Månad: februari 2015

Till minne av Mr Spock

Leonard Nimoy som Spock

Leonard Nimoy som Spock på 1960-talet

Världen sörjer idag förlusten av Mr Spock då skådespelaren, regissören och författaren Leonard Nimoy gick bort i sitt hem i Los Angeles. Han blev 83 år gammal. Därmed har vi förlorat tre besättningsmedlemmar från originalsättningen av Star Trek: Spock, Scotty och Doctor McCoy. Spock är utan konkurrens den största förlusten. I Leonard Nimoys tolkning blev bifiguren Spock inte bara Star Treks egentliga stjärna, utan också en populärkulturell ikon av en digintet som science fiction inte lyckats producera särskilt många av. För en bredare allmänhet är det förmodligen bara Leonard Nimoys hand, höjd i vulcansk hälsningsposition, och frasen ”Live long and prosper” som man känner igen från Star Trek. William Shatner får ursäkta. Nimoy lyckades ingjuta intelligens, djup och humor i sin rolltolkning, och hans lyskraft är en starkt bidragande orsak till att vi fortfarande får se nya varianter på Star Trek, snart femtio år efter det att tv-serien hade premiär 1966.

Mr Spock var egentligen en lustig bifigur i genren ”känslokall alien”, redan då en kliché inom genren. Men Nimoy spelade sin roll smart, med undertryckt passion och glimten i ögat. Snart levde tv-serien på spänningen i kraftfältet mellan den impulsive machomannen Kirk (Shatner) och Mr Spocks kyligt analyserande försteofficer. Snart visste vi precis hur logisk och irriterande en person från Vulcan är. Men genom den smarta twisten att Spocks mamma är en människa från Jorden tilläts rollfiguren att fördjupas, och Spock skildrades som en man som slets mellan logik och känslor. En inre konflikt som ofta bara antyddes genom ett par rynkade ögonbryn. I och med Spocks inträde på scenen förändrades för evigt hur utomjordingar kan skildras på film. Nu var de inte längre bara exotiska eller hotfulla. Nu kunde de med ens säga något om det mänskliga tillståndet.

Under 1980-talet gjorde stjärnskeppet Enterprise comeback på vita duken, med en allt mer åldrande och rundnätt besättning. Men Nimoy tycktes aldrig åldras på samma sätt som de andra. Han fick förstås rynkor med åren, men behöll ändå fräschören och skärpan i sin Spock. Han blev en sorts fårad Peter Pan, en utomjording fångad i tid och rum, opåverkad av medelåldern. 1982 valde Nimoy att avsluta sin Spockkarriär, i och med figurens död i Star Trek II, den bästa av de tolv biofilmerna. Berättelsen fokuserar till synes på kapten Kirk och dennes ångest inför att åldras; både en gammal fiende och en vuxen son dyker upp från det förflutna för att hemsöka honom. Men Spock finns där hela tiden, något inåtvänd och fundersam över filosofiska frågor om altruism och kollektivets bästa. Och när det verkligen gäller, kliver Spock fram och offrar sitt eget liv för sina kamraters, på ett mycket plågsamt vis. Spocks sista ögonblick är figurens finaste stund. Han är skild från James Kirk genom en glasruta på grund av strålningen, men de förenas trots det, då Spock efter alla deras år tillsamanns kallar ”Jim” för sin vän.

Men det var förstås aldrig på allvar på fråga att Nimoy skulle överge det universum som han var en av galjonsfigurerna för. Redan i Star Trek III 1984 återkom Nimoy, men denna gång som regissör. Och han spelade både huvudrollen och regisserade en av de mest framgångsrika Trekfilmerna, Star Trek IV från 1986. Spock hade också en stor roll i 1991 års grand finale för originalbesättningen, Star Trek VI. Då var Leonard Nimoy 60 år gammal. Men han skulle återkomma i sin paradroll ytterligare två gånger.

Leonard Nimoy som Spock

Leonard Nimoy som Spock 2009

Under 00-talet tycktes Trek uttjänt som popkulturfenomen, offer för allt för många derivat av originalkonceptet. Men då JJ Abrams blåste liv i franchisen med en reboot 2009 blev originalets Mr Spock bryggan mellan det gamla och det nya. Zachary Quinto är en porträttlik yngre kopia, och spelar sin roll som en hyllning till den äldre kollegan. Vad passade då bättre än att ”Spock Prime” fick åka tillbaka i tiden och möta sitt yngre jag? Och även om han var åldrad och grå, så fanns något av den gamla glimten kvar i Leonard Nimoys ögon. Hans mörka röst hade blivit grötigare, men tonfallet var det samma. Och jag tror att han var väl medveten om det faktum, att hade det inte varit för honom, hade det aldrig blivit någon uppföljning på den där 60-talsserien. De olika kaptenerna Kirk, Picard och Janeway må varit de som gett Star Trek stake. Men Leonard Nimoy och Mr Spock är dess själ.

Leonard Nimoy som Spock 1991

Leonard Nimoy som Spock 1991

Några roller och framträdanden av Leonard Nimoy som du eventuellt inte känner till…

  • Nimoy spelade rollen som psykiatern Kibner i 70-talsversionen av Invasion of the body snatchers
  • TV-serien Mission: Impossible
  • Cameoroller i The Big Bang Theory, The Muppet Show och Saturday Night Live
Annonser

Den oändliga osannolikheten – 10 största klichéerna från space opera

JUPITER ASCENDING

JUPITER ASCENDING

Jag recenserade syskonen Wachowskis rymdopera Jupiter Ascending häromdagen, och en läsare undrade frustrerat hur jag kunde gilla filmen. Dess story är ju inte logisk för fem öre. Den psykologiska trovärdigheten är noll. Och manus vimlar av krystade situationer som helt uppenbart bara tillkommit för att det tjänar dramatiken. Allt detta hade han rätt i, men jag väljer att bortse från det då jag bedömer Jupiter Ascending. Den hör nämligen till en genre, space opera, som har helt egna dramatiska regler att förhålla sig till. En riktig rymdopera behöver vare sig vara logisk eller rationell, utan har mer gemensamt med en klassisk saga än med hård science fiction. Alla klassiska berättelseelement måste finnas med, om de så ska tvingas in med skohorn, vaselin och god vilja. Huvudpersonerna är arketyper snarare än verkliga karaktärer, och de har så gott som alltid en quest att uppfylla, gärna med det onda mot det goda. Köper man inte det, kan man inte titta på rymdopera. Om det sedan blir en bra rymdopera beror på med vilken finess som de givna elementen kombineras, hur spännande äventyret är och hur hisnande specialeffekter filmskaparna lyckas klämma in.

