Månad: december 2014

Årets bästa science fiction-filmer 2014

Det har kommit fler science fictionfilmer under ”mellanåret” 2014  än ”succeåret” 2013 (Årets bästa science fiction-filmer 2013). Det kom bara två riktiga blockbusters som utspelas i rymden – men dessa gjorde desto större avtryck.Närmare trettio nya filmer har jag recenserat, och här är de elva bästa utvalda till listan Årets bästa science fiction- och rymdfilmer 2014. Bland de elva hittar vi fyra stora Hollywoodproduktioner, och sex av filmerna är från andra länder än USA. Två av filmerna har nollbudget. Scarlett Johansson är med i två. På listan finns några filmer från 2013 som fick svensk distribution under 2014.

Wanderers

Wanderers

12. Wanderers

Den kortaste filmen på listan är en svensk indefilm på nollbudget, som till Carl Sagans berättarröst visar oss hur människans framtid i solsystemet kommer att se ut. Filmen gjorde mycket välförtjänt sensation över halva världen, mer eller mindre över en natt. Det är något ståpälsframkallande i kombon av de vidsträckta panoramabilderna tillsammans med Sagans poetiska ord. Ett måste på din spellista. Regi: Erik Wernquist.

11. Predestination

En tidspolis reser fram och tillbaka genom decennierna, i jakt på en gäckande terrorist. Han stöter på en mystisk könsbytare, som visar sig kunna sitta inne med svaret på många gåtor. Denna australiska dramafilm baseras på en novell av Robert Heinlein, och lyckas utan större åthävor bygga en stämningsfull mysteriehistoria som får oss att tänka. Bra dialog och utmärkta huvudroller av Ethan Hawke och Sarah Snook. Regi: Peter och Michael Spierig. Finns på svenska on demandtjänster.

10. The Signal

En mystisk liten indiefilm som inte så många har sett, och som bjuder på tillräckligt många bra thrillerögonblick och överraskningar för att stå sig bland betydligt dyrare och kändare rymdfilmer. Den är också hemtrevligt geekig, med den smått asociale hackern Nic i huvudrollen. Tyvärr lyckas regissören William Eubank inte få ihop alla trådarna på slutet, men det är underhållande likafullt. Finns på svenska on demandtjänster.

Coherence (2013)

Coherence

9. Coherence

Listans andra film med nollbudget utspelas i och omkring ett vardagsrum där gästerna långsamt upptäcker att ett astronomiskt fenomen skapat flera kopior av deras hus, och av dem själva. Schrödingers katt förekommer, och det blir förvånansvärt kusligt när väl doppelgängertemat kickar in. Manus, regi och produktion av James Ward Byrkit, som anlitade vänner som skådespelare och filmade allt med en kamera. Väl värd ett par genomtittningar! Finns på svenska on demandtjänster.

8. Lucy

En futuristisk färgexplosion bjuder franske regissören Luc Besson oss på i sin sci-fi-saga om den utnyttjade tjejen som får revansch på sina förövare. Scarlett Johanssons sårade men tuffa Lucy luras in i en fälla av en svekfull vän i Taiwan, och tvingas av gangsters att smuggla knark i påsar som opereras in i magen. Men drogen är helt ny, och visar sig ha undergörande effekter i större doser. Lucy utvecklar superkrafter, som snabbt blir allt starkare. Sedan flippar berättelsen ut på allvar. Det förekommer såväl flygande poliser, dinosaurier, Big Bang och en levande dator. Freaky!

7. Jodorowsky’s Dune

OK, mind officially blown! En charmerande och ytterligt fascinerande dokumentär om den viktigaste rymdfilm som aldrig gjordes, filmen som skulle ha förändrat mänsklighetens historia för evigt om den bara blivit gjord. Och som trots det faktum att den inte finns mer än någon annan film har påverkat science fiction på vita duken. Ja, kanske mer än Star Wars. Jag rekommenderar den varmt för var och en som har det minsta intresse för rymdfilm.

Dawn of the planet of the apes

Dawn of the planet of the apes

6. Dawn of the planet of the apes

Fortsättningen på den ultrasmarte schimpansen Caesars (Andy Serkis) resa mot världsherravälde. Den ambivalente Caesar och den nattsvart hämndgirige Koba är ett elektriskt motsatspar, vars apigt episka slutkamp lyfter Dawn till oanade höjder. Det blir magiskt. Och regissören Matt Reeves lyckas med konststycket att få oss engagerade (och se skillnad på) ett antal animerade apors öde. Människorna är bara bifigurer.

Endurance Interstellar

Endurance Interstellar

5. Interstellar

Det finns stunder av sublim skönhet i Interstellar, som då Endurance surfar längs med händelsehorisonten vid det svarta hålet eller Dr Manns tårar då han får sett en människas ansikte av kött och blod efter så många år. Vissa sekvenser glömmer jag förmodligen aldrig, trots att de är korta: som den gammaltestamentligt stora våg som reser sig över rymdskeppet, eller skriften som Murphys ”spöke” lämnar efter sig i dammet på golvet i hennes flickrum. Men det finns också andra scener där den distanslösa känslostormen slår över i det ofrivilligt parodiska. Om man älskar eller hatar filmen blir till slut en fråga om smak. Jag älskar den. Regi: Christopher Nolan.

