Galaxina (1980) – galaxer i mina tajta braxer

USA 1980, regi och manus: William Sachs, producent: Marilyn Jacobs Tenser.

Galaxina

Galaxina

Handlingen.

I denna komedi/parodi på rymdgenren står rymdskeppet Infinity och dess värdelösa besättning av rymdpoliser i centrum. Kapten Cornelius Butt (japp, det är den sortens film) har fullt upp med att kasta sten på monstret som hålls inlåst i finkan och hålla reda på sina två slashasar till medhjälpare, cowboy Buzz och loverboy Thor. Ombord finns också en svart ghettosnackade amerikan med djävulsvingar, samt en gräsrökande asiatisk guru. Och sist men inte minst hemsöks korridorerna av roboten Galaxina (Playboymodellen Dorothy Stratten, som blev tragiskt mördad strax efter filmpremiären, något som bidragit till filmens kultstatus). Thor försöker få Galaxina i säng, men hon måste först beställa reservdelar till sitt underliv. Och så råkar Infinity på ett annat skepp, där en Darth Vader-liknande skurk härskar. Snart är de alla på jakt efter den mystiska juvelen The Blue Star, vars blotta omnämnande får himmelska fanfarer att ljuda (ungefär som Frau Blücher i Det våras för Frankenstein).

Pretentionerna?

Den försöker vara roligare och sexigare än den faktiskt är, och den önskar intensivt att den var gjord av Mel Brooks.

Infinity

Infinity

Rymdskepp och världsbygge!

Det är faktiskt inget fel på Intergalactic Police Cruiser Infinity – det är en smäcker kärra med kraftiga laserkanoner och rätt luxuösa bekvämligheter för att vara en polisbil: de långa subtilt upplysta korridorerna, de snurrande rymdfåtöljerna, och det faktum att officerarna äter middag med levande kandelabrar serverade av en robot iklädd hembiträdesdräkt. Mot Infinity ställs den maskerade Ordrics rymdskepp, som på ett rätt udda vis är utformat som en rovfågel och ger ifrån sig höga skrin där det rör sig i den lufttomma rymden. Just ja, det finns också planeten Altair One, som befolkas av cowboys och ett gäng som hyllar guden Harley-David-Son. För det är den sortens film.

Monster i Galaxina

Monster i Galaxina

Produktionsdesign;

Första halvan ser helt OK ut. Speciellt rymdskeppsinteriörerna, och Galaxinas inbyggda kontrollpanel i handflatan. Men när de väl börjar rusa omkring nere på planetens yta, bland skådisar i gräsligt illasittande monstermasker, så tappar både handling och det visuella helt fokus.

Luckor i manus,

Det är 3008 och världen har inte kommit längre än att den befolkas med bara karlar som ser ut som leftovers från discoeran, som är lika manschauvinistiska som någonsin.

Thos, Buzz och Galaxina

Thos, Buzz och Galaxina

Domen:

En kultfilm enligt standarddefinitionen, men som komedi försöker den ju dessutom vara rolig på riktig. Men även om det är gott om bisarra bihistorier som åtminstone får mig att le, så faller de rena skämten ofta platt, som om de hämtats från kasserade manussidor av produktionsteamet Zucker, Abrahams och Zucker (Airplane). Den försöker sig också på parodiversioner av scener från andra rymdfilmer, som Alien, och gör blinkningar till stonerpubliken. Till slut känns det som en SNL-sketch som fått pågå lite för länge.

Fler filmer som den här+

Jag vill slå ett slag för den underskattade Star Warsparodin Ice Pirates, som är kul på riktigt, och betydligt mer tempofylld. Och bara några år senare skulle ju filmens andra förebild, Mel Brooks, göra slag i saken i sin egen rymdparodi Spaceballs.

Annonser

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s