Månad: oktober 2015

15 blodiga och bisarra rymdskräckisar till Halloween

I rymden kan ingen höra dig skrika som en flickscout, så det är bara att dra ned persiennerna, krypa ned under ett täcke i soffan och sträckkolla hela Halloweenhelgen på dessa morbida, skruvade och blodiga rymdfilmer. Inget för den med svaga nerver.

Evil Aliens

Evil Aliens

15. Evil Aliens

Walesisk splatter/gorefilm där blod bara är en av de många kroppsvätskor som oavbrutet sprutar. Onda aliens mot walesiska hillbillies i ett försök att vara rolig och samtidigt framkalla så mycket äckel som möjligt hos publiken. Möjligen genom att kombinera dessa båda.

14. Dreamcatcher

En högst ojämn Stephen King-filmatisering som har många kritiker. Men trots det vill jag hävda att det finns många bra och läskiga skräckscener i början av filmen. Rymdmaskarna som kommer upp genom toan är fortfarande fruktansvärda.

Leviathan - Grrrr!

Leviathan – Grrrr!

13. Leviathan

En del av den djuphavsboom som drabbade världen i slutet av 1980-talet. Här upptäcks ett riktigt läbbigt rymdmonster på havets botten. Alien och The Thing fast under vattnet!

12. Event Horizon

The Shining i rymden, med ett öde rymdskepp som visar sig innehålla en portal till helvetet. Med Sam Neil. Paul WS Andersons första film på listan.

11. Grabbers

Charmig skräckkomedi om tentakelmonster som börjar käka upp invånarna i en irländsk by.

10. Pandorum

I ett arkrymdskepp med otroligt komplicerad planlösning flyr en ensam soldat från paranoia och monster. Paul WS Andersons andra film på listan.

Här behövs något starkare än Clearasil i Species

Här behövs något starkare än Clearasil i Species

9. Species

I en sorts mash-up mellan Alien, Contact, V och en mjukporrfilm får forskarna på SETI-institutet svar på signalen som skickats ut som hälsning i världsrymden. Det är en instruktion till att skapa en hybrid av ett mänskligt embryo och utomjordiskt DNA. Barnet växer blixtsnabbt upp till ett mördarmonster. Slakten kan börja.

8. They Live

Genom ett par speciella solglasögon upptäcker vår huvudperson att de flesta människor är onda aliens. Nu ska han få sin hämnd. John Carpenters första film på listan.

Saturn 3 har en del skräckfyllda ögonblick

Saturn 3 har en del skräckfyllda ögonblick

7. Saturn 3

80-talsextravaganza! En mördarrobot och en fullblodspsykopat (kapten Benson, spelad av den unge Harvey Keitel) anländer till forskningsstationen Saturn 3, där forskarparet Adam (Kirk Douglas) och Alex (Farrah Fawcett) dittills har levt i lycklig och självpåtagen isolation tillsammans med sin lilla hund.

6. The Faculty

Ett gäng high schoolelever på kant med tillvaron är de enda som märker att skolan håller på att tas över av bodysnatchers från rymden. Som alla riktiga geeks har de tillräckligt koll på gamla science fictionskräckisar för att känna igen en rymdinvasion när de ser den. Av Wes Craven (Scream)

Monstret i Xtro är förstås en variant på Alien

Monstret i Xtro är förstås en variant på Alien

5. Xtro

En genuint bisarr brittisk rysare från tidigt 80-tal som lånar friskt från det föregående decenniets många skräckfilm och blandar in element från E.T och Alien. Mixat med välartikulerade engelska b-skådisar med frissigt hår. Innehåller en djupt skrämmande födselscen.

4. Lifeforce

Vi stannar i Storbritannien och vältrar oss i halvnakna skådespelare och rymdvampyrer. Av regissören till Poltergeist. Jag skulle inte gå så långt som att beskriva Lifeforce som en Bra Film, men jag hade kul när jag såg den. Den förtjänar lätt sin status som kultklassiker.

