Independence Day och den ironiska sci-fi-generationen

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Independence Day 1996

Independence Day 1996

I dagarna är det tjugo år sedan ett udda tysk-amerikanskt kompisprojekt i ett slag skakade om Hollywood, gjorde en stjärna av Will Smith, återupprättade rymdfilmens status som publikmagnet och skrev receptet för den moderna blockbusterfilmen. Vi talar förstås om alieninvasionsmelodramen Independence Day, som trotsade sina usla recensioner och gick rakt in i hjärtat hos en masspublik. Så även i den här rymdfilmsrecensentens hjärta. Idag håller jag Independence Day för en av de mest underhållande sci-fi-filmerna någonsin. Detta trots dess enorma cheesiness. Eller är det tack vare? På fredag den 29 juni, nästan på dagen två decennier efter föregångaren, är det svensk biopremiär för uppföljaren Independence Day ResurgenceMycket har hänt på filmmarknaden sedan 1996. Om framgångsreceptet står sig än idag återstår att se. Men idag koncentrerar vi oss på originalet.

Independence Day var en av de första filmerna som jag recenserade här på Rymdfilm, redan i juni 2012. Men när jag läser min recension Independence Day – It ain’t over till the fat lady sings så här i efterhand inser jag att jag var rätt snål med kärleken den gången:

Independence Day är en bra film på samma sätt som popcorn är gott. Den är filmvärldens motsvarighet till kolhydrater och salt. Det finns visserligen gott om ögonblick som gör att man vill dra fram skämskudden, t ex de scener då amerikanska flaggan halas fram och viftas med i motljus. Men det uppvägs med råge av ett kul persongalleri och att regissören Roland Emmerich ägnar sig åt det han gör bäst: att njutningsfullt skildra civilisationens undergång.

Jag tror att jag försökte hålla distansen där, och inte visa mig för entusiastisk inför en film som för sanna filmkonnässörer aldrig kan bli mer än ett guilty pleasure. Kalla det nybörjarnerver hos en filmbloggare som ville bli tagen på allvar. Men nu är jag äldre och visare, och framför allt har jag kollat igenom ytterligare två, trehundra filmer. Och nu ser jag tydligare att Independence Day besitter många kvaliteter som placerar den ett antal pinnhål över de flesta andra rymdfilmer eller för den delen science fiction i stort. Den är helt enkelt skamlöst kul och underhållande, och lyckas med konststycket att med glimten i ögat mixa precis rätt mängd melodrama med ironisk självdistans. Mixen står sig än idag, och 1996 var det sensationellt modernt.  Så även om den bara är en popcornrulle, så är det de allra mest perfekt poppade popcorn du kan tänka dig, med en tydlig men inte överväldigande sälta och precis rätt touch av smörsmak.

Vi backar bandet till mitten av 1990-talet, då filmtoppen dominerades av konventionella dramafilmer som Firman, Forrest Gump och Nyckeln till frihet. Robin Williams hade sin storhetsperiod, med Mrs Doubtfire och Jumanji. Ace Ventura galopperade rakt upp på första plats. Med några få undantag  (Terminator 2 1991, Jurrasic Park 1993) var de mest framgångsrika filmerna antingen handtecknade äventyr från Disney, familjekomedier eller drama, medan sci-fi var stendött. Superhjältefilmer på den här tiden gjordes fortfarande av Tim Burton, men Batmanserien tappade snabbt i lyskraft. Speciellt stendött var det med klassisk, rymdbaserad science fiction på bio.  Alien 3 lyckades inte ens ta sig upp topp tjugo för året 1992, och räknades som en flopp även bland kritiker.  Det hade nu gått mer än tio år sedan Jedins Återkomst, och rymdoperagenren hade för länge sedan imploderat i den ström av usla Star Warskopior som skräpade ned marknaden under 80-talets andra hälft. Även Star Trek på bio sjöng på sista versen, då Kapten Kirk och de andra från 1960-talets TV-serie till sist var helt uppenbart pensionsfärdiga. De fick visserligen ett kärleksfullt farväl 1991 i Star Trek VI, men lockade knappast några yngre till biograferna. Nästa generations Star Trek fanns ju redan då, men bara som tv-serie.