Här har jag samlat de största och vanligaste klichéerna från genren space opera:

Slutstriden i Serenity

Slutstriden i Serenity

1. Kill switch / slutstriden

Klichén: Fienden kan ha tusentals droider, hundratusentals kloner och miljoner rymdskepp i en armada som sträcker halvvägs till Saturnus, med eldkraft att förinta hela stjärnsystem. Men hela styrkan blir helt utslagen, bara du du kopplar ur centraldatorn. Dra i spaken, spräng ett litet elskåp i en bunker eller slå ut moderskeppet. Vips så trillar tusentals robotar inom en radie av flera ljusår omkull exakt samtidigt. Och det finns inget motmedel: när du väl tryckt på knappen kan fienden inte få tillbaka kontrollen på något vis. Hela kriget avgörs dessutom i en slutstrid som inte sällan har formen av ett klassisk fältslag med de båda sidorna på varsin sida.

Exempel: Elysium: De idealistiska människosmugglarna programmerar om centraldatorn och gör alla papperslösa till medborgare i ett trollslag. Jedins återkomst: Rebellerna spränger kraftfältsgeneratorn på Endor. Det mörka hotet: Anakin spränger rymdstationen ovanför Naboo. Guardians of the galaxy: Så fort Ronan dör, kollapsar hela hans flotta. Edge of tomorrow: De spränger Omega-alien under Louvren, och resten av invasionsflottan neutraliseras. Oblivion. World Invasion Battle Los Angeles. Battleship. The Avengers, Independence Day, Pacific rim, The darkest hourStjärnornas Krig och Jedins återkomst – attacken på Dödsstjärnan. Star Wars I, II och III – så gott som alla strider är klassiska fältslag. Caine och Stinger mot en armé av robotar i Jupiter Ascending. Slutstriderna i Ender’s Game, The last starfighter, Serenity, Deep Space Nine, Iron Sky och ett otal andra filmer.

Varför? Sagor behöver ett ordentligt slut: en storstilad upplösning och resetknapp som löser alla konflikter i ett trollslag. Ett bra sätt att gå från klimax till filmslutet på tre minuter.

Ming i Flash Gordon, tillsammans med sin dotter

Ming i Flash Gordon, tillsammans med sin dotter

2. Schack matt

Klichén: Det enda sättet att lösa konflikten är att slå ut motståndarens kung, som i ett schackparti. Eller som slutbossen i ett datorspel. Besläktad med föregående kliché, men eftersom ondskan här personifieras av en enskild Mörkrets herre blir fortsatta stridigheter efter kungens död otänkbara.

Exemplen är oräkneliga: Stargate, Krull, Chronicles of Riddick, Star Trek Nemesis, Jedins återkomst, Starcrash, Flash Gordon, Masters of the universe, Femte elementet, Green Lantern, Guardians of the galaxy, The Black Hole

Varför? Varje saga behöver sin superskurk.

Galna kostymer på Vulcan

Galna kostymer på Vulcan

3. Rymdilluminati har alla svaren

Klichén: Universums mysterier och allmän new age-visdom vårdas av en orden av äldre mystiker i långa kaftaner med vida ärmar. De står på rad i bergig miljö, genomför ceremonier och tar självvåldigt viktiga beslut om galaxens framtid. Ibland är de ett högsta råd som hör till en civilisation. De har typ makt över liv och död och har ofta lustig hatt.

Exempel: Vulcans råd av vise i Star Trek III, Star Trek IV och Star Trek. Jediriddarna i Stjärnornas krig, Det mörka hotet och övriga Star Warsfilmer. Guardians of the universe i Green Lantern. Bene Gesserit-orden i Dune. Elementals i Chronicles of Riddick. Kryptons högsta råd i Man of steel och Superman. Bajorerna i Deep space nine.

Varför? Egentligen en rätt underlig tanke, att mystiker skulle ha någon plats i en högteknologisk civilisation. Förmodligen har den här klichén tillkommit för att förstärka sago- och äventyrselementet i rymdoperan. Ge den lite fantasystuk.

Yoda

Yoda

4. Dr Livingstone, I presume? Oändligt osannolika sammanträffanden

Klichén: Rymden är visserligen oändligt stor, men man träffar ändå alltid på en gammal bekant. Alla på en planet känner varandra. Då ditt rymdskepp landar på en för dig okänd planet, lyckas du alltid sätta ned rymdskeppet på gångavstånd från den okända plats där den du letar efter gömmer sig.

Exempel: Yoda i Jedins återkomst. Treasure Planet. Thor the dark world, där asarna landar på alvernas bakgård. Man of steel, där terraformeraren landar precis bakom det hus där Clark Kents redaktion ligger. Hela Star Trek Insurrection och Star Trek Generations. Interstellar, där de oavbrutet landar exakt på rätt ställe, och på slutet till och med flyttar sig flera ljusår med hjälp av de högre varelsernas mystiska bibliotek. Prometheus, där Noomi och de andra lyckas pricka in exakt det rymdskepp som var på väg till Jorden. Oblivion, där Jack är stationerad precis vid Manhattan. Lucy, som rör sig genom tiden men också mellan ett antal mycket sceniska vykortsvyer.

Varför? En planet = en stad. Ingen orkar hitta på mer bakgrundshistoria, och ingen filmskapare har råd att bygga mer. En realistisk rymdberättelse hade antagligen slutat med att ingen träffade på någon annan, någonsin. Hade varit rätt trist.

5. Inget annat skepp är i närheten

Klichén: Du är en kapten av många i en stor rymdskeppsflotta. Men då skiten träffar fläkten är det bara ditt skepp som funkar. Alla andra är på reparation, eller i andra änden av kvadranten, eller hinner bara inte fram förrän sekunden efter det att du klarat av ditt uppdrag. Om man inte visste bättre, skulle man tro att de föredrar att överlåta grovgörat på dig. Om det inte är så att du medvetet smitit undan från de andra, förstås.

