklassikern A Wrinkle in Time som just beskriver maskhål i rymdtiden. Alla borde läsa den boken!
  • Hans Zimmer använder sig av kyrkorgel i musiken, med flera partier som anspelar på Also sprach Zarathustra av Richard Strauss, också känd som musiken från 2001.
  • Rymdstationen på slutet av filmen är en Stanford Torus, av samma slag som i Elysium.

Vad tycker du? Och vilka mysterier, konstigheter och frågor om filmen har du funderat över?

Annonser

3 comments

  1. Svaret på det där med knähögt vatten är väl att vågorna är JÄTTEhöga? (Som med tsunamis). Först så drar sig vattnet undan jättemycket för att sedan komma tillbaka en masse?

    Det jag har svårare att förstå är hur snubben som står typ bredvid rymdskeppet kan bli omsprungen av en robot som ska långt bort och tillbaka.

    Och Murphy är väl befriande feministisk? Hur ofta se vi kvinnor på film som är briljanta vetenskapsmän och protagonister i kampen att rädda världen?

  2. Vågorna är lättförklarade tycker jag. Det är ju skapliga gravitationsfluktuationer på planeten de befinner sig på, eller? Det är tidvatten helt enkelt.

    Tunga hälsningar /Thomas

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s