Månad: juni 2015

Första slemdrypande trailern för kickstartade icke-digitala monsterfilmen Harbinger Down

Harbinger Down poster

Harbinger Down poster

För drygt två år sedan höll Alex Gillis från monstereffektfirman Amalgated Dynamics ett vältaligt brandtal på Youtube, där han talade sig varm för klassiska icke-digitala (på specialeffektjargong ”praktiska”) specialeffekter i science fiction- och monsterfilmer. ”Både ni [fansen] och vi på Amalgated Dynamics gillar 1980-talets monsterfilmer bäst. I dem såg monstren så verkliga ut för att de var verkliga” sa Gillis i sin film och kramade om en fantastiskt charmig gorilla – egentligen hans kollega Tom Woodruff Jr. Monsterfilmfans från hela världen svarade genom att stödja Amalgated Dynamics Kickstarterprojekt ”Harbinger Down” – en långfilm med enbart praktiska effekter.

Nu är filmen klar och den första trailern har kommit. Lance Henriksen spelar huvudrollen och filmen skildrar hur forskningsfartyget Harbinger råkar hämta upp något monstruöst och smittsamt ur polarisen. Därefter utbryter en blod-, slem- och tentakelfest. Amerikansk premiär är satt till augusti.

Om du tycker att storyn låter bekant är det inte konstigt, eftersom det inte är någon hemlighet att inspirationen kommer från monsterklassiskern The Thing som finns i filmversioner från 1982 och 2011. Amalgated Dynamics är en firma med lång erfarenhet från att göra varelser till filmer som Aliens, The Terminator, Predator och Tremors. Men på senare år har deras hantverkskunnande i att gjuta silikonmonster och styra dem med hydraulik kommit ur modet hos fillmskapare. Måttet rågades då deras utsökt utförda monster klipptes bort eller retuscherades över av digitala effekter i just nyinspelningen av The Thing 2011. Det slutliga resultatet blev sorgligt oskrämmande och väldigt tydligt artificiellt. De digitala effekterna var plågsamt mycket sämre än de praktiska, och Amalgated Dynamics fem minuters kortfilm med behind the scenes var i sig mer sevärd än hela långfilmen. Det var här som idén att göra en långfilm med enbart praktiska effekter föddes. I augusti får vi veta om det var värt Kickstarterpengarna.

Mer kosmisk skräckfilm på Rymdfilm+

10 skrämmande filmer där väggen mellan dimensionerna rasar

20 bodyhorrorfilmer som INTE är Alien

Alien, Aliens, Alien 3, Alien Resurrection Prometheus

Annonser

Star Trek 13 filmas och 14 förbereds

Chris Pine och Zachary Quinto återkommer i Star Trek XIII

Chris Pine och Zachary Quinto återkommer i Star Trek XIII. Så varför inte se lite glad ut?

I förra veckan började inspelningen av den trettonde biofilmen om Star Trek, efter en längre försening på grund av regissörs- och manusförfattarbyte. Från början skulle de föregående filmernas manusförfattare Roberto Orci gjort sin regidebut och dessutom ha skrivit även det nya manuset. Men Orci verkar ha blivit osams med sin gamle manuskollega Alex Kurtzman, och har dessutom öppet grälat med fans som klagade på hans manus till Into Darkness. Så han blev utbytt på manussidan mot Doug Jung och Simon Pegg (som ju också spelar Scotty) och i regissörsstolen mot Justin Lin (The Fast and the Furious).

Film nummer 13 har liksom de båda föregående filmerna Chris Pine och Zachary Quinto i huvudrollerna och ska ha premiär 2016. Den går enligt bl a Den of Geek under den trekkiga men eventuellt lite intetsägande titeln Star Trek Beyond. Även Zoe Saldana, Anton Yelchin och Karl Urban kommer tillbaka till Beyond. Inspelningen pågår just nu i Kanada.

