Månad: april 2015

Chewie, we’re home! Analys av trailer 2 för Star Wars The Force Awakens

Häromdagen kände jag en störning i Kraften. Det var som om miljoner röster plötsligt skrek rakt ut och sedan tystnade. Jag anar att något underbart har hänt.

star-wars-21

Med sex månader kvar till premiären av den första riktiga Star Wars-filmen på tio år exploderade så plötsligt fandomvärlden i veckan, då den andra teasertrailern för The Force Awakens publicerades. Och det är som om trauman vi haft ända sedan 1999, då Jar Jar Binks sa sin första replik, äntligen kan börja läka. För i JJ Abrams och Disneys händer kommer vi att få återse sådant vi för evigt trodde var förlorat: X-wings mot Tie Fighters, Star Destroyers och muthafakkin Super Star Destroyers, stormtroopers, Darth Vaders hjälm, Luke Skywalkers robothand, och så till slut det ögonblick som jag garanterar satte en tår i ögonvrån på flera av mina läsare: (Ja, jag menar dig.) Han Solo och Chewbacca, i Millennium Falcon.

Trailern öppnar med en öken genom vilken ett litet skepp flyger fram från vänster till höger, medan kameran panorerar över en kraschat Star Destroyer. Det tog mig ett par genomtittningar innan jag såg vad det var: radartornet är delen som är lättast att känna igen.

Därefter hör vi en röst som måste tillhöra Luke Skywalker, som reciterar några repliker som mycket liknar det som Luke säger i slutet av Jedins Återkomst: ”The Force is strong in my family. My father has it. I have it. My sister has it. You have that power too.” Troligen pratar han till en yngre släkting. Men varför säger han att hans far har det, i presens? Lever Anakin Skywalker?

STAR-WARS-FORCE-AWAKENS-2

Medan Lukes röst ljuder, ser vi Darth Vaders brända hjälm och R2D2 som blir klappad av en man med robothand – troligen Luke själv. Några kvinnor lämnar över en ljussabel, och sedan några X-wings som flyger över en sjö. Piloten spelas av Oscar Isaac, och hans rollfigur heter Poe Dameron.

Sedan kommer några snabba klipp, där vi bl a ser en armé av stormtroopers framför en scen draperad med röda symboler som påminner om nazisternas i Tyskland – säkert en referens som är helt avsiktlig. Information har läckt ut att Imperiet kallas för ”The First Order” i nya filmen, och är någon form av sekt. Troligen är det ett massmöte för The First Order vi ser i trailern!

Klippen fortsätter: vi ser John Boyega och Daisy Ridley som Finn och Rey, vi ser Tie Fighters och stormtroopers i strid, och vi får se en Star Destroyer i full prakt. Det ser också ut som en jaktscen där rymdskeppen åker in i ett annat, kraschat skepp. Vi får en skymt av nya lillroboten BB-8, och en glänsande stormtrooper som kan vara något av en huvudskurk.

Och till slut kommer det vi väntat på: Han Solo (en fårad Harrison Ford) och Chewbacca, på plats i Millennium Falcon. De tittar båda snett in i kameran, till synes tagna av ögonblicket. ”Chewie, we’re home” säger Han. ”Vrååååål” säger Chewbacca.

I rymden kan man få ståpäls över hela kroppen.