The Blob 1988

The Blob 1988

3. The Blob

Två separata filmer, från 1958 och 1988, som båda är fruktansvärt bra och fruktansvärt äckliga. Det är småstadens amerikaner mot en amorf rymdamöba. Rymdamöban har övertaget hela vägen.

2. The Thing

John Carpenters andra film på listan är en svettig mardröm till skräckklassiker. Ett gäng forskare på Antarktis råkar på filmhistoriens mest groteska rymdmonster.

1.  Alien

Kanske är jag förutsägbar, men ingen rymdthrillerlista är komplett utan en xenomorph som tronar överst. Den första filmen är möjligen den bästa (beroende på om man är ett Cameronfan eller inte) men den är definitivt den läskigaste.

Annonser

Mer läsning och videor för dig som var på Gävle Sci-fis filmfestival 2015

WANDERERS_the_great_red_spot_02

Fortfarande pågår Gävle Sci-fi:s filmfestival 2015, och igår var jag där och stod och orerade i drygt en timme om min personliga resa in i rymdfilmens värld. Tack för att jag fick komma, och ursäkta till alla vars middagsrast blev femton minuter kortade då jag drog över tiden. Men får man feeling så får man. Jag visade en mängd länkar och bilder och nämnde en massa filmer som kan varit svårt att uppfatta. Jag har skrivit om det mesta här på bloggen, så här kommer länkar till en hel rad inlägg som handlar om precis det jag pratade om på scen. Plus några videor.

Först kortfilmen Wanderers av Erik Wernquist, som jag skrivit om flera gånger och även intervjuat filmskaparen: Intervju med filmskaparen, Du som älskade Wanderers kommer att älska New Horizons

Bonus: Animerade rymdskepp med design hämtade från boken Rymdfarkoster 2000-2100 AD

Filmer jag nämnde eller spelade upp videor från:

Texter om genren science fiction och rymdfilmer

Bilder jag visade:

Örnnebulosan med The Pillars of Creation SRO-M16-L-SII-Ha-OIII-PS3-with-Stars-Fixed-finial-for-Website-USE-

Örnnebulosan med The Pillars of Creation SRO-M16-L-SII-Ha-OIII-PS3-with-Stars. Foto: NASA

Boken Spacecraft 2000-2100 (finns på svenska som Rymdfarkoster 2000-2100)

Boken Spacecraft 2000-2100 (finns på svenska som Rymdfarkoster 2000-2100) – film med rymdskeppen

Från boken

Från boken ”De stora rymdkrigen 2000-2100”

Från boken

Från boken ”De stora rymdkrigen 2000-2100”

Illustration av Chris Foss

Illustration av Chris Foss

Boken

Boken ”De stora rymdkrigen 2000-2100”

Illustration av Chris Foss till Jodorowsky's Dune

Illustration av Chris Foss till Jodorowsky’s Dune

Oxygene av Jean-Michel Jarre

Oxygene av Jean-Michel Jarre (jag spelade upp Oxygene 4)

Skiss för Guardians of the Galaxy

Skiss för Guardians of the Galaxy

Mars i vår fantasi: ER Burroughs A Princess of Mars, den första närbilden på Mars 1963, och en robotselfie från NASAs Marsrover

Mars i vår fantasi: ER Burroughs A Princess of Mars, den första närbilden på Mars 1963, och en robotselfie från NASAs Marsrover

The USCSS Nostromo - originalmodellen från Alien,

Landaren från rymdskeppet USCSS Nostromo – originalmodellen från Alienfilmen

21 sci-fi-filmer där gränsen mellan verklighet och konspiration suddas ut

Den här helgen hade jag förmånen att få besöka filmfestivalen för science fiction i Gävle som pågår till och med söndag 25/10, och här är de tech noir-filmer som jag nämnde från scenen i mitt föredrag – plus några till.

Filmer där verkligheten inte är vad den förmodas vara

Filmer där verkligheten inte är vad den förmodas vara

Uppdaterad söndag med fyra filmer till så nu är det 25!

