Ingen medveten varelse, mänsklig eller droid, kan ha missat att ikväll är uppesittarkvällen inför premiären av JJ Abrams uppföljare till Star Wars. Den lökiga titeln The Force Awakens förlät vi kollektivt i samma stund som en vitnad Harrison Ford rosslade ”Chewie, we’re home”. Och nu, med bara timmar kvar tills John Williams välkända fanfar spelar upp på vita duken, har hela befolkningen blivit Star Warsgalen på det mest dumdristiga vis.
Spoilerfri recension av The Force Awakens
Vi håller hårt om vårt sargade inre barn och intalar oss själva att Jar Jar och Anakin var undantagen som bekräftade regeln att Star Warsfilmer generellt är Bra underhållning. Bra i betydelsen att en vuxen man eller kvinna på fullt allvar har någon behållning av dem. Vi borde veta bättre. Sök i ditt inre, och försök minnas hur du kände på kvällen den 18 maj 1999, dagen innan The Phantom Menace (bra titel, förresten) hade premiär. Kom ihåg dina hårt uppskruvade förväntningar innan premiären. Upphetsningen på väg till bion. Dra dig till minnes ståpälsen över hela din kropp då texten STAR WARS började svepa över bioduken. Och framför allt minns hur lite av din själ dog första gången Jar Jar Binks öppnade munnen. Jag kommer ihåg hur dum jag kände mig. Var det det här jag väntat på i sexton år?
Jag menar inte att vara neggig på något vis. Visserligen gillade jag ju rymdfilm då ingen annan gjorde det än/igen. Åtminstone flera år innan du kom på att det här med rymdskepp ju är rätt sköj ändå. När jag startade min blogg var rymdfilm stendött kommersiellt och kulturellt. Det var bara jag som höll fanan högt. Snabbspola fram fyra år och nu har till och med Studio Ett i P1 en intervju med en blippande R2D2. Plötsligt har hela världen blivit galen i lasersvärd. Men jag är inte bitter. Att likt en rymdens sura hipster hävda ensamrätt på just mitt nördintresse som jag upptäckte först, vore mig helt främmande.
Jag är helt enkelt bara orolig för ditt inre barns potentiella besvikelse. För vår kollektiva mentala hälsa. Kan vi hantera ett bakslag av samma magnitud som prequeltrilogin? Kom ihåg att det bara är tio år sedan vi slapp se mer av Hayden Christensens skådespeleri. Har vi verkligen hunnit bearbeta det tillräckligt för att vara starka nog om JJ inte levererar imorgon? Och är vi riktigt ärliga med oss själva angående kvaliteten på de första tre filmerna? Ja, Rymdimperiet slår tillbaka är troligen världshistoriens bästa äventyrsfilm, men vi glömmer (eller låtsas glömma) att Jedins återkomst är som ett enda långt avsnitt av Mupparna, fast utan Miss Piggy. Tänker man så, har det inte gjorts en hyfsad Star Wars sedan 1980. Då var jag åtta år gammal, och för liten för att gå på bio.
Jag säger inte att jag misstror det nya produktionsteamet eller JJ Abrams. Tvärtom så tyder mycket på att de är på väg att lyckas att återingjuta magi och underverk i den fantasivärld vi alla växt upp med och vid något tillfälle längtat efter att få komma tillbaka till. Vi vet att JJ har förmågan att varsamt förnya en kär gammal sci-fi-serie (Star Trek) och att Disney kan göra magiska rymdfilmer (Guardians of the galaxy, Wall-E). Vi vet att George Lucas har pensionerat sig, och att vi kommer till slut kommer att få se Mark Hamill, Carrie Fisher och Harrison Ford återförenade på vita duken. I have a good feeling about this, för att travestera en berömd filmreplik.
Men ändå: Jar Jar. Barn-Anakin. Vuxen-Anakin. Datoranimerade Yoda. Ewokerna. Den där antisemitiska stereotypen till slavägare i The Phantom Menace. Alla muppar i Yabbas palats. Padmés öde. Hayden Christensens ”arga blick”. Darth Maul. Hela Attack of the clones. Så många övertramp, som vi är så snabba att förlåta i vår stora längtan efter att bara för en liten stund få känna den där totala förundran inför en värld så mycket större, färgsprakande och mystisk än vår egen. Den längtan är något ganska fint, och kanske också något ömtåligt.
Så om du går på bio imorgon, och blir besviken, låt det för evigt vara noterat i krönikorna att det inte var jag som trissade upp dina förväntningar. Det är tisdagen den 15 december anno 2015, och imorgon har nya Star Wars premiär. Detta är min brasklapp: kom inte och säg att jag inte varnade dig. Och jag kommer att sitta där bredvid dig i salongen, med ståpäls.
Rymdfilm 
Jag vill inte ha förväntningar! Jag önskar att jag fortfarande kände ”jaha, whatever”, vilket var min reaktion då jag först hörde om The Force Awakens. Men sedan dess har jag fått förväntningar som jag inte vill ha, har blivit både jättepepp och rädd för att jag peppar i onödan. Argh!
Såg filmen igår, tror inte att du kommer att bli besviken 😉