Star-Wars-Episode-VII-The-Force-Awakens-8

Annonser

Sorgen och symmetrin: att se om Interstellar

Interstellar

Interstellar: Cooper och Murphy

Läs mer: Rymdfilms recension av Interstellar

I samband med att jag fick fem blu-ray-filmer att skicka ut till vinnarna av Rymdfilms treårsquiz passade jag på att se om Christopher Nolans lilla drama som sträcker sig över 2 timmar och 45 minuters speltid – eller drygt 60 år för de huvudpersoner som stannar kvar på Jorden. Som så ofta för mig kunde jag njuta mer av filmen andra gången jag såg den, denna gång i min egen soffa på min sprillans nya TV. Jag ser definitivt helst de stora science fictionfilmerna i en riktig biosalong, men ibland är jag så spänd och uppspelt inför en ny film, att jag nästan övertänder första gången jag ser den. Det kan vara filmer som jag personligen hoppats mycket på, som Prometheus. Eller som i fallet med Interstellar: filmer som är viktiga för genren att de blir framgångsrika. Hade Interstellar floppat konstnärligt eller ekonomiskt hade det inte bara varit ett avbräck i Nolans vanligtvis så framgångsrika karriär, utan troligen hade det även avskräckt filmbolag från att satsa på seriösa sci-fi-dramer och övertygat en och annan regissör att inte ge sig ut i rymden. Hur pretentiöst det än kan låta var det därför också viktigt för mig personligen att filmen skulle bli bra, då jag satsat så mycket av min tid och energi på att nörda in mig i rymdfilmsgenren. Nu när vi vet att Interstellar dragit in 672 miljoner dollar och har 72% fresh i betyg bland kritiker på Rotten Tomatoes kan jag slappna av, luta mig tillbaka och ta in alla detaljer i detta epos i lugn och ro. Jag kan koncentrera mig på vad jag själv anser, i trygg förvissning om att framgångar för filmer som Gravity och Interstellar garanterar tillväxten i genren åtminstone några år till. Och jag märker att jag gillar filmen mer andra gången.

Gargantua i Interstellar

Gargantua i Interstellar

Som vanligt är det lite spoilervarning på mina texter.

Det första som slår mig vid omtittningen är den överväldigande känslan av förlust och saknad, så typisk för Christopher Nolans mer personliga filmer. Jag ser likheterna med Memento och Inception, som också kretsar likt svarta sorggamar kring familjefaderns urtrauma: att pappan lämnar sin egen familj och därmed för alltid går miste om dem, kanske till och med orsakar deras död. Nolans manliga huvudpersoner är plågade själar, för evigt fast i sina egna minnens labyrint, på jakt efter en icke existerande väg ut. I Inception följde vi Leonardo DiCaprios Don Cobb i en ständigt nedåtgående spiral in i vanföreställningarnas värld, där vi långsamt insåg att Cobbs dröm om att återse sina barn förmodligen bara var en smärtsam önskedröm. Samtidigt lyckades Inception aldrig förklara varför Cobb inte helt enkelt gav sig åt de amerikanska myndigheterna, om det nu var så viktigt för honom att få träffa sina barn igen? Var inte Cobbs dilemma helt hans egen skuld, och bara olösligt så länge som han satte sina egna behov före alla andras?

Matthew McConaugheys Cooper i Interstellar är också en man som själv väljer att lämna sina barn, men han framställs ändå som en mer sympatisk man. Han tackar ja till att bli pilot på rymdskeppet Endurance, trots att han förstår att han troligen aldrig kan komma hem till sin dotter Murphy igen. Men han gör det bara delvis av fåfänga och är innerst inne en idealist som vill rädda världen så att Murphy kan få en framtid på Jorden. Cooper är den sjyssta farsan med rätt värderingar som står på de svagas sida – som ändå lämnar sin familj. Och han sviker sitt ord till Murphy om att komma hem, och krossar därmed stora delar av hennes liv. Insikten drabbar Cooper mycket snabbt, redan efter två år då astronauterna måste gå ned på Millers planet och riskera att relativitetsteorins tidsförskjutning får åren att rusa förbi på Jorden. Där och då börjar Coopers sorg över det han själv sett till att han gått miste om.

Nolan utnyttjar rymden som spelplats på ett skickligt vis. Cooper och Murphy lever båda två, men kunde lika gärna vara döda för varandra på grund av de enorma avstånden. Cooper är fast i evigt ungdom, men tvingas se sin egen dotter och son åldras på de korta och alltmer bittra filmsnuttar som lyckas slinka igenom maskhålet. Med tårar i ögonen ser Cooper bokstavligen sitt liv, som det kunde ha varit, passera i revy framför sina ögon. Temat liknar mycket den fina japanska kortfilmen Voices of a distant star, där två unga älskanden för evigt är dömda att drömma om varandra, åtskilda av tid och rum. Här utvecklar Nolan sitt familjetema, i och med att han placerar dottern Murphy i centrum som ett eget subjekt, inte bara som föremål för sin pappas saknad. Han leker elegant med teorierna om maskhål och relativ tid, så att pappa och dotter genom sina minnen bokstavligen existerar utanför den vanliga rumtiden. ”Vi föräldrar är spökena i våra barns liv” suckar Cooper. ”We are the heroes of our time” svarar Måns Zelmerlöv. Ni ser, allt hänger ihop till slut i Nolans värld.