Under the skin

Under the skin

4. Under the skin

Scarlett Johansson igen, som köttätande alien på turné i Skottland. ”Åh, en alienrulle om en mansätande tjej som lockar killar med sex – den måste vi kolla på med lite popcorn sent en fredagkväll.” Nej, så ska man förmodligen inte titta på Under the skin – som den konstfilm den är kräver den din fulla koncentration och ett sinne öppet för frekvenser bortom genrekonventionerna. Det är en extistentiell film som du ska känna mer än förstå rationellt, och jag gillar det. Scarlett säger ingenting, men förmedlar mer än tusen ord skulle förmå. regi: Jonathan Glazer.

Tom Cruise Edge of tomorrow

Tom Cruise Edge of tomorrow

3. Edge of tomorrow

Soldaten William Cage (Tom Cruise) har gång på gång en riktigt usel dag i denna smarta mashup av Aliens, Måndag hela veckan och 12 monkeys. En intelligent krigsfilm, vars karaktärer inte alls bara är stridsmaskiner, utan snarare yngre kusiner till figurer från någon film av James Cameron. Filmen lever på ett finurligt och tight tidsresemanus där regissören Doug Liman hela tiden driver handlingen framåt genom tidslooparna till något nytt. De många överraskningarna gör att EoT förmodligen inte håller att se om särskilt många gånger, men första gången har man riktigt roligt. Regi: Doug Liman.

Slagsmål i Snowpiercer

Slagsmål i Snowpiercer

2. Snowpiercer

Vid första påseende kan Snowpiercer glida under radarn, förlorad i stimmet av amerikanska dussindystopier. Men detta är en geekig diamant dold bland kolbitarna: den första engelskspråkiga filmen från koreanske Bong Joon-ho. En mörk, allegorisk skröna där allt som är kvar av livet på Jorden efter klimatkatastrofen ryms ombord på tåget Snowpiercer, som oavbrutet vrålar fram över den frusna tundran. Med hot, våld och pompösa predikningar hålls de fattiga längst bak i tåget i schack, ända tills den dag då den unge Curtis (Chris Evans) och hans vänner (bland andra Jamie Bell och John Hurt) gör revolt. Med fast beslutsamhet slår de tillbaka mot Wilfords maskerade lakejer, och beger sig av genom vagn efter vagn – på väg till Framdelen av tåget. Där möter dem en värld mer bisarr än de någonsin kunnat ana. En film med många detaljer, mycket humor och ett varmt hjärta.

guardians-of-the-galaxy-nova-spaceships

Guardians of the galaxy

 

1. Guardians of the galaxy

Det är egentligen ingen konkurrens i toppen på årets lista över de bästa rymdfilmerna. Guardians of the galaxy har allt, och kommer att hålla i många år framöver som en modern rymdfilmsklassiker. Det är en ny generations Star Wars. Dessutom är det en komedi, vilket starkt bidrar till dess framgångar. GotG är början på något helt nytt i Marvels filmer: ett stort upplagt, myllrande rymdepos av samma kaliber som gamla Star Wars men med Marvels nya, självmedvetna metaglimt i ögat. En sådan braksuccé hade förstås inte varit möjlig utan en regissör med en stark vision och förmågan att realisera den. Men den hemliga ingrediensen är inte en hisnande specialeffektbugdet, utan gammal hederlig komisk timing. James Gunn har gjort en absurd fars, där varje ögonblick som hotar att bli för uppblåst eller högtidligt punkteras av att dialogen spårar ur. Det händer gång på gång, och på alla de rätta ställena. Inte ens vid de allra mest känsliga ögonblicken väjer Gunn för att tramsa till det, och resultatet blir ändå aldrig bara tramsigt. Bådar mycket gott inför kommande Marvelfilmer, men också Star Wars VII, som ju kommer i slutet av 2015.

Fler filmrecensioner: Alla rymdfilmer från 2014

Snowpiercer (2014) – världen är ett tåg, och du åker inte första klass

Snowpiercer med bland annat John Hurt och Chris Evans

Snowpiercer med bland annat John Hurt och Chris Evans

Korea 2014, regi: Bong Joon-ho, manus: Bong Joon-ho och Kelly Masterson, producent: Park Chan-wook

Handlingen.

Vid första påseende kan Snowpiercer glida under radarn, förlorad i stimmet av amerikanska dussindystopier. Men detta är en geekig diamant dold bland kolbitarna: den första engelskspråkiga filmen från koreanske Bong Joon-ho (som gjorde den moderna monsterklassikern The Host). En mörk skröna baserad på serien av Jacques Lob, där allt som är kvar av livet på Jorden efter klimatkatastrofen ryms ombord på tåget Snowpiercer, som oavbrutet vrålar fram över den frusna tundran. Längst fram finns Det heliga loket, där tågets skapare och mänsklighetens frälsare Wilford (Ed Harris) lever i dyster ensamhet. Hans brutala underhuggare, med Mason (en grotesk Tilda Swinton) i spetsen, har ett tydligt budskap till tågets övriga invånare: – Wilfords goda vilja och lok är de enda som håller oss vid liv, och det strikta klassystem som råder ombord är nödvändigt för att inte kaos ska utbryta och vi alla ska frysa ögonblickligen ihjäl i permafrosten.

Med hot, våld och pompösa predikningar hålls de fattiga längst bak i tåget i schack, ända tills den dag då den unge Curtis (Chris Evans) och hans vänner (bland andra Jamie Bell och John Hurt) gör revolt. Med fast beslutsamhet slår de tillbaka mot Wilfords maskerade lakejer, och beger sig av genom vagn efter vagn – på väg till Framdelen av tåget. Där möter dem en värld mer bisarr än de någonsin kunnat ana, och konspirationer hotar dem inifrån.