Exempel: Praktiskt taget hela Star Trek The Next Generation använde detta trick för att skapa spänning i det gamla beprövade upplägget rymdskeppsduell. Alltid var det någon jonstorm som hindrade resten av Starfleet från att dyka upp. Trek på bio är inte bättre. I Star Trek III stjäl Kirk skeppet för att rädda Spock, i Star Trek IV har de en ensam klingonsk Bird of Prey som de åker tillbaka i tiden med, och i Star Trek Generations är Enterprise bara ute på en träningstur. I Star Trek Into Darkness smyger Enterprise iväg på ett hemligt uppdrag och hamnar helt ensamt i klingonskt luftrum.

Varför? En paradox med kliché 4, som tillkommit för att öka spänningen.

Enterprise D är extra uppiffat till den här filmen

Enterprise D

6. De har uppfunnit överljuskommunikation, men inte internet

Klichén: Rymdskepp susar genom galaxen och tillryggalägger många ljusår på några timmar. Genom subspace-kommunikation kan man prata i realtid med hemmabasen, också den flera ljusår borta. Men all data i din databank måste hämtas lokalt, inte via ett nätverk. Det rymdskeppet hade med sig då de lämnade hamn, är det de vet någonting om så länge uppdraget varar. Ofta finns informationen dessutom samlad på ett enskilt lagringsmedium, som en futuristisk usb-sticka som måste bäras omkring manuellt och endast kan skicka data inom radie av ett par meter. I den mån kommunikation med hemmabasen kan ske, används främst audio, som gammaldags radio. I vissa fall även video, som då blir brusig vid dålig mottagning som bilden på den gamla svartvita TV-apparat med inbyggd antenn som du brukade ha i sommarstugan. Det finns inga massmedier och därmed ingen nyhetsförmedling. Heller ingen övervakning, exempelvis av viktiga personer och rymdskepp. Om ditt rymdskepp träffar på ett annat där ute i nebulosan, så måste ditt skepps instrument identifiera det genom indicier, snarare än genom en sökning mot en gemensam databas där all rymdskeppsaktivitet loggas.

Exempel: Interstellar, där Cooper kan sno ett rymdskepp, utan att någon vet vart det tar vägen. Plus att alla viktig data finns samlad i TARS och CASE, som är semihumanoida robotar som måste gå omkring på två ben för att flytta information. Alla droider Star Wars, som besitter stora mängder data men inte har något närverk sinsemellan.

Varför? Filmskapare kan inget om datorer eller internet. Vissa författare har dock lyckats skildra nätet: Douglas Adams i Liftarens guide. Och Peter F Hamilton.

Bishop i Aliens

Bishop i Aliens

7. Dumma skepp och smarta humanoider

Klichén: Det vimlar av humanoida robotar i rymden, och många av dem är högintelligenta artificiella intelligenser (AI). Inte minst brukar de människolika androiderna ha självmedvetande, och ibland även dunkla drifter och stora egon. Men de största och mest avancerade maskinerna, rymdskeppen, har så gott som aldrig någon AI eller personlighet. Tänk på Star Trek The Next Generation, där skeppets android Data har officersgrad och definitivt ett jag som är ett subjekt i förhållande till andra. Men skeppet USS Enterprise har inget jag, och är helt klart en maskin av klassiskt snitt, som opereras av en besättning och är ett objekt i förhållande till deras subjekt. Data kan styra skeppet, men det gör han genom att använda sin androidkropps fingrar på tangentbordet. Att rymdskepp är dumma maskiner, en sorts mer avancerade fartyg, är regel i de flesta space operas.

Exempel: Jag kommer inte på ett enda självmedvetet skepp eller för den delen hus med en AI värld namnet, vare sig i Star Trek eller Star Wars. Moyra i Farscape är visserligen självmedveten, men är en levande varelse snarare än en maskin. Ikaros i Sunshine talar med egen röst, men tycks inte betrakta sig själv som ett subjekt. Och HAL 9000 i 2001 har visserligen självmedvetenhet, men är tydligt skild från rymdskeppet Discovery, som han är monterad i (och som funkar oberoende av honom). Samma med Auto, den smarta autopiloten på det “dumma” skeppet Axiom i Wall-E. Däremot vimlar det av smarta humanoider som är en del av besättningen: Data (Star Trek The Next Generation), The Doctor (Star Trek Voyager), David (Prometheus), Bishop (Aliens), R2D2 (Stjärnornas krig), Wall-E, Vincent (The Black Hole), TARS och CASE i Interstellar och alla cyloner i Battlestar Galactica.

Varför? Skulle förmodligen bli komplext att skildra ett rymdskepp med personlighet, då det inte har något ansikte eller kropsspråk.

8. Kejsaren är alltid en vit, heterosexuell man, till synes av arten homo sapiens

Klichén: Finns det en interplanetär kung eller pangalaktisk kejsare, alternativt Ondskans härskare, så är det en vit humanoid av manligt kön. Trots mångfalden av arter i den kända rymden, och förmodligen även mångfalden av kön och läggningar, så är tuppen i hönsgården alltid likadan. Vad är oddsen för det, om man tänker efter?

Exempel: Kejsaren i Star Wars, kejsaren i Starcrash, kejsaren i Flash Gordon, kungen i Ice Pirates, prins Balem i Jupiter Ascending, Paul i Dune, Lord Marshal i Chronicles of Riddick, kungen i John Carter. Skeletor?

Varför? Dålig fantasi hos manusförfattarna.

Princess Ardala i Buck Rogers

Princess Ardala i Buck Rogers

9. Rymddrottningar går alltid klädda i underkläder

Klichén: Make no mistake, jag älskar rymddrottningar – dessa glamourösa dragqueenliknande varelser med uppfluffat hår, genomskinliga negligéer och glittriga behåer. Men det verkar så kallt att springa omkring i bikini på rymdskeppen, och troligen inte särskilt bra för drottningens pondus i förhållande till sina undersåtar. Att space opera är så klichéfyllt just vad gäller könsrollerna, kan jag tycka är en av de tristare aspekterna.