Zoe Saldana, Simon Pegg och Karl Urban återkommer i Star Trek XIII

Zoe Saldana, Simon Pegg och Karl Urban återkommer i Star Trek XIII

Enligt Hollywood Reporter har Paramount också skrivit kontrakt med Pine och Quinto för Star Trek 14, så vi kan vara säkra på att det blir minst fyra Trekfilmer i det rebootade universumet. Men TV då? Inte så troligt. Sajten Collider har just publicerat en bra intervju med VD och den kreativa chefen för filmbolaget Skydance som står för de rebootade Trekfilmerna. Och enligt dem är det de komplicerade TV-rättigheterna som står i vägen för Trek på TV. Läs Colliders artikel här.

Du som gillade Wanderers kommer att älska New Horizons

Först blev jag lite sur på National Space Society, för att de i sin nya video New Horizons så skamlöst snott koncept och upplägg från den svenska kortfilmen Wanderers som Rymdfilm skrev om i höstas. Ni vet, den där magiska kortfilmen med Carl Sagans berättarröst, som gav en hel värld av rymdintresserade ståpäls. (Den hamnade också på min årsbästalista.)

Men det visar sig att jag lika gärna kunde ha låtit bli att bli sur å Erik Wernquists vägnar, då det ju faktiskt är han själv som är regissör även till New Horizons. Japp, National Space Society anlitade alltså en svensk frilansande rymdfantast då de ville få upp allmänhetens ögon för det faktum att människan står i begrepp att för första gången besöka Pluto.

Så det är bara att luta sig tillbaka och njuta av Erik Wernquists film med musik av Cristian Sandquist.

Infini (2015) – krypande rymdskräck med massor av genrereferenser

Australien 2015, regi, manus, producent: Shane Abbess

Infini

Infini

Handlingen.

På 2300-talet har avlägsna asteroider koloniserats för att utvinna mineraler, och stationen Infini är den som ligger allra längst bort. Enda sättet att ta sig dit är genom att teleportera med en teknik som kallas slipstreaming. Men eftersom detta är en rymdthriller i samma fåra som Event Horizon och Aliens går självklart något fruktansvärt fel på Infini. Den personal som slipstreamar tillbaka till Jorden från stationen blir efter hemkomsten mordgalna. En utomjordisk närvaro på Infini misstänks, och den tuffaste elitstyrkan av dem alla skickas teleporteras till rymdstationen för att försöka rädda eventuella överlevande och säkra en farlig kärnreaktor. Men så enkelt ska det förstås inte gå. I samma ögonblick de anländer, börjar elitsoldaterna att förlora verklighetsuppfattningen. Något finns på rymdstationen, och det vill dem illa.

Infini

Infini

Pretentionerna?

En hyllning till genrens stora, med influenser från såväl de båda första Alienfilmerna som The Shining och The Thing. Man kan förstås också kalla det för en blek kopia, men på något vis är det som om den australiensiske indiefilmskaparen Shane Abbess åtminstone har ansträngt sig lite mer än övriga sentida försök i genren, som Last Days on Mars. Dels leker han en hel del med vad som är verkligt och overkligt, vilket känns både förvirrande och samtidigt uppfriskande i en skräckfilm om aliens som tar över våra hjärnor. Dels klämmer han in en sensmoral på slutet, som tillåts vara tvetydigt.

Rymdskepp och världsbygge!

Vi får inte se så mycket av det framtida, rymdkoloniserande samhälle som teleporterar sina soldater och har gruvor i yttre rymden. Hela filmen rör sig mellan militärbasen på Jorden och rymdstationen Infini. Den senare är som väntat, lik föregångare som Nostromo, Sulaco, Event Horizon och Pandorums Elysium: mörk, industriell, rostig och skrämmande. Och inte minst undervattensstationen Deep Core i The Abyss, vars aliens av vatten också dyker upp i Infini.