Tilda Swinton i Snowpiercer

Tilda Swinton som Mason i Snowpiercer

Pretentionerna?

En rasande uppgörelse med klassamhället och en skenande värld där de styrandes lögner kontrollerar folket genom att få oss att tro att vi alla kommer att dö om vi inte håller oss på plats. Det skenande tåget är en allegori för vår egen skenande värld, och vi reser definitivt inte i första klass. Så övertydligt symboliskt och samtidigt så elegant ihopfantiserat, att det blir ett rent nöje att bland myllret av detaljer hitta parallellerna till vårt samhälle. Det nöjet kan man ha, oavsett om man håller med om samhällsanalysen eller inte. Bra allegorier är 50% övertygelse, 50% hantverk.

Snowpiercer är ett tåg - eller ett rymdskepp

Snowpiercer är ett tåg – eller ett rymdskepp

Rymdskepp och världsbygge!

Precis som man kan hävda att The Abyss skulle kunna handla om astronauter, inte dykare, hävdar jag att Snowpiercer skulle kunna handla om ett arkrymdskepp lika gärna som ett tåg. Snowpiercer är Battlestar Galactica, Aniara eller något av alla andra flyende rymdskepp som stävar genom den mörka, kalla rymden utan hopp om att någonsin komma fram. Det är en sluten värld, med egna spelregler och inga platser utanför den hårda hierarkin. Samtidigt pågår intrigerandet och maktkampen, år efter år. Men i Snowpiercer har sci-fi-genrens väntade rymdskepp bytts ut mot ett tåg, eftersom människan i denna berättelse aldrig lyckades komma bort från Jorden innan klimatet slog om. På köpet får vi den kraftfulla metaforen med Världståget – rusar fram i cirklar, utan mål, dömt att upprepa samma resa i oändlighet, och med vagnarna på rad som metaforer för ett klassystem. Att lämna tåget är lika med en dödsdom – en bannlysning från gemenskapen som leder till ögonblicklig förfrysning. Åtminstone vill Mason att vi ska tro det. Ibland känner jag att konceptet med Världståget är för corny, men ger också en konstnärlig frihet till regissören i och med att han inte behöver göra en helt realistisk berättelse. Detta är en saga.

Slagsmål i Snowpiercer

Slagsmål i Snowpiercer

Produktionsdesign;

Utmärkt foto och tätt filmade scener i de trånga tågvagnarna. En gradvis förändring från instängdhet och mörker till öppenhet och ljus – och samspelet mellan dessa gör hela tiden det visuella intressant. Fighter i slowmotion  De få exteriörerna ser lite lågupplösta ut, men det är inget som stör särskilt mycket. Vi bjuds på en mäktig lavin mot slutet, men de riktigt viktiga detaljerna i Snowpiercer är små och nära oss.

Det heliga loket i Snowpiercer

Det heliga loket i Snowpiercer

Domen:

En genuint originell sci-fi-film där regissören verkligen hamrar in sitt något övertydliga budskap. Men helheten blir mycket större än de många enskilt tunghänta metaforerna, helt enkelt eftersom manuset är så bra och regissören vet precis hur kan ska jobba på flera nivåer samtidigt. Tempot är därför högt, och mellan dialogerna om världens jävlighet bjuder Bong Joon-ho på scen efter scen som etsar sig fast på näthinnan och stannar kvar i minnet efteråt: De maskerade fascisthuliganerna med sin stora fisk. Masons straffpredikan och det grymma kroppsstraffet som utdöms till en upprorsmakare. Violinistparet som skiljs åt efter ett livslångt äktenskap. De dallrande gelébitarna som fattiga tvingas äta. Det myllrar och vibrerar i Snowpiercer, med ständigt nya detaljer att upptäcka. Och precis då man tror att man kommit underfund med filmen, förändras allt då Curtis och hans vänner når de surrealistiska främre vagnarna i tåget. Det är kul och det är bisarrt. Alltmedan Världståget fortsätter sin färd längs de nedfrusna spåren, låter Bong Joon-ho berättelsen spåra ur helt – och till slut sitter vi alla där och blinkar mot solen och undrar vad fasen var det som hände egentligen? I love it.

Mest minnesvärda scen,

Det finns många, men det är något med skolklassen och deras läskiga fröken.

Snowpiercer är nummer två på Rymdfilms lista över de bästa science fiction-filmerna 2014.

Dawn of the planet of the apes (2014) – apigt episkt magiskt

USA 2014, regi: Matt Reeves, manus: Mark Bomback, Rick Jaffa, Amanda Silver, producenter: Peter Chernin, Dylan Clark, Rick Jaffa, Amanda Silver

Dawn of the planet of the apes

Dawn of the planet of the apes

Handlingen.

Det är de där sista skälvande dagarna på året då vi gör årsbästalistor, och för andra året i rad kommer jag att inkludera science fiction som inte är rymdfilmer. Och den här apfilmen är med i min lista. Filmen är en direkt fortsättning på den rebootade Rise of the planet of the apes från 2011: här ser vi vad som hände efter upproret i den första filmen, då den superintelligenta Ceasar (Andy Serkis) och hans apvänner, inklusive den destruktive medhjälparen Koba (Toby Kebbell), rymde från djurparken i San Francisco och tog sin tillflykt i redwoodskogarna Muir Woods. I Dawn har ett dödligt virus härjat bland Jordens människor, som lever i ruinerna av sina en gång så stolta städer. Men aporna har blivit starkare, och fler. När allt står och väger inför en potentiellt förödande kraftmätning, börjar starka krafter på båda sidor att hetsa fram ett krig. Ska Caesar och hans mänskliga allierade lyckas slå ned de djuriska sidorna hos både apor och människor? Och vill Caesar ens försöka?