Exempel: Alla kvinnor i Flash Gordon, Star Wars, Buck Rogers, Jupiter Ascending (Jupiter är klädd normalt i början och slutet, men går igenom en rymddrottningperiod i mitten av filmen), Battle Beyond The Stars, Galaxina, Barbarella, Starcrash m fl.

Varför? För mycket fantasi hos manusförfattarna.

10. Pirater, pirater, pirater

Klichén: Det vanligaste yrket i rymden är smugglare och pirat, tätt följd av cowboy. Hur småtjuvar och hobbykriminella kan göra tillräckligt stora vinster för att finansiera interstellär rymdfart framgår inte av historien. Inte heller varför den som har råd att flyga i överljushastighet envisas med att hänga med sluskar och lönnmördare på skumma hamnbarer.

Exempel: Han Solo i Stjärnornas krig. Starlord i Guardians of the galaxy. Besättningen på Serenity i Firefly och Serenity. Ice pirates. Treasue planet. Titan AE. Battle beyond the stars. Space truckers. Liftarens guide till galaxen. Pitch Black. Spaceballs. Jupiter Ascending. Buckaroo Banzai.

Varför? Det finns så många bra gamla äventyrsberättelser om havet att planka rakt av.

THE ICE PIRATES, (stående fr v-t-h): Ron Perlman, Robert Urich, Michael D. Roberts, (front): Anjelica Huston, 1984, (c)MGM

THE ICE PIRATES, (stående fr v-t-h): Ron Perlman, Robert Urich, Michael D. Roberts, (front): Anjelica Huston, 1984, (c)MGM

 

Jupiter Ascending (2015) – från fattig flicka till drottning av universum

USA/Australien 2015, manus och regi: The Wachowskis, producent: Grant Hill och The Wachowskis

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Handlingen.

Så gick syskonen Wachowskis eget rymdepos slutligen upp på bio efter ett års försening. Den excentriska regissörsduon utnyttjade extratiden väl, och resultatet är onekligen en rik visuell upplevelse. Storyn lånar frejdigt från kulturhistorien, och inte minst från genren space opera. Det är en vällustig och köttig rymdsaga som målas upp: ett vidsträckt rymdimperium härskar i Solsystemet, alldeles bortom jordmänniskornas uppfattningsförmåga. Den kungliga familjen Abrasax utgör kejsardömets dekadenta och skrupelfria maktcentrum, och de tre barnen till den framlidna Drottningen av Universum gör allt för att intrigera mot varandra. Prins Balem (en smått psykotisk Eddie Redmayne) har trumf på hand, och makten över handeln med universums mest värdefulla substans: ett elixir som ger evigt liv. Det framställs av människor, som slaktats likt boskap. Prinsens makt hotas då det avslöjas att Drottningen har återfötts på Jorden, i form av en fattig, ryskamerikansk städerska vid namn Jupiter Jones (Mila Kunis). Legosoldaterna Caine (Channing Tatum i Spocköron) och Stinger (Sean Bean) skickas till Jorden för att kidnappa Jupiter innan Balems dödspatrull hinner döda henne. En mäktig strid i luften ovanför Chicago ödelägger nästan staden. Jupiter kastas mellan olika interplanetära maktspelare som vill ha inflytande över henne, och genom henne Jorden. Prins Titus (Douglas Booth) ber henne att gifta sig med honom, samtidigt som han försöker röja Caine ur vägen. Rymdpoliserna i The Aegis vill arrestera Prins Balem. Och Prins Balem hotar att döda Jupiters familj för att förmå henne att abdikera. Till slut ligger mångas öden i den unga kvinnans händer. Ska hennes kungliga börd visa sig betyda något då sanningens minut närmar sig?

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Pretentionerna?

Originalmanus ger alltid guldstjärna i min bok, och detta är vare sig en reboot eller uppföljare. Lana Wachowski säger, kaxigt, att hon siktar på en mix av Homeros Odysséen och The Wizard of Oz. Jag vill lägga till Alice i Underlandet också: Jupiter faller uppåt istället för nedåt, till en galen fantasivärld som påminner både om Oz och den som Alice hittar i kaninhålet. Mycket av filmens berättarglädje finner vi i Jupiters möte med det knasiga folket på rymdstationer och rymdskepp. Vi kan väl i ärlighetens namn också addera influenser från tidigare filmiska rymdepos som Dune, Flash Gordon och Star Wars.

Jupiter Asending

Jupiter Ascending

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdopera som lägger tid på världsbygget och bakgrundshistorien. Det är en stilig film i varje detalj, från bisvärmen som hälsar sin drottning till striden i solnedgången över Chicago. Jorden ligger i filmens värld i utkanten av det stora rymdimperium som tycks befolka såväl vårt eget solsystem som rymden bortom: stora rymdskepp gör ständiga hyperrymdhopp (lika de i Battlestar Galactica) in och ut ur Solsystemet, och man anar att den maffiga industristad som döljer sig bland molnen i planeten Jupiters röda fläck bara är ett av Prins Balems många fästen.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Faktum är att vi får se en glimt av en luftig och skimrande vacker stad där alla hus ser ut som Frank Gehrys konserthus i Los Angeles. Här promenerar de tre kungliga syskonen omkring på terrasserna – är det familjen Abrasaxs hemplanet? De kungliga vältrar sig ständigt i lyx på sina skepp och rymdstationer, som är inspirerade av empirestil och egyptiska faraopalats. Varje liten aktivitet omges av ceremonier och pompa värdig Den förbjudna staden.

Rymdskeppen kommer i alla storlekar och former, och är grymt detaljerade. De kungliga skeppen från familjen Abraxas har smäckra vingar och mängder av små art deco-liknande krusiduller som ger dem en sorts steampunkkänsla. Polisskeppet från The Aegis är mindre extravagant, men inte mindre kraftfullt. Alla rymdskepp drar iväg med en flashig blixt då de hoppar till överljusfart.