Det är verkligen ett välkomponerat festivalutbud i år, med den breda genren ”tech noir” som tema, men med ett tydligt underfokus: kampen om sanningen om vår existens, och de svåra val som följer om man som enskild människa vill försöka öppna sina ögon för konspirationen och bryta sig loss från bojorna. Festivalfilmerna spänner över det surrealistiska i Dark City och De förlorade barnens stad, till filosofiska betraktelser om hur mycket sanning om oss själva vi egentligen tål, i Fassbinders Welt am draht och den spanska Abre los ojos. Här kommer min lista på 25 bra filmer om hur verkligheten rämnar och lögnen sipprar fram. Men hur våra huvudpersoner än kämpar för att ta sig loss, då är det svårt att vet vad exakt illusionen består av. Varning för spoliers! Länkade filmtitlar har jag redan recenserat på bloggen.

  1. Alphaville  (FESTIVALFILM) En superdator styr detta futuristiska samhälle med 100% omutlig rationalitet. Alla känsluttryck är irrationella och straffas med döden. Invånarna ger upp sin frihet i utbyte mot trygghet. Men deras öden är starkt knytna till Alphavilles superdators. Deras identitet är helt avhängig deras slavroller, så när samhället går under, gör folket också det.
  2. 1984, George Orwells berömda vision av en totalitär stat med total tankekontroll och insyn har filmatiserats många gånger, och senast för ett par veckor sedan sattes den upp på Örebro stadsteater i regi av Sara Giese. Kärleken är drivkraften för de som smusslar undan ett privatliv bortom Storebrors vakande öga. Men vad ser Storebror egentligen?
  3. They Live är en svart satir över det amerikanska samhället där fattiga ständigt blir utsugna av de rika. Vår hjälte får ett par solglasögon som får honom att se att de rika egentligen är aliens. Och nu ska han ge sig ut och skipa rättvisa.
  4. Solaris 1972 av Tarkovskij är en sublim sovjetisk rymdfilm där forskade på den skrotfärdiga rymdstationen i omlopp kring Solaris ständigt serveras förförande illusioner av planeten. Och de måste välja att vakna upp till diktatur och misär, eller leva i en lögn på Lycksalighetens ö. Valet är inte lätt.
  5. Oblivion skildrar ett äkta par som stannat kvar på Jorden för att städa upp efter en utomjordisk civilisation. Men då allt fler tecken kommer på att deras liv är en chimär, väljer de båda helt olika sätt att hantera insikten om livslögnen.
  6. Truman Show är en klassiker med Jim Carrey som den ständigt leende Truman, som utan att veta om det är huvudpersonen i dokusåpan om hans eget liv. Ingenting han håller kärt är verkligt, inte ens horisonten på havet. Sevärd fortfarande.
  7. Moon är en modern klassiker i rymdfilmsgenren om det skrupelfria bolaget som håller sina ensamma och hårt utnyttjade anställda på Månen med hoppet om att snart få träffa sin familj igen. Men varför får de aldrig komma hem?
  8. Dark City  (FESTIVALFILM) styrs av mystiska bleka främlingar, som kontrollerar folks liv in i minsta detalj. . Men då John Murdoch kommer förtryckarna på spåren, blir han ett villebråd för deras lönnmördare. Vill Murdoch och hans fru ens veta vidden av konspirationen, då sanningen kommer att rasera allt som byggts upp. Och om John blir herre över konspirationen, kommer att han använda den till sin egen fördel endast?