Interstellar

Interstellar

Nolan har också mer sympati för sin figur Cooper än han hade för Inceptions Cobb, och låter den sörjande pappan verkligen få en chans att bli hjälte för sin egen dotter. Först får han ett klädsamt moraliskt val mellan att rädda mänskligheten eller att försöka hålla sitt löfte till Murphy. Det är samma svåra val som i början av filmen: bara genom att försöka riskerar man allt, men det finns ingen garanti att man lyckas. Men till slut får Cooper sin belöning för lång och trogen tjänst, och hamnar i en bisarr transdimensionell ”tesserakt” (Hej, Madeleine L’Engle och Ett veck i tiden) där han och Murphy till slut existerar på samma plats och i samma tid. Cooper blir bokstavligen spöket i Murphys liv, men samtidigt mer levande än på många år. Är allt i filmen från det att Cooper åker in i det svarta hålet en hallucination, liksom den som Cobb kanske har i slutet av Inception? Eller når han faktiskt fram till Murphy där, genom bokhyllan? Det får vi förstås inte veta, liksom vi aldrig riktigt kommer att förstå slutet i 2001. och lika bra är det.

Jag väljer den tolkning som mitt sentimentala hjärta säger åt mig att välja: allt i berättelsen hänger ihop så fint när man väl vet att det är Cooper som är Murphys spöke i sovrummet. Alla obegripligheter i början av filmen framstår i ett förklarat ljus, elegant ihopskrivet av bröderna Nolan. Och faktum är att de många knyckiga och konstiga tempoväxlingarna i storyn, som jag retade mig på första gången, blir helt naturliga då man känner till slutet. Alla antydningar – klockor och ur precis överallt – blir blinkningar till dig som ser filmen för andra eller tredje gången. Handlingen blir plötsligt helt symmetrisk, noggrannt konstruerad som ett urverk. Precis som i Memento tjänar filmen på att man lägger märke till detaljerna, och när man väl har börjat göra det så spelar det plötsligt inte så stor roll att Interstellar bitvis är så sentimental att det slår över i patetiken. (Do not go gentle…). Sentimentaliteten kan jag svälja, som en del av den större bilden: en meditation över det omöjliga att gå tillbaka i tiden och göra gamla synder ogjorda. En betraktelse över risken att vi alla ger upp och resignerar. Och ett konstaterande att kärleken trots allt kan ge oss en liten strimma av hopp.

Läs mer: För eller emot Interstellar?

Topp 25 snälla filmrobotar

Alla vet ju att robotar kommer att orsaka en apokalyps och ta över världen. Exakt hur det går till har Rymdfilm utforskat i topplistan Topp 50 mordiska filmrobotar del 1 och del 2. Men idag ska vi koncentrera oss på den goda roboten: den gulliga kompisen och skrattspegeln i vilken du ser dig själv. En robot kan vara (i skarp konkurrens med hunden) människans bästa vän, en ovärderlig hjälpreda, beskyddare och allmänt kul sidekick. En av science fiction-genrens insikter är att det sätt på vilket vi behandlar våra artificiella vänner säger en hel del om vår civilisation och oss själva. Människans grymhet mot sina egna skapelser är i själva verket det som får dem att vända sig emot oss, i många böcker och filmer. Och en robot du är snäll mot, är det samma tillbaka. Här är topp 25 snälla filmrobotar:

Bishop i Aliens

Bishop i Aliens

25 Bishop från Aliens

Denne milde android (Lance Henriksen) framstår som olycksbådande i början av filmen, då Ripley av förståeliga skäl (Alien) misstror alla robotar. Man förstår att Bishop har styrkan och snabbheten att skada vem som helst, då han gör sitt berömda trick med knivsudden mellan fingrarna på en av soldaterna. Men det finns inget hotfullt hos Bishop, och till slut offrar han sitt robotliv för människornas skull.

Roboten Jinx i Space Camp är mycket ostig

Roboten Jinx i Space Camp är mycket ostig

24 Jinx från Space Camp

En hjälpsam men otursförföljd liten robot som blir Joaquin Phoenix hjälpreda i rymdfärdsfantasin Space Camp. Jinx är till och med pojkens ende vän. Till utseendet är roboten liten och knubbig, med två stora runda ögon. Lite som sin mänsklige motpart.