Jupiter Asending

Jupiter Ascending

Ingen rymdfilm utan utomjordingar. Prinsen omger sig med arter och hybrider av alla de slag, och vi får se allt från klassiska ”små grå aliens” till humanoider med drag av olika djur. Caine är enligt uppgift en hybrid mellan människa och varg (därav spetsiga öron, eller vänta nu..) och piloten på polisskeppet har en liten elefantsnabel, genom vilken han trumpetar då han blir upphetsad. Mina favoritaliens är dock bevingade drakar med enorma tänder, mullrande röster och namn som Mr Greeghan.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Produktionsdesign;

Förutom The Wachowskis tydliga signatur, är filmens rika visuella stil ett resultat av samarbete mellan producenten Grant Hill, effektmakaren Dan Glass och filmfotografen John Toll. Det är ett barockt överdåd som ett kritiskt öga skulle kunna beskriva som cheesy as hell. Ibland blir estetiken så högljudd att den överröstar dramatiken – det är svårt att hålla koncentrationen på vad som sägs då en parad av hundratals märkliga aliens tågar förbi. Somliga välgestaltade scener, som de där en bisvärm hovrar som ett tyngdlöst släp bakom Jupiter, hastas förbi och betyder inte så mycket. Men det finns också ögonblick där glittret och överdådet vävs in i storyn på ett symboliskt vis: bröllopet mellan Jupiter och Titus (med klänningar av modedesignern Michael Cinco) som gästas av eliten från hovet.. tror man, tills Titus skrattar och avslöjar att hela sällskapet bara är fejk, simulationer som ska fylla ut tomma platser vid en ceremoni ingen ändå bryr sig om.

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Eddie Redmayne i Jupiter Ascending

Jag är rätt förtjust i det pompösa och mäktiga i en välkomponerad rymdopera, om det nu kan ha undgått någon. Men om jag jämför Guardians of the galaxy, en snarlik och samtida film, så är detaljfinishen i effekter och scenografi ett par divisioner lägre i Jupiter Ascending än i Guardians. För varje magnifik bröllopsklänning går det 30 generiska, grå trikåer.

Mest minnesvärda scen’

Mot slutet, då industrikomplexet på Jupiter håller på att implodera, och alla rymdskepp utom The Aegis hoppat iväg till säkert avstånd, hastar Caine och Jupiter med Caines flygande skor som enda framdrivningsmedel. Oändligt långsamt rör de sig som en ljusglimt genom de sammanstörtande svarta schakten.

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Terry Gilliam i Jupiter Ascending

Domen:

Med tanke på förseningen är den långt bättre än jag var rädd för att den skulle vara, men inte hälften så underhållande som filmskaparna hoppas på. Dess största brist är tempot, som hela tiden dras ned av långa expositionsscener där karaktärerna i detalj förklarar vad som måste vara fullständiga självklarheter för dem, så att ingen i publiken ska riskera att missförstå någonting.  Detta ger filmen två problem: För det första lämnas inget åt vår fantasi, i en film där publiken förmodligen är mer än villiga att fantisera vidare på egen hand. För det andra: om man ska lägga tio minuter på att förklara den genetiska uppbyggnaden hos Channing Tatum, bör man kanske hitta på något mer intressant än att han är ”ungefär som en hund.” Här ser vi en intressant skillnad mot Marvels Guardians of the galaxy, som nästan inte förklarade någonting alls om sin mycket komplexa bakgrundshistoria. Guardians är en bättre film som ett resultat av det.  Andra svagheter är en viss humorlöshet, och den sorts ytlighet som yttrar sig i väldiga mängder av bifigurer vars frisyrer är deras mest spännande personlighetsdrag. Även skådespelare med större roller, som Sean Bean eller Tuppence Middleton, levererar bleka roller. Det finns en personkemi mellan Mila Kunis och Channing Tatum, men jag hade önskat att speciellt hon fått lite mer att jobba med i manus.

Jupiter Ascending

Jupiter Ascending

Men Jupiter Ascending levererar mycket fint också. Framför allt som absurt, mänskligt drama i det lilla. Ett antal scener där Wachowskis zoomar in på enskilda detaljer i sin Bayeuxtapet fungerar riktigt väl. Jag älskar den knasiga tur med campa robotar på byråkratiska avdelningar som ska ge Jupiter hennes krona – där dyker Terry Gilliam upp i en roll som är en hyllning till Brazil, där finns en hel värld av outtalad frustration i de båda robotarnas dräpande blickar. Jag uppskattar de sluskiga men älskvärda figurer som är Jupiters ryska familj, som ständigt bråkar. Jag ler åt den neurotiska och supersmala kvinna som Jupiter städar hos. Samspelet mellan Stinger och hans dotter. Den rödnästa härolden. Och den trumpetande polispiloten. Hundra små detaljer som ger Jupiter en själ. Det var samma sak i Cloud Atlas: Wachowskis storhet, som den nu är, ligger inte i explosionerna och de svindlande perspektiven, utan i kontrasten mellan dessa och människorna.

Med det sagt älskar jag de enorma rymdstationerna, och hur de går under i hav av eld och rök. Har aldrig förstått kritiker som säger att det är för mycket effekter i en film. Allt handlar om hur bra effekterna är, och om filmen har ett hjärta. Jupiter Ascending har ett hjärta, och effekterna är utsökta. Du har inte levt förrän du sett Channing Tatum åka rollerblades i Jupiters röda fläck. Och nej, det var inte en eufemism.

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Channing Tatum och Mila Kunis i Jupiter Ascending

Fler filmer som den här+

Den mest uppenbara konkurrenten är Guardians of the galaxy, som egentligen skulle ha kommit samtidigt, och som sopar banan med Jupiter. Men vi ser också influenser från den tidigare rymdoperahistorien, med Rymdimperiet slår tillbaka, Dune och Flash Gordon som de mest kända.

Musik: Michael Giacchino

Foto: John Toll

Neill Blomkamp bekräftar att han ska regissera nästa Alien, eller?

Från Neill Blomkamps ännu inte filmade Alien

Från Neill Blomkamps ännu inte filmade Alien

Ända sedan sydafrikanske regissören Neill Blomkamp (District 9, Elysium, Chappie) la ut bilder från sitt aldrig realiserade förslag till Alienuppföljare (bilden) var det väl bara en tidsfråga innan filmbolaget skulle söka upp honom för att kolla om han är seriöst intresserad. Först hävdade han att han inte är redo att göra filmen, trots att han har så mycket färdigt i form av koncept och story.

