Independence Day Resurgence (2016) – rakt på klimax i steroidmaxad invasionsuppföljare

USA 2016, regi: Roland Emmerich, manus och producent: Roland Emmerich och Dean Devlin

Dr. Catherine Marceaux (Charlotte Gainsbourg) och David Levinson (Jeff Goldblum)

Här recenserar jag uppföljaren till Independence Day, som i veckan som gått fyllde exakt tjugo år och bidrog till att göra rymdfilmsgenren relevant för den första generationen post-Star Wars. Mer om den ironiska rymdfilmsgenerationen här. Men funkar succétricket än en gång? Recensionen innehåller mindre spoilers.

Handlingen.

– We always knew they would come back, skriker David Levinson med uppspärrade ögon, och han vet vad han talar om. För tjugo år sen var han en outsider: en arbetslös datorprogrammerare som genom en serie tillfälligheter kom att spela en nyckelroll för att rädda planeten från en rymdinvasion.  Som nationalhjälte fick David en ordentlig skjuts i karriären och blev till sist chef för hela Jordens rymdförsvar: vårt första och enda skydd mot utomjordisk aggression. Då tjugoårsjubileet nalkas börjar onda järtecken hopa sig. Gamle president Whitmore (Bill Pullman) drabbas av skräckvisioner som han hävdar är budskap från utomjordingarna, och till synes slumpmässiga människor börjar samtidigt att rita bilder av ett mystiskt objekt. Över hela världen finns utomjordiska artefakter från den första invasionen, och nu är det som om de håller på att vakna till liv. I militärbasen vid Area 51 iakttar allt mer oroade forskare hur de få tillfångatagna aliens som lever där blir allt mer exalterade. Något nalkas. Något stort. Människornas bas på månen är först att drabbas. Så det är kanske inte så konstigt om David Levinson får gäll röst och en viss panik i blicken då han inser vilket ansvar som nu vilar på hans axlar. Det, eller så är det bara Jeff Goldblums egna känslor inför att ens försöka ta situationen på allvar som lyser igenom.

Independence Day Resurgence

När ”de” väl dyker upp igen är det med ännu mera eld och rök än sist, och vi i publiken förstår hur illa det kommer att gå en liten stund innan människorna i filmen gör det. För det är stort den här gången. Mycket stort.  Det nya skeppet är tusentals kilometer i diameter och sänker sig över Jorden som en blänkande rovstekel som sätter sina tänder i en försvarslös nyckelpiga. Det går inte ens att ta in hela skeppet på en gång: det är för vidsträckt, till hälften dolt bland molnen.

– Den går ned i Atlanten, Sir! – Var i Atlanten, soldat? – Hela Atlanten, Sir!

Månbasen utplånas på ett kick, Tower Bridge knäcks på mitten, och i filmens först riktigt hisnande scen av flera svävar skyskrapor, båtar, hus och tåg uppåt mot moderskeppets artificiella gravitation, medan den nya generationens rymdkadetter försöker ta sig hem från den förstörda månen. Ödeläggelsen är långsam, obeveklig och total. Regissören Emmerich är som alltid på hemmaplan då han får frossa i undergångsromantik.

När väl det fientliga skeppet är på plats, är spelplanen uppställd för ett rakt (och ärligt talat förutsägbart) drama där gott ställs mot ont och arketyperna dominerar rollgalleriet. Vi har Unga hjältar – mod och testosteron i förpackat i ett gäng rymdpiloter (Liam Hemsworth, Jessie Usher, Travis Tope och Angelababy). Vi har Mogna hjältar i form av Goldblums rollfigur som tillsammans med telepatiforskaren Dr Marceaux (Charlotte Gainsbourg) står för 100% av det lilla tänkande som trots allt äger rum under handlingens gång. Vi har Komiska bifigurer, den ena mer farsartat överspelande än den andra. De är bara såå knasiga. Dr Okun (Brent Spiner) plus pojkvän i spetsen, tätt följda av Davids stereotypt judiske pappa (Judd Hirsch). Och inte minst så har vi Goda rymdvarelser vs Onda rymdvarelser – i rymden finns inga nyanser av grått.

Brent Spiner som Dr Okun

Pretentionerna?