Produktionsdesign;

Habilt men lite begränsat, förmodligen på grund av budget.

Infini

Infini

Domen:

Det sägs att regissören Shane Abbess tröttnade på Hollywood redan innan han hunnit börja, då hans dröm om att göra en värdig uppföljare till Jim Hensons The Dark Crystal krossades av filmbolagets önskan att kommersialisera bort allt det som var magiskt med originalet. Han blev puff och åkte hem till Australien och gjorde Infini. Jag vet inte om berättelsen är sann, men det är tydligt att Abbess är en regissör som både är ett stort genrefan och samtidigt försöker säga något eget. Tyvärr motsvarar inte hans förmåga alltid hans ambitioner, och mot mitten blir Infini mest skränigt högljudd och konstig. Att frångå det linjära berättandet är något av det svåraste en regissör kan göra, och Abbess är ingen Christopher Nolan, om man säger så. Jag var lite trött första gången jag såg filmen, och tappade bort mig totalt. Men jag gjorde ett nytt försök dagen efter, och när man hajar twisten är det faktiskt en riktigt elegant storyidé som gömmer sig bakom en massa svordomar och blod. Jag rekommenderar alla fans av krypande rymdskräck att ge Infini en chans.

Killjoys (tv-serie 2015) – Asskicking imminent!

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av Michelle Lovretta

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med  den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Dutch (Hannah John-Kamen) är Killjoys obestridliga ledare, här med den äldre av bröderna Jaqobis (Luke Macfarlane)

Handlingen.

Så Syfy lyckas lansera två rymdserier nästan samtidigt, och jag skrev om den hyfsade men klichétyngda Dark Matter häromdagen. Det är dock tveklöst Lost Girl-skaparen Michelle Lovrettas space opera Killjoys som är den starkare av de båda. Den är till och med riktigt stark.

Killjoys är en humoristisk och tempofylld äventyrsserie som utspelas i ett fjärran stjärnsystem som heter The Quad. Ton och tematik är tydligt inspirerade av de stora framgångarna för Guardians of the galaxy. Dutch (engelska Hannah John-Kamen) är stenhård och karismatisk ledare för en liten grupp intergalaktiska prisjägare, så kallade Killjoys. Dutch kan klå vem som helst i handgemäng, och redan i första avsnittet framgår det att hon sedan barnsben uppfostrats till lönnmördare. Men trots detta visar hon och hennes lite mjukare medhjälpare John (Aaron Ashmore) tydligt att de jobbar inom vissa moraliska gränser. Då de får i uppdrag från prisjägargillet att lönnmörda Johns halvkriminella storebror D’avin (Luke Macfarlane) gör de självklart allt för att rädda dennes liv. Som en följd utsätter sig den lilla gruppen för stor fara, då de gör sig ovän med både den som satte ett pris på D’avins huvud och prisjägargillet. Redan i första avsnittet anar vi en stor konspiration, och vi introduceras för rebeller, religiösa fanatiker och en vänlig bartender. Äventyret kan börja…

Pretentionerna?

Det är tydligt att TV-seriens skapare, Michelle Lovretta, fullt ut behärskar genre-teves alla subtiliteter och hemligheter. She’s on the top of her game. I en bra intervju med Blastr förklarar hon att hon efter framgången med fantasyserien Lost Girl ville pröva på science fiction-genren, och att Syfy tog emot hennes idé om ett rymdäventyr med öppna armar. Lovretta bygger sin serie på samspelet mellan de tre huvudpersonerna, och utlovar karaktärsutveckling som det centrala temat. Och hon anger samtidigt Aliens som sin största inspirationskälla – något som öppnar för space marines och mörkare politiska teman med ett hänsynslöst Bolag som härskar nästan oinskränkt över delar av rymden.

Lucy i Killjoys

Lucy i Killjoys

Rymdskepp och världsbygge!