Och så, igår, på Instagram…. BOOM! ”I think it’s officially my next film.” Senare bekräftade även Fox, som förutom denna Alien 5 även kommer att göra Prometheus 2 med Ridley Scott.

Detta är allt vi vet, men vi håller er uppdaterade..

Outpost 37 (2015) – utomjordingarnas sista strid

USA 2014, manus och regi: Jabbar Raisani, medskapare: Blake Clifton

Outpost 37 / Alien Outpost

Outpost 37 / Alien Outpost

Handlingen.

Också känd som Alien Outpost. Vi följer genom några dokumentärfilmares kamera det tuffa livet på den militära utposten 37, i en afghansk öken full av arga utomjordingar. De flesta människor antar att kriget mot utomjordingarna, med smeknamnet ”The Heavies”, är så gott som över. Människorna har vunnit, och kvar att besegra är bara några få fiender som inte hann följa med då moderskeppet retirerade från Jorden. Smutsgörat överlåts åt veteranerna på ökenutposterna. Men soldaterna på Outpost 37 råkar av en slump snubbla över en mystisk maskin i öknen, och avslöjar att The Heavies planerar en andra invasionsvåg.

Pretentionerna?

Det finns ambitioner att skapa ett hyfsat militärdrama av den grabbigare sorten, som en utomjordisk version av Jarhead eller någon gammal Vietnamfilm. Det stora persongalleriet (visserligen av sinsemellan identiska, muskulösa, rakade killar) och den myckna dialogen om grupplojalitet tyder i alla fall på det.

Alien Outpost / Outpost 37

Alien Outpost / Outpost 37

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Man blir så lätt lurad då man tittar på en trailer eller postern för den här filmen, för den presenteras som en påkostad alieninvasionsrulle, där himlen fylls av svärmar av rymdskepp och städer störtar samman i mäktiga undergångsscener. På postern sträcker sig en bisarr, uppenbart utomjordisk struktur upp som en förvriden hand mot mörka moln där rymdskeppen hänger som hotfulla, svarta fåglar… Problemet är att alla rymdskepps- och invasionsscener presenteras i korta flashbacks som upptar ca 30 sekunders tid i den faktiska filmen. Invasionen är redan historia då Outpost 37 utspelas. Istället får vi se väldigt mycket svettiga soldater i en ganska intetsägande öken i Sydafrika. Visserligen förekommer det aliens, men dessa är lågbudgetvarianten (med plasthuvuden) som knallar runt i öknen snarare än åker rymdskepp. Filmen ger helt enkelt inte alls vad trailern och postern lovar.

Därmed inte sagt att effekterna är dåligt designade. Tvärtom, man kan märka att regissören Jabbar Raisani har en lång erfarenhet av att jobba just med specialeffekter i science fictionfilmer (Game of thrones, Fantastic FourPredators, m fl). Men budgeten måste ha varit knapp, och storyn är helt fokuserade på soldaterna och deras dialog. I öknen. På marken.

Heavy i Outpost 37 / Alien Outpost

Heavy i Outpost 37 / Alien Outpost

Luckor i manus,

Det är fullt med lösa trådar:

  • Mänskligheten har enats mot det utomjordiska hotet, och ett rasande krig har ödelagt de flesta städer. Men våra soldater och journalister har aldrig sett någon utomjording i hela sitt liv. Detta trots att Outpost 37 uttryckligen sägs stå under ständig attack och ligga precis vid den sista frontlinjen. Vad är det de har krigat mot varje dag, i så fall?
  • Heavies använder laser, säger en soldat. Men nu håller de på att få slut på ammunition. Wait, what?
  • Grundläggande problem med dramatiken: kriget är nästan över, nästan alla Heavies har åkt hem, och våra soldater har aldrig träffat på en Heavy i hela sitt liv. Ändå beter sig alla som om domedagen står för dörren. Vad är det egentligen för krig som pågår, och mot vem? Om tanken är att det ska vara lika oklart för oss tittare som för soldaterna, så är det på tok för vagt gestaltat.
Soldater i Alien Outpost / Outpost 37

Soldater i Alien Outpost / Outpost 37

Domen:

Jag gillar den moderna filmvärlden där oberoende filmer kan få distibution i on demandtjänster och får samma exponering som riktiga blockbusters. Problemet är väl att det är lätt att göra en tilltalande actionposter, men svårare att skapa en film som uppfyller förväntningarna på en bra actionfilm. (Alla de c-filmer förklädda till blockbusters som filmbolaget The Asylum kräker ur sig är ett bra exempel.) Outpost 37 är visserligen ingen kalkonfilm, och bygger på en hyfsad idé med åtminstone ett visst mått av substans. Men den lider av endimensionella karaktärer, som får många repliker var men ändå inte lyckas bli några personligheter vi kan engagera oss i. Det är också en alldeles för allvarlig film, vars enda humorinslag är den grabbiga typ av förnedringslekar soldater emellan som vi redan sett i tusen gamla Vietnamfilmer. I början av filmen byggs en ganska bra spänning upp, då många okända hot börjar materialisera sig runt omkring utposten. Men så fort som de stela och personlighetsbefriade utomjordingarna visar sig i bild pyser spänning och stämning ut som luften i en gammal torr luftmadrass.

Fler filmer som den här+

Påminner mycket om World Invasion Battle Los Angeles, som också var ett försök till ”seriöst” krigsdrama med aliens som fond.

Rätta svaren och vinnarna i Rymdfilms treårsquiz

The schwartz var inte så svår fråga

”The schwartz” var inte så svårt, i fråga 20

Wow, fler än dubbelt så många var med i årets jubileumsquiz för att fira att bloggen fyller tre år. Och trots att jag ansträngt mig för att göra svåra frågor så är många rymdfilmsläsare så duktiga att det inte var någon match för er. Hela tio deltagare hade alla rätt, men vi har bara fem exemplar av blurayutgåvan av Interstellar att dela ut (skänkta av Warner Bros). Jag har därför fått skilja toppnamnen åt genom den tid de tog på sig att fylla i formuläret. Ingen tog mer än 11 minuter på sig bland de fem vinnarna.