På ett sätt är det absurt att ens diskutera pretentioner i samband med den här filmen. Den är oerhört larvig, och medvetet så. Man kan göra som Jeff Goldblum och bara strunta i nyanserna och skrika fram varje replik – och komma undan med det. Det är den sortens film. Men om man ska diskutera filmskaparens ambition med Resurgence, så måste man naturligtvis göra det utifrån dess egna förutsättningar, som faktumet att den är uppföljare till en annan oerhört larvig film, som dessutom är en kultklassiker och en stor ekonomisk framgång samtidigt som den sågades av en enig kritikerkår då det begav sig. Så uppföljaren måste inte bara vara tillräckligt bra för att attrahera en egen publik, utan måste också vara larvig på precis samma sätt som originalet. Vare sig för bra eller för dålig. Så det tror jag har varit producentparet Emmerich och Devlins ambition: att göra en uppföljare som är precis på rätt nivå av dålig. Inte så lätt som man kanske kan tro.

Den här gången är det stort. Mycket stort.

Rymdskepp och världsbygge!

Roland Emmerich är en mysko figur rent berättarmässigt. Han är besatt av (och skicklig på) att skildra Jordens undergång i extrem förstoring. Men hans vision är i grunden utopisk i det att den återkommer till idén att mänskligheten, genom att ta sig samman på sin yttersta domedag, inte bara kan men kommer att överleva och gå stärkt ur katastrofen. Temat finns med i 1996 års Indepdencence Day och i filmerna The Day After Tomorrow och 2012. I Resurgence får vi till och med se livet efter katastrofen, och det är inte så pjåkigt. Mänskligheten visar sig ha använt de tjugo åren klokt. Medvetna om sin egen litenhet inför universums mysterier slöt man fred mellan Jordens länder, samtidigt som man förberedde sig på en ny invasionsvåg. Mänsklig högteknologi har sammanfogats med utomjordisk, och i ruinerna från 90-talets stora flygande tefat växer en till hälften futuristisk och till hälften 90-talsretro framtidscivilisation fram. Då Resurgence börjar har människorna såväl månbas med dödsstrålekanon som en skvadron rymdskepp på standby. Vi åker fortfarade helikopter, men de drivs av fusionsreaktorer snarare än rotorer och fossila bränslen. Och inte minst har vi tagit steget in i en utopisk framtid där krig och elände är ett minne blott.

Det nya moderskeppet är så stort att det har sin egen gravitation. Det får själva jordskorpan att vecka sig som rulltårta när det landar. Inuti är det ihåligt, fyllt av ett bisarrt utomjordiskt landskap med fält, floder och horder av aliensoldater. I dess mitt ruvar en aliendrottning. Mycket väl gestaltat, alltsammans.

DF-08685r – Bill Pullman reprises his “Independence Day” role of Thomas Whitmore. Photo Credit: Claudette Barius.

Produktionsdesign;

Publikens förväntningar på visuell design och effekter inom science fiction har förstås höjts jämfört med 1996. Resurgence är följaktligen inte så revolutionerande visuellt som Independence Day var på sin tid, utan den lägger sig förhållandevis nära originalet. Det är förstås ett medvetet val för att hålla ihop världsbygget trots att det gått tjugo år mellan filmerna. Den första filmen får ju inte se för futtig ut jämfört med den andra – en oskriven regel som skiljer en uppföljare från en reboot. Jag vill snarast beskriva den nya filmens look som en homage till det som varit, fast uppumpat i HD-upplösning och injicerat med digitala anabola steroider. Allt är som förut, bara grällare, större och muskulösare: rymdskeppet är som en kontinent och alienbossen är som ett sjuvåningshus. Även katastrofscenerna känns större än tidigare, och samtidigt mer detaljerade. 3D-effekterna är väl använda så att de lyfter fram snarare än förvirrar.

Speciellt gillar jag designen på det utomjordiska, som lånar både från förra filmen och från sci-fi-historien. Aliendrottningen är en magnifik mischmasch av utomjordingar från Alien, Lovecrafts Qthulhu-myter, War of the Worlds och Predator. De Goda Utomjordingarnas sfär hämtar inspiration från bland andra Liftarens Guide Till Galaxen, 2001, Contact, Cocoon och Närkontakt av Tredje Graden.