Pretentionerna?

Det är ett stort vågspel att göra en dramafilm i realistisk stil där de flesta huvudpersonerna är animerade med motion capture. Här görs det i ännu större utsträckning än James Cameron vågade sig på i Avatar för fem år sedan. Och gamblandet går hem: vi identifierar oss med aporna, och Andy Serkis lyckas åter att förmedla ett stort bråddjup genom masken. Storartat.

Dawn of the planet of the apes

Dawn of the planet of the apes

Produktionsdesign;

Jag säger det igen: storartat. Mycket mer raffinerat och levande gestaltat än i den ganska klaustrofobiska föregångaren där stora delar av filmen handlade om Caesar ensam i sin zoobur. Här öppnar landskapen och apornas värld upp sig, och känns organiska. Apornas massmöten är riktigt mäktiga, och det är också de många känslor som skådespelare och animatörer tillsammans lyckas förmedla genom apornas ögon och ansikten.

Luckor i manus,

Jag ska inte vara småsint men här är tre invändningar:

  1. Muir Woods ligger inte inom synhåll från Golden Gate, utan runt en och en halv timmes bilfärd norrut. Detta vet jag, eftersom jag använde den första filmen som färdkarta då vi var i San Francisco förra året. Missledande marknadsföring, som lurade mig att lura mina vänner att det var precis runt hörnet..
  2. För övrigt måste inte alla filmer i världen utspelas på Golden Gatebron, just sayin..
  3. Var tusan kommer alla apor ifrån?
Dawn of the planet of the apes

Dawn of the planet of the apes

Domen:

Jag gillade verkligen den förra filmen, med James Franco och John Lithgow. Inte mycket apor i den, dock. Där var den ensamme Caesar en ömklig gestalt, som en piskad hundvalp eller ett övergivet barn. Filmen gjorde knappast skäl för namnet Apornas Planet – en ensam apa gör ingen sommar, än mindre en planet. Men manusförfattarna och producenterna Rick Jaffa och Amanda Silver jobbar med längre perspektiv, och vet exakt hur de ska bygga upp sin historia. Här i film nummer två får vi i publiken vår belöning då Caesar växer till den episke ledargestalt som hans namn förpliktar till. Med horder av apor. Regissören Matt Reeves satsar allt på att vi verkligen ska orka engagera oss (och se skillnad på!) aporna och deras öden, och nästan hela fokus sätts på dem istället för på människorna. Och det funkar. Den ambivalente Caesar och den nattsvart hämndgirige Koba är ett elektriskt motsatspar, vars apigt episka slutkamp lyfter Dawn till oanade höjder. Det blir magiskt.

Predestination (2014) – intelligent tidsresedrama

Australien 2014, regi och manus: Peter och Michael Spierig, producenter: Paddy McDonald, Tim McGahan, Michael Spierig

Sarah Snook i Predestination

Sarah Snook i Predestination

Handlingen.

Baserad på Robert Heinleins ”All you zombies”. En ärrad tidresande polisagent (Ethan Hawke) har vigt sitt liv åt att stoppa terroristen The Fizzle Bomber, men läget är nu desperat. Han reser i tiden mellan decennierna på jakt efter denna gäckande massmördare och ofta slutar uppdragen med att han själv omkommer i bombdåden. För varje uppdrag syr kårens läkare hjälpligt ihop honom. Till sist är det uppenbart att hans sinne och kropp bara håller för ett sista uppdrag, under vilket han träffar på den unge mannen John (Sarah Snook), som kan ha en ledtråd till terroristens identitet. John visar sig dock ha många hemligheter. Bland annat att han föddes som kvinnan Jane.

Pretentionerna?

En intelligent filmatisering av Heinleins eleganta novell från 1959, med gott om oväntade vändningar och överraskningar på vägen. Lyckas förvilla och missleda oss tillräckligt mycket utan att för den skull någonsin tappa tråden.

Space Corps i Predestination

Space Corps i Predestination

Rymdskepp och världsbygge!

Det finns flera tematiska paralleller till en annan Ethan Hawke-film, nämligen den utmärkta Gattaca från 1997. Här är det den unga Jane, en kroniskt överambitiös outsider, som drömmer om att få resa upp i rymden. Hon gör allt hon kan för att ta värvning vid Space Corps – en märklig elitskola, vars egentliga syfte bara blir dunklare allteftersom filmen fortskrider. Rymden och dess utforskande står här, liksom i Gattaca, för en nästan omänsklig nivå av elitism, som en vanlig ung människa riskerar att krossa sig själv för att uppnå. Liksom Vincent i Gattaca har Jane en hemlighet som diskvalificerar henne från skolan, och gör henne sårbar för sådana som vill utnyttja henne.

Produktionsdesign;

Mättade färger och murriga skuggor kombinerat med smakfull produktionsdesign gör Predestination till en stillsam fest för ögat. Få specialeffekter, och desto mer detaljomsorg i scenografi och kostym.

Mest minnesvärda scen,

En utmärkt gåtfull dialog mellan agenten och John, i den bar där agenten jobbar undercover. John avslöjar sin historia, bit för bit, med underbar cynism och galghumor.