Grattis och respekt till (snabbast först) Christian Johansson, David Dalling, Fredrik Sandebert, David Teczley och Fredrik Lundh.

Och här är facit till quizen, med förklaring till de rätta svaren (varning för vissa spoilers)

1. Vad är astronauten Ryan Stones problem i filmen Gravity?

  • Utomjordingar gör henne gravid medan hon är uppe på rymdstationen
  • En kollega blir mordgalen efter för lång tid i ensamhet i rymden
  • Rätt svar: Alla hennes kolleger omkommer i en olycka. 

Kommentar: Gravity betyder inte ”gravid” utan ”gravitation”. Storyn med utomjordisk befruktning kommer istället från tv-serien Extant (2014) med Halle Berry. Den mordgalne kollegan är hämtad från en annan succérymdfilm, fast från året efter (säger inte vilken..).

2. Vad heter klassiska TV-serien Månbas Alpha på engelska?

  • Rätt svar: Space 1999
  • Space 2001
  • Space 2010

Kommentar: En verklig TV-klassiker från det tidiga 70-talets Storbritannien, av Gerry Anderson som också skapade Thunderbirds. Svarsalternativen är menade att vara luriga då de anknyter till filmen 2001 och dess uppföljare 2010.

3. NASA har just tillkännagivit en expedition till en av Jupiters månar, som är bas för utomjordiskt liv i såväl Arthur C Clarkes 2010 som i en film med Michael Nyqvist från förra året. Vilken måne?

  • Io
  • Ganymede
  • Rätt svar: Europa
  • Callisto

Kommentar: Alla alternativ är verkliga månar till Jupiter. Filmen som åsyftas är vetenskapsthrillern Europa Report. Europa är, på film och i verkligheten, täckt av oceaner, vilket anses vara en bra utgångspunkt för organiskt liv. I 2010 är det monoliternas utomjordingar som grundar en ny civilisation på Europa och varnar människorna att hålla sig borta därifrån för evigt.

1087251950

4. Vad har det här rymdskeppet för speciella egenskaper?

  • Det är på väg till solen för att försöka återstarta kärnreaktionerna och rädda Jorden från en nedfrusen undergång
  • Rätt svar: Det kan bara styras av den tolvårige David
  • Det är egentligen en stor robot som kan anta olika former.

Kommentar: Det silverblanka skeppet är ett självmedvetet AI i filmen Flight of the navigator (1986), en stundtals rätt mörk historia om en pojke som förs bort av utomjordingar och återkommer flera år senare till sin familj, med förmåga att styra detta fantastiska rymdskepp. Han får uppleva mångas pojkdröm om att flyga i ett rymdskepp, men är samtidigt isolerad från omvärlden. Undergångsstoryn bland svarsalternativen är lånad från Danny Boyles Sunshine (2007). Robotar som antar olika former finns så klart i Transformers (2009).

5. Vad heter skeppsdatorn på rymdskeppet Nostromo i Alien?

  • Majel Barrett
  • HAL 9000
  • Rätt svar: Mother

Kommentar: Trots sitt intima smeknamn är skeppsdatorn i Alien ingen omtänksam mor för besättningen. Tvärtom, ”hon” är endast programmerad att ta hänsyn till Bolagets bästa, och ser människorna som förbrukningsvaror. Berömd för sitt udda användargränssnitt: ett isolerat rum dit endast kaptenen har tillträde, och en liten grön datorskärm som blippar fram dödliga order, bokstav för bokstav. Majel Barett namnet på den skådespelare som gjorde rösten till skeppsdatorn på alla de klassiska Star Trek-skeppen. Hon var också Gene Roddenberrys fru. HAL 9000 är skeppsdator ombord på Discovery i 2001

Khan

Khan

6. Vem är det här?

  • Rod Stewarts gitarrist 1974-79
  • Den spanske kommendanten i Zorro
  • Rätt svar: Khan, superskurken från Star Trek II

Kommentar: Den lättaste frågan, uppenbarligen. 99% av er som svarade känner igen denne narcissistiske galning.

7. Vad består marken och vattnet av på rymdstationen Knowhere, i Guardians of the galaxy?

  • Rätt svar: Skallben och hjärnsubstans
  • Adamantium och kvicksilver
  • Inget, för hela stationen är ett hologram

Kommentar: Rymdstationen är byggd i kraniet av en gigantisk himlavarelse, och är alltså en organisk struktur som långsamt håller på att förmultna. Varelsens hjärnsubstans och andra ämnen är värdefulla spårämnen som skördas av gruvarbetare och småskurkar. Adamantium är för övrigt den metall som Wolverines skelett består av.

2001 Rymdstation

2001 Rymdstation

8. Vad kallas den sorts ringformade rymdstation som förekommer i Interstellar, Elysium och 2001?

  • Ringworld
  • Rätt svar: Stanford Torus
  • Deep Space Nine

Kommentar: Konstruktionen, som beskrevs först av NASA och Stanforduniversitetet 1975, tar hand om problemet med tyngdlöshet genom att snurra kring sin egen axel. Centrifugalkraften gör att man slungas utåt. ”Nedåt” i besättningens ögon är alltså utåt, bort från centrum. Vi ser konstruktionen även i Disneyfilmen Skattkammarplaneten, Gundam, och Mass Effect. Larry Nivens roman Ringworld beskriver en liknande rymdstation. Deep Space Nine är rymdstationen i Star Trek-serien med samma namn. Den är visserligen rund, men snurrar inte kring sin egen axel.

9. Alla känner till C3P0 från Star Wars. Men vad jobbar han med?

  • Avfallshantering
  • Jakt, attack, spaning
  • Rätt svar: Etikett och tolkning

Kommentar: Också lätt som en plätt. ”Protocol droid” är namnet som förekommer i filmen. Den svårt neurotiske C3P0 är med andra ord en diplomat, tro’t eller ej. Jakt, attack och spaning är arbetsuppgifterna för JAS Gripen. Avfallshantering är det jobb som min egen favoritrobot Wall-E sysslar med.

Falling skies

Falling skies

10. Från vilken tv-serie är det här mäktiga moderskeppet hämtat?

Kommentar: Skeppet står parkerat i centrala Boston, och är högkvarteret för de invaderande espheni-utomjordingarna. De lysande ränderna på himlen är en försvarsmekanism.