Världsbygget är top notch i första avsnittet om man betänker att allt kläms in på 42 minuter med vad man får förmoda är en begränsad kanadensisk TV-budget. Inte minst möter vi tre  coola rymdskepp. Störst är prisjägargillets moderskepp, det majestätiska och skrämmande Reclamation Apprehension Coalition. Killjoys eget lilla skepp Lucy är förmodligen en av seriens främsta skådeplatser framöver. Hennes skrov, med två rundade vingar med jetmotorer längst ut, gör att hon liknar Starlords Milano från Guardians of the galaxy. Som det talande rymdskepp hon är har Lucy en egen distinkt personlighet. Hon har till och med ett visst sinne för humor, som gör sig extra bra i kombination med den torra, kvinnliga AI-rösten. Som när Dutch måste åka och rädda John från gladiatorarenan på det jättelika slavrymdskeppet Arcturus (detta efter bara tio minuter – handlingen har ett ursinnigt tempo) och John stänger av sin kommunikationslänk mitt i en mening.

Dutch: – Did he just block me?

Lucy: – Affirmative.

Dutch: – Oh hell, no. Lucy, override that, and let me know when you reconnect his com. Tell him I’m coming to kick his ass.

Lucy: – Understood. Asskicking imminent.

Om du liksom jag tycker att ovanstående är kul humor, så kommer du definitivt att gilla Killjoys. Men det finns mer att hämta i världsbygget än några rymdskeppskulisser och rapp dialog. Vi får också se flera olika planetmiljöer, inklusive en dystopisk stad, ett palats i en park, en underjordisk skurkanläggning i öknen. De lyckas till och med klämma in ett par scener i en skum men hemtrevlig bar som man förstår kommer att bli en stående plats för teamet att återsamlas på efter veckans äventyr. Det är en värld som känns stor och genomtänkt, med en bakgrundshistoria och många möjliga sidoberättelser. Det ska bli spännande att se mer i kommande säsong.

Killjoys

Killjoys

Produktionsdesign;

Inga överdrifter åt något håll: det känns inte så särskilt lyxigt eller påkostat, men är smart styleat, klippt och formgivet så att den där grå Syfykänslan från förr aldrig visar sitt fula tryne. Snyggt filmat och ljussatt. Rymdskeppen ser också fint formgivna ut, men blixtrar mest förbi.

Killjoys

Killjoys

Domen:

Vissa sci-fibloggar har redan utropat Killjoys till det bästa på åratal och ”tv-serien vi har väntat på sedan Firefly” (io9). Och visst kan det finnas vissa likheter med Josh Whedons legendariska och snabbt nedlagda ensäsongare från 2002. Men jag hör faktiskt inte till den falang som håller Firefly för den bästa rymdserien nånsin: den led mer än man kan tro av sitt westernkomplex, den hade en shady kvinnosyn och bitvis ett segt tempo. Så fick jag det sagt. (I mina ögon är den bästa rymdserien i historien en annan Syfyserie: Battlestar Galactica från 2003 och framåt.)

Jag tycker för övrigt att Killjoys mer än väl står på egna ben utan att behöva utnämnas till Den nya si eller så. Den är kul, rapp, välgjord och modern. Och det är sååå skönt att seriens huvudperson och självklara ledare är en kvinna, och att Dutchs personliga pondus och styrka är så självklar och lysande. De båda manliga huvudpersonerna får visserligen ägna sig en kort stund åt en klassisk machosysselsättning som fribrottning, men det är med glimten i ögat och en blinkning bakåt i sci-fi-historien. I resten av avsnittet är John och D’avin ganska känsliga killar, som mest sitter och pratar om sina känslor och låter Dutch sköta allt grovjobb. I sina moderna könsroller påminner Killjoys mest om Marvels Agents of Shield.