Ethan Hawke i Predestination

Ethan Hawke i Predestination

Domen:

En tät och njutbar science fiction-film som står ut från mängden genom fokus på komplext berättande som tvingar oss i publiken att faktiskt använda hjärnan. Som alla bra tidsresefilmer bjuder den på några rejäla tidsparadoxer att ligga sömnlös över. Utmärkta skådespelare med Sarah Snook som den klarast lysande stjärnan.

Fler filmer som den här+

Jag har redan nämnt Gattaca. Vi har också topplistan De 20 bästa filmerna om tidsresor

Alla rymdfilmer från 2014

Här är alla de science fiction- och rymdfilmer från 2014 som bloggen har recenserat eller omnämnt, i bokstavsordning. Som vanligt blandar bloggen rymdfilmer med robotfilmer och vanlig sci-fi. Fler listor hittar du här:

Abduction – RYMDFILM. Amerikansk skräckthriller som förmodligen innehåller det som står på förpackningen. Straight to on demand, me thinks.

Birdman – SCIENCE FICTION. Michael Keaton som avdankad superhjälte, ”Birdman”, som försöker göra comeback. Trailer Ännu ej recenserad av Rymdfilm.

Captain America: The Winter Soldier – SCIENCE FICTION. Ett politiskt konspirationsdrama om övervakning och om ändamålen helgar medlen. En av Marvels mörkare filmer, i en något mognare ton.

Coherence – RYMDFILM. Ett astronomiskt fenomen visar sig på himlen, och sedan händer något mystiskt och oförklarligt med grupper av människor. Verkar vara lika delar intelligent science fiction och relationsdrama. Den här håller jag koll på.

Dawn of the planet of the apes – SCIENCE FICTION. Ett riktigt starkt drama med större fokus på aporna än i den första rebootade filmen, som kom för ett par år sedan. Caesar och de andra aporna har här ockuperat San Francisco, och ett dödligt virus sår död bland människorna. Samtidigt som Caesar och vissa människor söker fred mellan arterna, finns det starka krafter som önskar krig.

Debug – RYMDFILM. Modern hyllning till alla rymdskräckfilmer du kan tänka dig, med lite dokusåpa-touch. Inget som går till filmhistorien.

Ejecta – RYMDFILM. Av trailern att döma en något överspänd thriller om första kontakten, men åtminstone med ambitionen att visa påverkan på samhället om vi verkligen fick kontakt. Ännu ej recenserad av Rymdfilm.

Bill Paxton i högform i Edge of tomorrow

Bill Paxton i högform i Edge of tomorrow

Edge of tomorrowRYMDFILMUtmärkt tidsreseaction med Tom Cruise och Emily Blunt, som har recenserats här på bloggen redan. Årets trevligaste överraskning. På bio nu.

Earth to Echo – barnfilm som ekar av 80-talsklassiker som E.T och Upptäckarna.

Godzilla – MONSTERFILM. Till sist får allas favorit bland japanska eldsprutande skräcködlor, The Big G, en värdig Hollywoodadaption genom Legendary Pictures’ eldsjäl Thomas Tull och brittiske regissören Gareth Edwards.

Guardians of the Galaxy – RYMDFILM. Sommarens överraskande biohit, geekvärldens flavour of the year och allmänt en femetta till rymdopera. Dessutom är det en komedi, och det är en viktig anledning till varför den funkar så bra.

Interstellar – RYMDFILM. Christopher Nolans rymdfilm om utforskande av universum genom maskhål. Med Matthew McConnaughey som tvåbarnspappan som blir kapten för en sista desperat rymdexpedition som kan rädda alla människor. Men resan för dem farligt nära ett svart hål.

Jodorowsky’s Dune – RYMDFILMSDOKUMENTÄR. Vi får berättelsen om hur tidernas mest inflytelserika rymdfilm som aldrig filmades skulle ha blivit. Hyllad och hajpad rymdfilmsdokumentär – bara en sån sak.

Lucy – SCIENCE FICTION. Scarlett Johansson fortsätter sin sci-fi-odyssé med en ny superhjältefilm av Luc Besson. Året är 2069, och Scarlett spelar knarkkuriren i Tai Pei, Taiwman, som råkar få superkrafter. Därefter börjar saker spåra ur på riktigt.

Predestination – SCIENCE FICTION. En tidspolis (Ethan Hawke) viger sitt liv åt att stoppa en fruktansvärd terrorist redan innan bomberna börjat smälla. Men som vanligt med tidsresor kan tidsparadoxerna leda till oväntade kausalsamband.

Robocop – ROBOTFILM. Joel Kinnaman gör en stabil insats i denna ganska varsamma remake av Paul Verhoevens klassiker. Respektfullt mot originalet, men därmed tyvärr utan större överraskningar.

Snowpiercer – SCIENCE FICTION. Sydkoreanske Bong Joon-Ho bjuder oss på en helt fantastisk indieblockbuster med starkt symbolspråk – en dystopisk framtid som sprakar i regnbågens alla färger. Med bl a Tilda Swinton, John Hurt och Chris Evans. Ett måste.

Space Station 76 – RYMDFILM. I en parallell framtid som ser ut som 70-talet tänkte den sig, lever ett gäng udda existenser och robotar på en rymdstation. När en ny besättningsmedlem anländer vänds allt upp och ned. Med bl a Patrick Wilson och Liv Tyler.