  9. Welt am draht (FESTIVALFILM) är en supersnygg TV-serie av Fassbinder från 70-talet, om ett stort företag som just skapat en mjukvara som kan bygga upp simulerade människor, inne i en fingerad värld. Dessa simulationspersoner vet inte själva om att de är artificiella, men kaos hotar utbryta då flera personer som arbetat på projektet dör under bizarra omständigheter. De har fått för sig att de själva också är en del av simuleringen, bara en nivå upp. Den vetskapen kan de inte leva med.
  10. 13 våningen är den amerikanska versionen av Welt am draht, alltså filmatisering av romanen Simulacron 3.
  11. Abre los ojos (Open your eyes) (FESTIVALFILM) är spanska förlagan till Vanilla Sky, om en ung madridkille som råkar ut för en traumatisk olycka som lämnar honom med ett vanställt ansikte. Han liv tar allt mer skrämmande och våldsamma uttryck, och hur han än kämpar för att hålla reda på vad som är sant, dras han djupare in i lögnerna.
  12. Equilibrium – (FESTIVALFILM)  om den fascistiska stat där alla tar lugnande medel för att slippa fightas internt, men samtidigt bli tillräckligt avtrubbade för att avrätta motståndsrörelsen ens för att vilja rädda en berömd tavla eller gosa med en hundvalp.
  13. Snowpiercer – koreansk engelskspråkig fantasi/dystopi om världen ombord på ett tåg som aldrig kan stanna. Rekommenderas!
  14. Inception, Christopher Nolans drömthriller, där lager efter lager av lögner staplas på varandra till en labyrint som huvudpersonen irrar runt i
  15. Matrix – en mer framgångsrik kusin till Dark City som presenterade oss för idén att allt vi ser omkring oss är en simulering, som går att ta sig ut från. Eller, går det?
  16. Brazil, Terry Gilliams mästerverk som är en bitsk satir över byråkrati och mänsklig futtighet. Bildsatt på ett spektakulärt vis. Rekommenderas
  17. The Signal – en modern version av Dark City, på sätt och vis. Men ungdomar och hackers och aliens.
  18. The Cabin in the woods – Ett gäng ungdomar hyr en stuga och blir slaktade en efter en. Allt medan tv-kamerorna surrar. Briljant skräcksatir.
  19. Donnie Darko – genombrott för Jake Gyllenhaal som den plågade tonåringen som ser visioner av jordens undergång. Oförglömlig.
  20. Blade Runner – Do Androids dream of electric sheep?
  21. Gattaca – om ett samhälle där endast ge genetiskt överlägsna överlever, men där den som är riktigt måmedveten kan hänga med ett tag. Men vad händer om han blir avslöjad innan han får lämna Jorden på ett av de få rymdskeppen?
  22. Predestination – ett fint drama från häromåret om tidspoliser som dras djupare och djupare in i livslögnerna hos dem de jagar. Med Ethan Hawke.
  23. Source Code – en agent skickas tillbaka i tiden gång på gång för att hindra ett terrordåd. Hans uppdragsgivare bryr sig inte om att han måste dö, gång på gång.
  24. Ascension – TV-serie från 2014 om en konspiration inom en konspiration på ett rymdskepp.
  25. Impostor – baserad på en novell av Philip K Dick. Är vår huvudperson en replikant från Alpha Centauri eller inte?

