Starman (1984) – utomjordisk romantisk roadmovie

USA 1984, regi: John Carpenter, manus: Bruce A Evans, Raynold Gideon m fl, producenter: Larry L Franco, Michael Douglas

Jeff Bridges och Karen Allen i Starman

Jeff Bridges och Karen Allen i Starman

En utomjording kraschar på Jorden och tar skepnaden av en död hantverkare (Jeff Bridges) genom att klona hans kropp genom en lock av hans hår. Han kidnappar änkan, Jenny Hayden (Karen Allen, från Jakten på den försvunna skatten), och i en röd Mustang från 1977 kör de genom den amerikanska landsbygden på väg till Arizona. Där ska ett rymdskepp vänta på att plocka upp sin vilsna besättningsman innan den klonade kroppen förstörs. Medan utomjordingen och kvinnan långsamt kommer varandra närmare, blir deras position allt mer utsatt då amerikanska myndigheter med skarpladdade vapen kommer besökaren på spåren. Dessutom är befolkningen i den amerikanska Västern inte särskilt vänliga sinnade mot märkliga utbölingar. För sin spattiga och smått komiske Starman nominerades Jeff Bridges till en Oscar för bästa manliga huvudroll.

Pretentionerna?

Det sägs att John Carpenter ville bevisa att han kunde regissera annat än splatterfilmer (exempelvis The Thing) och att producenterna var oroliga att storyn var alltför lik E.T. Därför valde de att fokusera på den romantiska kärlekshistorien mellan utomjordingen och den jordiska kvinnan. Det var ett lyckokast, och slutresultatet är mer en variation på temat från Närkontakt av tredje graden, med ett tydligt budskap att vi människor är primitiva varelser som förmodligen inte är redo att möta en främmande civilisation.

Rymdskeppet i Starman

Rymdskeppet i Starman

Rymdskepp och världsbygge!

Tre olika rymdskepp förekommer i Starman. Först har vi den kraschade kapsel som Starman kommer till Jorden i, och som först misstas för en meteorit. Sedan har vi rymdsonden Voyager 2, vars guld-LP med hälsningsfraser på över femtio språk visar sig vara det som lockat Starman till Jorden. Skivan har också funkat som hans språkkurs, så han kan följaktligen säga ”Var hälsad” på alla dessa olika språk. Sist och definitivt inte minst har vi den enorma kula till rymdskepp som sänker sig ned över Barringer Crater. Den blanka ytan återspeglar öknen, och man får känslan av att det tidiga 3D-designprogrammet Bryce lånade sin estetik från Starman. Kulformen återkommer i de mindre spelkulestora sfärer som Starman använder som en superkraft, då fara hotar. Kulorna kan exempelvis rödglödga en kofot, rädda Starman och Jenny från en explosion, och väcka en skjuten hjort till liv igen. Ni vet, allt sådant typiskt som utomjordingar skulle prioritera om de någonsin besökte Jorden.

Kulan har magiska krafter i Starman

Kulan har magiska krafter i Starman

Produktionsdesign;

Foto och produktionsdesign är snygga, och ger filmen en tydlig förankring i det tidiga 1980-talet. Det är mycket cowboyhattar, diners, pickup-bilar och ökenlandskap. Specialeffekterna står aldrig i fokus, och är dessutom inte särskilt minnesvärda. Mer en dramafilm med en touch av sci-fi.

Luckor i manus,

Om Starmans kulor kan väcka döda till liv, skydda från explosioner, och klona människor från ett hårstå – varför kan de då inte förflytta Starman några hundra mil genom landskapet så han slipper åka bil hela vägen och nästan missa liften hem?

Starman

Starman

På sin tid var Starman en hyllad science fiction-film, och i kritikers ögon kanske John Carpenters höjdpunkt i karriären. Det är onekligen ett fint samspel mellan Bridges och Allen. Bridges går från corny och utomjordiskt knäpp till mer mänsklig vartefter filmen fortskrider, vilket förstås är nödvändigt för att vi ska tro på deras kärlekshistoria. Det gör vi också, men i samma ögonblick som vi förstår att Starman är harmlös, så dör också mycket av filmens dramatiska nerv. Det är helt enkelt mer spännande så länge som vi inte riktigt vet vad Starman har i sikte. De jagande myndigheterna blir aldrig riktigt hotfulla nog för att uppväga bristen på utomjordiskt hot. Starmans story blir till slut alltför förutsägbar och snäll.  I kombination med de åldrade visuella effekterna blir helhetsintrycket en rätt tam historia. 

Annonser

2 comments

  1. Starman blev även en tv-serie – som en flickvän jag hade när jag var i staterna i mitten av 80-talet alltid skulle se på 🙂

    Det ända jag kommer ihåg från när jag såg filmen (på hyrvideo) var silverkulorna och slutscenen vid kratern…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s