The Congress SCIENCE FICTION. Fantasy/sci-fi-drama om skådespelerskan Robin Wright (The Princess Bride) som låter en digital kopia av sig själv säljas till Hollywood. ”Wrights livs roll” säger amerikanska kritiker.

The Machine – ROBOTFILM. Brittisk mashup av Blade Runner och Terminator, med en smula 1984 inblandat. Rekommenderas. Tillgänglig via playtjänster nu. Ej recenserad av Rymdfilm.

The Signal –  SCIENCE FICTION. Indiesensationen som alla pratade om efter Sundancefestivalen. Tre unga hackervänner dras in i en mycket mörk konspiration med alienövertoner. Sevärd, men ojämn.

The Zero Theorem – SCIENCE FICTION. En bisarr framtidsvision av Terry Gilliam, i vad som verkar vara samma andra som Brazil eller 12 monkeys. Med Christoph Waltz m fl. Vi hoppas på att Gilliam tagit sig samman och skapat något minnesvärt mer än på ytan. Jag var inget fan av Doctor Parnassus eller Grimm.

Transformers Age of Extinction – RYMDFILM/ROBOTFILM. Michael Bays fjärde robotfilm är en reboot, med Mark Wahlberg i huvudrollen. Mycket trams, men bra skurkar på den mänskliga sidan och ett gotiskt fängelserymdskepp gör att detta tretimmarsepos stundvis är hyfsat underhållande. Plus: dinosaurier!

Under the skin

Under the skin

Under the skin – RYMDFILM. Scarlett Johanssons tredje sci-fi-drama i år är en konstfilm där skotsk diskbänksrealism möter alienskräck. Inte helt olikt Låt den rätte komma in. Hypnotiskt!

Wanderers – RYMDFILM. Mot slutet av året kom en minisenstation: den svenska rymdkortfilmen Wanderers, med text och röst av Carl Sagan. Poetiskt och magiskt.

”Maybe it’s a little early. Maybe the time is not quite yet. But those other worlds, promising untold opportunities, beckon. Silently, they orbit the sun, waiting.” (Carl Sagan, Wanderers)

X-men Days of future past – SCIENCE FICTION/ROBOTFILM. Regissören Bryan Singer återvänder och samlar ihop ensemblerna från de båda generationernas X-men och bygger upp ett tidsresedrama som binder samman First Class med X-men I-III. Bitvis briljant (speciellt i början) och bitvis en smula snackigt och utdraget. Ian McKellen och Michael Fassbender är magnetiska (hoho). Ej recenserad av rymdfilm.

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

Brenton Thwaites som Nic i The Signal

The Congress (2014) – mörk och vacker framtidssatir

Frankrike/Israel 2013/2014, manus och regi: Ari Folman, producenter: Diana Elbaum, David Grumbach, Eitan Mansuri, Jeremiah Samuels

The Congress

The Congress

Handlingen.

En mörkt vuxen framtidssaga som växlar mellan trippiga animationer och vanliga skådespelare, och detta är också filmens tema. Den medelålders skådespelerskan Robin Wright (The Princess Bride, Forrest Gump) spelar sig själv. Hon har kommit förbi sina bästa Hollywoodår, och inser att erbjudandena om nya roller blir färre. Men ett filmbolag erbjuder henne en stor summa pengar om hon säljer sin avbild till dem, inscannad och digitaliserad ned till minsta leende. Därefter förlorar hon all makt över den publika figuren ”Robin Wright” – som blir evigt ung storstjärna i en animerad pseudovärld dit folk allt mer tar sin tillflykt. Den äkta Robin Wright åldras och blir förkrympt själsligen. Då hon en dag får en chans att själv ta den lilla drogampull som ger tillträde till fantasivärlden, blir frestelsen alltför stor.

Robin Wright i The Congress

Robin Wright i The Congress

Pretentionerna?

På en och samma gång en hyllning till den mänskliga fantasin och en varning till oss alla vad som väntar om vi helt hänger oss åt de artificiella världar som tekniken nu kan skapa. Folman bygger en elegant dubbel satir där Hollywoods samvetslöshet är den uppenbara driftkuckun. Men skådespelaren som säljer sin själ för att bli evigt ung är också en allegori över oss samtida människor.

Produktionsdesign;

En djupt originell film som fortsätter att överraska visuellt hela vägen fram till slutet. Den verkliga, icke animerade världen, skildras som en grå och med tiden preapokalyptisk värld stadd i ständigt sönderfall då dess unga, intelligenta och rika människor alla flytt in i den färgstarka drömvärld där egot är utplånat och alla kan vara det de vill. Men biljetten till drömvärlden är inte gratis – vilket inte lär förvåna någon. Dessa grådaskiga scener växlas mot den totalt psykedeliska färgexplosion som är The Congress motsvarighet till Looney Toons. Det är klassisk 2D-animation (”tecknad film”) i många former och fasoner, och det utgör större delen av The Congress‘ speltid. Jag garanterar att det är bland det intressantaste du sett i år. Produktionsdesignen är gjord av Bridgit Folman Films Gang, med David Polonsky och Joni Goodman som huvudanimatörer. Snyggt!