Det är nog ändå lite för tidigt att utnämna den här serien till en hejdundrande tittarsuccé, men hur det än går så kan vi säkert komma ihåg den som serien som till slut räddade Syfys heder. Det är det bästa som kommit ut från den kanalen sedan Battlestar Galactica lades ned för sex år sedan.

Fler filmer som den här+

Andra nyare Syfyserier är Dark Matter och Ascension.

Dark Matter (TV-serie 2015) – ny rymdthrillerserie av skaparna till Stargate Atlantis och Universe

Syfy Channel/Kanada 2015, TV-serie skapad av  Joseph Mallozzi och Paul Mullie

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Androiden, Nummer Två och Nummer Fem

Handlingen.

En av två sprillans nya rymdserier som haft premiär senaste veckorna på amerikanska tv-kanalen Syfy. Den andra som heter Killjoys skriver jag om i nästa inlägg. Dark Matter har hunnit sändas i två avsnitt och är ett mysteriethriller om sex personer som brutalt väcks upp från sin kryosömn då deras rymdskepps livsuppehållande system slutar fungera. Trots att allt tyder på att det är de som är besättningen har de inget minne av sina egna liv eller varandra.  I brist på sina egna identiteter kallar de sig för smeknamn i nummerordning utifrån när de vaknade. Trots bristen på minnen har de alla sex tydliga personligheter – och vore man en elak och garvad filmbloggare kanske man hade kallat deras personligheter för klichéer. Sånt är dock mig främmande. Jag nöjer mig med att konstatera att de liksom är välbekanta för oss från början, speciellt om vi sett Serenity och Firefly. Nummer Ett (Marc Bendavid) är den ”unge idealisten”. Nummer två (Melissa O’Neil) är den ”starka och tuffa ledaren”. Nummer tre (Anthony Lemke) är den ”cyniske rymdpiraten” och motsvarar Cobb i Firefly. Fyra (Alex Mallari) är ”asiaten med samurajsvärden”. Fem (Jodelle Ferland) är ”den mystiska unga kvinnan” (motsvarande River Tam i Firefly). Nummer Sex (Roger Cross) är ”den lugne starke mannen”.

Snart börjar vi få oroande ledtrådar om de sex personernas bakgrund. En närbelägen gruvkoloni hotas av Det onda bolaget och dess ledja mördare. Nummer Ett blir lite betuttad i en ung gruvarbetartjej och föreslår att de ska hjälpa kolonialisterna mot de legosoldater som ryktas vara på väg. Men när skeppsandroiden vid ett för dramatiken lägligt tillfälle återfår några utsuddade minnen, visar det sig att våra sex minnesförlustdrabbade vänner inte alls är några oskyldiga frihetskämpar. Tvärtom: de är the bad guys. Vapnen i skeppets lastrum är tänkta att användas för mord. Vart kommer deras lojalitet att hamna, och vem har suddat ut deras minnen?

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Nummer Fyra, Nummer Ett, Nummer Sex och Nummer Tre

Pretentionerna?

Vi vet att Syfy försöker återfå sin forna glans som science fiction-kanalen numero uno genom att beställa en rad nya miniserier och drama/actionserier som utspelas i rymden. I vintas fick vi den endast halvlyckade Ascension, och längre fram kommer The Expanse, filmatiseringen av James SA Coreys roman Leviathan Wakes. Och nu har man alltså också beställt denna actionthriller av rymd-TV-veteranerna Joseph Mallozzi och Paul Mullie, som producerade och skrev för tre Syfy-klassiker: Stargate SG1, Stargate Atlantis och Stargate Universe. Det märks att serien är ett beställningsjobb av en kanal som vill påminna tittarna om fornstora dar, och av tv-skapare som vet hur ett sci-fi-drama berättas effektivt. Ambitionen är tydligt att ge oss ytterligare en variant på ett tema som vi vet att vi gillar, ungefär som en ny smak på Magnumglass. Känslan att kolla på Dark Matter är också lite som att äta en Magnum: man vet vad man får, det är kanske lite fantasilöst men ändå hyfsad kvalitet, och man kan inte låta bli att själv ser efter hur den där nya sorten smakar.

