Endast mindre spoilers. USA 2016, regi: Justin Lin, manus: Simon Pegg & Doug Jung, producent: JJ Abrams, Roberto Orci, Bryan Burk
Star Trek Beyond, som blev Anton Yelchins sista film
Handlingen.
Det moderniserade Star Trek-universum som startades 2009 fungerar bäst när de inte krånglar till det utan tar en idé från Gene Roddenberrys ursprungsvision och uppdaterar för en modernare publik. Nu menar jag inte att de ska blåkopiera hela scener från tidigare filmer, något som Into Darkness (2013) tyvärr gjorde med Wrath of Khan (1982). Nej, framgången kommer då de hittar rätt konceptnivå att göra en variant på. En utopisk framtid med en interplanetär Federation som fredligt utforskar det okända, och de förvecklingar som uppstår ur en sådan verksamhet. Det var det som fick oss att gilla Trek från början, och att göra nya variationer på ett etablerat tema är precis det som de många TV-versionerna av Trek hållit på med i 50 år.
Den tredje filmen efter nystarten, Beyond, är precis en sådan enkel story som skulle kunna vara hämtad från ett tv-avsnitt: på outforskat territorium tvingas besättningsmedlemmarna överkomma sina personliga motsättningar och samarbeta för att överleva, men får samtidigt akta sig för att svika Federationens grundläggande värderingar. På så sätt känns Beyond som den minst krystade Trekfilmen på många år. Det ska understrykas att filmen förmodligen ändå inte tilltalar alla: det är genomgående ett hysteriskt högt tempo på berättandet, i en bitvis ohelig blandning av våldsam action (signerad regissören Justin Lin) och fars, (signerad manusförfattaren Simon Pegg). Det är som att åka berg-och-dalbana då högdramatiska thrillerscener följs av ren slapstick då Kirk attackeras av pompösa små utomjordiska pälsbollar. Handlingen lägger in överväxeln från början: en ensam överlevande från ett försvunnet skepp får befälhavaren på rymdstationen Yorktown att skicka ut USS Enterprise på ett räddningsuppdrag i en närliggande nebulosa. En överraskande attack från en svärm av fientliga skepp skiljer kapten Kirk (Chris Pine) från Spock, McCoy och resten av besättningen. De nödlandar på en mystisk planet befolkad av rymdskurkar och strandsatta aliens. Men vad är det egentligen för hotfulla aktiviteter som pågår i nebulosan? Ett kraschat federationsskepp leder till gåtans svar, med ett antal maffiga stridsscener som grand finale på fyrverkeriet. Men för mig är det berättelsen mellan explosionernna som är mest givande. Speciellt får vi fina karaktärsutvecklande scener mellan besättningsmedlemmarna. McCoy och Spock får utmärkt munhuggande dialog tillsammans. För unge Anton Yelchin som spelar Chekov blev Beyond hans sista film.
Star Trek Beyond
Pretentionerna?
Star Trek fyller 50 år i år, med en helt ny TV-serie på gång på Netflix under 2017. Filmbolaget har med andra ord mycket att bevisa så här vid pass tredje filmen in i den nya tidslinjen och den första utan JJ Abrams i regissörsstolen. Abrams’ succé med konkurrenten Star Wars ökar också trycket på Paramount att inte tappa greppet om sin anrika franchise, precis nu när rymdfilmgenren är kommersiellt hetare än den varit sedan 1982. Så jag tror att briefen till producenterna var tydlig: håll ögonen på bollen och öka trycket, så vi slipper reboota ännu en gång (Lex Spider-Man). Men hur lyckas hålla generationer av nördiga fans nöjda samtidigt som en ny publik inte får skrämmas bort av kalenderbiteri? Att serien fyller 50 är förstås häftigt, men knappast något som lockar en ung publik. Snarare tvärtom för en tonåring som troligen förknippar Trek med sin pappa – eller farfar.
Star Trek Beyond Yorktown
Rymdskepp och världsbygge!
Det märks att producentteamet (Abrams/Orci/Burk) och manusförfattare Simon Pegg gör sin version av Trek med hjärtat. Minutiöst arbete läggs på att grunda varje kostym, rymdskepp och replik i den kontinuitet som byggts upp över 50 år. Även det som förändrats radikalt eller är nytt refererar till som fanns förut. Det här ger ett världsbygge som är rikt på bakgrundshistoria.