23 Teddy från A.I

En lurvig leksak i form av en talande nalle som är trogen kompis till pojken David, som i sin tur också är en ”mecha” – en naturtrogen prototyp till artificiellt barn, för föräldrar som förlorat sitt eget. David utsätts i filmen A.I för det ena övergreppet efter det andra: hans adoptivföräldrar överger honom, vetenskapsmän experimenterar på honom, och antirobotaktivister dödar honom nästan. Men Teddy förblir vid hans sida genom alla vedermödor.

22 Tron från Tron

Den första A.I:n på listan som är helt mjukvarubaserad: Tron (Bruce Boxleitner) är ett säkerhetsprogram i den dataspelsvärld som konstrueras av Flynn (Jeff Bridges), och hans avatar i spelet är i form av en coolt neonlysande människa. Tron är filmens egentlige hjälte, och den som hjälper Flynn att besegra det onda master-control-programmet. Filmen som kom 1982 blev visuell föregångare för flera generationers videospel.

21 Dot Matrix från Spaceballs

En oförglömligt raspig parodi på C3Po från Mel Brooks Spaceballs. Hon glänser av guld, och har rufsig peruk, kjol och rullskridskor. Och inte minst har hon Joan Rivers röst och stora käft.

Johnny 5

Johnny 5

20 Johnny 5 från Short Circuit

En äldre kusin till Wall-E, i en av 1980-talets mest klassiska robotfilmer, från 1986. Johnny 5 har två kameror som ögon, spindellika armar och larvfötter för att ta sig framåt – precis som Wall-E. I filmen är han en experimentell militärrobot som uppnår medvetande genom ett blixtnedslag, och sedan flyr i panik från sina forna arbetsgivare då de vill terminera honom,

K9 (Doctor Who)

K9 (Doctor Who)

19 K9 från Doctor Who

Här är människans bäste vän både en hund och en robot. K9 (ordlek med ”canine”) är Doctor Whos trogne följeslagare, en sorts rymdens Milou.

18 Optimus Prime från Transformers

Jag tycker visserligen att Optimus är rätt träig och pompös, men det är något respektingivande över hans röst (Peter Cullen, både i den tecknade serien och i filmerna från 2007 och framåt). Och visst är det skönt att en jätterobot i storlek med en långtradare är på vår sida?

Robot and Frank

Robot and Frank

17 Robot från Robot and Frank

Om du missat denna science fiction-version av On golden pond, så rekommenderar jag att du letar upp den. Frank är en gammal sur och halvförvirrad före detta inbrottstjuv, som får en sista guldålder då en hjälpsam robot kommer in i hans liv. Fint!

16 Gort från The Day the Earth Stood Still

Lite tvetydigt om man ska placera Gort i kategorin ”snälla robotar”, då han är utrustad med en dödsstråle och kan utplåna hela arméer på ett ögonblick. Men han är inte ondskefull, utan vaktar bara människorna mot sig själva. Som en automatiserad fredskår, för att prata med 1950-talsspråk. Eller som en amerikansk drönare, med nutidens glasögon.

Data och katten Spot

Data och katten Spot

15 Data från Star Trek the Next Generation

Jag håller på att kolla mig igenom de sju säsongerna, och det var mycket som blev bättre med tiden i denna 80-talsklassiker. Men Brent Spiners androidofficer Data satt som en smäck från första avsnittet. Storyn är enkel: en av  besättningsmedlemmarna är en artificiell intelligens i en humanoid kropp. Hans högsta önskan är att känna sig som en människa, som en modern Pinocchio. Visserligen är det rätt uppenbart att manusförfattarna använder Datas så kallade känslolöshet för komikens skull, men det finns också ett visst djup i figuren som framkommer tydligare med åren. Datas ständiga avmätta korrekthet som svar på kollegers fördomar om robotars förmåga gör bara dessa fördomar tydligare. Data har för övrigt mycket gemensamt med Bishop i Aliens (på plats 25 ovan).

14 Järnjätten från Iron Giant

Varje pojkes dröm: en hemlig jätterobot som är supersnäll och superstark. Men även här finns en svärta under äventyret. Militärer vill utnyttja Jättens krafter för att vinna över Sovjet, men Jätten vägrar att bli ett vapen.