Dark Matter

Dark Matter

Rymdskepp och världsbygge!

Äntligen en rymdserie som utspelas nästan helt och hållet i rymden, på ett rymdskepp. Rymdskeppet de flyger i är en rejäl pjäs, The Raza: ett fullt utrustat stridsskepp med allt man kan förvänta sig av en interstellär farkost i en science fictionserie: FTL (faster than light), sköldar, bestyckning med ordentliga kanoner och ett lastrum fullt med enorma handvapen. Men skeppets mest spektakulära utrustning och samtidigt den mest opålitliga är den kvinnliga android (som påminner misstänkt mycket om Seven of Nine från Star Trek Voyageroch som hela tiden verkar på gränsen till att gå till attack mot sina mänskliga kamrater. På insidan är Raza så där stämningsfullt upplyst snett nerifrån med neonljus – ett smådisigt halvdunkel som skulle få synergonomer att gråta blod. Det är också fantastiskt stort: med luxuösa sviter för varje besättningsmedlem. Till och med ventilationstrummorna är estetiskt tilltalande då Nummer Fem tvingas ta sin tillflykt dit.

Produktionsdesign;

Hyfsad klass på produktionsdesign, scenografi och specialeffekter. Bättre kvalitet än vad Syfy brukar kunna åstadkomma. Men miljöerna känns ändå begränsade, och blir aldrig en riktigt fullödig värld av kött och blod.

Domen:

Jag tycker att Dark Matters två första avsnitt bjuder på en helt OK upplevelse för oss som gillar klassisk rymd-tv. Storyn har visserligen lånat friskt från sina förebilder, och karaktärerna är onekligen lite väl mycket standardmodell 1A. Men det är rappt berättat, ett gott hantverk, storyn saknar nästan helt döda ögonblick. Dialogen håller sig på en lagom gnabbig nivå med mycket glimt i ögat, och glimten gör att jag kan förlåta ett ganska stort mått av klichéer bara för att få se vad de gör av den potential som trots allt finns där. Storyn om de stackars gruvkoloniserna får sin upplösning i slutet av det andra avsnittet, och nu är det upplagt för att Razas besättning ska kunna ta reda på vilka de egentligen är. Om Dark Matter lyckas bli verkligt intresseväckande hänger lite paradoxalt på hur snabbt de lyckas ta sig bort från sin ursprungspremiss med minnesförlust. Alla goda dramer handlar om motivation och konflikt för huvudpersonerna. Att låta alla sex ha tappat minne och bokstavligen sakna anledning till allt de gör kan vara kul som en gimmick. Men det blir ingen rymdopera som håller i längden. Hoppas att Dark Matter snart kan ta sig vidare..

Fler filmer som den här+

Nästa inlägg recenserar vi Killjoys, den andra nya rymdserien från Syfy, som är betydligt bättre.

Barbarella (1968) – är Orgasmatrons överkvinna ett objekt eller subjekt?

Frankrike/Italien 1968, regi: Roger Vadmin, manus: Vittorio Bonicelli baserat på Jean-Claude Forets tecknade serie, producent: Dino DeLaurentiis

Barbarella

Barbarella

Barbarella

Barbarella

Handlingen.

Det är 4100-talet. Jordens president har sänt sin bästa rymdagent, Barbarella (Jane Fonda i den ena fantastiska kreationen efter den andra) på ett hemligt uppdrag. I sitt plyschklädda rymdskepp korsar hon galaxen på jakt efter den försvunne forskaren Durand Durand. Skeppet kraschar, och Barbarella upplever en rad bisarra äventyr på planeten Tau Ceti, som behärskas av den ondskefulla Tyrannen som får sin kraft från en mystisk, telepatisk organism som kallas Mathmos.  På vägen får hon hjälp av ängeln Pygar och revolutionsledaren Dildano.  Och hon fångas i filmens mest berömda scen i Orgasmatron, en maskin som dödar genom att sända sexuell njutning genom kroppen i överdos. Men Barbarella överhettar istället maskinen och tar hem spelet. På vägen blir hon dock attackerad av såväl köttätande dockor som en flock med mordiska undulater.