11. Vad får astronauterna i Interstellar för problem då de landar på en planet nära ett svart hål?

  • De sugs in och krossas i hålet
  • Rätt svar: Tiden förskjuts så att varje minut på planeten motsvarar år på Jorden
  • Inga lediga bord på Restaurangen vid universums slut

Kommentar: Det är en svindlande idé: redan då de är på väg ned med landaren inser astronauterna att de förmodligen kommer att slösa månader, om inte år, på att landa så nära det svarta hålet. Men de tar risken, och lämnar en kollega kvar i omloppsbana. Och sen går något snett, som gör att de måste stanna en liiiten stund längre än de tänkt sig. Och vips har det gått över 20 år för kollegan uppe i rymdskeppet. Och 20 år har gått hemma på Jorden. Det är så knasigt som koncept att man blir lite full i skratt av kollegans gråsprängda hår, då de återvänder upp till skeppet.

12. I filmen Wanderers får vi se extremsportare utforska olika delar av solsystemet, med speakerröst av en känd forskare. Vem?

  • Stephen Hawking
  • Alan Turing
  • Rätt svar: Carl Sagan

Kommentar: Det är författaren. astronomen och astrofysikern Carl Sagan som skrivit texten Pale Blue Dot, och det är han själv som läser den. Sagan är för oss bland annat känd för TV-serien Cosmos, och för boken och filmen Contact. Alan Turing är mannen som knäckte Enigma under Andra världskriget och uppfann såväl datorn som datorvetenskapen. Stephen Hawking behöver förmodligen inte någon närmare presentation, och hans röst är definitivt inte lika varmt klingande som Carl Sagans.

Klingonsk Bird of prey, Star Trek Into Darkness

Klingonsk Bird of prey, Star Trek Into Darkness

13. Vad är det här för rymdskepp?

Kommentar: En nytolkning av de klassiska klingonskeppen, från senaste Trekfilmen Into Darkness (2013).

14. Vad heter filmen där Tom Cruise spelar en soldat som kämpar mot utomjordingar som kan kontrollera tiden?

Kommentar: Lite lurigt, hoppades jag, men de flesta kunde svaret: Edge of tomorrow är ju det rätta svaret. Tom Cruise kämpar mot utomjordingar även i Oblivion, men där är han inte soldat. Och i Minority Report handlar det ju om att skåda in i framtiden, men där finns det inga utomjordingar.

15. Vilken av följande var INTE påtänkt att medverka i regissören Jodorowskys aldrig filmade version av Dune på 1970-talet?

  • Salvador Dali
  • Rätt svar: Jean-Michel Jarre
  • HR Giger
  • Orson Welles

Kommentar: Detta var ett mycket bisarrt och ambitiöst projekt, som skildras i dokumentären Jodorowsky’s Dune. Den är en helt underbar film, som varje fan av rymdfilmer bör kolla på. Jean-Michel Jarre är en fransk elektronmusiker som gjorde rymdinspirerad, filmisk musik på 70-talet, men han var aldrig inblandad i Jodorowskys filmprojekt.

16. Vad heter den klassiska filmen från 1956 som anses vara en direkt föregångare till Star Trek och handlar om en hjältemodig rymdskeppsbesättning?

Kommentar: Den har stått sig förvånansvärt bra i sin vision av framtiden. Interiörerna i den galne professorns utomjordiska forskningslabb ser helt fräscha ut idag, och är betydligt coolare än kartongkulisserna från Star Trek-serien som kom tio år senare. Väl värd att ta en titt på. Jag kan också rekommendera båda versioner av rymdskräckfilmen The Blob, från 1958 och 1988.

17. Vad har Michael Bays Transformers Age of Extinction gemensamt med Terrence Malicks The Tree of life och Luc Bessons Lucy?

  • En levande dator
  • Rätt svar: Dinosaurier
  • Morgan Freeman

Kommentar: Quizens svåraste fråga! Du måste förmodligen ha sett alla tre filmer och noterat detaljer för att veta att det är dinosaurier som är röda tråden. I Transformers börjar filmen med en scen från dinosaurieperioden, där robotar är ansvariga för de mäktiga djurens död. I Tree of life får vi se själva universum skapas, och passerar dinosarietiden alldeles i början av filmen. Och i Lucy åker vi hela vägen tillbaka till Big bang, då Lucy mot slutet blir allsmäktig.

18. Vilken regissör har inte gjort en film i Alienserien?

  • James Cameron
  • Ridley Scott
  • Paul WS Anderson
  • Rätt svar: Bryan Singer
  • David Fincher

Kommentar: Men vem är den Alien-regissör jag utelämnade? Jean-Pierre Jeunet heter han.

19. Vilken film är regissörerna bakom nya rymdfilmen Jupiter Ascending mest kända för?

Kommentar: The Wachowskis kallar de sig numera, och är syskon. Fargo är regisserad av bröderna Coen, och AvP:R av bröderna Strause.

spaceballs_480_poster

20. Vad är den officiella titeln på den nya Star Wars-filmen som kommer senare i år?

  • Rätt svar: The Force Awakens
  • The Schwartz Arises
  • The Farce Collapses

Kommentar: The Schwartz är, som vi alla vet, Mel Brooks parodiversion av the force, från Spaceballs (1987).

Bra jobbat, alla som var med i quizen. Blurayskivorna kommer om cirka en månad, då Warner Bros släpper dem till oss.

Tävla i Rymdfilms jubileumsquiz, vinn Interstellar på bluray

Från Jupiter Ascending

Från Jupiter Ascending

Tävlingen är avgjord: Här är facit och vinnarna!

Otroligt nog har bloggen redan hunnit finnas i tre år, och det ska firas rejält. Därför har jag skapat en utmanande rymdfilmsquiz med 20 frågor om allt från egenskaper på vissa speciella rymdskepp, till grundläggande kunskaper om solsystemet. Många svar hittar du via sidan Rymdfilmer A-Ö. Vi har fått fem blurayskivor med Christopher Nolans Interstellar från vännerna på Warner Bros. Dessa filmer delas ut till de quizzare med högst poäng. Lycka till!

Tävlingen är avgjord: Här är facit och vinnarna!