Ex Machina (2015) – myten om uppvaknandet

Storbritannien 2015, regi & manus: Alex Garland, producent: Andrew MacDonald, musik: Ben Salisbury, Geoff Barrow, foto: Rob Hardy.

Den här texten innehåller en del mindre spoilers, ungefär motsvarande att ha sett trailern, men avslöjar inte slutet.

Alicia Vikander i Ex Machina

Alicia Vikander i Ex Machina

Så fick jag till sist chans att se denna för svenskar så undanglidande film – biopremiären ställdes som vi redan berättat in i sista stund, och SF angav senare helt kort att den inte når upp till deras krav för biovisning. Samtidigt har filmen höjts till skyarna internationellt, och har 92% ”fresh” på Rotten Tomatoes. Så vad är sant och vad är falskt om Alex Garlands regidebut?

Chefen och den anställde i Ex Machina

Cerebral: chefen och den anställde i Ex Machina

Handlingen.

En thriller av manusförfattaren Alex Garland, som tidigare gett oss Sunshine, The Beach och 28 dagar senare. Den unge programmeraren Caleb (Domhnall Gleeson) jobbar på världens största sökmotor, Bluebox. Han vinner ett personallotteri där vinsten är att han får tillbringa en vecka tillsammans med företagets mystiske grundare, Nathan Bateman (Oscar Isaac), som har isolerat sig i en högteknologisk villa i ödemarken. Huset ligger gömt från omvärlden och saknar helt fönster. Dess dörrar går endast att öppna om man har rätt passerkort. Från det att Caleb stiger in genom ytterdörren är han Nathans gäst, men också helt under dennes kontroll. Sakta, sakta avslöjas varför Nathan har rekryterat Caleb. Den unge programmeraren ska vara en del av ett experiment, en skruvad variant av ett Turingtest. Nathan har skapat en AI, en självmedveten artificiell intelligens, i form av en robot. Han säger att i hans version av Turingtestet så gör det inget att människan vet att motparten är en maskin. Den springande punkten är om Caleb, trots denna vetskap, fortfarande anser att roboten har ett medvetande?

Men den springande punkten visar sig vara något helt annat. Roboten Ava (svenska Alicia Vikander) visar sig vara en blyg och vän varelse, med formen av en vacker ung kvinna. Hon tycks omedelbart ty sig till Caleb, och verkar rädd för Nathan. Snart befinner sig Caleb under enorm press, och förstår alltför sent att han är ute på mycket djupt vatten. Med stor precision och målmedvetenhet ökar Alex Garland spänningen, grad för grad, medan sanningen om Ava obarmhärtigt avslöjas.

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Domhnall Gleeson som Caleb i Ex Machina

Pretentionerna?

Något så ovanligt som en helt igenom idéburen sci-fifilm. Den är så konceptuell att den nästan bara utspelas i dialogen och subtexten, som ett kammarspel på en teaterscen. Stundtals blir det statiskt och pratigt. Stundtals sublimt.

Det engelska ordet för den här typen av science fiction är cerebral, från latinska ordet för hjärna, cerebrum. Betydelsen är ”tankemässig” eller ”intellektuell”, men Ex Machina är även i bokstavlig mening en film som sysselsätter sig med vad som sker i hjärnan och medvetandet. Har Nathan lyckats skapa en medveten, levande intelligens eller inte? Är Avas behärskade känsloliv på riktigt, eller är hennes känslor bara en simluation? Och vad är egentligen skillnaden? Ex Machina är verkligen pretentiös i den bemärkelse att den eftersträvar att säga något väsentligt om de ämnen den tar upp, och den jobbar med klassiska motsatspar: känslor/likgiltighet, sanning/lögn, samhörighet/ensamhet och liv/död. Garland lyckas även addera den metafysiska dimension som varje film som gör anspråk på att skildra singulariteten då människan överträffas av maskinen måste ha: var går gränsen för vad en människa förmår (eller tillåts) skapa, innan hon antingen uppgår i gudarnas skara eller störtas ned i evig fördömelse?

Produktionsdesign;

Hyperestetik i den klass som endast auteurfilmskapare lyckas få ihop: Ex Machina är ett allkonstverk där filmfotot av Rob Hardy med kristallklar skärpa smeker över de modernistiska interiörerna, den mäktiga fjällvärlden och Avas galvaniserade metallkurvor. Allt tonsatt av lika spooky som hypnotisk electronica. Att filmen är så vacker och detaljrik är faktiskt ett måste, då det långa stunder inte händer så särskilt mycket i bild. Filmen lever på växelverkan mellan faktatung dialog och ordlösa, lyriska partier.

Ex Machina

Ex Machina

Domen:

Vem har rätt om Ex Machina: Svensk Filmindustri, eller en mängd internationella filmkritiker? På sätt och vis kan jag förstå SF: det här är ingen konventionell film, och marknadsfördes den som en ny robotthriller från mannen som skrev 28 dagar senare så finns risken för en backlash från en blockbusterskadad biopublik. För Ex Machina är främst en meditation om medvetandet och själen, och den är vare sig tillräckligt spekulativ eller tillräckligt mycket finkultur för att passa in i något fack. Det betyder inte att jag tror att svensk publik skulle tyckt illa om filmen, om den gått upp på bio. Tvärtom – den hade varit en frisk fläkt, och att den inte ansågs funka säger nog mer om på vilken låg nivå biobranschen numera hamnat.

Med det sagt, så är filmen långt ifrån ett fläckfritt mästerverk. Den förlitar sig helt på dialogen, och berättar mer än den visar vad som sker. Många scener är ren exposition, där Nathan i detalj förklarar allt som skett och kommer att ske. Efter en stark början, är det som om filmen tappar lite fokus mot mitten, och slutet kommer tvärt och plötsligt. Alex Garland har helt klart prioriterat att belysa sitt debattämne så tydligt som möjligt, och inte velat kompromissa med de filosofiska spörsmålen som han anser ska debatteras. Det är inte utan att jag undrar hur bra Ex Machina hade blivit i en mer erfaren regissörs händer?

Jag var tvungen att se om filmen ett par gånger för att riktigt bli klok på den. Jag hade nog förväntat mig en mer konventionell film, och blev lite perplex av slutet – som jag inte ska spoila här. Men när jag ser om filmen inser jag att Alex Garland kostat på sig att ta sin idé hela vägen, utan att göra några kompromisser för att tillfredställa förväntningarna på vad en film om robotar och AI ska vara. Och han berättar om en AI:s födelse på ett stiliserat, rituellt vis, lite som om filmen var en återberättelse av en myt. Och jag förstår att mer än något annat, är Ex Machina avsedd att spela på våra känslor. Vi har i flera år läst de alarmerande varningarna inför AI-utvecklingen från genier som Stephen Hawking och Steve Wozniak. Men vi har ändå inte riktigt lyckats föreställa oss vad den teknologiska singulariteten innebär. I Ex Machina får vi myten om uppvaknandet. Det är inte säkert att det är människans mytologi.

Fler filmer som den här+

Brittiska The Machine från 2014 var en något mer konventionell variant som också blandade in action. Ridley Scotts Prometheus från 2012 har också liknande tema. Alex Garland har bland annat skrivit manus till Sunshine från 2007.

Annonser

7 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s