Mer läsning:

Topplista: 20 bästa filmerna om tidsresor

Topplista: 10 skrämmande filmer om hur gränsen mellan dimensionerna rasar

Ny trailer och officiell poster för Star Wars the Force awakens

Poster Star Wars The Force Awakens

Poster Star Wars The Force Awakens

Här är den nya trailern OCH officiella bioaffischen för den film en värld av rymdfilmsnördar går och väntar på: nya Star Wars. Och där kom den till slut: Nya Dödsstjärnan, som det ryktats om så länge. Men exakt hur den fungerar eller vilken roll den kommer att spela i filmen, ja, det säger inte postern något om.

På affischen ser vi Kylo Ren, Captain Phasma, Poe Dameron, Rey, Finn, BB-8 och Maz Kanataand, tillsammans med veteranerna Han Solo, Prinsessan Leia, Chewbacca, R2-D2 och C-3PO. (Tack till io9 för sammanställningen)

Alphaville (1965) – Tech noir par excellence

Frankrike 1965, manus och regi: Jean-Luc Godard, producent: André Michelin

Alphaville

Alphaville

Nu räknar jag ned dagarna tills jag får åka till Gävle och njuta av en rad tech noir-filmer på årets Science fiction filmfestival.  På fredag den 23 oktober 2015 startar festivalen på kvällen, och på lördag är det filmvisning hela dagen – inklusive ett litet föredrag av mig (kl 14:45 lördag den 24 oktober). Festivalen fortsätter på söndag den 25 oktober och info om alla filmer samt hur du köper biljetter hittar du på Gävle Sci-fi:s hemsida.

Här på bloggen kommer jag att med början idag att recensera några av filmerna från festivalen. Jag passar också på att inleda ett nytt tema för bloggen: science fictionfilmer som utspelas på Jorden, och vars huvudtema är framtidsvisionen eller samhällskritiken. Genom att bredda bloggen lite från ”bara” rymden, så kan jag fortsätta att plocka guldkorn från filmhistorien samtidigt som jag bevakar rymdfilmsgenren allteftersom den utvecklas. Hoppas ni vill hänga med Rymdfilm även framöver. Vi börjar med tech noir-filmernas tech noir-film: Jean-Luc Godards Alphaville från 1965, som visas kl 13.00 på söndagen.

Handlingen.

Det totalitära samhället Alphaville styrs rationellt av superdatorn Alpha 60, som skapats av vetenskapsmän på jakt efter det perfekta samhället. Invånarna har det materiellt mycket gott ställt, och såväl sjukdomar som brott är utrotade. Haken är att människorna tvingas ge upp alla sina individuella behov och känslor. Personliga uttryck, inklusive kärleken själv, är belagda med dödsstraff. Alla lever i ett ständigt pågående nu, utan vare sig historia eller framtid. Allt medan Alpha 60 planerar att utplåna mänskligheten som den hittills sett ut,  genom ett avelsprogram som tar fram en ny sorts muterad supermänniska. Såväl den västliga kapitalismen som kommunismen ser Alpha 60 som mindre farthinder på sin väg mot universellt herravälde.

Till Alphaville kommer den sjabbige och gammeldags macho  agenten Lemmy Caution, en amerikan (Eddie Constantine). Han reser under falskt namn, förklädd till journalist från Pravda-Figaro. Myndigheterna utser en kvinna, Natascha von Braun (Anna Karina), till att vara hans övervakare och guide. I mötet mellan de båda ställs hela samhällets jämnvikt på spel.

Alphaville

Alphaville

Pretentionerna?

I ett genidrag lånar Jean-Luc Goddard den totalitära dystopin från George Orwells 1984, adderar modern datorteknik och släpper ned en gammeldags, amerikansk actionhjälte mitt i alltsammans. På så vis kan han göra en tillgängligare (bitvis till och med rolig) och mer filmisk berättelse av de nattsvarta framtidsvisionerna av hur vi frivilligt går in i ett tillstånd av total tankekontroll i utbyte mot säkerhet. Kort och gott adderar han lite action och jädrar anamma, utan att tappa alltför mycket av skärpan. Datorn Alpha 60 är torr och puritanistisk, medan Caution är känslostyrd och mansgrisig – de perfekta motpolerna.

Alphaville

Alphaville

Världsbygge och produktionsdesign!

Alphaville är känd som science fictionfilmen helt utan specialeffekter. Godard låter 1960-talets Paris, med dess modernistiska byggnader i betong och glas, bli framtidsstaden Alphaville. Han förlägger det mesta av handlingen till natten, vilket tillför precis den grad av mystik som behövs för att illusionen ska fungera. Filmat på svartvit film med skakig handkamera som följer huvudpersonerna runt i de labyrintiska korridorerna där solens upp- och nedgång markeras genom att lysrören tänds och släcks på vissa tider. Alphaville har stått emot tidens tand väl, inte minst eftersom idén om ett allorstädes närvarande datorsystem är så på pricken hur samhällsutvecklingen faktiskt kom att bli. Alpha 60 kommunicerar med röstkommandon, och det är dess skrovliga stämma som hörs överallt: som roomservice på hotellet, som förhörsledare på kontoret för medborgarkontroll. Som domaren som uttalar dödsdomen. Orden är centrala i filmen: som det yttersta tecknet på de totalitära anspråken ger myndigheterna ut nya ordlistor med jämna mellanrum, där gamla begrepp som förknippas med individualitet är strukna. Datorn har förbjudit poesi, men Godard låter den tala med ord från den argentinske poeten Borges.