Independence day resurgence

Domen:

Hur betygsätter man en film som måste vara medvetet usel för att anses vara en framgång? När jag lämnar biosalongen går några killar framför mig och diskuterar filmen sinsemellan. ”Fy fan, vad dålig den var!” säger den ene. ”Ja – så jävla skön” instämmer den andre. De verkade trots allt rätt nöjda, ja entusiastiska. Något man måste förstå är att dessa filmer har mer gemensamt med bröderna Zuckers parodi Airplane! (Titta vi flyger) från 1980 än med den seriösa katastroffilmen Airport från 1970. Den är närmare Monty Python and the Holy Grail (1975) än den är Excalibur (1981). Independence Day och Resurgence är rymdfilmsparodier i första hand, coola actionfilmer i andra hand. (Samma nyckel kan användas för att förstå Pacific Rim.) Men är Resurgence en bra parodifilm?

Rymdkadetterna i Resurgence

Jag inser att jag verkligen vill gilla Resurgence, och att jag oroat mig för att den ska vara usel på riktigt/på fel sätt. Jag kan pusta ut lite grann. I stort sett varenda sekund av filmens 2 timmar och 9 minuter är underhållande, rapp och rolig. Eftersom det inte är på allvar behöver inte vanligtvis enormt dramatiska händelser som en kontinents undergång eller förälders död grundas emotionellt, utan allt svischar förbi på vägen till nästa gag och/eller explosion. Vore det här en sexskildring skulle den skippa förspelet och gå direkt på en utdragen klimax. Fördelen är en film som helt saknar transportsträckor. Nackdelen är att max volym från första sekunden ger dålig dynamik. Vi får knappt någon uppbyggnad och därefter få andningspauser. Det säger en del om det furiösa tempot att den långsamma förstörelsen av Atlantkusterna hör till de lugnaste ögonblicken. De mänskliga konflikter som trots allt existerar mellan huvudpersonerna skildras så skissartat att de blir som en fond till invasionen, snarare än tvärtom. Inte för att jag direkt längtar efter att få se mer av konflikten mellan hunkarna Jake och Dylan – den storyn är förmodligen så ytlig att den inte förtjänar mer tid än den fick. Men avsaknaden av sympatiska och engagerande karaktärer är naturligtvis en skriande svaghet för Resurgence. Det är när jag ser de söta men ack så stela unga skådisarna träaktigt hojta fram repliker till varandra som jag verkligen inser hur mycket jag saknar Will Smith, som på höjden av sin förmåga besatt den sorts karisma som kan höja vilken medioker film som helst. Tyvärr visar Resurgence att nya stjärnor av Will Smiths kaliber inte kommer fram så ofta som vart tjugonde år. Trots att de är månghövdat fler kan den nya generationen piloter inte fylla Smiths alltför stora skor, och bristen på personlighet kan tyvärr inte i längden kompenseras genom att övriga originalskådisar spelar över.

Resurgence funkar alldeles utmärkt som underhållning, och framför allt om du redan har en nostalgisk relation till den första filmen. Blinkningarna bakåt är legio, möjligen bortom den punkt att blir svårt att förstå handlingen utan att ha sett ettan. Emmerich lyfter exempelvis elegant på hatten till sig själv genom vad som händer med Vita huset denna gång. Som parodi lider Resurgence av en viss osjälvständighet: att den mest tycks parodisera filmens eget universum. Om du kan komma över den saken så bjuds du på mycket roligt: en uppsjö av rymdskepp, nördar med enorma alienpistoler, machetesvingande krigsherrar, kända landmärken som störtar samman, exoskelett, strålkanoner, rymdbaser, cyniska barn, trasiga familjer, franska alienforskare och en lika oväntad som bedårande samkönad kärlekshistoria. Independence Day Resurgence är som en sprängfylld godispåse, men inget för den som vill tänka på kalorierna.

Månbas i Resurgence

Fler filmer som den här+

Det finns ett antal rymdfilmer som lånat mer än lite av sin själ och DNA från den första Independence Day. Tre underhållande exempel är Iron Sky (2012), Guillermo Del Toros Pacific Rim (2013) och Michael Bays Transformers Age of Extinction (2014). Och varför inte Avengers från 2012?