The Congress

The Congress

Domen:

Mer sci-fantasy än rymdfilm, och den hade premiär på Cannes redan 2013. Men ta mig tusan om inte The Congress smyger sig upp på min lista över 2014 års sci-fi-filmer ändå – den hade ju ändå bredare premiär i år. Jag gillar den som konstfilm mer än som klassiskt drama: den flödar formligen över av poesi, skönhet och emotionell tvetydighet, och är en film som tjänar på att upplevas med hjärtat snarare än hjärnan. Man bör inte grubbla så mycket över alla detaljer. Det finns nämligen en del direkt svaga aspekter av manuset och storyn underminerar tyvärr filmens uppbyggliga budskap om att inte förföras av passiviteten på Lycksalighetens ö. Det börjar bra, med IRL-Robins ambivalens inför att låta sig digitaliseras och en njutningsfullt elak satir över Hollywood. Men när Ari Folman släpper på sin föreställningskonsts fulla kraft, och låter drömbilder från sin fantasivärld skölja över oss, drabbas även vi av storögd förundran inför detta kosmiska myller, och där någonstans tappar jag liksom intresset för Robin Wright och hennes sjuka son. Spektaklet tar över. Men jag väljer som sagt att betrakta filmen som färg, form och poesi i rörelse, och finner att det räcker väldigt långt.

Debug (2014) – hackare slåss mot AI med samurajsvärd

Kanada 2014, regi och manus: David Hewlett, producent: Steve Hoban

Debug

Debug

Handlingen.

I vad som kanske är en framtidsvision för Pirate Bays grundare skjutsas en grupp dömda hackers runt i ett rymdskepp och tvingas utföra de allra mest oattraktiva IT-jobben i hela galaxen. Deras jobb är att felsöka trasiga rymdstationer och skepp, fixa buggar i mjukvaran och ”starta om” operativsystemen. Ni vet, som hackers gör. När de kommer till det övergivna fängelseskeppet Amphitrite går det dock snabbt åt helvete, då skeppets AI föga överraskande blivit självmedveten och vill döda alla människor som kommer i dess väg. Vad som kanske är lite överraskande ändå är att AI:n tar form av en man i kostym som går att döda med ett svärd, om man skriver rätt datorprogram. Tur att de är hackers!

Pretentionerna?

Jag tror att filmskaparen hade föresatsen att göra så många blinkningar tillbaka i thrillerhistorien som bara är möjligt, samtidigt som han uppdaterade storyn med en outhärdligt självupptagen grupp ungdomar och ett pajjigt datortema. Han lyckades!

Debug

Debug

Rymdskepp och världsbygge!

Hela filmen utspelas i rymden, så alltid något. Fängelseskeppet Amphitrite är enormt stort, även om vi inte direkt får någon överblick. Ett par klassiska kameraåkningar längs skrovet kastar inte så mycket ljus över rymdskeppsdesignen, då bilderna är alltför mörka och vinkeln för sned. Det enda vi fattar är att skeppet är stoooort. Insidan är självklart stämningsfullt upplyst, men det är lite svårt att förstå vad alla rymliga och fräscha rum och korridorer fyller för funktion i ett fängelse. Det finns exempelvis en spa-anläggning ombord. Men inga möbler eller annan inredning.

Produktionsdesign;

För att vara en kanadensisk lågbudgetskräckis ser Debug hyfsat tight ut. Jämfört med en mockbuster från The Asylum ser den till och med fin ut. Vissa visuella tricks funkar bra: den ständigt uppkopplade lilla besättningen har headsup-displayer och kommunicerar ständigt med varandra via radio. De stirrar så att säga rakt på oss i publiken nästan hela tiden, vilket känns som ett modernt grepp. Rymdskeppsmiljöerna lånar förstås friskt från föregångare i genren, men är alltför sterila för att bli intressanta. Inte heller filmens halvhjärtade blod- och gorescener ger något sug i magen.

Debug

Debug

Luckor i manus,

Jag kan bli riktigt irriterad på hur någon på fullt allvar år 2014 (nåja) kan skapa en handling som bygger på att en AI manifesterar sig själv på en datorskärm i form av en människa, och att riktiga människor kan programmera avatarer av sig själv som går in i datorn och slåss med svärd och nävar mot denna AI, så att AI:ns avatar blöder och dör – och därmed ”vinner” människorna över AI:n. Det är The Lawnmower Man, fast värre. Det är så dumt att klockorna stannar.

Debug

Debug

Domen:

Enligt uppgift säger regissören David Hewlett att han ville göra 2001, fast berättad från HALs perspektiv. Bitch, please. Du gjorde Resident Evil, fast utan monstren eller Milla Jovovich. Du gjorde The Matrix utan kampsport eller filosofi. Du gjorde Event Horizon utan en galen Sam Neill. Du gjorde Cube utan originaliteten. Du gjorde faktiskt en själlös och kall liten film, och det är synd om du verkligen försökte göra 2001 från HAL:s perspektiv. Bättre lycka nästa gång.

Wanderers (2014) – årets rymdupplevelse + intervju med filmskaparen

WANDERERS_the_great_red_spot_02

WANDERERS Jupiters stora röda fläck

Vi har sett den magiska svenska kortfilmen som gjort sensation senaste veckorna, och pratat med regissören Erik om vilken som är hans egen drömrymdfilm.

Vi är mitt inne i en rymdboom. Vetenskapligt, kommersiellt och populärkulturellt har rymden vår kollektiva uppmärksamhet på ett sätt som inte varit fallet sedan 70-talet. Internets engagemang i kometlandare Philae nyligen är bara ett exempel. Men ibland, som rymdfilmsbloggare, känner jag att de snygga hollywoodfilmer jag recenserar, bara skrapar på ytan till det som får mig att fascineras så av rymden. De tar ett rymdskepp, brassar på med bombastisk musik, och technobabbel. Men de säger inget om varför vi ska utforska rymden. Interstellar ger visserligen ett konkret svar på varför: Jorden kan inte föda oss i framtiden. Men årets starkaste rymdupplevelse för mig kommer inte från Christopher Nolan, utan från det osannolika paret Carl Sagan (astronom 1934-1996) och svenske frilansregissören Erik Wernquist. Det är en sublim upplevelse, långt mer emotionellt substantiell än Interstellar.