På ett tvetydigt vis är Alphaville en rymdfilm i ordets snävare bemärkelse. Samhället beskrivs som en egen ”galax” och Cautions resa till staden sägs ha skett genom interstellär rymd, vars tomhet och storlek skrämde till och med den ärrade agenten. Andra länder och jordiska städer omnämns som om de ligger i en annan galax, men kallas också för ”The Outlands”. Allt detta kan man förstås tolka som om Caution verkligen har rest i ett rymdskepp från Jorden till planeten Alphaville. Men han kör i en Ford in och ut ur stan, och vi ser aldrig någon rymdhamn. Troligen ska talet om andra galaxer tolkas symboliskt. Alpha 60 förändrar ju språket för sina egna syftens skull. Vad kan bättre markera avståndet till omvärlden, än att benämna den som belägen på en annan planet?

Domen:

Detta är en science fictionklassiker som är aktuell än idag och som förtjänar att inte glömmas bort. Den har inspirerat många som kommit efter, som China Mievilles briljanta roman The City and the City eller för den delen Matrixfilmerna. Kanske också HAL 9000 i 2001 har lånat drag av Alpha 60? Men trots att den är högaktuell i dagens övervakningssamhälle pratas det inte så mycket om Alphaville idag, åtminstone inte i populärkultursammanhang. Jag tror att många förväntar sig att den ska vara svårtillgänglig eftersom den är på franska och svartvit. Men Alphaville är en underhållande och tillgänglig film som dagens sci-fipublik mycket väl kan ta till sig. Och samtidigt en konstfilm som refererar till litteratur- och filmhistorien på hundra underfundiga små sätt. Om du besöker Gävle science fiction filmfestival eller får chansen att se Alphaville på annat sätt, tycker jag att du ska ta chansen.

Fler filmer som den här+

En annan, nyare film om ett samhälle på väg att bli totalitärt är 1997 års Gattaca, som också visas på filmfestivalens sista dag 25/10.

The Martian (2015) – Snygg vit man befruktar Mars

USA 2015, regi: Ridley Scott, manus: Drew Goddard baserad på Andy Weirs roman, producent: Simon Kinberg m fl

Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.

Matt Damon portrays an astronaut who faces seemingly insurmountable odds as he tries to find a way to subsist on a hostile planet.

Handlingen.

Det finns ett par tillfällen då NASA-botanikern Mark Watley, den ensammaste mannen i universum, står inför överväldigande odds. Premissen känner du troligen redan till: lämnad ensam på Mars av sina astronautkolleger som trodde han var död. Men han lever, och kämpar. Som dagen då det sker en explosion i hans egen potatisodling, tålmodigt uppdriven i den marsianska jorden, under månader av slit och med hans eget bajs som gödning. I ena stunden pysslar han med sina plantor till ljudet av droppandet av kondens från en vattenmaskin som han byggt av överblivet raketbränsle. I nästa slungas han ut genom luftslussen och spräcker sin rymdhjäms visir. Medan den kvinnliga datorrösten varnar honom för att syret är nere på 5% lappar Mark ihop hjälmen med gaffatejp, och skyndar bort till sina plantor. De ser nästan levande ut, men då han rör vid dem förvandlas de till stoft, ögonblickligen frystorkade i den iskalla marsluften. Då konsekvenserna av katastrofen står klara för Mark, tappar han för några ögonblick kontrollen, där i mörkret vid ratten till sin rover. ”God, God, God” vrålar han, med tårarna rinnande. Och då har han ändå bränt upp det enda krucifixet som fanns på Mars, i syfte att starta elden i sin vattenmaskin.