13 T800 från Terminator 2

Terminatorn finns i många iterationer, men den finaste är troligen den snälla varianten i James Camerons uppföljare till sin egen genombrottsfilm. Här är Arnold Schwarzenegger lika tuff som alltid, men samtidigt snäll mot barn. Oemotståndligt, på sitt sätt.

Marvin från 2005 års filmversion

Marvin från 2005 års filmversion

12 Marvin från Liftarens guide till galaxen

”The paranoid android” har en hjärna stor som en planet, men kan endast se den svartaste av världsbilder. Douglas Adams skapade här en modern motsvarighet till Nalle Puhs Ior – deprimerad bortom all räddning. Men rolig. Utseendet på Marvin varierar mellan Hollywoodversionen från 2005 och de olika brittiska tv-varianterna.

11 The Doctor från Star Trek Voyager

Även de som av någon outgrundlig anledning inte gillar Voyager, brukar ha ett gott öga till Robert Picardos The Doctor, som inte ens har fysisk form utan är ett hologram som utgör en simulering av en läkare. Doktorn är med sitt dåliga humör och drypande sarkasmer alldeles på gränsen till att kunna kallas en ”snäll” robot, en helt annan typ av artificiell intelligens än The Next Generations artiga android Data. Doktorn ser organiska livsformer som kaotiska och förvirrade, och ägnar sig mycket hellre åt att sjunga opera och hålla tråkiga föredrag än att bota sjukdomar. Men med tiden, över sju säsonger, utvecklas Doktorn från karikatyr till fullödig karaktär, och på många vis är han intressantare än Data då det hela tiden är uppenbart att han besitter ett rikt känsloliv. Hans mål är aldrig att bli en organisk människa, utan att bli tagen på allvar på sina egna villkor.

10 R2D2 från Stjärnornas Krig

Jo, jag vet att denne krabat brukar placera sig i topp på robotlistor. Han är ju så gullig, och den ende som är med i alla Star Wars-filmer, och han blippar och bloppar, och han är den robot av alla i populärkulturen som är mest omedelbart igenkännbar. Han liknar en mix mellan en papperskorg och en dammsugare. Men vem vet egentligen vad R2D2 tänker och tycker? Vad driver honom? Vilka är hans inre konflikter? Avsaknaden av egenskaper som vanligtvis gör en intressant karaktär gör att vår lille favorit bara hamnar på plats 10 på listan.

Chappie

Chappie

9 Chappie från Chappie

Chappies resa är som en bergochdalbana: från ultratuff, automatiserad polis i Johannesburgs slum, till nyfödd A.I som blir allas mobboffer, till tonårig gangster och juniormedlem i Die Antwoord, till uppfinnare av ett sätt att ladda upp sitt medvetande på nätet. Allt gestaltat i det grällaste av bildspråk. Chappiefiguren har inget egentligt ansikte (något som han har gemensamt med flera andra robotar på listan), men har i gengäld ett livligt kroppsspråk och ett par kaninlika öron som hänger eller står rakt upp beroende på humör.

8 Robby the robot från Forbidden Planet

Alla moderna filmrobotars fader – den hjälpsamma, starka och multifunktionella roboten i föregångaren till Star Trek, 1956 års Forbidden Planet. Robby blev mer poppis än filmen han var med i, och förekom i många olika varianter och TV-program under 50- och 60-talet. Till och med i Gremlins är han med. Ett derivat blev roboten i Lost in space.

V.I.N.CENT och BOB i The Black Hole

V.I.N.CENT och BOB i The Black Hole

7 V.I.N.CENT och BOB från The Black Hole

I den bisarra soppa som är Disneys The Black Hole är det framför allt robotarna som är kul. Den hotfullt rödglimmande Maximillian är med på topplistan över mordiska robotar. Men dess absoluta motpol är de båda snarlika robotarna V.I.N.CENT och BOB, som både kan prata och flyga och skjuta laserstrålar. De har beskäftiga röster och stora påmålade ögon, som seriefigurer. V.I.N.CENT är hjälteroboten som klarar allt, medan BOB är kantstött och nästan färdig för skroten. The Black Hole har alla tiders mest gripande robotdödsscen, men jag avslöjar inte vilken av robotarna det är som till slut kastar in handduken.

