Därför blev vi förälskade i Philae

Philae touchdown (foto: ESA)

Philae touchdown (foto: ESA)

Det kan ha undgått få vetenskapsintresserade att europeiska rymdstyrelsen ESA i veckan har fått en triumf med rymdfarkosten Rosetta som under tio år har färdats över ett avstånd av 500 miljoner kilometer, för att lägga sig i bana kring kometen #67P. Höjdpunkten var då Rosetta sände ned en landare till kometens yta häromdagen – världshistoriens första kometlandning. Det var en händelse tillräckligt historisk för att Vangelis skulle göra en symfoni till landningens ära:

Men triumfen är inte bara vetenskaplig utan lika mycket social och PR-mässig. Den som stal hela showen var nämligen den lilla kometlandaren Philae, som har twittrat hela veckan via sitt konto @Philae2014, såväl till mamma @ESA_Rosetta några kilometer bort som en ständigt växande skara följare nere på Jorden. Philae pratar hela tiden i första person, gärna direkt till Rosetta, och ”han” berättar vad ”han” håller på med:

Men snart börjar en mer olycksbådande händelseutveckling att rapporteras i media: Philae har landat i skuggan, och hans batterier är på väg att ta slut. I värsta fall kommer han att tvingas ned i sovläge innan något av alla data han samlat in skickats upp till Rosetta. Och både Rosetta och Philae verkar medvetna om att tiden håller på att rinna ut:

Number Five från Short Circuit

Number Five från Short Circuit

Storyn om den strävsamma och hjältemodiga lilla roboten som, påhejad av Rosetta, använder sina sista krafter för att utföra sitt vetenskapliga uppdrag slog an en känslomässig sträng hos både twittrare (som skickade mängder med uppmuntrande tweets till Philae) och hos annars strikta vetenskapsjournalister. Vetenskapsradion har producerat ett antal artiklar där Philae omnämns som en sorts person, som ”jobbar” och nu sover men som kan komma att vakna igen. Vetenskapsradions ”Philae kan vakna igen” är en artikel bland många. Dramatiken fick sitt smått vemodiga slut den 15 november då Philae lyckades sända över all data enligt plan, men sedan var tvungen att somna då batteriet inte kunnat laddas upp.

Stopp, vänta lite här nu. Pratande robotar? Ja, det är ju förstås en människa någonstans nere på ESA som skriver tweetsen, men denna någon fann en ton och timing som fick oss att ta den lilla modiga kometlandaren till våra hjärtan. Att Philae inte ser särskilt häftig ut, den har lite nedlåtande beskrivits som en diskmaskin, tror jag bara ökar vår benägenhet att identifiera oss med den. Jämför vi med filmrobotar som R2D2, Number Five (från Short Circuit) och Wall-E, så ser vi att vi människor har lätt att relatera till det som är litet och gulligt, och om det dessutom är en underdog med ett omöjligt uppdrag, 500 miljoner kilometer hemifrån, så spelar det inte så stor roll om hjälten är av kött och blod eller kretskort och hårdplast.

Strategin att antromorfisera, alltså förmänskliga, sina robotar har ESA lånat från amerikanska NASA. Deras Curiosity Rover på Mars är en riktig sociala medier-stjärna med inbyggd selfiepinne och 1,7 miljoner twitterföljare till kontot @MarsCuriosity. Självklart har Curiosity hört av sig till Philae med tips om hur man bäst går till väga då man landar på en främmande planet:

 

Är detta en infantilisering av rymdutforskningen, eller början på ett helt nytt sätt att prata om vetenskap i ett digitalt socialt sammanhang? Jag, som alltid är benägen att ryckas med då det gäller antropomorfiserade robotar, ser det som en smart metod för NASA och ESA att hålla människor intresserade av rymdforskning i en era då det sker mycket få bemannade rymdfärder. Genom att ge sina rymdforskande robotar varsin internetpersona för en publik som börjar bli vana att kommunicera naturligt med sina elektroniska apparater, skapar ESA och NASA ett personligt engagemang för forskningsprojekt som annars hade legat långt bortom intressesfären för vanligt folk.

Och vi får något mer: genom att vi alla är medvetna om att ”Philae” inte är en person som har några riktiga känslor, så kan vi se honom kämpa på och somna in där på sin komet, utan att de för den skull närmar sig den tragedi som det hade inneburit om mänskliga astronauter gick förlorade. Om den här kommunikationsstrategin kan få hundratusentals twittrare att heja på en kometlandare halvvägs till Jupiter, så kan det bara vara positivt. Och när du väl fått upp ögonen för det här sättet att se på rymdforskning, får du bonusen i att hädanefter för alltid se på Mars som planeten helt befolkad av robotar.

Wall-E

Wall-E

3 kommentarer

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.