Men Mark Watley är inte den som hänger läpp för länge. Han är ju Robinson: den västerländske, vite, dådkraftige mannen som inte bara överlever en fientlig omgivning, utan som också koloniserar allt han berör. I en av sina muntrare stunder konstaterar han i sin videodagbok att ett email från hans gamla universitet påpekar att en koloni först anses vara grundlagd då grödor odlas i det nya landet. ”Eat this, Neil Armstrong” flinar Mark. Filmens redan välkända nyckelreplik är ett typexempel på Marks inställning till hur han ska överleva, och sammanfattar också det vetenskapshyllande temat i Andy Weirs romanförlaga: ”I’m gonna have to science the shit out of this” säger Mark. Lös ett problem i taget. Löser du tillräckligt många problem, får du åka hem.

Skådespelaren Matt Damon lyckas (tack vare ett bra manus av Drew Goddard) ingjuta tillräckligt med djup i sin karaktär för att vi i publiken ska engagera oss i Marks öden och äventyr. Det blir aldrig så trivialt som ”MacGyver i rymden”. Mark är inte bara den heroiske sjömannen/rymdpiraten som manligt kavlar upp ärmarna och gör vad som krävs. Han är komplex som en verklig människa, kastad mellan tvivel, uppgivenhet, existentiella grubblerier och självförebråelser då något går fel. Då vi återser honom efter sju månader på nödransoner har vår äppelkäcke, all-american boy suddats ut, och i hans ställe ser vi en utmärglad och smått fnoskig uteliggartyp, som inte längre bryr sig om att prata in i videodagbokens kamera för att hålla konversationen med sig själv igång. Han är desperat, vilket är nödvändigt. Både han och vi vet att den enda chans han har att klara sig hänger på en vansinnig plan som ingen vettig människa skulle ge sig in på. Men Mark, som varit den ende mannen på en hel planet i många månader, vet att hans vänner väntar på honom. Längtan efter att åter få tillhöra ett sammanhang, kan få en människa att försöka sig på det omöjliga. Till och med om rymdskeppet måste tätas med gaffatejp och presenningar.

Pretentionerna?

En enda lång hyllning till naturvetenskapen i allmänhet och pionjärerna i NASA i synnerhet. Dessutom en peppande argumentation för att NASA ska skicka människor till Mars. Jag tror inte att det var en slump att NASA släppte nyheten om att de funnit vatten på Mars samma vecka som filmen hade premiär. Marks ständiga uppfinningsrikedom blir ibland smått osannolik, men eftersom det ökar känslan av äventyr och bryter av den känsla av hopplöshet som annars riskerar att tränga sig på, så är det något man lätt förlåter.

Rymdskeppet Hermes i The Martian

Rymdskeppet Hermes i The Martian

Rymdskepp, världsbygge och produktionsdesign!

Mars förekommer i många rymdfilmer, men är ökänt svårt att få till på ett bra sätt. Antingen blir det kulisser med röd papier maché, som i Total Recall eller Ghosts of Mars. Eller så är det helt uppenbart en öken utanför Los Angeles med rött filter framför kameran. Men i The Martian är Mars majestätiskt, gigantiskt och fullkomligt öde. Det är alien i ordets främmande bemärkelse. Det ser verkligen inte ut som Jorden, och vi tror verkligen på att astronauterna befinner sig där.

Den mänskliga teknologin är grundad i verklig NASA-utrustning, som är mer praktisk än snygg, och innefattar mer vakuumförpackad kyckling sweet’n’sour än strålpistoler. Vi får till och med träffa en verklig Marsrobot: Pathfinder från 1997 gör en cameo som räddare i nöden.