Gerty och Sam i Moon

Gerty och Sam i Moon

6 Gerty från Moon

I denna moderna klassiker från 2009 är Gerty (röst: Kevin Spacey) den robot och A.I som tar hand om den ensamme besättningsmannen Sam på månbasen. Gerty har ingen humanoid kropp utan representeras av en flyttbar konsol som rör sig runt i korridorerna efter behov. Känslor förmedlas, förutom genom Spaceys milda röst, på en skärm där olika emoticoner projiceras. Gerty är en A.I med hjärta, och visar stor empati för de vedermödor och plågor som oundvikligen drabbar Sam.

5 TARS från Interstellar

Listans fyrkantigaste robot, och en rest från den tid då människor fortfarande inte bara resignerat till att överleva utan faktiskt uppfann saker. TARS har en mycket avmätt manröst som ljudinterface, något som ger honom en relaterbar personlighet trots hans ickehumanoida form. TARS har några inställningar som påverkar vad han säger: sanningläget, där 90% gör honom lagom finkänslig. Och humorläget, som får honom att dra till med skämt om att han ska ta över rymdskeppet och skjuta ut piloten genom luftslussen. Cooper, piloten, ställer dessutom in TARS tillitsinställning till 90% – man ska inte tro på att vad människor säger. TARS räddar sina mänskliga kamrater oavbrutet, och har inga betänkligheter att sätta sin existens på spel för att rädda människorna. Den perfekta robotkompisen.

Silent Running: Hewey, Dewy and Louie

Silent Running: Hewey, Dewy and Louie

4 Huey, Dewey och Louie från Silent Running

De tre tultande och väldigt söta trädgårdsmästarrobotarna på arkrymdskeppet Valley Forge borde vara större kändisar i robotvärlden än de är. De spelar en viktig roll i miljörymdfilmen Silent Running från 1972, och det är uppenbart att George Lucas hade dem som inspiration då han fem år senare skapade R2D2. Temat är miljöförstöring, och Valley Forge härbärgerar den allra sista skogen. En av besättningsmännen är en egensinnig idealist, och lär upp sina robotar både till att spela poker och att ta hand om växterna och djuren. Till slut är det bara Huey, Dewey och Louie som bryr sig om universums sista kaniner.

3  Edward från Edward Scissorhands

För mig som är född i början av 1970-talet är förstås Edward Scissorhands en av de viktigaste generationsfilmerna i all sin kitschiga prakt: en romantisk saga av självaste Tim Burton med både Johnny Depp och Winona Ryder i samma film. Storyn grep tag om mitt och mina generationskamraters tonåriga hjärtan: den konstgjorde gothpojken med ett pepparkakshjärta som aldrig haft en egen familj och omöjligt kan bli en del av gemenskapen – men som ändå vinner hjärtat hos stadens vackraste flicka.

2 Wall-E från Wall-E

Listans mest charmerande personlighet tillhör en geekig och ensam städrobot som gillar att samla på popkultur och drömma om sin högteknologiska flickvän Eva. Han liknar Johnny 5 från Short Circuit så mycket att man undrar om de kommer från samma fabrik. Wall-E är så vitt jag vet den enda robot som har ett eget husdjur, en kackerlacka som aldrig överger sin husse. Filmens första del, då Wall-E stökar omkring ensam i ruinerna efter människostaden, är underbar. Och det finns ren filmmagi i scener som då Wall-E och Eva dansar i rymden med en brandsläckare som framdrivningssystem.

C3PO i Star Wars

C3PO i Star Wars

1 C3PO från Stjärnornas krig och Rymdimperiet slår tillbaka

R2D2 må vara den söte av dem, men i C3P0 fick åtminstone jag en robot att verkligen identifiera mig med. På djupet. Neurotisk, fatalistisk, pompös, smörig, skuldbeläggande, avundsjuk, svartsjuk och inställsam – C3P0 är ett vandrande nervknippe i skinande blank förpackning.Samtidigt har han en oerhört stark bindning, på gränsen till beroende, till R2D2. Inte för att han själv skulle erkänna det, men c3P0 är helt förlorad utan sin papperskorgsliknande vän. Han sägs vara diplomat, men lyckas förmodligen antagonisera de flesta med sin självupptagenhet och feghet. Favoritcitat: ”We’re doomed!”