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren

Christopher Plummer är den galaktiska kejsaren i en Star Warskopia

Tiderna och trenderna hade förändrats, och rymdvarelser, rymdskepp och rymdkejsare kändes mossiga och pompösa – som rester från 1970-talet, eller kanske till och med från föräldragenerationens 1950- och 1960-tal. Ska man vara ärlig ligger det nog också en del i kritiken att rymdopera lätt blir en stel och långtråkig genre – den som sett David Lynchs Dune från 1984 vet vad jag pratar om. Den här typen av storskalig science fiction var också enormt dyr att producera, inte minst på grund av begränsningar i den analoga tekniken. För varje scen med ett rymdskepp krävdes det att man byggde detaljerade miniatyrer för hand och filmade dem i slow motion med precisionskamera. Även högbudgetfilmer fick begränsa effektscener till några få minuter. Men allt skulle förändras.

Det visade sig att det som hade saknats för att göra science fiction hett igen var ett tekniksprång inom filmbranschen och en fräsch ingångsvinkel så att publiken kunde relatera till genren igen. Tekniksprånget som kom i mitten på 90-talet var naturligtvis datoranimationerna – på gott och på ont. De första tio årens datoranimationer var minst sagt varierande i kvalitet, men de tillät åtminstone filmskapare att visa något som publiken aldrig sett förut – något som lockar biljettköpare till bion.

Den fräscha ingångsvinkeln visade sig vara en svårare nöt att knäcka, inte minst eftersom 1990-talet var en period då allt inom popkulturen på ett postmodernt vis skulle dekonstrueras och sättas ihop i nya knasiga kombinationer. Gärna med massor av referenser bakåt i tiden, med en självmedveten blinkning till tidigare försök i genren. Det var den här tidsandan som gav oss Arkiv X på TV – en salig blandning av all upptänklig sci-fi från 1950-talet och framåt, förpackad i modernt dova färger och konspiratorisk retorik passande för den dysterhet som spred sig innan millennieskiftet.

Det vinnande konceptet för att blåsa nytt liv i rymdfilmsgenren på bio visade sig dock bli parodin. Det fanns helt enkelt så många decenniers sci-fi att referera tillbaka till att enda lösningen var att ta alltsammans och köra i en mixer och servera med en god portion självironi. Nästan exakt samtidigt 1996 kom två filmer som är sinsemellan oerhört olika men har nästan samma handling. Båda tar upp den gamla klichén om flygande tefat som invaderar Jorden och sätter skräck i befolkningen.  Den första filmen är Tim Burtons grälla, datoranimerade fars Mars Attacks! som byggde på ett gammal kultförklarat kortspel och i regissörens egna ögon skulle bli en passande hyllning till kalkonregissören Ed Woods pekoral från 50-talet. Mars Attacks! blev ingen framgång hos vare sig kritiker eller publik – troligen eftersom parodin är så hård och skoningslös att det blir svårt att engagera sig i hur det går.

Independence Day 1996

Independence Day 1996

Men den andra samtidiga filmen blev en makalös succé, och nu är vi framme vid Independence Day. Handlingen är nästan exakt den samma som i Burtons film, men här är proportionerna helt annorlunda mellan humor, ironi, parodi och action. Inlånen av elementen från forna tiders sci-fi är mer pastisch än parodi, medan specialeffekterna är supermaffiga och dialogen fullständigt vansinnig – med den ena ostiga onelinern efter den andra. På många vis är Independence Day en mer mångbottnad film än Mars Attacks! eftersom den lyckas med att både vara parodi och action på samma gång. Varje replik, varje pose och varje känsla är uppskruvade till 110% och när man väl sugs in i galenskapen blir det väldigt underhållande. Det tyckte också publiken, och filmen spelade in över 800 miljoner dollar och blev 1996 års största publiksuccé. Den förändrade också hur filmbolagen marknadsför sina blockbusterfilmer. Receptet som etablerades då har återanvänts i tjugo år nu:

  • En enkel premiss som är high concept och kan förklaras i en enkel tagline: utomjordingar spränger Vita huset!
  • En maffig reklamkampanj som tar sin början i pausen på Superbowl
  • Ett känt landmärke som exploderar i trailern – Vita huset sprängs!
  • Premiär mitt i sommaren, marknadsfört som ett event som alla räknar ned till