I Beyond får vi tidigt stifta bekantskap med den stora rymdstationen Yorktown, Federationens framtidsprojekt där miljoner civila medborgare från olika planeter lever i fred och samförstånd i en sfär av glas och stål. Det är oerhört väldesignat, och jag hoppas och tror att vi kommer att få se mer av denna plats i kommande berättelser. Chef för hela stationen är Commodore Paris, som spelas med sedvanlig pregnans av Shohreh Aghdashloo, känd från bl a The Expanse. Jag gillar Yorktown just för att det är så storslaget, med gator och hus i omöjliga vinklar som en följd av den artificiella gravitationen. Det är verkligen en jättestad mitt ute i rymden, långt bort från Jordens trygghet och gravitation, ett Deep Space Nine för det nya århundradet. En essentiell del av Trek är ju distinktionen att Federationen är ett civilt fredsprojekt, inte ett militärt. Vi inte bara utforskar den yttersta gränsen, utan även vill bosätta oss där.
Vi får också se en del nya rymdskepp: Krall och hans svärm av miniskepp är imponerande. Och så får vi åka i ett gammalt skepp, från Federationens tidiga dagar.
Star Trek Beyond poster
Produktionsdesign;
Kanske hade vi otur med vår IMAX-kopia, men färgerna var murriga. Det mesta vi ser är en vidareutveckling av looken från de båda föregående filmerna, och är följaktligen snyggt och modernt. Huvudskurken Krall ser dock ut som en typisk tungt maskerad Star Trek-alien från någon av 90-talsserierna. Med så mycket plast i ansiktet kan inte ens Idris Elba göra något med sin rolltolkning, annat än grymta fram replikerna med sin värsta skurkröst.
Pluspoäng till postern, som är snyggt retro.
Mest minnesvärda ögonblick*
Då Enterprise dockar med Yorktown för första gången, till heroisk musik och smekande kameraåkningar över rymdstation och skeppsskrov, ger det lite ståpäls. Här har vi ju den, vår klassiska, utopiska framtidsvision som vi så väl känner till. Kanske har den aldrig sett så levande ut tidigare.
Luckor i manus,
Som spoilerfri recension vill vi inte gå för nära in på detaljer, men ett litet klagomål kan jag kosta på mig utan att avslöja för mycket. Det är minst sagt underligt att av alla tillfångatagna besättningsmedlemmar från Enterprise, är det bara vår lilla grupp av huvudpersoner som faktiskt gör någonting åt situationen. Övriga är som en skock får, som väntar på att bli räddade. Det finns ingen rimlig motivering till detta beteende, annat än att det passar manusförfattarens syften.
Star Trek Beyond
Domen:
Först ett bekännande. Jag hade fel när jag gav den förra filmen, Into Darkness (2013) ett så bra betyg. Så här i efterhand inser jag att jag inte gillade den särskilt mycket. Den lyckades liksom vara på samma gång för komplex och helt tom på idéer. Sen kom Abrams’ avhopp och nyheten att de som ersättare anlitat Fast & Furious-regissören Lin. Så det var med viss nervositet jag bänkade mig i IMAX-salongen igår. Skulle de i jakten på en ung publik ersätta moralfilosofin med motorcykeljakter? Svaret är delvis ja, men jag andas ändå ut lite.
Ja, filosofin har tonats ned en del, till förmån för explosioner och rapmusik. Men det de behållit är åtminstone på pricken Trek, och vi blev ärligt talat av med en del dödkött på vägen. Och till skillnad från sin på ytan pretentiösa men egentligen helt tomma föregångare från 2013 så vet Beyond exakt vilken typ av film den själv är: en kompetent actionkomedi som inte låtsas vara mer episk än den egentligen är. Det tjänar den på, och genom att skala ned och tighta till storyn så lyckas Beyond med konststycket att både vara den våldsammaste Trekfilmen hittills samtidigt som den är den som mest liknar ett klassiskt TV-avsnitt. Då och då skär sig kombinationen, men räddas av de humoristiska inslagen som är en blinkning till oss i publiken. När fiendeskeppen bekämpas genom Beastie Boys är det så fånigt att jag läser det som en bön direkt från manusförfattarna om att vi för allt i världen inte ska ta allt det här på för stort allvar. Och visst är det fånigt. Men är det fånigare än att resa tillbaka till 1986 för att hämta knölvalar för att rädda framtiden? Tveksamt. Beyond är långt ifrån en perfekt Star Trek-film. Jag hoppas verkligen att den kommande TV-serien tillåts vara lite mer eftertänksam och seriös. Men Beyond är trots allt ett steg framåt från förra gången, och visar att det finns ett liv efter även för Star Trek. Efter Abrams, och efter femtio.
Rymdfilm 
6 kommentarer