Alphaville (1965) – Tech noir par excellence

Frankrike 1965, manus och regi: Jean-Luc Godard, producent: André Michelin

Alphaville

Nu räknar jag ned dagarna tills jag får åka till Gävle och njuta av en rad tech noir-filmer på årets Science fiction filmfestival.  På fredag den 23 oktober 2015 startar festivalen på kvällen, och på lördag är det filmvisning hela dagen – inklusive ett litet föredrag av mig (kl 14:45 lördag den 24 oktober). Festivalen fortsätter på söndag den 25 oktober och info om alla filmer samt hur du köper biljetter hittar du på Gävle Sci-fi:s hemsida.

Här på bloggen kommer jag att med början idag att recensera några av filmerna från festivalen. Jag passar också på att inleda ett nytt tema för bloggen: science fictionfilmer som utspelas på Jorden, och vars huvudtema är framtidsvisionen eller samhällskritiken. Genom att bredda bloggen lite från ”bara” rymden, så kan jag fortsätta att plocka guldkorn från filmhistorien samtidigt som jag bevakar rymdfilmsgenren allteftersom den utvecklas. Hoppas ni vill hänga med Rymdfilm även framöver. Vi börjar med tech noir-filmernas tech noir-film: Jean-Luc Godards Alphaville från 1965, som visas kl 13.00 på söndagen.

Handlingen.

Det totalitära samhället Alphaville styrs rationellt av superdatorn Alpha 60, som skapats av vetenskapsmän på jakt efter det perfekta samhället. Invånarna har det materiellt mycket gott ställt, och såväl sjukdomar som brott är utrotade. Haken är att människorna tvingas ge upp alla sina individuella behov och känslor. Personliga uttryck, inklusive kärleken själv, är belagda med dödsstraff. Alla lever i ett ständigt pågående nu, utan vare sig historia eller framtid. Allt medan Alpha 60 planerar att utplåna mänskligheten som den hittills sett ut,  genom ett avelsprogram som tar fram en ny sorts muterad supermänniska. Såväl den västliga kapitalismen som kommunismen ser Alpha 60 som mindre farthinder på sin väg mot universellt herravälde.

Till Alphaville kommer den sjabbige och gammeldags macho  agenten Lemmy Caution, en amerikan (Eddie Constantine). Han reser under falskt namn, förklädd till journalist från Pravda-Figaro. Myndigheterna utser en kvinna, Natascha von Braun (Anna Karina), till att vara hans övervakare och guide. I mötet mellan de båda ställs hela samhällets jämnvikt på spel.

Alphaville

Pretentionerna?

I ett genidrag lånar Jean-Luc Goddard den totalitära dystopin från George Orwells 1984, adderar modern datorteknik och släpper ned en gammeldags, amerikansk actionhjälte mitt i alltsammans. På så vis kan han göra en tillgängligare (bitvis till och med rolig) och mer filmisk berättelse av de nattsvarta framtidsvisionerna av hur vi frivilligt går in i ett tillstånd av total tankekontroll i utbyte mot säkerhet. Kort och gott adderar han lite action och jädrar anamma, utan att tappa alltför mycket av skärpan. Datorn Alpha 60 är torr och puritanistisk, medan Caution är känslostyrd och mansgrisig – de perfekta motpolerna.

Alphaville

Världsbygge och produktionsdesign!

Alphaville är känd som science fictionfilmen helt utan specialeffekter. Godard låter 1960-talets Paris, med dess modernistiska byggnader i betong och glas, bli framtidsstaden Alphaville. Han förlägger det mesta av handlingen till natten, vilket tillför precis den grad av mystik som behövs för att illusionen ska fungera. Filmat på svartvit film med skakig handkamera som följer huvudpersonerna runt i de labyrintiska korridorerna där solens upp- och nedgång markeras genom att lysrören tänds och släcks på vissa tider. Alphaville har stått emot tidens tand väl, inte minst eftersom idén om ett allorstädes närvarande datorsystem är så på pricken hur samhällsutvecklingen faktiskt kom att bli. Alpha 60 kommunicerar med röstkommandon, och det är dess skrovliga stämma som hörs överallt: som roomservice på hotellet, som förhörsledare på kontoret för medborgarkontroll. Som domaren som uttalar dödsdomen. Orden är centrala i filmen: som det yttersta tecknet på de totalitära anspråken ger myndigheterna ut nya ordlistor med jämna mellanrum, där gamla begrepp som förknippas med individualitet är strukna. Datorn har förbjudit poesi, men Godard låter den tala med ord från den argentinske poeten Borges.

På ett tvetydigt vis är Alphaville en rymdfilm i ordets snävare bemärkelse. Samhället beskrivs som en egen ”galax” och Cautions resa till staden sägs ha skett genom interstellär rymd, vars tomhet och storlek skrämde till och med den ärrade agenten. Andra länder och jordiska städer omnämns som om de ligger i en annan galax, men kallas också för ”The Outlands”. Allt detta kan man förstås tolka som om Caution verkligen har rest i ett rymdskepp från Jorden till planeten Alphaville. Men han kör i en Ford in och ut ur stan, och vi ser aldrig någon rymdhamn. Troligen ska talet om andra galaxer tolkas symboliskt. Alpha 60 förändrar ju språket för sina egna syftens skull. Vad kan bättre markera avståndet till omvärlden, än att benämna den som belägen på en annan planet?

Domen:

Detta är en science fictionklassiker som är aktuell än idag och som förtjänar att inte glömmas bort. Den har inspirerat många som kommit efter, som China Mievilles briljanta roman The City and the City eller för den delen Matrixfilmerna. Kanske också HAL 9000 i 2001 har lånat drag av Alpha 60? Men trots att den är högaktuell i dagens övervakningssamhälle pratas det inte så mycket om Alphaville idag, åtminstone inte i populärkultursammanhang. Jag tror att många förväntar sig att den ska vara svårtillgänglig eftersom den är på franska och svartvit. Men Alphaville är en underhållande och tillgänglig film som dagens sci-fipublik mycket väl kan ta till sig. Och samtidigt en konstfilm som refererar till litteratur- och filmhistorien på hundra underfundiga små sätt. Om du besöker Gävle science fiction filmfestival eller får chansen att se Alphaville på annat sätt, tycker jag att du ska ta chansen.

Fler filmer som den här+

En annan, nyare film om ett samhälle på väg att bli totalitärt är 1997 års Gattaca, som också visas på filmfestivalens sista dag 25/10.