Children of Men (2006) – när endast sci-fi gör världen begriplig

Children of Men

Children of Men

Det är flera faktorer som samverkat till att jag inte bloggat så mycket under november, och den viktigaste är att jag har tjuvtjockt med arbete i mitt dagjobb som digital kreatör på SR. Men jag måste också medge att larmet från höstens dramatiska utveckling i världsläget ständigt ligger i mitt bakhuvud som en tinnitus. Varje gång jag sätter mig framför macen för att skriva något fyndigt om en kitschig film som Slither eller Invaders from Mars, hörs ett enerverande pip i min hjärna. Det är ett tjutande eko av ljudet av samhällen som störtar samman, skott som avlossas mot flyende människor i Syrien och Frankrike, och det självbelåtna skrattet som unga svartklädda dödsfixerade män ger ifrån sig i narcisistiska videoinspelningar. I sådana stunder tänker jag att vem är jag att medan civilisationen brinner och barbarerna står för dörren skriva 5000 tecken om de många likheterna mellan rymdskeppsdesignen på 70-talet och 10-talet (för övrigt ett ämne jag är sugen på att djupdyka i). Och i de stunderna grubblar jag och tänker att det är eskapism att titta på science fiction, och att vi borde alla bara se på nyheterna eller möjligen dokumentärer.

Problemet är att nyhetsjournalistiken endast kan informera oss om händelseutvecklingen, och vi behöver betydligt mer än så. Vi behöver bottna i det som sker, och i hjärtat ta till oss vad som håller på att hända och låta hjärtat berätta för oss vilken hållning vi ska ha och hur vi ska handla. Våra hjärnor kan få hjälp med analysen av duktiga kommentatorer i nyhetsstudiorna, men vår själ behöver annan sorts hjälp. Vår själ behöver konsten för att bearbeta intrycken. Den behöver fiktionen, både i litteratur och på film. I en tid med kataklysmiska förändringar och framtiden höljd i dunkel, i en tid när alla värden tycks stå på spel, kan spekulativ fiction, som science fiction, skräck och fantasy, spela en vital roll för att göra världen begriplig. Genom att sci-fi så lätt kan mixtra med de variabler som utgör det vi kallar ”verkligheten”, kan genren belysa möjliga utvecklingar för samhället och oss själva. Det bästa inom genren samhällskommenterande science fiction skapar en parallell verklighet som ligger så snubblande nära vår egen, att vi faktiskt får syn på oss själva i fiktionen. Det här har många kloka människor resonerat kring, och en av de mest sympatiska är fantasyförfattaren Lloyd Alexander. Han har beskrivit verkligheten som en skog där det är svårt att orientera sig, eftersom man är omgiven av träd. Fantasin är skogens högsta träd, i vars krona man kan klättra upp för att få en överblick. Högt där uppe har man lite distans till verkligheten, och först då kan man orientera sig. Alexander säger också att fantasin knappast är en flykt från verkligheten, utan ett sätt att förstå den. Förståelse som kommer av att vi får syn på det möjliga.

“Dealing with the impossible, fantasy can show us what may be really possible. If there is grief, there is the possibility of consolation; if hurt, the possibility of healing; and above all, the curative power of hope. If fantasy speaks to us as we are, it also speaks to us as we might be.” (Lloyd Alexander)

Missförstå mig inte: All bra sci-fi är inte samhällskritik, och all samhällskritisk sci-fi är verkligen inte bra. (Jag tittar på dig, Elysium!) Men när det funkar, kan en alternativ verklighetsskildring peka rakt på något som i fiktionen är uppenbart, men som i vår ”verkliga” verklighet varit dolt.  Som i den moderna klassikern Children of Men, som är det egentliga ämnet i det här inlägget.

Storbritannien/USA 2007, regi: Alfonso Cuarón, manus: Alfonso Cuarón m fl baserat på P.D. James roman, producent: Iain Smith m fl.

Children of Men

Children of Men

Handlingen.

Hur snabbt kan ett helt samhälle tappa hoppet och hur ohyggliga blir konsekvenserna? Alfonso Curaróns superba framtidsskildring ger det nattsvarta svaret på frågorna. En dag slutar barn att födas, och på mindre än arton år rasar allt: humanism, framtidstro, teknologisk utveckling, empati, mänskliga rättigheter, demokrati. Ja, det är som om själva kärleken mellan människor såras dödligt den dag vi förstår att det sista barnet redan har fötts. Året 2027, då filmen utspelas, har det brittiska samhället hårdnat till en fascistoid polisstat i permanent undantagstillstånd, där en rädd, dödstrött och smygsupande befolkning med tom blick hastar till sina meningslösa pappersvändarjobb, och de ser förbi de fängslade folkmassor av statslösa, förtvivlade flyktingar som föses som boskap av militärpolis, mot flyktingläger på engelska landsbygden. Flyktingarna är i medborgarnas ögon bara ett myller i periferin – utan människovärde och därmed självklart otänkbara som framtida medborgare. Det är två parallella världar utan hopp, skilda åt av taggtråd. Och hopp saknar även terroristorganisationen/rebellgruppen The Fishes, som för länge sedan tappat sin framtidsvision ur sikte och bara förmår sprida mer våld. Vi möter en av organisationens ledare, Julian (Julianne Moore), som tar hjälp av sin nedgångne exman Theo (Clive Owen) för att förfalska ett resetillstånd. För Julian har nämligen en hemlighet. Något som kan förändra allt. Det kan finnas ett hopp, men det är så skört, och det är så många våldsamma människor i vägen.

