Spoilerfri recension av Star Wars The Force Awakens

Nu är den över oss, och om du inte redan sett den har du förmodligen biljetter som ligger närmast hjärtat i bröstfickan. För att inte förta din glädje av att se filmen på bio levererar jag för ovanlighetens skull en spoilerfri recension. Spoilerfri betyder att jag beskriver minimalt av handlingen (bara det som är filmens utgångspunkt) och inte avslöjar några av filmens hemligheter eller överraskningar. Det kommer en mer djupgående analys i ett senare inlägg. Här får du bara veta om jag tycker filmen är bra.

Star-Wars-Force-Awakens

Du har känt det. En stor störning i Kraften, som en miljon röster plötsligt drog en lättnadens suck när vi insåg att de har räddat Star Wars. Jag upprepar: Producenten Kathleen Kennedy och regissören JJ Abrams har faktiskt gått och gjort det: de har räddat fansens Star Wars. Gett oss upprättelse efter de många svåra år då George Lucas hemföll åt The Dark Side och torterade våra inre elvaåringar med dålig CGI och karaktärer av papp.

The Force Awakens är den bästa Star Warsfilmen sedan 1980, men den är också en Bra Äventyrskomedi – punkt. Och en bra Actionfilm. Punkt. Den är alltså inte bara bra för att vara Star Wars – vilken lättnad. Till filmens styrkor hör dess ensemble av bra unga skådisar som ger liv åt utmärkt skrivna rollkaraktärer med djup, inre motsättningar och ett kanonsamspel. Daisy Ridleys Rey och John Boyegas Finn bygger upp mer personkemi på tio minuter än samtliga inblandade karaktärer gjorde på alla tre prequelfilmer tillsammans. De är dessutom roliga. Det sprakar av återhållna känslor när Rey möter unge skurken och Vaderfetishisten Kylo Ren (Adam Driver). Och Adam Driver äger varje scen han är med i. Jag tror att det är centralt för den nya filmens möjligheter att stå på egna ben och återuppväcka Star Wars glöd att den ger oss ett nytt gäng karaktärer som vi faktiskt genuint tycker om och bryr oss om hur det går för. Återigen något som det var många, många år sedan denna ärevördiga franchise lyckades producera. Här visar sig JJ Abrams kvaliteter som manusförfattare, i samarbete med veteranen Lawrence Kasdan (Empire Strikes Back). De har investerat mycket i sina nya huvudpersoner, och resultatet är att vi omedelbart tar dem till vårt hjärta och vill se hur det går för dem.

Att få återstifta bekantskapen med kära gamla karaktärer som Han Solo, Chewbacca och Leia igen är också fint, eftersom de skapar en länk tillbaka till det förflutna som också skapar en konkret känsla av kontinuitet och historia. Och JJ Abrams är noga med att inte låta någon karaktär ta sig själv på alltför stort allvar. Han Solo är grövre i mun än han någonsin varit, och Ford tycks njuta av att få köra igång sin gamla paradroll och munhuggas med lite yngre förmågor. Visst, de är äldre och tilltufsade, och Millennium Falcon färdig för skroten. Men de är levande legender, det stoff som myter vävs av. Medan Rey och Finn gömmer sig i vrakdelar efter störtade imperiekryssare diskuterar de om Luke Skywalker verkligen existerat – eller var han bara en myt? De vågar inte tro på att några sagohjältar ska återkomma från skuggorna och skydda dem mot Imperiets arvtagare, den fascistiska The First Order.

På så vis liknar de oss fans av de tre gamla älskade och omhuldade filmerna. Att att dessa sagor från vår barndom skulle kunna komma till liv igen – vansinne! Prequelfilmerna förstörde allt. Vi vågade inte riktigt hoppas – så sent som igår kväll var jag misantrop – kanske var det här med bra Star Warsfilmer inte mer än en avlägsen myt. Något som hände i tidernas begynnelse, i en sagolik forntid då galaxen fortfarande var outforskad och rymdpirater visste hur man munhöggs med prisjägare. Kanske försvann familjen Skywalkers elektriska karisma för gott i dammolnen då Imperiets Star destroyers kraschlandade i öknen efter slaget om Endor?

Det är i den frågan som filmens handling tar sin början, och ungefär samtidigt ställer vi i publiken oss samma fråga på en metanivå. Kan magin återuppväckas? När filmen börjar är alla de gamla hjältarna skingrade, Luke Skywalker försvunnen och den galaktiska Republiken svagare än någonsin inför hotet från The First Order. Reys och Finns upptäcktsfärd med en droid leder dem till oväntade möten, och en gryende insikt om att den gamla magin inte gått förlorad. Den har bara sovit. ”It’s all true” intygar Han Solo, med erfarenhetens pondus. Vi får återupptäcka den där galaxen långt, långt borta tillsammans med Rey och Finn. Den fanns där hela tiden, och väntade på oss. Bisarra riddjur skrider fortfarande fram med ökenplaneternas smugglarkungars hemliga laster ombord. Robotar levererar fortfarande hemliga meddelanden. Och orkestrar på utomjordingbarer spelar fortfarande på väldigt corny flöjt. Men den här gången fungerar dessa färgstarka alieninslag som en nostalgisk fond till en berättelse som främst drivs framåt av dialog och action. De tar inte överhanden. Kors i taket: de har en helt animerad figur, Maz Kanata (Lupita Nyong’o) som både är sympatisk och spännande. Det mörka hotet från Jar Jar sjunker långsamt undan.

JJ Abrams har vid det här laget räddat två klassiska sci-fi-serier från utrotning, och bör få en tiometers staty av diamant i rymdfilmsregissörernas Hall of fame, om det nu finns någon sådan. Men han har varit mycket varsammare den här gången än då han rätt vanvördigt rebootade Star Trek med handkamera och sina ökända lensflares. Man kan säga att Abrams’ Star Trek var mer personlig och nyskapande än Abrams’ Star Wars, som är mer traditionell, ja nästan reaktionär i sin omisskännliga Star warsighet. Vi får mindre regissörs-JJ och mer av fanboy-JJ.  Och jag tror att det är helt rätt strategi. Efter de mörka åren ville fansen tillbaka till den varma, myllrande, någon luggslitna science fictionvärld vi lärde känna på 1970- och 1980-talen. Vi ville bli charmade igen. Vi behövde nya hjältar att heja på, samtidigt som vi längtade efter välkända ansikten. Vi önskade oss desperat den humor och fräckhet tillbaka som präglade Stjärnornas Krig, istället för de uppstyltade monologerna från prequelerna.

Och JJ Abrams levererar allt det vi ville ha och lite till, i perfekt blandning av nostalgi och framtid, i en film med ett varmt geekhjärta som bultar för fansen. Det blir till slut en film som faktiskt är klart bättre än Jedins Återkomst, och vars speltid tar slut alltför snabbt. Många mysterier flimrar förbi och förblir berättelsetrådar vi hoppas kommer att tas upp i de ytterligare filmer som kommer att nå oss varje år från och med nu och till tidens ände. Och jag lämnar biografen med en längtan efter mera.

Star-Wars-7-Captain-Phasma-Character-Name

Annonser

11 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s