I svenska kortfilmen Wanderers (3 minuter 50 sekunder) bild- och tonsätts Carl Sagan som själv läser sin text från A Pale Blue Dot och verkligen visar oss varför vi ska utforska rymden. Vi får se korta scener av människor som tar rymdpromenader vid Jupiter, flyger nära kryogeysrarna på Saturnus måne Enceladus, och åker rymdhiss från Mars yta. Det är ståpäls genom hela filmen, och då Sagans sista ord ”…waiting” klingar ut, drabbar mig en fullständig visshet om att vi människor en gång kommer att få se allt detta i verkligheten. Carl Sagans röst i kombination med bilderna av Wernquist och musik av Christian Sandquist berör på djupet. Här är själva filmen:

Wanderers – a short film by Erik Wernquist from Erik Wernquist on Vimeo.

Uppmärksamheten har varit stor kring filmen, som höjts till skyarna på sociala medier, Slate och io9. Många halvt resignerade sci-fi-fans satte sig plötsligt upp, yrvakna i datorstolen, och blinkade förvånat mot de majestätiska vyerna av Saturnus ringar. – Wait! What?!

WANDERERS_excavation_01

WANDERERS Utgrävning av asteroid

Jag kontaktade Erik Wernquist för att höra lite mer om hur kan gjort och hur han tänker kring genren rymdfilm. Han arbetar till vardags som digital konstnär och animatör i Stockholm, och jag anar att den stora uppmärksamheten som filmen väckt eventuellt kan ha gjort det lite stressigt för Erik att hinna med. Men han svarade snabbt på mina mejl och tog sig tid att formulera utförliga svar på mina frågor. Och det visar sig att Erik Wernquist inte själv sett sig som en del av en stor rymdtrend, utan har känt sig lite ensam med sina tankar om rymdutforskning.

Med tanke på vilka budgetar som Hollywoodfilmer slukar för att producera ”effekter” är tanken på en oberoende filmskapare som åstadkommer det du har åstadkommit rätt hisnande. Hur mycket arbete har du lagt ned för att färdigställa filmen? Har du räknat timmar, eller kalendertid?
EW: – Jag måste erkänna att jag inte använt mig av några som helst banbrytande tekniker eller verktyg när jag gjorde filmen. Arbetet har ur ett tekniskt perspektiv varit enkelt, bara väldigt tidskrävande. Det är förvisso roligt och glädjande att även folk som arbetar med grafik och specialeffekter på hög nivå verkar tycka det jag gjort ser fint ut, men som sagt, det är inget speciellt med sättet jag gjort arbetet.
– Det är lite svårt att svara på exakt hur mycket tid jag lagt ner, men jag började för lite drygt två år sedan, och har hållit på i kortare och längre intervaller sedan dess. Kanske har jag jobbat sammanlagt ett halvår ungefär.
Varför har rymden och rymdfart just nu gjort sådan storstilad comeback i det allmänna medvetandet, i populärkulturen och vår gemensamma fantasi, tror du?
EW: – Jag har nog inte riktigt förstått att rymdintresset tycks ha växt på sista tiden, så jag har svårt att uttala mig om varför. Jag har så klart blivit glad av att se bra, genomtänkta och väl researchade filmer som Gravity och Interstellar gå upp på de stora dukarna, och det jättestora intresset för ESAs kometlandning härom veckan var uppmuntrande. Utöver vad jag läser för mig själv brukar jag annars vanligtvis känna mig ganska ensam i de här tankarna, men det verkar som jag haft lite fel där. Vilket är väldigt glädjande!

Räknar du med att göra fler rymdfilmer, med tanke på responsen du fått?
EW: – Jag är personligen väldigt intresserad av tankarna och spekulationer kring människans eventuella framtid i Solsystemet, så det är något jag hoppas kunna utveckla och jobba mer med.

Om du väljer den rymdfilm som är din egen personliga favorit, vilken är det?
EW: – Som sagt, både Gravity och Interstellar gav mig fina upplevelser, men när det kommer till realism och omfattning är det svårt att överträffa Apollo 13, vilken jag tycker är en helt fantastisk film. En annan favorit, även om den är lite mer utsvävande i tonen, är Contact. Jag väntar dock fortfarande på att ribban ska höjas rejält – någon form av filmatisering av [författaren] Kim Stanley Robinsons Mars-trilogi skulle kunna bli makalöst storartad.

På Erik Wernquists sajt kan man se stillbilder och läsa mer om inspirationen till filmen, och var det är vi egentligen ser. Konstnärlig frihet har tagits, men alla platser som förekommer i filmen baseras på verkliga platser i solsystemet.

WANDERERS_verona_rupes_03

WANDERERS Basejumping på Uranus måne Miranda

Vill du läsa mer om rymdfilm som genre? Här är några inlägg från bloggen som du kan gilla:

Därför behöver vi berättelser om rymden

Därför blev vi förälskade i Philae

Jodorowsky’s Dune – Den bästa rymdfilm som aldrig gjordes

Jakten på The Overview effect

Svenska vinterlandskap (Simon Stålenhags bilder)

Fem visioner av utomjordingar på film