Att Independence Day skulle blir en så stor framgång var långt ifrån självklart, med tanke på hur läget var för genren. Att den ens blev gjord berodde på att två eldsjälar brann för idén, och även var villiga att ta till oortodoxa metoder för att realisera den. Filmproducenten Dean Devlin från New York och regissören Roland Emmerich från Tyskland började jobba ihop redan 1990 då Devlin spelade huvudrollen i Emmerichs tyska rymdthriller Moon 44, som i ärlighetens namn inte är så bra men är intressant för vad som skulle komma senare. De blev vänner och lyckades komma in i Hollywood genom Universal Soldier (1992) och inte minst den oväntade publiksuccén Stargate (1994). Därefter pitchade de idén till ID4 för filmbolaget, som dock inte ville satsa de pengar som krävdes för att få till de imponerande invasionsscenerna som krävdes för att få till den rätta, episka katastroffilmkänslan. Då gick Emmerich till sina gamla tyska filmskolekompisar, som kunde göra specialeffekterna till en bråkdel av det pris som de dominerande Industrial Light And Magic hade begärt. Filmen blev gjord till en facil kostnad för filmbolaget, och spelade sedan in många, många gånger pengarna och gjorde Emmerich till en A-listeregissör. Och framgång föder framgång: nu vågade bolagen satsa på utomjordingar och rymdskepp igen.

Läs Rymdfilms recension av uppföljaren Independence Day Resurgence

Från 1996 till 1999 kom den nya, ofta ironiska vågen av rymdfilmer i Independence Days fotspår. 1997 års största hit Men in black lånade både paroditemat och sin manliga huvudroll från ID. Samma år kom Paul Verhoevens rymdnazisatir Starship Troopers som omedelbart fick en hängiven fanskara men möjligen gick över huvudet på masspubliken. Även Femte Elementet kom 1997 och byggde ett liknande koncept med en mix av klassisk rymdopera och komedi kryddat med mängder av sci-fi-referenser. Gamla Alienserien väcktes upp och kryddades med ett färgstarkt persongalleri i Alien Resurrection.  Galaxy Quest från 1999 tar det hela vägen till meta och är en parodi på Star Trek om en åldrande TV-seriebesättning som tvingas samarbeta med de fans de hatar för att bekämpa riktiga rymdvarelser.

Även temat med rymdinvasion och kontakt med aliens blev hett på bio igen efter Independence Day. 1997 filmatiserades Carl Sagans Contact, och Star Treks nya generation fick sin första biohit med First Contact. Året efter kom inte mindre än två olika kometkatastroffilmer: Deep Impact och Armageddon – ingen av dem med Emmerichs glimt i ögat, och speciellt Armageddon är ett exempel på hur Hollywood kan misshandla en trend som kändes fräsch bara två år tidigare, genom att bara behålla det som fanns på ytan, som en väldigt stöddig och ofräsch heteronormativ nationalism. Listan med filmer från slutet av 90-talet med aliens som invaderar är lång. Millenniet slutade med att Star Wars gjorde sin första comeback, vilket inte bara var dåligt för Star Wars, utan också satte slut för den rymdfilmstrend som Independence Day startat bara tre år tidigare. Plötsligt kändes rymdfilm gammalmodigt igen. Det höll i sig till 2009. Så kan det gå med popkulturens olika trender.

Nu med bara några dagar kvar tills uppföljaren kommer på bio undrar man ju om det ens är möjligt för Independence Day 2 att ha samma framgång och effekt som den där gången för tjugo år sedan. Det har hänt så enormt mycket med filmbranschen sedan dess. Inte minst har intresset för rymdfilm bara stigit de senaste sju åren, bara för att explodera i och med Star Wars andra comeback i vintras. Där den första ID var en trendsetter, kanske den andra är mer av en opportunist. Men det vi sett i trailers för den nya filmen väcker ändå lite hopp. Glimten i ögat verkar finnas kvar, och den glimten saknar vi ofta i moderna, högljudda men själlösa sci-fi-spektakel. Det finns ändå något väldigt avväpnande med repliker som ”Den landar i Atlanten, Sir!” ”Vilken del av Atlanten?” ”Hela Atlanten, Sir!” Jag ser därför med spänning fram emot premiären på fredag.

HENRIK TORNBERG

Annonser

3 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s