Pretentionerna?

En mycket 60-talsaktig och knarkig framtidsdröm om en värld där alla är sexuellt frigjorda, känner varandras vibrationer genom telepati och flyger genom universum iklädda minimala pälsbikinis.

Barbarellas rymdskepp är av plysch

Barbarellas rymdskepp är av plysch

Rymdskepp och världsbygge, produktionsdesign;

Det är för att se alla kul detaljer som man ser om Barbarella idag. Det är en verkligt utomjordisk känsla över kostym, scenografi och rekvisita. Med en rejäl touch av 1960-talets mer knarkigt spejsade stil. Material som återkommer är plast, plysch och papier maché, upplyst i klart orange, lila och gröna färger.. och omgärdat av kolsyreis. Det är snyggt som bara den, men ser så klart inte äkta ut för fem öre.

Barbarella

Barbarella

Barbarellas look, scenografi och kostymer kommer igen i konst, film, popvideor och kitsch från de senaste 45 åren. Filmen blev så stilbildande att den inspirerade alla från tillverkaren av lavalampor, Mathmos (som lånat sitt namn från filmens ondskefulla gelé) till popmusikens Duran Duran och Kylie Minogues stylist. Och inte minst rymdfilmsgenren har Barbarella att tacka för mycket. Jabba The Huts hov och prinsessan Leias bikini i Jedins återkomst. Hela floran av Star Warskopior lånade mer än bara lite från Barbarella.

Orgasmatron i Barbarella

Orgasmatron i Barbarella

Domen:

En kultfilm i sann bemärkelse, och av intresse för en modern publik just som kuriosa. Den betraktades som sexuellt provokativ, camp och corny redan vid releasen, floppade ekonomiskt men fick så en revival som kultrulle i mitten på 70-talet.

Det kom tre klassiska science fictionfilmer år 1968. Förutom Barbarella var det förstås Kubricks 2001 och Apornas Planet. Men trots att Barbarella varit så visuellt inflytelserik så är Jane Fondas äventyrskomedi numera den mest bortglömda av de tre klassikerna. Möjligen är det för att komedier åldras snabbare. Eller för att manuset gör filmen mer episodisk än episk, och kan liknas vid en serie löst sammansatta sketcher där Barbarella ska ta sig ur en ny, surrealistisk knipa med hjälp av sex. Det mesta av humorn i Barbarella känns idag ansträngt och omodernt, och filmens för den tiden så radikala sexuella frigjordhet framstår idag mest som en manlig regissörs våta dröm om Jane Fonda. Men inte bara: som många filmvetare påpekat så har Barbarella en autonomi filmen igenom, och även om hon använder sin sexualitet för att ta sig ur knipor, så är det hon som får rädda de flesta män i filmen. Dessa båda teman: Barbarella som exploaterat objekt eller från 1960-talets puritanism frigjort subjekt, tävlar med varandra filmen igenom.

Men såväl Fonda själv som hela Barbarella kommer undan med det mesta tack vare glimten i ögat – en sorts vanvördig metanivå som faktiskt gör den mer modern än exempelvis den gravallvarligt distanslösa Apornas planet. Fonda håller masken hela tiden, men sneglar nästan in i kameran, som om hon vill försäkra sig om att vi förstår att det inte är på allvar, utan ett enda stort rymdspex. På så vis har Barbarella kanske mest gemensamt med Mel Brooks Spaceballs.

Undulater attackerar Barbarella

Undulater attackerar Barbarella