Pretentionerna?

Bygger på en roman av P.D James som utforskar hoppets beskaffenhet, och vad som händer i det vacuum som bildas då hoppet försvinner. I romanen diskuteras det faktum att det snabbt blir meningslöst att kämpa för ett bättre, rättvisare och medkännande samhälle, om ingen framtid finns. Förtvivlan inträder blixtsnabbt, och i dess spår kommer andra, brutalare drag hos människan fram. Filmen använder detta tema men Alfonso Cuarón undviker skickligt att falla i de övertydligas fälla. Istället för att låta huvudpersonerna säga alla dessa saker, gör han som varje god historieberättare och visar istället för att prata om det. Vi både ser och känner i magen konsekvenserna av en förtvivlad civilisation utan hopp – och vi känner en iskall kåre längs ryggraden då vi känner igen oss, på punkt efter punkt. Filmen skiljer sig ganska mycket från romanen, och blev oscarsnominerad för Manus från litterär förlaga.

Children of Men

Children of Men

Världsbygge!

En av de mest realistiska dystopiska framtidsskildringarna som filmats. En helt konsekvent genomförd idé om att samhällsutvecklingen avstannar och börjar gå bakåt i samma ögonblick som barnen försvinner. År 2027 finns inga nya bilar eller hus – varför skulle man konstruera något nytt? Allt är gammalt och trasigt, lappat och lagat. Speciellt byggnader som har med barn att göra, skolor och lekplatser, har människor aktivt gått in för att utplåna. Mediaskärmar överallt basunerar ut propaganda för den fascistiska regeringen, som försöker intala befolkningen att Storbritannien aldrig varit större eller bättre rustat för framtiden. Vi förstår att det är en lögn som de inte själva tror på. Inte heller på samhällets absoluta topp finns det någon framtid: i en fantastisk scen besöker Theo en släkting som byggt ett dekadent palats i Battersea Power station, där han samlat ihop konstverk från hela världen, inklusive Pink Floyds flygande gris utanför fönstret. Det är en kultiverad och cool miljö, men med dödens kyla i väggarna: ett mausoleum över den västerländska kulturen. En mer humanistisk men inte mindre melankolisk miljö är det hus i skogen där Theos humoristiske och pårökte vän Jasper (Michael Caine) bor med sin dementa fru. Jasper är filmens varma hjärta, han känns lite som den sista omtänksamma människan som överhuvudtaget finns kvar. Han lever självklart farligt i en värld där medkänsla är utrotningshotad.

Produktionsdesign;

Filmen har relativt få specialeffekter, och förlitar sig på manus och scenografi för att få oss att acceptera att vi är i framtiden. Alfonso Cuarón kör här också några av sina kända långa tagningar utan klipp (som han senare skulle utveckla i Gravity). Två Oscarsnomineringar för Bästa klippning och Bästa foto (Emmanuel Lubezki).

Domen:

Jag gillar inte allegorier som medel för att framföra samhällskritik. Allergorier är för medeltidsmänniskor och småbarn. Jag gillar heller inte den idag ganska vanliga synen på konsten som ett instrument för att få folk att tycka något visst, exempelvis att uppfostra dem i en ideologi. Det är att fördumma både konsten och människorna som upplever den. Children of men är ett bevis på att en stor konstnär inte behöver ta till vare sig allegorier eller moralkakor för att göra en både starkt politisk framtidsskildring och samtidigt mångbottnat existentiellt drama. Skickligt lägger Cuarón sin framtidsvision så snubblande nära vår egen samhällsutveckling att det nu nio år efter filmens premiär är svårt skilja filmens fantasiframtid från vår samtid. Och eftersom vi känner igen oss i det mesta utom det här med barnen, börjar vi omedvetet leta efter orsaker till vår belägenhet. Och även om vi stöter på många obehagliga insikter medan vi begrundar människors sätt att behandla varandra, finner vi också något paradoxalt: Då vi nämner hopplösheten vid namn identifierar vi även dess motsats. Och vi känner, på djupet, en strimma av hopp. Just den här perspektivförskjutningen är science fiction som gör det bara just den här genren kan.

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s