Helt fiktivt är däremot det maffiga rymdskeppet Hermes, som är Aresuppdragens moderskepp som fraktar människor och utrustning mellan Jorden och Mars. Det är stort, gnistrande vitt, och visas verkligen upp i detalj med kristallklar HD-upplösning. Konstruktionen är välkänd för oss science fictionfans: en långsträckt huvudskrov med nollgravitation och en ringformad ”torus” som snurrar runt den och ger normalgravitation till besättningen. Inte olik rymdstationen och rymdskeppet Discovery från 2001 eller rymdskeppet Endurance från Interstellar.

Produktionsdesignen är fläckfri, som sig bör då Ridley Scott gör science fiction. Det förekommer flera nickningar till regissörens tidigare filmer: titeln ”The Martian” tonas in och ut på samma vis som ”Alien”, och musiken av Harry Gregson-Williams lånar både från Jerry Goldsmiths Alien-tema och Vangelis soundtrack till Blade Runner. Detta är kul för oss fans, men egentligen onödigt då The Martian står stadigt på egna ben.

Luckor i manus,

Ett av Marks stora problem är att kommunikationerna med Jorden är utslagna. Men det finns en MAV (Mars Ascent Vehicle) kvar på Mars, och i den fungerar ju radion. Han åker ju dit själv på slutet. Varför kontaktade han inte Jorden därifrån?

The Martian

The Martian

Domen:

När nu The Martian verkar bli en hit hos både publik och kritiker  är det tredje året i rad vi har en biosuccé om hyfsat realistiska astronauter. 2013 hade vi ju Gravity, och 2014 InterstellarDet är självklart viktigt för att rymdfilmsboomen (som jag skrivit om tidigare, och även analyserat intäkterna) ska hålla i sig, och vi måste vara ärliga och erkänna att hård sci-fi om NASA utan aliens är långt ifrån självklart som kommersiellt framgångsrecept. Filmer om vetenskapsmän i plåtburkar riskerar att bli en smula torra. Det krävs ett bra manus och en filmskapare med ambitioner. The Martian har lyckligtvis båda.

Om man jämför The Martian med föregångarna Gravity och Interstellar så har den klart större mainstreampotential. Spelar lite säkrare, så att säga. Storyn är en variation på det klassiska Robinsontemat, och den episka handlingen har trots den ovanliga miljön ändå ett konventionellt förlopp. Jämfört med Interstellar är The Martian direkt publikfriande, med ett stort persongalleri med bifigurer som är lätta att förstå sig på och tycka om. Vi får många hjälteögonblick där karaktärerna höjer nävarna i luften i triumf. Hell, yeah!  I Interstellar var tvärtom alla halvknasiga och grät i tre timmar. Som överlevnadsthriller är The Martian mindre tät än vad Gravity var: den extra timmens spellängd ger både Mark och oss fler ögonblick då vi kan pusta ut och hämta andan. Sandra Bullock i Gravity hade knappt en sekund då hon inte svävade i dödsfara. Gravity var dessutom mer unik i sitt konstnärliga uttryck, med sina långa tagningar och pulserande musik. Ridley Scott tar inte ut svängarna alls på samma vis – för honom är det visserligen en av de mer lyckade filmerna på senare år, men trots det inte en av hans topp tre, eller ens topp fem.

Vad The Martian faktiskt har är ett utmärkt manus, baserat på en utmärkt förlaga i romanform. Och Ridley Scott balanserar det talade med det agerade på ett vis som hela tiden driver handlingen framåt. Långa stunder saknas dialog, och vi får helt enkelt se Mark kämpa på där nere på Mars yta. Vi rycks med och blir engagerade, inte bara i Marks öde, utan också i framtiden för mänsklig utforskning av rymden i allmänhet och Mars i synnerhet. På ett snyggt sätt argumenterar filmen för att NASA ska få resurser för att skicka astronauter till Mars, och vi tror att vi fått se en glimt av hur det skulle kunna vara. Mot slutet, då en övertänd reporter på Times Square, med amerikanska flaggor i bakgrunden, säger att detta med människor på Mars är en stor dag för hela mänskligheten, ja, då tror vi faktiskt på honom. Och känner att Hell, yeah!